I dagboksliknande anteckningar som gör nedslag i nutid och dåtid skildrar Järvinen den komplicerade relationen till en moder som hela tiden finns utom räckhåll, men på olika sätt nu och då. I nutid har Järvinens mamma försvunnit in i demensens dimma. Trots att hon är längre bort än tidigare från Järvinen nu är hon också på många sätt närmare: Hon är kärleksfull och uttrycker hur mycket hon tycker om sin dotter, hon söker sig till Järvinen på ett sätt som hon inte gjort tidigare. Under uppväxten fanns alltid ett lager mellan dem – Järvinen stod och knackade på en glasruta in till modern som aldrig helt släppte in.

Järvinen delger bilden av sig själv som ett barn som skiljde sig från andra barn, som alltid behövde någon att mamma henne: hos en kompis under en övernattning får det bli kompisens mamma, om dagarna när den egna mamman jobbar får det bli dagmamman, på sommarlägret måste det bli ledarna. Någon måste ta platsen som skydd mot ensamheten och övergivenheten som får en att bli alldeles utom sig av ångestkänslor och oförmögen att fungera som en normal människa. Men känslorna är så stora och konstiga att de måste gömmas och tystas ner, inte ens som barn är det okej att sakna sin mamma så. När elvaåriga Järvinen desperat tytt sig till de coola lägerledarna på lägret där ingen mammor finns skäms hon därför i efterhand:

Och jag somnade och det hände faktiskt inte igen. Men det är inte svårt att förstå att händelsen var en skamfläck som bevisade att jag var jättekonstig. Känslomänniska. Konstnär. Allt som är konstigt och på K. Alltid fel. Ingen annan skulle gjort så. Andra fattade ju att man bara somnar. Jag var verkligen sämst.

I Otrygg lägger Järvinen pusslet som är hennes relation till modern. Men Järvinen försöker också förstå sig på varför hon fortfarande känner en sådan otrygghet – som när hennes partner åker iväg på jobbresa och hon får svårt att fortsätta fungera i hans frånvaro. Man kan analysera in mycket i relationen mellan mor och dotter, anknytning som gått snett eller uteblivit och så vidare, men det är sekundärt i boken; snarare handlar det om att belysa och förvalta den övergivenhet en människa kan känna, också i vuxen ålder, och hur komplicerad en relation till en person som är ens största trygghet kan vara.

Mosaiken av minnen, händelser och tankar i ett virrvarr av då- och nutid bryts då och då upp av låttexter, som en direktlänk in i känslorna. Denna böljande form, kombinerat med Järvinens rättframma och samtidigt eftertänksamma ton, ger känslan av en helt filterlös berättelse, skildrad med omsorg och med skörheten tydligt synlig. Man känner med Järvinen, man hyllar att hon vågat skriva om något så skämmigt och allmänmänskligt som att sakna sin mamma, också i vuxen ålder.

Men jag anstränger mig, man ska alltid anstränga sig och man ska andas. Man ska inte låta fantasierna skena. Man ska behålla lugnet. Man ska ha is i magen. Man ska inte acceptera att hjärtat bultar. Man ska stänga ute rädslan. Numera kan jag prata lite om det ibland. Då sa jag inte ett ljud ens till mig själv.

Similar Posts:

• Med ömhet inför varandet
• Att vara sin fars son
• Att bli en ”mamma”
• Krigsbarn i Småland
• Att inte kunna sluta fantisera och planera

Det finns ett jag, i alla fall, som styr läsningen genom textfragment som rör sig i en nutid och i en flytande dåtid. I nutiden närmar sig jaget femtio år och det är vår. I dåtiden är jaget i alla tider som leder fram till nutiden, men allra mest i barndomen. Det finns pappor och en farmor och en mummo, en storebror och senare, i nutiden, en dotter och ett du, som återkommer då och då. Det finns det exakta minnet av hur tapeten i mummos hus känns mot fingrarna, hur det är att säga något från baksätet utan att någon hör, att vara ett tyst barn med bleka armar, som tittar upp mot björkar och skriver dagbok och lägger sig tidigt ute i sommarstugan för att slippa vara med de andra.

Det är på ett sätt ett helt liv som ryms i dessa textfragment, och trots att jag och jaget har levt väldigt olika liv och är olika på många sätt, drabbas jag genom läsningen av en igenkänning som är nästan skrämmande. Järvinen lyckas sätta fingret på saker som kan kännas starka och tydliga, men som för mig tycks omöjliga att ens börja försöka beskriva.

Att Järvinen lyckas beror nog till viss del på ren skicklighet, och en vana att fånga känslor och stämningar – det är inte svårt att förstå att hon även är framgångsrik musiker, men mycket tror jag också ligger i att det finns en kompromisslös självsäkerhet i texten. Texten ligger väldigt nära kopplad till jagets tankar, det påminner om en stream of consciousness, med meningar som tillåts vara ofullständiga och tar nya vändningar mitt i. Det går inte alltid att förstå allt som skrivs på ett logiskt plan. I början trevade jag något med att ta mig in i det, men när man vänjer sig är det som att svepas med i en dröm, där vissa detaljer glimmar till självklart och tydligt, och resten ligger höljt i dunkel. I detta tillstånd drabbas jag av de stämningar som texten framkallar, där når insikter och igenkänning fram som blixtar från en klar himmel.

Trots att det genomgående finns en nästan uppgiven ton i boken, en besvikelse över att livet redan är passé kanske, över en oförmåga att vara någon annan än den man är; en nästan cynisk klarsynthet, är det inte vad som stannar kvar i mig. Jag blir fylld av livsglädje, skaparglädje, av att läsa denna bok. Kanske är det för att, hur cyniskt jaget än är, har det ändå förmåga – och väljer att beskriva världen, på ett sådant uppmärksamt sätt att det inte går att förbise den ömhet inför varandet som ändå måste finnas där, någonstans.

Similar Posts:

• Att sakna mamma
• Poetisk essä om jaget
• Roadtriproman som vill lite för mycket
• Omtag om det komplexa och svåra
• ”Min bror är död”