De intervjuade, Anna Bengtsson på förlaget Ersatz och Svante Weyler, menar båda att denna otidsbundet viktiga litteraturs andra genomslag beror på att den blivit särskilt angelägen just idag. Det finns många paralleller att dra till samtiden, och man ska inte vara försiktig med att dra dem, menar förläggarna. Det skedde då, och sker nu, ett moraliskt sammanbrott i Europa. Weyler lyfter dessutom fram litteraturen som en väg in i en pågående historia, till skillnad från det överblickande fokus på resultatet av historien som annars råder. Bengtsson har som konkret exempel Werfels undflyende språk, vilket hon liknar vid en vokabulär av idag vars ändamål är att skapa en fiktion: ”Sverigevänner! Det pågår en systemkollaps!”

Det finns ett tydligt politiskt ställningstagande hos förlagen och jag undrar: hos vem började uppsvinget, läsarna eller förlaget? Hos båda, hoppas jag. Nåväl, till romanen:

Det går bra för Leonidas. Det är Wien 1936 och han är nyligen femtio år fyllda. Hans klassresa började när han ärvde en närmast magisk frack från en judisk vän som begått självmord – de ”intellektuella israeliterna” hade det ju så bra när det begav sig, så visst kunde väl de kosta på sig ett självmordsmotiv just då.

Dans i benen, en ännu vacker fru, Amelie, ett universum ”vars enda mål är att upphöja gudagunstlingar som han från djupet till höjden och förse dem med makt, ära, glans och lyx”. I brev efter brev blir han överöst med födelsedagsgratulationer, idel gratulationer – i mängder, maskinskrivna adresser, och se där! En adress i blekblå handskr…

Vera Wormser. Omisskänneligen Vera Wormser.

Ett slags Den allvarsamma leken-berättelse har därmed inletts, men den melankoliske flanören är utbytt mot den melodramatiske fjompen. Hans inre värld är en kraftigt pendlande tillvaro: sprudlande svulstig och bottenlöst katastrofal, och väderleken ser till att skifta därefter.

Vera är en dåtida älskarinna som under större delen av romanen är en osynlig, indirekt verkande kraft. Även hon är en ”intellektuell israelit” och i sitt brev berättar hon, i mycket formella ordalag, om en ung man som inte får lov att avsluta sina gymnasiestudier i Tyskland, men nådig Leonidas, med sitt inflytande på området utbildning, kanske kan möjliggöra fortsatta studier i Österrike?

En-två-tre-fyr-fem … Ja. De år som en gymnasistyngling lär ha tillryggalagt är lika många som de år som gått sedan Leonidas och Vera sist sågs och han övergav henne. Har Leonidas alltså en son? Hur ska han i så fall kunna berätta detta för Amelie!

Efter att ha hört radioinslaget om boken är det svårt att inte allegorisera texten helt, läsa den som en återberättelse av ett historiskt skeende och se den faktiskt självutnämnde opportunisten Leonidas som något förkroppsligat. Vad symboliserar egentligen den döde judens frack på den (återigen självutnämnde) urösterrikaren?

Ett kärntema i romanen är såklart skuld. Leonidas svek Vera, då för längesedan, och är beredd att göra vad som helst för att hon ska få upprättelse. Amelie skymtar det blekblå bläcket och misstänker sin ”León” för att ha levt ett dubbelliv. Hon har visserligen fel, men i tanken ger Leonidas henne rätt oavsett vilka anklagelser hon kommer med. I ljuset av världshändelsernas överdjävlighet kan det från 2010-talsläsarens perspektiv tyckas helt absurt att det är från faderskapstrasslet hans dåliga samvete får sin näring.

Utan att han själv verkar förstå det, är det också han som är den överlägset tydligaste företrädaren för tidens starka antisemitism. Judeföraktet är så påtagligt att man nästan känner dess stank. Leonidas nämner till och med ismen vid namn, strax efter att det i maktens korridorer – där han håller till om dagarna – har talats om en internationell nepotistisk sammansvärjning av ockrande judar. Då visade han visserligen sitt ogillande. Men på individnivå, i synnerhet när han tänker på Vera, är det trots att hon är en av ”de där människorna” som hon visar på den ena eller andra positiva egenskapen.

De båda träffas till slut för att diskutera den unge gymnasistens situation. Vera är på genomresa – på väg bort från Tyskland, naturligtvis, och ut ur Europa. Under ett ögonblick av förakt härleder Leonidas den högfärd och arrogans han ser hos henne till hennes judiska börd. Han har varit ansvarstagande och full av skam i ena ögonblicket, fram till dess att han i nästa stund blir provocerad och röjer för läsaren att ”de där människorna” ska man inte diskutera med, utan helt sonika ge ett kok stryk.

Romanen handlar om mycket annat också. Här har jag bara gett ett destillat av en del av intrigen. I grunden är det en historia om orättvisan och kampen uppåt, återberättad av en outhärdligt inbilsk man.

Similar Posts:

• Motstånd och feghet
• Livet på riktigt
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Klarsyn trots översvämning av skit

Stefan Casta beskriver maskarnas arbete på ett på en gång poetiskt och sakligt sätt. Det strävsamma arbetet fortgår med diverse dramatiska avbrott (som när det dyker upp en mullvad) men utan att egentligen störas av dem. På fabriksarbetaraktigt sätt har maskarna nummer istället för namn, och tillsammans bildar de Avdelning 32. Det kollektiva i arbetsinsatsen och i hela maskarnas existens är tydligt, det viktiga är inte om en eller annan mask försvinner, utan att maskbeståndet består.

Men det är inga hårda fabriksarbetarsysslor som skildras. Arbetets glädje betonas istället starkt i texten, maskarna längtar efter att få arbeta och är jublande glada över de nyfallna körsbärslöv de finner när de tar sig upp till markytan efter en dags vila i jorden. Hela boken kan ses som en lågmäld hyllning till det naturens arbete som ständigt fortgår, där varelser fyller just den uppgift de är skapta till och ändamålsenligheten är det högsta goda.

Anna Bengtssons bilder är murriga, gjorda i vattenfärg med krita ovanpå. Större delen av bilderna skildrar jord, människor och hus har en annan karaktär och består av starka konturer och klara färgfält. Bilderna fångar upp den poetiska tonen i texten men tillför också element som bidrar till sakligheten, till exempel en igelkott som äter upp en mask utan att detta alls kommenteras i texten. Vad människofamiljen håller på med skriver Casta inte heller något om, det får man läsa sig till i de bilder där de är med.

Similar Posts:

• Naturfilosofi
• Shopping!
• Bitterljuva sommartankar i collageteknik
• Storslagen efterkatastrofen- och vänskapsskildring
• Att frigöra duktiga flickor

En tankelek som det går att spinna vidare på i det oändliga: Kan det som inte kan flytta på sig ändå känna impulsen att vilja röra sig? Om eken hade kunnat prata, vad skulle den säga då? Hur mycket förändrar sig inte omgivningen runt eken när den kan bli flera hundra år gammal?

Samtidigt förmedlas konkret kunskap. Eken berättar om hur fåglarna kommer tillbaka efter vintern, att de får ungar som sedan ska lära sig flyga. Att det är farligt att sticka upp högt i luften när åskan går.

Bilderna breder ut sig över hela uppslag. Ibland ser vi hela eken, men oftast zoomas endast en del av den in. Det finns mycket att upptäcka i dess omgivning, många detaljer som aldrig kommenteras i texten. Vilka är det som sitter där på en parkbänk? Vem har slagit upp ett tält i ekens skugga? Vems bortglömda kopp ligger på marken?

Färgskalan är fascinerande. Här finns kontrasten mellan det närmast transparenta och det mättade. Ljusa luftiga sommardagar, en sprakande solnedgång, höstens dovare multnande klanger, vinterns avskalade ytor.

Det är endast några rader text på varje sida, så här finns gott om utrymme att bygga ut historien genom att prat-läsa. En bok som inbjuder till samtal.

Similar Posts:

• Vardagsdrama för förskolebarn
• Lage får mitt hjärta att lyfta
• Humoristiskt pekboksdrama
• En värmande berättelse
• En oväntad skatt i maten