Mänsklig verksamhet följer dock sällan fyrkantiga tidsindelningar – och så får vi begrepp som Eric Hobsbawms ”det långa 1800-talet” (från franska revolutionen 1789 till första världskriget 1914) och ”det korta 1900-talet” (från 1914 till Sovjetunionens fall 1991). På samma sätt tycks en rad historiker och skribenter mer eller mindre överens om att det finns något som heter ”1968″ (eller ”60-talet” eller ”70-talet”) och som sträcker sig över ungefär andra hälften av 1960-talet och första hälften av 1970-talet. En exotisk period att se tillbaka på med skräckblandad förtjusning, förakt eller dyrkan.

Jag har alltid varit svag för den där perioden. Jag älskar helt enkelt estetiken, jag älskar färgerna, klädsnitten, musiken. Och framför allt älskar jag glöden och framtidstron, den här känslan av att det gick att förändra världen som känns milsvitt långt ifrån min egen uppväxt på 1990-talet. Den tidsperioden finns skildrad i böcker som Gustav Fridolins Blåsta! och Gellert Tamas Lasermannen, och den ägnades för mitt vidkommande till stor del åt att sukta efter 1968. Det senaste decenniet har fina skildringar som Gunilla Thorgrens, Håkan Lahgers, Kjell Östbergs och Salka Hallström Bornolds nyanserat bilden, men knappast dövat intresset.

Såhär inleder Per Wirtén sitt förord till antologin Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet:

Nästan allra sist i Göran Palms bok En orättvis betraktelse från 1966 kan man läsa följande för boken typiska mening: ”Vi lever inte i en ond värld. Vi lever på sin höjd i en ond världsdel.”
Det är en mening som inkapslar det bästa i sextiotalets radikala samhällsdebatt. Kanske är det just såna meningar som gör att jag skriver det här. Man vände på det allmänt omfattade, man vände ut och in på en världsbild runt vilken det rådde konsensus. Plötsligt fick ljuset falla på de mörkaste delarna, de som utelämnats ur den tidigare berättelsen om samhället, historien och världen.

Men är det verkligen så att det vi förknippar med det radikala sextio- och sjuttiotalet tog slut med den borgerliga valsegern 1976? Att alla de där idealen svävar i något nostalgiskt moln någonstans, fjärran från vår egen tid? Jag tror ändå inte det.

När jag börjar skriva på det här sitter jag någonstans i skogen i södra Närke, omgiven av en brokig skara människor med det gemensamt att de reagerat på människans kortsiktiga, antagonistiska och ohållbara framfart i naturen.

En bit ifrån mig sitter en skäggig och piercad ung man i kilt och broderar. Det blir en hel radda med Super Mario-svampar. Framför sitter en kvinna och täljer på en gammal rot. Någon tar en öl, någon har med sig portvin och någon ”tror inte på stimulantia” och dricker inte ens kaffe. Alla lyssnar vi uppmärksamt på diskussionen som leds av ekofilosofen Pia Skoglund från Karlstads universitet.

Det är en vecka i en ekologisk tältby, en festival med föreläsningar, exekutioner, spelningar och teater. Det är några mil hemifrån mig och alltsammans går på några hundralappar, vilket är ungefär vad min semesterbudget sträcker sig till.

Större delen av sommaren har jag läst just på temat 1968 och på Skogsfestivalen kommer jag hela tiden på mig själv med att le åt alla små glimtar av det där jag romantiserat och längtat efter. Hade jag haft århundradets semesterbudget skulle jag ändå inte kunna komma på någonstans jag hellre skulle vara.

För det handlar om det där som Per Wirtén skriver om, om att tänka utanför de ramar som massmedia och den allmänna debatten erbjuder. Det Pia Skoglund kallar vårt förståelserum, våra grundantaganden om världen och våra möjligheter i den. Om att få syn på att det vi gör nu kanske inte är det enda eller bästa alternativet.

Jag åker hem med känslan att mycket av det jag förknippar med 1968 faktiskt lever kvar ibland oss. Det får kanske inte lika mycket uppmärksamhet som då, men allvarligt talat: vad skokartongen med ”1968″ på rymmer är en ganska liten del av den mångfald som varje mänsklig verksamhetsperiod egentligen är.

Mycket av det som frodades då har också utvecklats, nyanserats och växt in i det allmänna medvetandet. Miljö- och klimatfrågorna är ett exempel. Ett annat är ifrågasättandet av könsroller och heteronormativitet – frågor som kanske ”slog igenom” då, men där vi nog tusan på många sätt har kommit längre idag.

Så jag tror inte alls att det är över. Jag tror fortfarande att allt egentligen är möjligt.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Det tjänar till; det måste
• Ett nytt sätt att leva?
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• En kärleksförklaring. Om utbildning

Plötsligt har jag fått ett ord för vad som har hänt med mitt eget musiklyssnande. Från att ha varit en kapitalvara har inspelad musik blivit en konsumtionsvara. Och från att ha varit identitetsskapande har min samling blivit närmast ointressant. Jag kan ju ändå få tag på vad jag vill när jag vill. Plötsligt får jag ett uttryck för den där känslan som gör att jag ibland tänker att mitt musiklyssnande blivit mindre viktigt. Känslan av ”shuffle-nihilism” och av att musiken bara är ett bakgrundsbrus har drabbat mig.

Det postdigitala manifestet är ett försök att diskutera vad som har hänt med vårt musiklyssnande sedan fildelningen och den försöker göra det på ett annat sätt än det gängse. Den vill skapa ett annat språk än det tekniknördiga, grabbiga och resultatet är smått lysande. Fleischer är en språkbegåvning som uppfinner det ena uttrycket mera innovativt än det andra. Han talar t.ex. om ”musikalisk grafitti”, om ljud som ”äger rum” och låtar som ”tar tid” (i motsättning till den upphovsrättsliga föreställningen där låtar är idéer och ”information”). Boken har därför sin styrka i sitt sökande; den letar efter ett annan väg än de teknokratiska hackarnas och de pengakåta skivbolagsrepresentanternas. Jag skulle vilja beskriva det som att den försöker politisera konsekvenserna av fildelningstekniken genom att fråga ”vilka möjligheter finns det?” istället för ”hur ska vi ta betalt?”

Nu är jag dock inte överens med Fleischer om allt. Ibland blir jag till och med riktigt upprörd över Det postdigitala manifestet. Jag tror till exempel inte alls att skivan som koncept är på väg att försvinna bara för att den förlorar sin materiella existens eller att kammarorkestrarna borde avvecklas. Fleischer har ibland en något snäv och aningen utvecklingsoptimistisk syn på musiken som jag emellanåt upplever som störande. Men det hindrar inte att hans bok från att vara otroligt intressant. Jag rekommenderar särskilt att man läser den tillsammans med Sam Sundbergs och Anders Rydells Piraterna, utkommen förra året. Den ger en välbehövligt historik i ämnet.

Similar Posts:

• Till attack mot Hollywood
• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Kvantitativt överväldigande introduktion
• Peppande förstabok, splittrad textanalys

Den frågan ställer Anders Rydell i inledningen till antologin Noll Noll i ljuvligt pastor Janssonsk stil – tiden är som en skokartong:

Vi öppnar kartongen, lägger ner jazz, The Great Gatsby och allmän rösträtt. Sedan skriver vi med tusch ”Det glada tjugotalet” på locket. Vi lägger ner Vietnamkriget, ett presidentmord och en PO Enquist-roman och skriver ”Det politiska sextiotalet”. Vi lägger ner ett Killinggäng, Monica Lewinsky och fåret Dolly och skriver ”Det ironiska nittiotalet”.

Och vad lägger vi då i 00-talets skokartong? Och vad ska det stå på locket? Tja, redaktörerna Tobias Nielsén och Anders Rydell har valt ut 15 teman åt 15 skribenter som ska definiera decenniet. Det blir ekonomi, mat, Internet, mode, politik, musik, fantasy, USA, TV, fotboll, kropp & själ, litteratur, design, kändiskultur och familj.

En ganska lättsam blandning, med andra ord, där Stockholms- och övre medelklassperspektiven är starkt dominerande. Det är mycket lyxshopping och spa, home styling och Stureplan, börsen och IT-bubblan. Världen utanför Stureplan är däremot påtagligt frånvarande, vilket kanske är lite märkligt både med tanke på globaliserings- och miljödebatten, Asiens ekonomiska expansion och inte minst de omhuldade nya mediernas betydelse för nyhetsjournalistiken världen över.

Men kanske har enkelspårigheten en poäng. Det är fortfarande åt den stora kulturkretsen i väster vi vänder våra tindrande ögon de gånger de släpper navelhöjden. Martin Gelin sammanfattar väl det amerikanska decenniet, ”från Bush-terror till Obama-tro”. Caroline Hainer menar att 00-talet är decenniet då vi började ta teve på allvar och hinner både diskutera mansroller och amerikansk tortyr med utgångspunkt i 24, Kristin Lundell konstaterar att rocken kommit i pensionsåldern och Adam Svanell skriver roligt om fantasyvurmen och nördarnas revansch med avstamp i Tolkien- och JK Rowling-hypen.

Andreas Ekström skriver sött men lite oproblematiserat om föräldraskap och pappalycka och hittar en fin krok i toppolitikernas benägenhet till pappaledighet. Liknande små klockrena nyckelbilder finns hos Kjell Häglund (Design) i reklam för kakel som är så billigt att man lika gärna kan slå sönder det, hos Annina Rabe (som för övrigt hinner med även handväskdebatten kring Sisela Lindbloms De skamlösa) i litteraturen som accessoar och hos Klas Ekman (Kropp & själ) i gamla LO-kursgården Hasseluddens förvandling till japanskinspirerad spa-anläggning. Sådant är ett nöje att läsa – stilistiskt om än inte ideologiskt.

För 00-talet framstår onekligen som det nya 80-talet. Jackie Collins-bilder av bubbelbad och guldtelefoner verkar sällan särskilt långt borta och privat ägande framstår som den mänskliga rättigheten framför alla – kosta vad det kosta vill i kreditkortsskulder, avbetalningar och sms-lån med ockerräntor. ”Bubbel och bubblor” heter Emanuel Sideas ekonomikapitel, i ”Lyx für alle” diskuterar Salka Hallström Bornolds mode och Björn af Kleens avsnitt om kändiskultur har fått titeln ”Fåfängans marknad”. Och redaktörernas skokartong? Ja, den får tuschepitetet ”Det giriga nollnolltalet”.

Oavsett om man håller med eller inte, så är det en intressant start. För även om vi just nu är nästan övermätta på de där listorna så är ju 00-talets historia långt ifrån färdigskriven. Den kommer kanske aldrig riktigt bli det heller. Men någonstans i hur vi uppfattar det förflutna finns ju fröet till hur framtiden ska formas.

Och för att avsluta med ännu en sådan där charmerande pastor Janssonism – den här gången Karin Erikssons i kapitlet om politik – historien är som ett parti biljard, där varje boll sätter nya i rörelse. Ett moderat kommunalråd pratar bredvid mun inför en dold kamera i en valstuga hösten 2002. Fyra år senare förbyts katastrofval i triumf efter Reinfeldts moderat-make-over. Men bollarna klonkar vidare in i det nya decenniet och än har vi inte sett slutet. Som en av de få som inte reservationslöst knyter ihop säcken om det förflutna pekar Eriksson också mest framåt.

Vad skulle vi egentligen vilja att det stod på 2010-talets skokartong?

Similar Posts:

• Jag tror inte det är över
• Slutet på en era?
• Koka soppa på ett år
• Rojas övertygar inte
• Best of Gulag

Är det sega och giriga mediaföretag som får skylla sig själva för att vi har hamnat där? Och är nätpiraterna rebeller i uppror mot samhällets kommersialisering och för demokratiskt fri information – eller är de helt enkelt skurkar som sliter undan mattan under fötterna på redan hårt utsatta skapare?

Antologin Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor undersöker de frågorna från en rad olika utgångspunkter. Svaren blir ungefär lika många som de deltagande skribenterna, och det är nog som det ska vara. Det är inga lätta frågor.

Man kan heller inte riktigt säga att de elva skribenterna tydligt står på en av två sidor, för eller emot fildelning (eller, om man ska vara tydlig, illegal fildelning, för fildelning i sig är ju själva grunden för hur nätet fungerar och knappast något kontroversiellt). Somliga är klart emot, en del vill hellre poängtera möjligheterna, en del skissar på lösningsförslag och en del tecknar snarare bakgrunden till de frågor vi står inför idag.

Nivån på bidragen är också ganska olika. Generellt sätt är de lättillgängliga – även om de flesta hade behövt ytterligare en språkgenomgång. Någon droppar mängder av tekniska termer som går mig förbi (vilket inte vill säga särskilt mycket), någon känns väl enkel till och med för mig. Intressant är det i alla fall, inte minst när skribenterna helt säger emot varandra.

Och även när de inte direkt säger emot varandra så fokuserar de helt olika saker. Juridikprofessorn Jan Rosén tecknar till exempel upphovsrättens historia och utser den till ett kärnelement i ett produktivt kunskaps- och tjänstesamhälle. Ekonomiprofessorn Andrea Renda diskuterar det senaste dryga decenniets upphovsrättsstrider kring Internet och förespråkar övergripande tekniska lösningar, medan Anders Rydell gör en tankeväckande och firnurlig betraktelse kring våra uppfattningar om original och kopia, vara och tjänst, före och i informationssamhället.

Andreas Ekström varnar för att när allmänheten inte längre känner sig nödgade att betala för den kultur de konsumerar får vi en ny mecenatkultur – enstaka sponsorer som styr utbudet. Den gamla distributionsmodellen har inte konkurrerats ut av en bättre affärsmodell, utan av ett ”masskriminellt beteende” och vi får den kultur vi betalar för. Han drar en intressant parallell till forskningen, där grundforskning får stå tillbaka för specialiserad forskning i sponsorernas intresse. Sådant begränsar onekligen.

I lite samma anda visar dataspelsutvecklaren Martin Walfisz vilka enorma resurser som krävs för att utveckla ”världens bästa dataspel” och Martin Rolinski (från bandet BWO) vilken process det är att göra musik (eller somlig musik). Någonstans måste ju resurserna komma ifrån.

Joakim Båge däremot personifierar den amerikanska drömmen – ”Allt som behövs är talang och en dator” – från sitt mediaföretag i Hollywood och med exempel från Obama-kampanjen. Linda Skugge vill lyfta fram alla ickeekonomiska drivkrafter som faktiskt får oss att lägga massor av tid på ickekommersiellt skapande och information, inte minst på Internet, medan Isobel Hadley-Kamptz spekulerar kring om inte upphovsrätten och idén om det ensamma geniet blir en parentes i vår kulturhistoria. De flesta av våra kulturskatter skapades trots allt innan den moderna upphovsrättslagstiftningen, menar hon, och lyfter fram det ganska underhållande exemplet med Disney – ikonen för förlängd och hårdare rättighetsbevakning – som knappast kunnat skapa några av sina filmer om de historier företaget utgått ifrån varit föremål för samma lagar som de själva drivit igenom.

Man hör nuförtiden stup i kvarten att något är en ”historisk händelse”. Oftast har man glömt vilken redan dagen därpå och sanningen är väl helt enkelt den att allt avgörande händelser faktiskt är i minoritet i historien. Det mesta som betyder något är ganska komplicerade och utdragna processer.

Jag slår i alla fall igen Gratis? med en känsla av att stå mitt i en sådan process. Kanske inte vid något avgörande slag, men likväl nånstans i förändringen, i något betydelsefullt. Det liksom kittlar lite under fotsulorna. Kanske kan du – som precis kommit till slutet av ännu en text på nätet, skriven av, ja, oklart vilka, egentligen, men sannerligen inga ekonomiska skäl – känna det också?

Similar Posts:

• Till attack mot Hollywood
• Man får vad man betalar för… eller?
• Fem webradiohits är fler än fyra Billboardettor
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Röster och möjligheter

I fokus för boken står den svenska piratrörelsen, och dess tre olika institutioner – Pirate Bay, Piratbyrån och Piratpartiet. Författarna skildrar hur den svenska piratrörelsen successivt har vuxit fram och formerat sig till en politisk rörelse. Det är en historia som har sina rötter för många decennier sedan, med hemkopiering av musik, framförallt via musikkassetter. När datorerna börjar breda ut sig sprids kopior av program och bilder via disketter och BBS:er. Med Internets inträde blir piratkopiering allt mer utbrett tack vare olika sorters fildelningsprogram. Det som tidigt kom att bli unikt med den svenska piratrörelsen, skriver författarna, var att man inte skämdes för att man begick lagbrott. Tvärtom: man organiserade sig politiskt, och började offentligt ifrågasätta många av grundstenarna för upphovsrätt och immateriell egendom. Det utvecklar sig till en blocköverskridande politisk rörelse, som förenar allt från nyliberaler till kommunister under ett och samma paraply.

Rydell & Sundberg skriver också om upphovsrättsinnehavarna och deras reaktion på piratrörelsen. Det finns en lång röd tråd i musik- och filmindustrins agerande: de har konsekvent försökt få till stånd förbud mot all ny teknik för att distribuera och lyssna/se på musik och film (allt från kassett- och videobandspelare fram till dagens fildelningsnätverk) som skulle kunna påverka branschens vinster. Man lyckades exempelvis stoppa företaget Napster, som var tidigt ute med ett enkelt program för fildelning. Men problemen tog därmed inte slut för musik- och filmbranschen. Fildelning har idag blivit allt vanligare inte minst tack vare så kallade bittorrents – och det är på det här området Pirate Bay har vuxit till att vara en av världens allra mest populära internetsajter.

Musik- och filmindustrin kände sina vinster hotade av piratkopieringen som sådan, och företagen har också tagit strid mot den politiska piratrörelsen. Författarna till den här boken konstaterar att det främst är musikbranschen som drabbats – filmmediet utvecklas i så hög takt, och biosalonger är fortfarande så pass attraktiva jämfört med hemmabio, att efterfrågan på filmer inte verkar ha mattats nämnvärt. För musikbranschen har däremot digital distribution inneburit en betydande omvälvning från det tidigare sättet att distribuera musik, skivförsäljning. Men att skivförsäljningen dalar markant beror inte bara på piratkopiering, utan också på många nya lagliga betaltjänster för digital distribution av musik, som exempelvis Itunes eller Spotify.

Många kända artister och kulturarbetare har också reagerat på den utbredda piratkopieringen. Samtidigt visar undersökningar som Rydell & Sundberg refererar till att många artister inte tror att de alls drabbats ekonomiskt av fildelning – många tror till och med att de gynnats, därför att många fler får upp ögon och öron för dem och kommer på konserter och liknande. Ytterligare andra – allt ifrån Radiohead till Prince – har varit innovativa och utnyttjat ny teknik och nya sätt att distribuera sin musik, och också lyckats göra vinster som sannolikt är många gånger större än de annars hade kunnat tjäna.

Som framgår redan av bokens titel ligger tonvikten på piratrörelsen och dess utveckling. Den ”andra” sidan – musik- och filmindustrin, artister och kulturarbetare – finns också med i boken, men ges inte samma uppmärksamhet. Trots det lyckas författarna ge en förhållandevis mångsidig bild av en komplicerad politisk konflikt. Boken är huvudsakligen upplagd som en kronologisk skildring, med kortare utvikningar på olika teman. Upplägget fungerar bra och författarna skriver mycket skickligt och med flyt om de stridigheter som stått om upphovsrätt och fildelning – allt från polisrazzior till TV-debatter skildras i högt tempo. Till slut står vi i nutiden, inför den aktuella rättegången mot Pirate Bay. Oavsett hur den rättegången går, lär processen fortgå ett bra tag till – båda parter verkar beredda att överklaga domar som utfaller till deras nackdel.

Similar Posts:

• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• Politisera mera!
• Brasiliens musikskatt i ett nötskal
• Biblioteken bedriver piratutlåning av böcker
• Man får vad man betalar för… eller?