Lite avigt känns det nämligen när Wernström, som i Bästa Sverige totat ihop en bok bestående av recensioner, inleder med en text om Göran Häggs Nya författarskolan. Därpå följer språkfunderingar i sällskap med Lars Melins Vett och etikett i språket.

Så småningom kommer dock Wernström fram till det både bokens titel och formgivning (omslagets torkade rosor tolkar i alla fall jag i sammanhanget som socialdemokratins nederlag, men det kan ju vara jag som är fixerad) och undertecknad uppfattar som själva huvudsaken: välfärdssamhället uppgång och fall.

Wernström läser om politik, om nutidshistoria, om media och kultur, religion, litteratur och sexualitet. Ibland har vi läst samma böcker. Då är det roligt att bli påmind och kanske få lite nya perspektiv. I andra fall kommer han med tips som är för mig nya, och det är förstås också kul. Han läser Anders R Olsson, Maria-Pia Boëthius, Richard Dawkins, Kristina Mattsson och Carl-Göran Ekerwald. Han diskuterar Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, Karl Gerhard och Jesús Alcalá, ABF och Palme-mordet.

Till det roligaste i Bästa Sverige hör författarens förslag till studiecirklar, ständigt givna i någon sorts hjärtknipande hatkärlek till ABF. Studiecirkeln Vart tog välfärden vägen? skulle till exempel kombinera Lena Sundströms roliga och smarta Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar med SAF-direktören Sture Eskilssons Från folkhem till nytt klassamhälle, en tydligen öppenhjärtig redogörelse för hur nuvarande Svenskt näringsliv propagandasatsade stort och lyckades både få med Sverige i EU, vrida debattvindarna radikalt åt höger och påbörja nedmonteringen av den svenska välfärdsmodellen. Den studiecirkeln skulle jag gärna gå med i.

Vad är det då som inte fungerar? Det är inte bara det att upplägget kunnat vara mer stringent. Säkert kunde språkfunderingar och annat smått och gott sparats till en annan bok, men så mycket stör det inte. Svårare blir det med konspirationsteorierna, där Wernström helt enkelt inte är tillräckligt noga med belägg och formuleringar. Så väljer jag i alla fall att tolka det när han diskuterar den ”överdrivna invandringen” som ”de mäktigas metod att splittra underklassen och tysta den infödda befolkningen”. Nog tror jag att det finns en hel del intressenter som uppskattar ifall vi käbblar om etnicitet istället för att hålla ihop som klass, och att arbetskraftsinvandring, global konkurrens och utnyttjandet av papperslösa undergräver arbetarrörelsens internationellt sett starka position råder det väl heller ingen tvekan om. Det är problem som förtjänar att diskuteras seriöst.

Men om man klumpigt – så vill i alla fall jag uppfatta det – ständigt skriver saker som ”I Rosengård i Malmö talas 50 olika språk. Det finns hyreskomplex där alla är arbetslösa och lever på socialbidrag”, då antyder man, medvetet eller omedvetet, något slags orsakssamband. Det är väl knappast språkkunskaperna – eller underförstått deras etniska ursprung – som skapar sociala problem? Mer sådan klumpighet har den här debatten helt enkelt inte råd med.

Ett blandat intryck av Bästa Sverige, således. Värd att läsa – och diskutera – är den i alla fall. Därmed slår den kanske ytterligare ett slag just för kritiskt läsande, samtal och, ja, studiecirklar.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Övergripande bok om förlag
• Vad skulle Palme göra?
• Information eller propaganda?
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Det är ingen enkel problemställning och Olsson ger inga enkla svar. Eller, det enkla svaret vore förstås medias ökade kommersialisering, men det är inga stora konspirationsteorier han bjuder på. Förr drevs tidningar – och då handlade det ju främst om tidningar – på ideologiska grunder. Men precis som demokratiutredningen för ett antal år sedan slog fast har samhället trots allt blivit betydligt mer jämlikt. Det betyder att, precis som de politiska partierna närmar sig varandra eftersom de alla vill åt samma stora väljargrupp, vill medierna åt samma konsumenter.

Därför glider exempelvis kvällstidningar och morgontidningar närmare ihop och därför utgör inte heller Public Service någon verklig motpol. De konkurrerar också om publikens tid och pengar. Och då finns det inte utrymme för lågsiktighet, djuplodande granskning och demokratiutveckling. Då tävlar alla om att ge publiken vad publiken vill ha. Drevet går. Ingen vill komma på efterkälken och alla skriver samma sak.

Betyder det att alla vi som konsumerar medier av olika slag helt enkelt är idioter? Stora barn som glufsar i oss vad som smakar gott för stunden? Nja, precis som vi får de medier vi förtjänar får också media den publik de förtjänar, menar Olsson. Om vi vill läsa om våldet i samhället beror det, bland annat, på att vi lärt oss av media att våldet är ett viktigt problem.

Och det är det förstås också, men frågan är hur proportionerna egentligen ser ut. Föreställningen att våldet i samhället ökar enormt i både omfång och styrka späds hela tiden på av media medan experter av olika slag har betydligt svårare att belägga sådana tendenser. Men med journalisternas pressade scheman och tighta ekonomiska resurser finns inte plats för någon fördjupning eller ens bakgrundskoll. Det som är nyheter i dag är på grund av konkurrensen gammalt i morgon. Då skriver man hellre ”Y påstår att X har …” än ser till att man med kött på benen kan verifiera vad X egentligen har gjort.

Större delen av boken diskuterar just hur media ljuger och varför. Hur man skapar nyheter med hjälp av exempelvis kontroversiella uttalanden, med tveksamma opinionsundersökningar och ren sagodramaturgi. Här är Olsson tydlig, konkret och riktigt underhållande, inte minst när det gäller att visa på vanliga brister i rapporteringen från avlägsna länder. I ett exempel påvisar han hur vitt skildra nyheter från vitt skilda delar av Indien illustreras med samma bilder och frågar sig vilken uppfattning indierna skulle få av oss om exempelvis det svenska rikdagsvalet illustrerades med bilder av grodhoppande, aspackade svenskar på midsommarfirande.

Trots inledningens något väl ingående definitionsharvande och slutdiskussionens kanske lite flummiga letande efter alternativ – som ändå innehåller en del konkreta experiment och åtminstone en jäkla massa god vilja – är Lögn, förbannad lögn och journalistik en insatt, indignerad och riktigt spännande bok om brister, men också möjligheter, i vår tids media. Hur, när och varför våra sanningar om världen ser ut som de gör är frågor som ständigt förtjänar en plats högt upp på dagordningen.

Similar Posts:

• Samhällets stöttepelare eller de verkliga parasiterna?
• Partiska nyheter om Israel
• Tankeväckande om krig
• De fortsätter att sälja som aldrig förr
• Konspirationer, vett och etikett och en och annan studiecirkel