Högre insatser är det däremot i Project psykvården i Sverige anno 10-talet. Det verkar helt klart riggat för att det ska gå dåligt. Och när det gör det (för det gör det, det går riktigt dåligt) så sitter en jury av massmedia där och tittar på och bedömer utan att låtsas om att det är riggat från början. Sen kommer drevet och röstar bort dem som inte klarar trycket.

Jenny Åkervalls debut handlar om en pressperson i statsministerns stab och en psykiater i öppenvården. Deras historier varvas och persongalleriet växer sig ganska stort utan att det blir rörigt. Engagemanget för sina yrken och den enorma tyngden av konstant stress är vad de har gemensamt till en början. Sedan börjar mystiska kuvert dyka upp på bästa Hollywoodthriller-manér.

Kuverten och den lite mystiska biberättelsen är dock inte det som fick mig att sträckläsa den här boken; dessa inslag kan jag både ha och mista. Arbetsplatsskildringarna i den absoluta toppen av politiken och i psykiatrins absoluta medelpunkt (bland annat på akutpsyk) i kombination med livspusselstressen är det som är riktigt skickligt beskrivet samtidigt som det är spännande. Jag gillar den blandningen. Som Helena von Zweigbergks Anna och Mats bor inte här längre möter Anders Pihlblads Drevet går.

Jag hatar Annas man Jakob för att han hela tiden känner sig hotad av hennes jobb. Och jag älskar att få veta hur en taffligt planerad statsministerlunch i Kiruna kan gå till. Jag hatar politiken som tvingar Anna att klämma in ytterligare patienter per dag trots att hon redan har för mycket att göra. Och jag (som aldrig varit fast anställd) älskar att få läsa om de oskrivna regler som finns på en arbetsplats (t.ex. att det är obligatoriskt att närvara vid det dagliga fikat, annars ses det som en tydlig markering). Samtidigt som de små vardagliga problemen dyker upp och kräver lösningar tvingas de titta på sig själva med omvärldens ögon för att kunna förebygga nya problem. Hur något ser ut är mer viktigt än vad som faktiskt hänt.

Det är lite förutsägbart ibland men det gör ingenting eftersom historien känns så trovärdig. Det finns kanske till och med en poäng i att ha karaktärer med förutsägbara problem i sina privatliv i just den här historien. För hur unika är vi egentligen i de problem som vi går runt och håller hemliga? Och vems syften tjänar vi, vi som ser oss som helt vanliga människor?

Similar Posts:

• ”Den hemliga historien” i svensk småstadsmiljö
• A lighter shade of blue
• Spänningen är på topp – men slutet förstör
• Okronologisk mordgåta höljd i dunkel
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig

Det är i stora drag en välbekant berättelse vid det här laget, berättelsen om hur främst Fredrik Reinfeldt och Anders Borg åstadkommit en politisk make-over och blivit statsbärande, med hästsvans och allt. För de flesta i oppositionen kom nog inte chocken 2006, när Alliansen vann första gången, utan vid valet 2010. Att högern kan ta makten är ju inget nytt. Att den sitter vid makten och ändå blir omvald – det var det omtumlande.

Så någonting måste ju ha hänt. Men även om Pihlblad skriver mycket om de där stora förändringarna slår jag igen hans bok med en fortfarande ganska diffus bild av vad det exakt är som förändrats. Jo, jag vet vem som tycker vad om vem, vilken roll Carl Bildt spelade under Anders Borgs svensexa och vilka reklamkampanjer kommunikationschefen Per Schlingmann är mest nöjd med. Det jag är osäker på är vad de egentligen står för, hur det hänger ihop.

Som flera andra nutida skildringar av politik lider nämligen Ett partis fall och uppgång av en viss brist på just politik, på ideologi. Det handlar helt enkelt väldigt lite om vilka visioner man har, hur man definierar centrala begrepp som frihet eller rättvisa, vilket samhälle man faktiskt vill vara med och skapa. Ideologi.

Istället får vi maktspelet, vardagen, kampanjerna. På lättläst journalistisk prosa målar Pihlblad upp miljöerna, personligheterna, relationerna. De kritiska förhandlingarna, nattmanglingarna, försöken att få till samarbeten, Alliansens födelse och eventuella framtid. Och allt det där är spännande, det är det, men det blir lätt lite substanslöst om man inte också gräver mer på djupet.

Ta en sådan sak som partiets relation till fackföreningar. Moderaterna säger sig numera gilla fackföreningar. Men när man samtidigt chockhöjer avgifterna till a-kassan med den knappast förvånande effekten att många lämnar försäkringssystemet, då måste man väl ändå fråga sig vilken bäring det där gillandet har? Är det bara fernissa? Vad vill man egentligen?

Därmed inte sagt att Philblads bok är någon helt okritisk skildring. Många röster kommer till tals, inte minst dessa horder av anonyma missnöjda som tenderar att bli ett bärande inslag i rapporter ”inifrån” politiken. Pihlblad hade bara tjänat på att fördjupa sig här och var.

Ett gott exempel är avsnittet om partistöd från företag och privatpersoner, något som Moderaterna hittills varit ytterst förtegna om. Nu gör man helt om och vill ha både lagstiftning och en utredning på området och att döma av Philblads antydningar kan här anas en offensiv mot framför allt folkrörelsepartiet Socialdemokraterna.

Det var inte en vändning jag hade kunnat gissa mig till. Men jag hade förstås aldrig kunnat gissa att högern så lätt skulle kunna lägga beslag på epitetet arbetarparti heller.

Similar Posts:

• Från Vita huset till House of Cards?
• Partipiskan viner
• Skandalen som blev större än den var
• Statsministern och välfärdsdöden
• Det motsägelsefulla livet