Boken handlar alltså om den svenska rasismen. Om fördomarna. Om diskrimineringen. Men också om hyckleriet kring detta. Om alla de vita som inbillar sig att de inte är rasister, men egentligen är det när det kommer till kritan. Om alla vita som är blinda inför problemen därför att de inte förstår, många gånger kanske inte ens försöker förstå, vad det innebär att bli diskriminerad på grund av sin hudfärg eller sitt efternamn. Om politiker som öppnar dörrar för att regera tillsammans med nyssnazister, eller anammar ett liknande språkbruk som de senare i syfte att locka väljare. Om ett medieklimat som har förskjutits så till den grad att det idag anses radikalt politiskt att konstatera att mycket av dagens såväl politik som diskurs om denna är rasistisk. Men minst lika mycket är det också en bok om den svenska, krackelerade välfärdsstaten. Om en ekonomisk kris och dess följder. Om klass och klasskillnader. Om en förälder som inte har råd med alla de julklappar hon skulle vilja. Och om kampen för att få vara och betraktas som svensk, och om kärleken till Sverige, men att ändå placeras i fållan ”invandrare”, ”svartskalle” (för att använda bokens själva titel), eller rasifierad (ett av de begrepp som Vera-Zavala brottas med, men inte känner sig helt bekväm med).

Vera-Zavalas bok är djupt personlig. Det är en historia som utgår från henne själv: från en födelse i Rumänien med latinamerikanskt påbrå, via uppväxten i en Stockholmsförort och hennes politiska engagemang, fram till livet idag som dramatiker, debattör och författare. Men det är inte en självbiografi; det är en samhällsanalys byggd på personliga erfarenheter. De personliga erfarenheterna väver Vera-Zavala sedan ihop med teorier och forskning om rasism, liksom med referenser till poesi och litteratur. Det gör det till en mycket lättillgänglig bok om svåra och komplexa problem. Mot slutet av boken förklarar författaren att hon har haft Didier Eribons bok Tillbaka till Reims som ledstjärna för hur hon har vävt ihop det personliga med det politiska. Det är en starkt lysande ledstjärna att inspireras av – och Vera-Zavala lyckas här väl med att bemästra samma stildrag.

Men hon stannar inte heller där. Ett av problemen med rasism är ju att de rasifierade, ”invandrarna”, ”svartskallarna”, inte behandlas som individer. De tillskrivs istället en lång rad egenskaper, utifrån fördomar om hur ”invandrare” är. I en av bokens delar kastar Vera-Zavala om spelplanen retoriskt, i en ”övning i att vara lika onyanserad som de som betraktar oss brukar vara”, som hon formulerar det. Avsiktligt använder sig författaren här av just den svart-vita vi-och-dem-retorik som hon – likt många andra rasifierade – själva har tvingats uppleva många gånger, men nu med udden vänd åt motsatt håll: här är det som omväxling vita som tillhör gruppen av ”dem” (eller ”ni”, när Vera-Zavala i vissa fall vänder sig direkt till läsaren i sitt tilltal).

Jag kastas mellan sorg och ilska när jag läser Vera-Zavalas svenska historia. Samtidigt känner jag – lite paradoxalt – flera gånger en stor glädje när jag läser boken, just för Vera-Zavalas förmåga att sätta fingret på problemen så exakt, så konkret, och många gånger så välformulerat. Flera gånger går jag tillbaka i ett stycke för att läsa om det, bara för att Vera-Zavala skriver så oerhört vasst och tänkvärt.

Jag tvekar inför att påstå att detta är årets bästa bok. Inte för att boken inte förtjänar den titeln, utan för att det känns som om det var ännu längre sen som jag läste någon så bra bok. Den är skarp, viktig, högaktuell, välformulerad – många gånger mycket vackert skriven – och mycket, mycket klok. Läs den!

Similar Posts:

• Jakten på demokrati
• Otäck historieförfalskning
• Inblick i nutidsdramatiken
• ”Solidaritet är solidaritet, det kan inte vara ’tvärtom’”
• En ”skör” recensents bekännelser

Drama! Tre svenska pjäser är ett bra exempel på att dramatik också är utmärkt skönlitteratur. Här bjuds vi på tre pjäser från 2010-talet som var och en har olika karaktär och visar upp vad dramatik kan vara. Dramatikernas presentationstexter, där de kort skriver om hur deras verk kommit till, visar på olika arbetsprocesser, men också hur slumpen kan föda en idé. Hur ett mordhot helt kan ändra ett projekt, eller hur en taxiresa blir ingången till ett författarskap och senare resulterar i en pjäs.

Marcus Lindeens Djur som dör både liknar och tar avstamp i reportage. Den består av tre separata delar med dokumentärt tilltal. Alla handlar de om människans relation till djur, och när gränsen mellan oss på något sätt överträds. I en del intervjuas en kvinna och hennes son om när deras 191 katter avlivades. I en annan berättas om schimpansen Lucy som två dagar gammal adopteras av en psykoterapeut i Oklahoma och uppfostras till människa.

America Vera-Zavalas Starka kvinnor pinkar stående är en monolog om Sara Lidman där vi möter författaren under fem olika stadier i livet. Språket är prosalyriskt och kan läsas som dikt, samtidigt som texten ger spännande, drömska bilder av sceniska möjligheter.

SARA 5      mitt livs lyckligaste ögonblick?

Paus

det behåller jag för mig själv
men ett av de lyckligaste?

när Vietnam blev fritt
när vi vann för en gångs skull
på festen – då bestämde jag att vi skulle sjunga

ett djupt andetag
ton

efter det här får det vara bra
sen dör jag
av lycka

I Järnnatt utforskar Mattias Brunn återigen könsroller, maskuliniteten och dess samband med aggressivitet och våld. Den unge Leo kämpar med dåligt samvete efter att vännen Jonatan sagt att han älskar honom. Känslan av utanförskap växer tills den bara verkar kunna sluta på ett sätt: hämnd.

Baksidetexten menar att den svenska nutidsdramatiken dessa tre pjäser representerar ”befinner sig i berättandets frontlinje”. Och de erbjuder helt klart en nyanserad bild av vad som händer på svenska teaterscener. Jag vill ändå påpeka att det är dramatik som inte slår nedifrån eller från sidan. De tre dramatikerna är väletablerade och deras bidrag i den här boken har alla satts upp i större teatrars regi. Och kanske är det förutsättningen för att de nu ges ut. För att upptäcka den verkligt radikala och nyskapande teatern måste man vända blicken bort från institutionerna. Där finns framtiden. Hoppas att vi även får läsa den i bokform!

Similar Posts:

• ”Solidaritet är solidaritet, det kan inte vara ’tvärtom’”
• Strålande om rasism i Sverige
• Otäck historieförfalskning
• Svammel och drömhönor
• Jakten på demokrati

Jag har tänkt på det ganska ofta i teatersalongerna de senaste åren, senast häromdagen på dramatiseringen av Maria Svelands roman Bitterfittan. Det är en konkret, personlig och finurligt gestaltad berättelse – och samtidigt så uppenbart en grundkurs i genusvetenskap och feminism. Briljant.

För det är väl den där insikten som vi så ofta under min livstid saknat, den där gamla 70-talsklyschan om att det personliga är politiskt. För det är ju precis vad det är.

Det politiska är i hög grad personligt i Den polske rörmokaren, en antologi med undertiteln ”Fyra pjäser om det nya Europa och solidaritetens gränser”. Det är personligt för den arbetslöse byggjobbaren som i Alexander Ahndorils ”Socialistisk tävlan” tigger och ber att få jobba för vilken skitlön som helst, men ändå blir utkonkurrerad av baltiska byggare i Vaxholm. Det är personligt för America Vera-Zavalas Hugo I och Hugo II som verkar bli lurade på sin ynkliga lön av en byggbas som aldrig dyker upp. Det är personligt för alla pjäsernas stelnade fackrepresentanter som har Internationalen som ringsignal på mobilen men inte kan få ihop någon internationell solidaritet med känslan av akut hot.

Vad som slår en är förstås hur väl dramatik lämpar sig för den här typen av diskussioner, för människors intressen hopplöst ställda mot varandra. Lena Andersson gör det på sitt karaktäristiskt träffsäkra, lite skruvade sätt i ”En svensk pitbull”, i samtalen mellan å ena sidan fackmannen Göran, den lettiska tolken Jelena som väntar på sin make som lagar taket på riksdagshuset och reklamaren Cecilia som ska hjälpa Göran att formulera hur internationell solidaritet går ihop med att göra sig av med balterna.

Det är lätt för dig att sitta här och säga ”dom där stackars balterna”. Dom kommer aldrig hit och tar ditt bekväma jobb på det här svala kontoret. […] På grund av språket. Era jävla ord! Man behöver inget språk för att täta taket på riksdagshuset. Man behöver en kropp. Och det har varenda idiot på det här klotet. Ett par händer. Ett par ben! Som dom säljer till lägstbjudande. Men vänta bara tills språket blir konkurrensutsatt. Då får vi se hur fin moral ni har.

Maciej Zaremba fångar också motsättningarna skickligt i sin monolog ”Dialog med ett spöke”. Här är det en ensam skribent som skrivit något om polska rörmokare och som nu sitter och försöker hantera olika läsarreaktioner. I ett otroligt enkelt och avskalat upplägg lyckas han inkorporera ett myller av röster, läsarreaktionerna såväl som skribentens egna när han är sarkastisk, retorisk, förlöjligande, förstående, beskyllande och skyldig.

Framför allt kämpar han med svaret till rörmokaren Ingemar som skriver att det var rätt att försöka slänga ut letterna från Vaxholm – lite tråkigt är det att samtliga pjäser tycks kretsa just kring lettiska byggjobbare kontra svenska fackgubbar – eftersom ”det är arbetsgivarna som tjänar på låga löner” och ”Lika lön för lika arbete är grundstenen i ett rättvist samhälle.” I svaret kommer Zaremba åt själva den begränsning som finns i pjässamlingens undertitel om ”det nya Europa”:

Gå runt i din våning, vänd på stereon, lyft på mattan, glutta i … skorna och kolla varifrån de kommer. Skulle du få råd med dem om de som gjorde dessa saker hade samma lön som du? Eller tycker du kanske att det inte hör hit?

[…]

Det går inte ihop, Ingemar. Vi protesterar inte mot svältlöner utomlands. Dem njuter vi av, som konsumenter. Men när de kommer för nära – då blir vi upprörda, som producenter. Om de här (lyfter fram ena handsken) gjordes i Borås av en jobbare som fick tre spänn i timmen, det hade blivit blockad och bojkott och teveprogram… Solidaritet – Wow! Men när de görs i Lettland eller Kina av samma människor – puh… vem bryr sig…

Nog har solidariteten gränser, alltid. Den här skrämmande enhetliga bilden av facket som en oändligt defensiv, lönnfet, medelålders man som heter Göran känns igen från fackböcker som Stina Blomgrens Svart notis. Det är en farlig väg att gå, den som Jelena får problem med när hon ska tolka för Lena Anderssons Göran-variant:

Jag tänker på en mening jag inte lyckades översätta korrekt igår. Det var nån av dina kolleger. Jag förstod inte vad han sa. Eller jag förstod allt han sa men det hängde inte ihop. Det handlade om facklig solidaritet. Fast innebörden blev liksom tvärtom.

Similar Posts:

• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• Vår tysta förutsättning
• Alla är Ester Nilsson
• Inblick i nutidsdramatiken
• Hopplöshetens historia

Så hur går vi då till väga för att åter vitalisera den drömmen? I jakt på svaret på den frågan reser America Vera-Zavala ned till Brasilien, närmare bestämt staden Porto Alegre i delstaten Rio Grande do Sul. Här har det styrande arbetarpartiet i många år arbetat med en form av "deltagande budget". Vanliga medborgare kan här få vara med om att fatta beslut om hur stadens offentliga finanser ska användas.

En mycket stor andel av stadens befolkning har också utnyttjat den här möjligheten. I genomsnitt räknar myndigheterna nu med att omkring 50 000 människor varje år är med och försöker påverka resultaten. Vera-Zavala rapporterar också från andra håll i världen, där olika former av deltagande demokrati har börjat tillämpas; Buenos Aires i Argentina, Palestina eller Fagersjö, för att bara nämna några exempel …

Det är en god analys som görs av nuläget i boken, och den kombineras också med insikter om den politiska verkligheten på hemmaplan. Vi kan inte kopiera andras erfarenheter rakt av, poängterar Vera-Zavala, däremot har vi mycket att lära även från många fattiga länder.

Det man möjligen kan invända är att Vera-Zavalas skildring av hur arbetet med den deltagande budgeten i Porto Alegre verkligen går till kunde ha utvecklats mer. Framförallt saknar jag en mer kritisk skildring av vilka som verkligen deltar i processen och vilka resultat det kan leda till. Andra författare har pekat på att det främst är redan politiskt aktiva i det brasilianska arbetarpartiet som har varit aktiva i arbetet med den deltagande budgeten. Att 50 000 personer engagerar sig i stadens styre är förstås bättre än om färre gör det – men det är långt från en majoritet i en miljonstad. Ambitionerna om att engagera det civila samhället verkar inte riktigt ha uppfyllts. Riskerar inte arbetet med en deltagande demokrati att leda till samma sak?

Vera-Zavala skriver rappt och träffsäkert om en av vår tids stora ödesfrågor – demokratins borttynande, eller raserandet av demokratin (beroende på hur man ser det). Deltagande demokrati kan vara ett sätt att återuppliva kampen för rättvisa och frihet för alla. Den här boken kan tjäna väl i det arbetet.

Similar Posts:

• Maktkamp i Brasilien
• Strålande om rasism i Sverige
• Revolution i Brasilien?
• Otäck historieförfalskning
• En annan demokrati är möjlig?

I ena ringhörnan har vi America Vera-Zavala, från Attac/Ung Vänster – en debattör som gjort sig känd i TV och genom debattartiklar i flera av de stora tidningarna. I den andra ringhörnan har vi Johan Norberg, gammal nyliberal som numera arbetar för näringslivets tankesmedja (läs: propagandaorgan) Timbro. Båda författarna får omkring 60 sidor på sig att förklara sin världsbild, och hur de anser att en mer rättvis världsordning ska uppkomma.

Vera-Zavala försvarar i sitt inlägg Attacs grundståndpunkter, och argumenterar för att en ny, och annan värld, både är möjlig och önskvärd. Hon kommer med en rad konkreta krav på exempelvis Världsbanken, WTO, finansmarknaden m.m. – om hur deras politik bör förändras för att vi ska nå målet en rättvis värld. Men det känns som om uppsatsen spretar en hel del. Den hoppar raskt mellan att beskriva problem, till hur man kan påverka, vad Attac gjort osv.

Jag saknar en mer grundläggande analys om varför det ser ut som det gör i dagens läge, vilka de grundläggande systemfelen är, enligt Vera-Zavala. Till viss del beror det här sannolikt på det hon skriver om Attac-rörelsen; den saknar en gemensam ideologi, och samlar många olika ståndpunkter inom sig. Men det ser hon inte som något problem; om de nuvarande kraven skulle uppfyllas, kan man alltid ta fram flera nya. En å ena sidan intressant pragmatisk inställning, men också en inställning som leder till en stor osäkerhet – vart barkar det i slutändan hän mot?

Om Vera-Zavala saknar en mer basal problemanalys, så gör Norberg det inte. Tvärtom, han går verkligen ner på vad han anser vara det grundläggande problemet: frihet. Alla länder som är fattiga, är det för att de inte varit fria. Individerna har inte tillåtits ta tillvara sin potential, och därför har länderna fastnat i förstelnade strukturer, och inte utvecklats. Vi behöver alltså mer frihet – mer marknadsekonomi, mer kapitalism – så blir allting bra. Det är en välskriven uppsats Norberg har producerat (även om titeln med ”global rättvisa” kanske inte passar, eftersom han inte riktigt argumenterar i de termerna).

Men det tragiska är att det är en otäck historieförfalskning som Norberg ägnar sig åt för att bevisa sin tes. Norberg menar alltså att det är ”frihet” som gjort de rika länderna rika. Men slaveriet då? (Som gjorde många plantageägare, gruvbolag slavhandlare m.fl. i både USA och Europa rika). Kolonialism? (Som berikade mången kapitalist på respektive sidor om Atlanten, samtidigt som miljontals fattiga slaktades och naturresurser plundrades). Understöd av diktaturer? (Exemplen kan mångfaldigas från Latinamerika m.m.)

Eller, om vi nu bara tittar på de rika länderna; stöld från de fattiga. En av de grundläggande faktorerna för den brittiska, industriella revolutionen var att det fanns två faktorer tillgängliga; kapital och fri arbetskraft. De här två skapades i stor utsträckning på samma vis, nämligen genom att stjäla mark från fattiga småbönder. Under 1600- och 1700-talet genomfördes det som kallades ”inhägnadsrörelsen”, där stora godsägare – med arméns hjälp – jagade bort småbrukare från sina ägor, och från allmänningarna. Därmed uppkom både ett kapitalöverskott hos godsägare och en ny borgarklass, och ett proletariat som tvingades in i fabrikerna. Det var så långt från frivillighet man kan komma! (För övrigt är det intressant att nyliberalen Norberg blundar för så flagranta övergrepp på individers äganderätt).

Inget av detta nämns av honom. Norberg blundar också för många exempel som motbevisar hans tes (hur kommer det sig exempelvis att den på pappret kommunistiska diktaturen Kina nu lyckats uppnå en hög tillväxt?). Och han förvanskar många andra delar av historien (t.ex. när han skriver om tigrarna i Sydostasien, som han försöker pressa in i sin ideologiska världsbild om att frihandel ger välstånd, när de i verkligheten inte alltid har följt det receptet). Det är tråkigt att Norberg inte följer sina egna råd, att ”fördomsfritt undersöka vilka u-länder som har lyckats”, och tar diskussionen på större allvar. Att han – in absurdum – försöker försvara kapitalismen som ett lyckorike för alla känns därför tämligen desperat. Själv frågar jag mig om Norberg är usel historiker eller om han gör allt detta medvetet?

Det hade varit betydligt intressantare med någon som ändå hade kunnat erkänna kapitalismens alla baksidor och felsteg, men ville fortsätta vägen ändå – och argumenterade för det. Något som dessutom är tråkigt med boken är att debattörerna inte verkar ha fått läsa varandras bidrag. Debatterna tar därför i stor utsträckning upp saker som motparten inte besvarar. Det gör att de blir två inlägg som ofta inte talar till, utan förbi, varandra. För den som är intresserad av att höra respektive ”motståndarsidas” grundargument kan den här vara intressant, men den för tyvärr inte så ofta debatten särskilt mycket djupare. Men jag hoppas, som förlaget, att den kan initiera många vidare debatter.

Similar Posts:

• Jakten på demokrati
• Strålande om rasism i Sverige
• Bättre och bättre dag för dag
• ”Solidaritet är solidaritet, det kan inte vara ’tvärtom’”
• Ett allt snabbare tempo