Jag tänker till exempel på Alexandra-Therese Keinings 14, Magnus Nordins Avgrundens änglar, Liz Coleys Berövad, Lauren Myracles Shine eller för all del Moa Eriksson Sandbergs Den första flickan skogen möter. Romaner för unga om utsatthet, om bestialiska övergrepp, triviala övergrepp, om självskadebeteenden och psykisk ohälsa, om vuxna som, när de inte själva utnyttjar barnen, åtminstone är för självupptagna eller dumdryga för att se eller vara till någon hjälp. Mörka böcker. Ibland nästan hopplösa böcker. Hur kommer det sig?

Även om Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur är en lättläst, boktipstung bok från Bibliotekstjänst börjar vi i klassisk akademisk anda med en definition. Jag har inte fel i min Veronica Mars-association, visar det sig; Nilson härleder begreppet ”teen noir” just till Rob Thomas teveserie (sedermera även film och bok) från mitten av 00-talet.

Två saker vill Nilson lyfta fram hos genren: moralisk tvetydighet och utsatthet. I till exempel Veronica Mars laborerar både hjältinnan och de flesta andra karaktärer med moraliska gråzoner. Veronica inte bara bryter mot lagen eller fibblar med sanningen för att lösa sina mysterier, hon kan agera skrupellöst av hämndbehov eller svartsjuka. Vi gillar henne ändå, inte bara för att vi förstår henne, utan inte minst för att Neptune, samhället hon lever i, är så korrumperat och orättvist att man oftast får skapa sin egen rättvisa eller bli utan. Ungdomarna i Neptune är utsatta, av varandra, men inte minst av den egna föräldragenerationen.

Nilson inleder Teen noir med ett besök i bokhandeln Foyles i London 2010. Där är ”Teen noir” en stor och livskraftig egen hylla. Därför blir hon förvånad när hon två år senare kommer tillbaka och hyllan helt saknas, men expediten förklarar det med att en så stor majoritet av ungdomsböckerna till slut hamnat där att konceptet blev meningslöst. Det är en väldigt talande bild.

Varför vi läser mörka böcker, att få uppleva problem utan att behöva uppleva dem på riktigt, kanske till och med få dem tryggt lösta innan man slår igen pärmarna (fast det ska man tydligen inte räkna alltför kallt på, ens i ungdomsböcker) – det där har du förmodligen hört förut. Och vill du ha det mer utvecklat skulle jag rekommendera till exempel etnologen Jonas Danielssons Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer. Nilsons bok är mer översiktlig, men jag vill ändå slänga in några definitioner till.

För vad är det som räknas som ungdomslitteratur? Här är det vad förlagen definierar som det, men det behöver ju inte, påpekar Nilson, innebära vare sig att det är vad ungdomar faktiskt läser eller sådant som faktiskt läses av ungdomar. Med begrepp som ”unga vuxna”/”Young Adult” och ”crossover” har gränserna suddats ut (också neråt i åldrarna mot mellanåldersböckerna, menar Nilson) och det är kanske inte så konstigt om temana blivit mörkare när även vuxna förväntas ha utbyte av dem (vilket inte minst jag själv och fler med mig som gladeligen recenserar ungdomsböcker helt utifrån egna preferenser är exempel på)?

”Här är det också väsentligt att påpeka att den ungdomslitteratur jag kommer att diskutera är skriven av vuxna”, understryker Nilson. ”Det kan tyckas självklart, men ibland tror jag att vi glömmer bort att barn- och ungdomslitteratur med få undantag skrivs av en äldre generation” (och ofta köps in av en äldre generation, skulle man kunna tillägga, av presenterande släktingar och inte minst skolbibliotekarier):

Det är vuxengenerationen som ”ändrat reglerna” för ungdomsboken och som nu låter de mörka temana dominera. Kanske beror detta på att vi idag inte längre känner samma behov att skydda en yngre generation? Frågan blir om vi ska se teen noir som varningstexter? Som exempel på hur vuxna vill visa de yngre hur illa det kan gå? Eller handlar det mer om att vuxna ser att ungdomar går runt och bär på en hel del oro som de behöver bearbeta och vill ge dem böcker som kan hjälpa till med detta?

Det är ju faktiskt intressanta frågor, inte minst i förhållande till just allt det där mörkret. Dem borde vi kanske ställa oftare?

Nå, men själva böckerna då? De finns i huvudsak i fyra kapitel: ”Dystra dystopier”, ”Monster och människor”, ”Farliga folksagor” och ”Vanmakt i vardagen” (men jag vet, jag älskar också allitterationer). Det blir Suzanne Collins, Lauren Oliver, Ally Condie, Sofia Nordin, Saci Lloyd, det blir vampyrer och zombies och övernaturliga förmågor för hela slanten. Inte minst ”Farliga folksagor” är ett roligt och, åtminstone för mig, inte helt väntat kapitel om alla nya re-makes på folksageteman (intertextualitet, hur olika texter förhåller sig till varandra, är också ett favoritkoncept). Fast sen var det just det. Övernaturliga förmågor för hela slanten.

För du minns de där böckerna jag nämnde i början? De finns inte med. Alltså, inte bara just de titlarna – det vore ju förståeligt; varenda titel kan man ju inte hinna trycka in – utan hela genren. De mörka, vardagsrealistiska berättelserna utan övernaturliga inslag. ”Vanmakt i vardagen” handlar nämligen om till exempel Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Och det är väl ändå lite konstigt, för det finns ju ingenting i vare sig Nilsons eller någon annans definition av teen noir som säger att det måste finnas övernaturliga inslag? Även om Veronica Mars kanske inte direkt är diskbänkrealism så är det ju knappast fantastik heller.

Mitt största problem när jag slår igen Teen noir är dock av lite lättsammare natur: hur tusan ska jag hinna läsa alla spännande böcker jag blivit sugen på nu?

Similar Posts:

• Plåster på såren-frossa
• Down in New Orleans
• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt och mycket
• Konsekvenser

Det är vad som händer i Lauren Olivers Delirium och det är vad som händer i Ally Condies Matchad. I båda romanerna står de unga kvinnliga huvudpersonerna precis inför att bli hopparade med den livspartner samhället utsett åt dem. De har levt ganska skyddat, självklart inbäddade i sin världs värderingar, men så händer något som får dem att börja ifrågasätta.

För Cassia i Matchad börjar det efter att hon vid den pampiga matchningsceremoni som inleder berättelsen osannolikt nog blivit hopparad med sin bäste vän och granne, Xander. När hon försöker läsa infon om honom på mikrochipet alla nymatchade får dyker emellertid en annan pojke upp på skärmen. Bara för några sekunder, men hon känner honom också och kan inte låta bli att börja titta på honom på ett nytt sätt, trots att hon får veta att han, Ky, är ”en avvikelse”, en politiskt suspekt person som aldrig kommer att matchas med någon. Långsamt smyger sig misstanken att samhället kanske inte alltid vet bäst eller gör det rätta på Cassia.

Ibland känns det onekligen som att hela Condies framtidsvärld är konstruerad för att åstadkomma lockande, förbjuden kärlek och triangeldrama. Inte desto mindre har hon fina detaljer som tilltalar också ett något förvuxet tonårshjärta. Dit hör förbjudna dikter – inte minst Dylan Thomas ”Do not go gentle into that good night” (tyvärr lite tam i svensk översättning) – förbud mot handskrift och mot att överhuvudtaget med egna ord skriva ner sina tankar och erfarenheter. Som praktisk politik är det kanske lite knöligt att föreställa sig, men romantiskt blir det ju.

Dessutom hittar Condie en viss balans. Trots att hon skapat ett samhälle nästan lika inrutat som George Orwells 1984, eller kanske snarare Juli Zehs Corpus Delicti, ett där, som baksidestexten slagfärdigt beskriver det ”De bestämmer allt. Vem du ska älska. Var du ska arbeta. När du ska dö”, så finns här också vänskap, kärleksfulla familjer, lyckliga äktenskap och välmående. Här finns tydligt saker att förlora för den som sätter sig upp.

Det är ju alltid spännande att tänka sig vilka typer av samhällen som skulle kunna vara möjliga. På gott och ont. Vilka fördelar får oss att infoga oss? Vilka kostnader skulle kunna få oss att våga allt och bryta oss loss?

I slutänden är kanske Condies värld inte så mycket ett samhälle utan kärlek som ett samhälle där kärleken är rimlig – inom vissa gränser. Så har det väl kanske alltid varit, även om gränserna flyttas. Det Condie i slutänden avskaffat är snarare valfriheten, rätten till egenart och uttryck. Som litteraturen. Det är med andra ord inte bara Dylan Thomas dikt som för tankarna till Döda poeters sällskap.

Eftersom det är omöjligt att inte jämföra Matchad med Delirium känns kanske Condies roman mer som en renodlad ungdomsbok, även om båda är fina bilder av just att växa upp, frigöra sig och reda ut vem man är och vad man vill. Matchad får mig inte att klättra på väggarna efter fortsättningen på samma sätt som efter Delirium – eller Hungerspelen. Kanske ska man vara något yngre för det?

Similar Posts:

• En värld utan kärlek?
• Inte himlastormande men nervkittlande
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?
• Amor vincit omnia
• It ain’t over ’til it’s over

Om Saci Lloyds Mitt klimatkatastofala liv tar bara ett litet kliv framåt i tiden, till en värld alltmer präglad av extrema klimatsvängningar och koldioxidransonering, så utspelar sig Condies och Olivers romaner någonstans mer avlägset. Deras samhällen har dragit rationalitet och vetenskap betydligt längre.

I båda världarna testas unga människor och matchas ihop med den partner och hela det liv som de anses mest lämpade för. Individuell valfrihet går minst sagt bort. Naturligtvis kommer huvudpersonerna att göra uppror mot allt detta, men frågan är om ett sådant samhälle alls är möjligt. Skulle vi kunna gå från vår egen värld, där valfrihet – vad det nu innebär – sätts kanske allra högst, till en värld som begränsar just den så enormt?

Tja, historien är full av statsbärande sanningar som senare förkastats. Kungens makt kan inte ifrågasättas eftersom den getts honom av Gud; proletariatets diktatur kommer ofelbart att leda till paradiset på jorden, för att bara ta några ganska påtagliga exempel. Men en värld utan kärlek?

I Katrine Kielos nyutkomna uppgörelse med vår ekonomiska världsbild, Det enda könet, går hon tillbaka till nationalekonomins urfader Adam Smith – han med den osynliga handen, ni vet, som helt automatiskt ska få var och ens girighet att sammanstråla till den bästa av världar. Smith skrev att det var slaktarens, bagarens och bryggarens egenintressen som satte maten på bordet och det är så världen fungerar.

Han glömde påpeka, skriver Kielos, att det var hans mamma som ställde fram maten åt honom. I skuggan av nationalekonomins självständige, klokt själviske man fanns en helt osynliggjord värld av markservice, omsorg och beroende. Det är värden som förknippats med kvinnor, men inga människor fungerar ju alltid kallt beräknande och logiskt. Dem som gör det brukar vi kalla psykopater.

I Deliriums framtidsvärld är det en form av lobotomi som gör alla medborgare sådär rationella och lätt psykopatiska. I slutet av tonåren får man sin behandling och blir därmed vuxen. Eller zombie, som motståndsrörelsen säger. Kan det vara en logisk förlängning av Smith/Kielos ”den ekonomiske mannen”? Och är inte en värld som vill utrota människans kanske mest mänskliga drag en värld som är dömd att gå under?

Similar Posts:

• Tillbaka till framtiden
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?
• Världen som trevlig?