Ann Petry "Gatan"

Ella Andrén — Thu, 15 Sep 2022 22:00:44 +0000

116:e gatan är ungefär som vilken gata som helst i stadsdelen Harlem i New York på 1940-talet. Andra världskrigets tid. Den unga mamman Lutie Johnson är inte precis entusiastisk, ens när hon flyttar in med sin lille son Bub. Lägenheten är sunkig, mörk och illaluktande, trapphuset trångt och dunkelt. Portvakten ger redan från början obehagliga vibbar. Men vad kan de få som vore bättre? Hela Harlem är fullt av svarta amerikaner som lever i desperation och misär.

Lutie har ändå arbetat sig upp. Från att ha varit tvungen att arbeta och bo långt ifrån sin familj – det som kostat henne äktenskapet med Bubs far – som inneboende tjänare hos en vit familj, har hon läst in kurser, lärt sig skriva maskin och liknande på kvällstid. Nu kan hon arbeta på kontor och betala hyran för en egen lägenhet. Samtidigt måste hon lämna sonen ensam när han kommer hem från skolan, och gatan är som ett ständigt underliggande hot. Hon vill inte låta gatan uppfostra sonen, men vad har hon för val?

Möjligheten att få sjunga på en nattklubb gnistrar till som ett sätt att komma undan tillvaron utan marginaler, men orkesterledaren som kommer med erbjudandet förutsätter också att hon i så fall ska ”vara snäll” mot honom. Den typen av erbjudanden återkommer kring den vackra Lutie. De från bordellmamman på nedre botten är bara de mest uppenbara.

Ann Petrys debutroman från 1946, här återutgiven i Norstedts klassikerserie med förord av Valerie Kyeyune Backström, skildrar rasismen som präglar tillvaron för Harlems invånare, men ännu mer Luties utsatthet i skärningspunkten mellan kön, hudfärg och fattigdom. Som ung, svart kvinna sexualiseras Lutie ständigt, av såväl vita som svarta.

Petry växlar perspektiv. Hon återkommer till Lutie och Bub, men låter oss också se världen ur de andra romankaraktärernas ögon. Orkesterledaren som är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa gå tillbaka till att passa upp på tåg. Portvakten som suktar efter Lutie med en våldsam frenesi. Hans sambo som ser hela sin tillvaro hotad av den nyinflyttade kvinnan. Bordellmamman på nedre botten som fått sitt eget utseende förstört och nu lever på andra unga sårbara kvinnors.
Livsvillkoren på gatan gör så många där beredda att kliva över sin granne, att utnyttja alla möjligheter som finns för att överleva. Kanske till och med kunna drömma om att inte bara överleva någon gång. Om att leva.

Gatan pekar framåt mot författare som Toni Morrison, Alice Walker, Jaqueline Woodson och Regina Porter, men för också tankarna till äldre, socialt engagerade författare som Jack London och Charles Dickens. Jag brottas även med associationer till Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Det känns lite orättvist, men jag blir nästan provocerad av Lutie Johnsons godhet. Hon är inställd på att göra det rätta, hon är dygdig och rättrådig i en värld som bara vill utnyttja henne. Samtidigt är det förstås deprimerande att bokens persongalleri, bortsett från Lutie och Bub, så helt saknar solidaritet med varandra.

Sammantaget är romanen en oerhört aktuell skildring av social och ekonomisk utsatthet som verkligen väcker frågor. Jag skulle jättegärna diskutera den i en bokcirkel eller liknande. Hur tar man sig fram och gör något vettigt av sitt liv i en värld där spelplanen är så uppenbart riggad emot en? Hur hanterar man moraliska frågor – eller finns det ens utrymme för moral? Kanske är det som i det där Brecht-citatet: ”Först kommer käket, sen moralen”? Är Lutie och hennes likar helt enkelt bara födda till förlorare?

Alice Walker "Purpurfärgen"

Ella Andrén — Thu, 22 Jul 2021 22:00:30 +0000

Alice Walkers Purpurfärgen är en sådan där roman, en modern klassiker, som jag länge tänkt att jag borde läsa, men samtidigt dragit mig lite för att plocka upp. Den verkade så väldigt mörk och eländig.

Så kom den här vackra nyutgåvan, och det kändes som dags att ta tjuren vid hornen – och bli positivt överraskad. Visst är det en eländig tillvaro huvudpersonen Celie för. Som fattig, svart kvinna i 1930-talet amerikanska Södern lever hon sitt liv längst ner i hackordningen, på botten av näringskedjan. Hon utnyttjas tidigt, först av sin far, och sedan av mannen han väljer att gifta bort henne med. Hon får två barn som fadern gör sig av med, och hennes älskade syster rymmer tidigt från familjen.

Utan någon annan att vända sig till skriver Celie brev till Gud. Det finns ingen anledning att tro att han egentligen är på hennes sida heller, men hon har ingen annanstans att vända sig.

Tonen Walker hittar för den här utnyttjade, misshandlade, nästan till förintelse illa behandlade flickan är … Jag vet nästan inte hur jag ska beskriva den. Den är karg och berövad så mycket, men samtidigt så livskraftig, så vardagligt konstaterande och … överlevande. Den har en torr humor mitt i eländet, den har så mycket kärlek och solidaritet trots allt, att jag blir verkligt golvad.

Människor har en märklig förmåga att hitta ljusglimtar, sprickor i mörkret, där sång, kärlek och berättelser slinker emellan, också under de mest fruktansvärda villkor. För Celie finns kvinnorna hon möter, inte minst makens älskarinna, artisten Shug Avery, som hon själv förälskar sig i och inleder en relation med. Genom Shug vågar Celie föreställa sig andra sätt att leva, aldrig obegränsade sätt, men gränser att stånga emot, som romanens kvinnor oupphörligt stångar emot.

Ibland får motståndet fruktansvärda följder, som när grannen Sofia vägrar tacka ja till att arbeta för borgmästarens fru, och försvarar sig när han slår henne för hennes oförskämdhet. Halvdöd av misshandel och fängelsevistelse tvingas hon arbeta nästan 12 år hos borgmästarns, innan hon får komma hem till sin familj igen.

Kanske säger det sig självt att sådana livsvillkor skapar och kräver lite otippade familjekonstellationer, en jäkla solidaritet och en smula galghumor?

dagensbok.com » Alice Walker

Ann Petry "Gatan"

Similar Posts:

Alice Walker "Purpurfärgen"

Similar Posts: