Tribut är en novellsamling med tre noveller som alla har Astrid Lindgren som gemensam nämnare och även karaktärernas namn återkommer i alla tre novellerna, teman som bara känns krystade och patetiska.

Den första novellen handlar om Partnerskap för Kultur som bestämmer sig för att dra igång ett projekt för att hylla Astrid Lindgren som nyligen dött. Den andra handlar om två män som köper en dildo i födelsedagspresent till en kvinna de båda varit tillsammans med och den tredje och sista novellen kretsar kring ett VR-spel för barn kallat AutonomousSocialisationThRoughInteractiveDevelopment (ASTRID).

Vad är det då som gör att jag tycker den här boken är så fantastiskt usel? Låt oss gå någorlunda systematiskt till väga och lista variablerna en i taget.

Vi börja med språket, som ofta innehåller stympade meningar som ibland påminner om riktigt usel poesi, som i det här fallet blivit ännu uslare prosa. Faktum är att språket inte bara är dåligt, jag skulle vilja kalla det motbjudande.

Idéerna som boken bygger på är usla och dessutom uselt genomförda.

Bokens karaktärer är nästan uteslutande motbjudande och omöjliga att identifiera sig med, man gillar dem inte och bryr sig inte om deras öden.

Faktum är att jag är helt övertygad om att man skulle kunna gå ut på gatan och på måfå erbjuda en person att få skriva en bok och resultatet skulle knappast kunna bli sämre, för hur obegåvad denna person än skulle kunna visa sig vara så torde denne åtminstone kunna lyckas träffa rätt någonstans, om så bara med en endaste liten klockren formulering, eller så skulle det åtminstone tidvis bli så dåligt så att det blev roligt. Det blir det aldrig i Tribut, det blir bara motbjudande, torrt och menlöst.

Det jag frågar mig är varför Albert Bonniers överhuvudtaget har publicerat det här, utan tvekan skulle den här smörjan fått stannat kvar i Skantzes byrålåda om det här varit det första han skrivit, det hoppas jag i alla fall. I och för sig, den tredje novellen i Tribut är något bättre än de två första, åtminstone nästan publicerbar. Förhoppningsvis kan Skantze bättre än så här, om inte så får man innerligt hoppas att någon annan erbjuds möjligheten att få någonting publicerat istället för Skantze i fortsättningen, för att ge ut sån här smörja är i det närmaste en förolämpning mot potentiella läsare.

Men nu känner jag att jag varit så elak att jag måste avsluta med någonting snällt, eftersom jag inte har någonting snällt att säga om det som finns mellan pärmarna får jag väl säga något snällt om pärmarna, alltså; "…men omslaget var ju i alla fall rätt snyggt".

Similar Posts:

• Vi ses i Nangilima
• Lekfull ceremoni
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• En röst att bli liten av
• Historisk jul med massor av stämning

Det handlar om en ung författarwannabe som måste bli publicerad. Han utvecklar och tester sina litterära idéer på sin omgivning. Hur smakar den här meningen? Den omformuleras, episoder tuggas om, tas en gång till, repetition, blir bättre, verkligare, iakttagelser blir text, i en process som skapar det bästa som någonsin skrivits, vänder och vrider. Konstruerar till och med skrivmiljöer där ingenting kan bli dåligt. Och allt landar tillslut i honom själv, egna minnen och verklighet, långt från fiktionen. Där finns allt som måste till: ett liv som levs som mjölkreklamens förslappade men lyckliga ideal, djupt nedsjunken i en fåtölj på hjul.

Paul Soares bjuder inga direkta överraskningar. Det finns inga hajar i Tisaren. Tror jag. Ändå gillar jag boken. Kanske tack vare den lockande titeln, även om vare sig den eller läsupplevelsen går att jämföra med Peter Kihlgårds Koncipieringen av en gädda för si så där 20 år sedan. Men Soares språkliga lekfullhet liknar Kihlgårds, samma skaparglädje, energi och storm. Där ligger många i lä.

Similar Posts:

• Feelgood mot en mörk fond
• Ett varierat urval
• Kärleken och inget annat än kärleken
• I gränslandet mellan lögn och sanning
• Nalen blir en enda litteraturfest