Därför känns Hängiven lite som en besvikelse, inte för att den är dålig men bara för att den verkar som en halvmesyr: En 50 sidor lång novell omgiven av berättelsen om hur hon kom att skriva den. Ramberättelsen känns i princip som en outtake från M Train, där Patti reser runt i Frankrike, besöker författarbostäder, diskuterar Simone Weil, fotograferar, funderar över filmer, och någonstans där hakar fast i ett ord:

Jag dras till en ännu äldre gravsten där jag ser ordet DÉVOUMENT skrivet diagonalt på bården. Jag frågar Alain vad det betyder.
- Hängivenhet, svarar han och ler.

Bit för bit växer sedan berättelsen fram, som vi så småningom får läsa i sin helhet. En ung flicka (hon heter Eugenia, tolka in vad ni vill om genikult i det) ensam i ett stort hus, som bara vill åka skridskor och har mer rå talang än någon annan, och får en chans att satsa på det i utbyte mot det som en manlig författare väl skulle kallat en romans med en äldre man. Så där klänger de vid varandra, den rike gamle mannen som vill intala sig att han gör världen en tjänst, och flickan som försöker ta reda på vad som är frihet och om man faktiskt kan göra en kvintuppel salkow. Det är en mystisk liten berättelse som definitivt ekar Smiths idoler (jag tänker inte minst på Albertine Sarrazin) men också känns typisk för Smiths senare texter; en väldigt medveten jakt efter det transcendentala som en gång verkade komma så enkelt, ett sökande efter det där ögonblicket som kan övervinna döden man inte längre kan låtsas inte finns om hörnet. Nästan som en farmoderlig vinkning till den där unga tjejen som sjöng ”Piss Factory” för snart 45 år sen, som kunde resa utan allt bagage den 70-åriga Patti bär även när hon bara har en väska och en bok.

I’m going to be somebody! I’m going to get on that train, go to New York City, I’m going to be so big – I’m going to be a big star – And I will never return! Never return! No, never return to burn at this piss factory, and I will travel light! Watch me now!

Men… var det allt? Hängiven är en fin novell, jag kan nog återkomma till den, men den känns mer som ett starkt albumspår än en hitsingel, och även om den omgivande berättelsen ger oss fans en fin inblick i hur skapandet går till känns det som om den hade behövt mer komp. Jag hoppas att LP:n fortfarande kommer.

Similar Posts:

• Personlig tankebok från en rockpoet
• På fri fot?
• Veckan på dagensbok.com
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Patti the poetess

Astragal är många saker. Delvis självbiografisk, för att ta det mest uppenbara, tragiska och på sätt och vis minst intressanta faktumet: Sarrazin (föräldralös, halvblod, misshandlad) skrev både den här romanen och uppföljaren i fängelset, gifte sig med han på motorcykeln och dog vid 29 års ålder. En sån där bok man bör läsa före 25 för störst effekt, antagligen. En produkt av sin tid, mitten av 60-talet, absolut; ”To live outside the law you must be honest”, Week-End, superstjärnan Sartre, allt det där; en dröm om Frihet som redan börjar se sliten ut, fri att vad, till vad, hur länge? Titelns astragal, benet som krossas i hennes vrist, är det vi på svenska kallar språngbenet: det där fotbenet som länkar ihop alla de andra småbenen. Romanen är döpt efter det pris hon betalar för friheten: förmågan att dansa, att köra bil, att gå barfota på en solig strand. Hon kommer ner på marken i samma värld som kastade henne i fängelse till att börja med, haltar från gömställe till gömställe, sökande, försöker bli vad hon kan bli inom de där ramarna.

Inget av det här skulle ju betyda något om inte Astragal framför allt annat inte också vore en fantastisk läsupplevelse. Anne/Albertine (var nu gränsen går) berättar allt i en härligt otvungen stream-of-consiousness, en röra av detaljerade, oskygga intryck, tankar och minnet som känns som en enda lång monolog på uppstuds. Att det långa sträckor inte händer så mycket utöver att hennes ben knyter ihop sig igen spelar mindre roll, och att en ung Patti Smith förälskade sig i boken och 50 år senare hyllar den i förordet känns helt naturligt. Astragal är inte en trevlig historia om hur kärlek eller frihet eller kamratskap löser allt, eller ens något. Men jag älskar hur den på något vis lyckas kännas lättare och lättare ju mer som försöker tynga ner den.

Similar Posts:

• Tidlöst motstånd
• Obotlig vilja att gilla men omöjlighet att göra det
• Att göra saker som saknar motstycke
• Försiktig optimism i pandemins tid
• Tidlöst