Tjugofem röster träder fram i berättelserna som har minimal längd – någon är bara en halv sida lång. Platserna läsaren lotsas till, ligger i små städer någonstans i centrala Europa. Där finns som sagt parker, åar och låga hus med gränder. Rummen som novellpersonerna befinner sig i kallas ibland för hem. Ändå är det hemlösheten som fyller varje kubikcentimeter.

Hade jag läst den här boken i mina yngre dagar, skulle jag nog blivit irriterad. Viftat med mina händer av otålighet. Sagt något om att det finns mycket att glädjas åt också för den som är olycklig. Jag hade hävdat att det finns underhållning, konst samt djup och hållbar vänskap. De väger upp när motgångarna i livet tar kraften ur en.

Men med vetskap om författarens egna öde kan jag i stället läsa texterna med andra ögon. En riskabel flykt från hemlandet Ungern i tjugoårsåldern innebar ett liv i Schweiz med ett nytt språk. Landet erbjöd trygghet men verkade aldrig bli den plats där själen rotade sig.

Inte bara hemlöshet präglar novellernas atmosfär. Också andra melankoliska känslor och/eller starka upplevelser av alienation är påtagliga. Märkligt nog verkar människorna finna en fristad i detta dova tillstånd.

Kristofs novellsamling har vissa drag gemensamt med Marlen Haushofers eller Olga Tokarczuks noveller men de är betydligt mer desillusionerade. Formatet gör sitt till eftersom historierna slutar abrupt. Intrycket blir att ingenstans finns en strimma ljus eller hopp.

Jag kan höra protesterna från några av novellens personer. De argumenterar stilla men envist och berättar för mig att det finns visst något ljust att se fram emot. Deras bästa vän väntar på dem. Vännens namn? Personerna ler svagt mot mig men låter mig räkna ut saken själv.

Ja. Döden är en vän på sitt sätt. Kanske är tanken på döden skrämmande när livet fylls av värme och gemenskap. Men för mig blev mötet med Kristofs korta berättelser en berikande upplevelse.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Kärlek i en flytande verklighet
• Underfundiga noveller av Olga T.
• Att sopa rent i en gammal stuga

Jag vet att hon fanns någonstans. Jag har hela tiden vetat att jag kom till världen enbart för att träffa henne. Och detsamma gäller henne. Hon kom till världen enbart för att träffa mig. Hon heter Line, hon är min kvinna, min kärlek, mitt liv. Jag har aldrig sett henne.

Sandor Lesters dagar ser likadana ut. Han åker bussen till fabriken om morgnarna, stämplar in och arbetar sitt pass. Lördagar spenderar han med Yolande, en kvinna han inte har några starkare känslor för, men som håller honom sällskap. All sin lediga tid ägnar han åt att tänka på Line, en idé om en kvinna, baserad på hans allra första kärlek. En morgon kliver Line på bussen på väg till fabriken.

Agota Kristof har en särskild fallenhet för att förmedla sällsamma historier där sanning och verklighet är flytande begrepp. Precis som i den hyllade trilogin som börjar med Den stora skrivboken, utspelar sig Sandors monotona liv i ett land utan namn där kriget finns någonstans i utkanten. Läsaren får veta att Sandor flytt till detta land när kriget kom till hans hemland. I detta hemland fanns också Line, hans första bänkkamrat i skolan, dotter till läraren, och Sandors första – kanske enda, kärlek.

Språket i I går är enkelt och rakt, men förrädiskt. Under ytan sveper enorma teman och historier fram som stora skuggdjur. På ytan handlar I går om en omöjlig kärlek som gränsar till besatthet. Trots att tonen är återhållsam är det en drabbande historia som är stormande men aldrig sentimental. Men skuggdjuren som rör sig under ytan är bokens främsta behållning. Främlingskapet som det innebär att komma som flykting till ett land förstärker kärleken mellan Sandor och Line, eller kanske snarare deras behov av varandra. Den totala monotonin i Sandors liv ligger som en grå och stickig filt över berättelsen och skvallrar om stora existentiella frågeställningar om tid och vad det är att leva ett liv. Dessa teman känns igen från Kristofs andra verk och är, tillsammans med tonen och det flytande sanningsbegreppet, något som utmärker boken. Det är en liten, men kärnfull historia som inte är särskilt behaglig att befinna sig i, men som dröjer kvar och expanderar inuti i efterhand.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Den passionerade ordboksanvändaren
• Schablonartat om klass
• Ikoniskt tragisk kärlek
• Kärlek i omänsklighetens tid

Skolgången sker i skuggan av andra världskriget. Och åren efter freden underkuvades landet av Sovjetunionen. Mamman arbetar hårt, barnen måste bo på internat där läsningen sker efter mörkläggningen. En skolvakt inspekterar att de tvåhundra flickorna ligger i sovsalarna. Ett kort omnämnande av pappan avslöjar att åsiktsfriheten inte är den centrala legobiten i samhällsbygget.

Kapitel följer med inblickar i åren som ung vuxen. En flyktings resa över gränsen som är häpnadsväckande aktuellt. En flyktingsmugglare tar emot betalningen. Observera: först efter att alla sedlar räknats och summan stämmer kan han peka ut riktningen. Framför sig ser flyktingarna in i en mörk skog. Risken att gå vilse är uppenbar.

Kristof skriver sparsmakat. Korta kapitel som skildrar ett liv från en dotters, systers och en skrivande migrants perspektiv. Författaren illustrerar hur historien vridits om i tvära kast under den andra halvan av 1900-talet. Förhållanden och händelser återges med ett sakligt språk befriat från metaforer. En hågkomst av något som sades kan likväl ge material åt en hel scen. Ett minne likaså. Finns det någon läsare av bokbloggen dagensbok.com som har bara ett par skor?

Boktiteln refererar till det som händer när man måste lämna landet som gav dig ditt första språk. Man lär sig ord muntligt men är hjälplös i skrift. Om man överhuvudtaget ger sig i kast med att försöka skriva måste varje enstaka ord kollas upp i ordboken.

Ungrare som gick i exil 1956 var välkomna som arbetskraft. Så också för Kristof, som tycker att jobbet på fabriken är bra. När arbetsuppgifterna består av monotona moment – då finns möjlighet att formulera sig i huvudet. Så småningom är det ett material som en förläggare vill ge ut.

Det som stannar kvar hos mig efter läsningen är frispråkigheten. I texten framträder en reflekterande människa. Hon ser hur hon utnyttjade berättandets kraft redan som liten och fick sin lillebror att springa gråtande till mamman. Frispråkigheten omfattar även kritik utåt – främst mot den förtryckande makten. I en annan sekvens formuleras tankar på hur vanskligt det är att balansera tacksamhet med svårmod. En vänlig själ på morgonbussen i Schweiz säger att hon inte ska vara rädd längre. Inuti växer orden som ska förklara att flyktingen som fått fristad betalar ett högt pris:

Hur ska jag förklara för honom, utan att såra honom och med de få franska ord jag kan, att hans vackra land bara är en öken för oss flyktingar, en öken vi måste genomkorsa för att nå det mål som kallas ”integration” och ”assimilering”. Vid den här tiden vet jag ännu inte att vissa av oss aldrig kommer att nå det målet.

En ambivalens i känslolivet som är svår att hantera och beskriva men Kristof låter sig inte hindras.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Kärlek i en flytande verklighet
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch

- Jag är verkligen nyfiken på innehållet i de här böckerna. Är det en sorts dagbok?
Claus säger:
- Nej, det är lögner.

Sådan är Agota Kristófs trilogi. Hela tiden. Varje kapitel av de tre romanerna berättar sin historia så rakt på, så enkelt, så medryckande att jag hajar till varje gång jag inser att hon precis slängde in en liten detalj som helt ändrar sammanhanget, synar sin egen lögn. Var och en av de tre romanerna sträcker ut tidsperspektivet – från månader till år till decennier – och inleds med ett ”OK, vad som egentligen hände…” Och allt känns ändå så självklart att det aldrig känns konstlat. En berättare (eller möjligen två, eller möjligen två tillsammans, eller…) som hela tiden måste backa och ta ett djupt andetag för att klara av att berätta sanningen trots att allt han berättat är sant.

Vi bestämmer oss för att härda kroppen så att vi kan uthärda smärta utan att gråta. Vi börjar med att ge varandra örfilar och därefter knytnävsslag. När Mormor ser våra blåslagna ansikten säger hon:
- Vem har gjort det där?
- Vi själva, Mormor.
- Har ni slagits? Varför då?
- Utan anledning, Mormor. Oroa dig inte, det är bara en övning.

Redan öppningen är så fantastisk; två små tvillingbröder, Lucas och Claus, dumpas hos sin ilskna gamla mormor på landet av en mamma som måste få bort dem från storstan nu när Kriget är här. (Att det är Ungern under andra världskriget sägs aldrig rakt ut; inga nationaliteter, inga språk, inga stadsnamn…) Mormor kallar dem horungar och förklarar att de får klara sig bäst de kan, så bröderna börjar – som tvillingar gör i skräckromaner – bygga sin egen gravallvarligt lekfulla värld av sina egna skriverier och teorier om hur världen fungerar. Det är rena rama Getingfabriken eller Äldreomsorgen i övre Kågedalen tills världen utanför alltmer börjar tränga sig på och bli svårare och svårare att få ihop med barndomens magi och amoral.

Genom hela trilogin, från brinnande krig till diktatur till 90-talets förvirrade ”frihet”, berättar Kristóf om Claus och Lucas historia om och om igen, inte genom att stryka och radera den gamla versionen utan genom att bygga på den. Människor och händelser som betyder en sak för sexåringarna blir något helt annat för 20- och 50-åringarna, det som var en nödvändig lögn 1956 är i sig en historia 1990. Claus och Lucas byter roller, från oskiljaktiga till för evigt olika, från en oskiljaktig duo till två möjliga historier som slitits isär av historien och aldrig kan sättas ihop igen. Det är förstås lätt att tolka alltihop som en metafor över Kristófs egen exil, varje möjlig flyktings undran över vad som hade kunnat vara om de stannat eller flytt, den dubbla världen av två vägar som båda är sanna och båda är omöjliga… men det vore att göra trilogin en rejäl otjänst; den är för rolig, för uppfinningsrik, för drabbande för att förklaras så enkelt. Från de härligt groteska första kapitlen till ett slut där människor försöker lappa ihop sina historier i en värld som blivit mycket absurdare än någonting två granatchockade sexåringar kan intala varandra sugs jag med hela vägen, och nu kräver jag fan att resten av Kristófs böcker översätts också.

Similar Posts:

• Den passionerade ordboksanvändaren
• Kärlek i en flytande verklighet
• Dödsfinkar och dårskallar
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch