Rebanks bok är ett bevis på att en annan värld och livsstil fortfarande pågår strax bortom mediakakafonin och vinstmaximeringshetsen. Att en mer småskalig och traditionell värld fortfarande är möjlig på sina håll. Åtminstone om man är oerhört envis, älskar det man gör och har en familj som varit fårbönder i hundratals år på i princip samma plats.

Lake District i nordvästra England är en naturskön, bergig, smått otillgänglig plats. Innan jag läste den här boken var jag mest bekant med området genom William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge som promenerade omkring i – och romantiserade om – landskapet under det tidiga 1800-talet.

Av Fårbondens dagbok får jag veta att man har bott i området och bedrivit jordbruk och fårskötsel där på ungefär samma sätt åtminstone sedan vikingatiden. En av de fårsorter som Rebanks arbetar med kom troligtvis till England med vikingarna och har tydligen trivts mycket bra med sina bergiga betesmarker sedan dess. Stora delar av Lake District är sen länge en nationalpark. Författarinnan Beatrix Potter (mest känd i Sverige för sin söta små bilderböcker om djur i kläder) var själv fårbonde i området och köpte upp stora ytor mark och gårdar som hon donerade till brittiska The National Trust. Hon stipulerade i donationen att marken skulle fortsätta brukas på traditionellt vis med stora allmänningar för fårskötsel och bete.

Att leva som fårbonde är varken särskilt vinstbringande eller vilsamt, istället innebär det tungt kroppsarbete utomhus, arbete varje dag, år ut och år in. Att någon ändå medvetet väljer det livet kan kanske för många verka en smula underligt. Särskilt om man som James Rebanks är utbildad vid Oxford och har alla möjligheter i världen att göra något annat. Man kan börja misstänka att småskalighet och traditioner har sina egna lockelser och belöningar, vilka de är beskriver Rebank väldigt levande och övertygande.

Hur fårbönderna i James omgivning arbetar för att fåren ska trivas är imponerande. Bortsett från att herdarna numera har fyrhjulingar för att ta sig till och från de mest avlägsna/oländiga betesmarkerna, har i princip inte mycket hänt på de senaste tusen åren. Bökigt för bönderna, härligt för fåren.

Årstidernas skiftningar och de olika perioderna i fårens liv och skötsel bestämmer schemat för herdelivet, inte bankdagar eller klockor. På vintern är det panik om det snöar för mycket, extra hö måste ut, får måste grävas fram ur drivorna, på våren är det lammning, på sommaren betestider och på hösten kreatursauktioner. Man får en hel del insikt i – och information om – de mest oväntade saker genom Fårbondens dagbok. Att förberedelserna inför fårauktioner inkluderar noppning av missprydande ansiktsbehåring på de vackraste fåren var helt nytt för mig.

Boken innehåller bortsett från de mer handgripliga delarna om årets och fårets delar även historia både om Lake District och en biografisk del om James liv. Boken inleds med ett kapitel om alienation och skolhat, som är fyllt av meningar som drar fram lusten att citera, men jag håller mig. Jag rekommenderar verkligen absolut definitivt en genomläsning och en plats i bokhyllan. Vill man lära sig djurskötsel själv, finns det nog bättre böcker att tillgå, men James skriver så kärleksfullt och levande om sina vardagar och sina får att jag nästan blir lite avundsjuk på hans våta sockar och trötta rygg. Alla borde åtminstone få valet mellan tradition och modernitet, tåget mot framtiden blir mindre jobbigt om man kan kliva av det. En annan värld är fortfarande möjlig här och där, det är betryggande att veta i dessa orostider.

Similar Posts:

• Allt det som en bok kan vara
• Ack den… ja, ni vet
• ”Jag förstår inte riktigt varför alla låtsas som ingenting”
• På andra sidan välfärdssamhället
• Maskrosor växer inte på träd

Det har skrivits många mer eller mindre raka, förnumstiga eller panikartade utläggningar om detta, men som alla vi (flera dussin) som läste och älskade Tzara och Lenin spelar schack anar så är Codrescu inte på humör för att ge enkla svar. Man anlitar inte en dadaist för att ge facit. I stället får vi, till åtminstone min förtjusning, en bok som kastar sig vilt från det ena ämnet till det andra men återkommer till samma teman ur olika vinklar. Från barndomen i Rumänien till utläggningar om stavningskontrollens mord på tryckfelen, till berättelsen om den där boken han tappade bort i Rom på 60-talet som var full av hans utläggningar mellan raderna och i marginalerna, till hans erfarenheter av att flytta sin litterära journal från tryckt format till en webbsida, till långa utläggningar om digital posthumanism⁵ som avbryts av ”har jag nämnt att jag var KK med Kathy Acker?” Allt med insprinklade aforismsoundbytes⁶ som

"Både Gud och Facebook är organiserade kring ett icke existerande objekt och består bara av anhängare." #läserjustnu Codrescu, "Bibliograv"

— En Björn (@katafonteolog) 7 februari 2015

och avbrutet/kompletterat/fördjupat med långa stickspår i fotnötter som fyller upp marginalerna och ofta varar i flera sidor⁷ innan man får återvända till huvudtexten, som vid det laget gått vidare till en annan vinkel. Det är självupptaget, pretentiöst, och stenkul.

Det ska kanske en exilförfattare till för att sätta objektet pappersbokens värde och begränsningar i ett skarpt ljus. När Codrescu växte upp kunde det vara ett brott att äga fel böcker, vilket i sig gjorde det till ett annat sorts brott att inte dela med sig av de samizdat⁸ man fick tag på.

Jag behövde inte äga min mästares farliga böcker, inte för att jag var rädd för att äga dem, utan för att de var avsedda att delas av många⁹. Att lämna dem vidare till andra var ett uppdrag.

När han lämnade Rumänien var han tvungen att lämna alla böcker eftersom han bara fick ta en väska; idag, skriver han, hade han fått rum med hela den europeiska litteraturhistorien på ett USB-minne – men han hade bara fått med sig perfekta, opersonliga kopior som inte kan ägas eller brännas. Digitaliseringen har oändliga möjligheter i nuet, men vad är det som (kan) digitaliseras? De fysiska böckerna, de fysiska anteckningarna, har en påtaglighet som det digitala aldrig kan få, menar han – hur digitaliserar man anteckningarna över vilka Richard Brautigan bokstavligt talat blåste ut sin hjärna? Barnbarnen till de litteraturvetare som idag går igenom Joyces anteckningar, revisioner, feltryck och korrespondens för att hitta den slutgiltiga Finnegans Wake kommer om 50 år bara att ha den färdigredigerade versionen av … låt oss säga Americanah, sparad och indexerad av Google som ett färdigt objekt. I den postmoderna världen var all kultur en palimpsest¹⁰ med lager på lager av influenser; i den digitala världen är alla de underliggande lagren av bortskrapad text lika osynliga som de där övertonerna som faller utanför en MP3-fils frekvensomfång. Den färdiga, indexerade, färdigtolkade, icke-beklottrade texten är ett museiföremål som kan skickas direkt från tryckeriet till bibliotekens katakomber, som inte lämnar några möjligheter för gissningar, missförstånd, omtänkande. Det går inte längre att förstöra böcker – men kan man göra dem irrelevanta? Om vi minns allt, kan vi minnas något?

Den digitaliserade Staden på Kullen är Disneyworld.

…Det är åtminstone ett sätt att dra argumentet till sin spets, men då får jag Codrescu att låta som en trist gammal luddit till reservoarpennekramare, och vore han det skulle han aldrig ens tänkt på hälften av växlarna han drar här. Det ligger ju nu en gång i det digitalas natur att allting lätt tolkas som antingen 1 eller 0. Jag är inte helt säker på att jag håller med honom i alla punkter när han väl dristar sig till slutsatser. Boken har dödförklarats många gånger förr och har en fantastisk förmåga att anpassa sig och svara på nya krav. Men det är inte därför man ska läsa Bibliograv, inte som ytterligare en soundbite för eller emot något som sedan länge är ett faktum¹¹. Det är i kalejdoskopet av vinklar och minnen under de första 200 sidorna som boken är fantastisk, och det ligger ju i den tryckta textens natur att förr eller senare måste den sluta. Men så fort den gör det vidtar ju nästa text, och Codrescu kastar en vante i ansiktet på alla författare: bryt upp, slå sönder, våga gå vilse.

¹ Ju mer uppkopplade vi blir, ju mer vi skapar våra egna filter, desto mer centreras världen runt mig. I wandered lonely in a cloud², som Ordens Värde skrev.

¹¹ Nej till Ölandsbron. Inte den.

Similar Posts:

• Dada, jaja!
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!
• Framtiden kan bli bra. Och/eller dålig.
• I sockret av meloner
• Den enes död, den andres bröd

Upplöst och knivskarp på samma gång, så är dikterna i Det pågående livet. Det är berättande poesi Mark Strand skriver, men inte riktigt så traditionell som till exempel Louis Simpsons, eller svenske Magnus Carlbrings dikter. Den berättande poesin vill i komprimerad form säga något större om livets berättelse. Strands dikter är metadikter och beskriver allt som oftast sin egen tillblivelse. De börjar i verkligheten med en gestalt som berättar om sig själv, på ett till synes verklighetsförankrat sätt. Men så övergår dikten till att exempelvis bli en dröm. En dröm som sedan skrivs ned och blir dikt sprungen ur verkligheten.

Det är en enkel, trofast men oerhört raffinerad poesi Strand skriver. Vore han en schackspelare skulle mängden förutsedda drag uppgå inte till alléer, utan till skogar. Så skrivs dikter in i dikter och diktjaget för samtal med författare som Jorge Luis Borges om andra författares översättare ändå tills diktjaget öppnar ögonen och gör slut på dikten genom att se att Borges var, ”liksom texten han dragits in i, borta”.

Ja, gillar du Borges så gillar du Strand. Det krävs en hel del litteraturhistorisk bildning för att uppfatta de dolda labyrintlekar som Strand ägnar sig åt. Den genomgående tonen är ändå så pass stark att den går att gå genom den förtrollade skogen på månljusgatan, utan att låta sig förvillas.

Men visst finns det förföriska kvinnor som lockar med metaforiska blomsterblad. Det är inte dem Strand samtalar med i första hand, det är Cervantes, Wordsworth, Blake och Tjechov med flera. Läsaren benämns också förstås som han.

Innan översättaren översätts till fiktion eller intet, vill jag säga att det är Stewe Claeson som skrivit de av Strand redan skrivna bladen. Det måste ha varit ett svårt, men roligt jobb att översätta dikter som ”Översättning” och just det, handlar om översättning. Bra gjort, Claeson!

Similar Posts:

• Smäller till då och då
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikter som solregn
• Bara dikter, men vilka dikter
• Patti the poetess

"Det snuskiga omslaget till Quarterly Review innesluter inte en koncentrerad andemening av smakfullhet och insikt, utan är en behållare för drägget och bottensatsen av all fördomsfullhet, trångsynthet, illvilja, okunskap och allt giftigt hat som flyter runt i vår nation. [...] Att kräla runt i dyngan och slicka upp smutsen är allt [läsarna] förväntar sig av dig, och det är allt du är förmögen att göra."

När denna bittra och nedsablande själ så i Liber Amoris ska skriva så att hjärtat blöder om ohyggligheten i att kastas mellan de ack så rosenbladsröda kärleksmötena och den usch så outhärdliga ovissheten då måltavlan för förälskelsen inte kan ge raka besked blir det, tja, lite väl. Till och med för engelsk artonhundratalsromantik. Den valda formen av brevväxling – än adresserat till "den underbara lilla varelsen", än till en bekant som får utstå klagosången – är rätt illa nyttjad och ger inga av de variationer i berättarröst eller perspektiv som hade varit önskvärda. Karaktärsteckning och dramaturgi är förstås inte per automatik kriterier för bra berättande, men det är ofta förtjänstfullt. Liber Amoris borde bara intressera dagens få Hazlittintresserade, och allra främst, på sin tid, författaren själv.

Intressantare är utgåvans bonus i form av essän "Om nöjet att hata" från 1826, en klarsynt och pessimistisk utgjutelse över valda delar av mänsklighetens fel och brister. Nej, om Hazlitts författarskap får ett uppsving lär det bero på hans essäistik snarare än Liber Amoris. Men jag ska inte vara orättvis. Befann han sig i ett kärleksrusets stygga bakfylla vid tiden för författandet är patetiken inte bara förlåtlig och förklarlig, utan självklar. Kanske rör verket på så sätt något riktigt angeläget. Kanske måste man själv vara där, just då, vid tiden för läsandet, för att verkligen fatta och ta till sig.

Similar Posts:

• Vardagsfår
• Maskrosor växer inte på träd
• Allt det som en bok kan vara
• En mycket stor fiskdamm …
• Den frivilliga läsakten

Det utspelar sig i 60-talets Oslo. Huvudpersonen växer upp tillsamman med sin faster, efter att fadern och modern lämnat dem på olika sätt. Huvudpersonen söker sin identitet: i andra, i sig själv och i sin egen historia. Huvudpersonen kommer tidigt fram till en sak: det kommer att bli svårt att anpassa sig.

Medan jag läser Maskrosfamiljen har jag en nyöversättning av Thomas De Quinceys (1785-1859) Soldatnunnan och Om mordet som skön konst med förord av Gunnar Harding bredvid mig. De Quincey, som även har essän En engelsk opieätares bekännelser på sitt samvete, har kanske inte så mycket gemensamt med Christensen annat än att slumpen lät dem träffas i min läsning.

Denna slump lärde mig att De Quincey på sin tid var tvungen att försvara prosans konstnärliga existensberättigande, när skönhetsidealet var naturromantisk lyrik av Byron, Colerige och Wordsworth. Romankonsten var en maskrosgenre … Men De Quincey menade att berättarkonsten hade lika mycket rytmik och musikalitet som någonsin poesin och därmed var den lika vacker. Den har nämligen, låt mig citera:

upprepningen och återkomsten av en bekant effekt, i rörelse genom subtila variationer som ibland döljer temat, ibland nyckfullt avslöjar det, ibland våldsamt kastar ut det i ett intensivt dagsljus

Ni förstår var jag vill komma. Christensens stil kännetecknas av just denna musikalitet. Som en symfoni med variationer på temat, upprepningar, ibland förrädiskt oigenkännligt och ibland extremt tydligt. Han har helt enkelt musiköra.

Men det är mer som gör Christensens stil och Maskrosfamiljen speciell. Berättarjaget är inte att lita på. Det verkar alltid finnas flera versioner av allt han vill återge för oss. Som läsare kan jag aldrig vara säker. Förmodligen är det just därför som Christensen låter leendet spela en stor roll. Hur ska man veta vad ett tyst smil egentligen betyder? Kan ett vänligt leende hjälpa mig att manipulera andra att göra som jag vill? Förmodligen är det också därför som teatern har stor betydelse för huvudpersonen. Vad spelar du för roll? Är du en komedi eller tragedi? Det uppstår en osäkerhet. Ingen vet ju ens om du är en pojke eller flicka. Det finns mycket att dölja och anledningarna är många.

Det här är en varm och gripande berättelse med många bottnar. Ju djupare jag tittar, desto mörkare blir det. Det handlar om påtvingad vänskap, utanförskap och att äcklas över att se sig själv i andra. Närmast kan jag jämföra boken med landsmannen Niels Fredrik Dahls På väg till en vän. Men självklart kommer du känna igen dig om du har läst Christensens förra roman Halvbrodern. Maskrosfamiljen är inte lika tjock, men båda kommer ingå i samma tematiska Christensen-box.

Slutligen, för att återknyta till min inledning: Vilken karaktär kan koras som skönlitteraturens största outsider?

Similar Posts:

• Allt det som en bok kan vara
• Att stångas med sina demoner
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Tänk på döden
• Staden vid fjordens mynning

Gunnar Hardings ambition, enligt förordet, är att skapa ett tidsavtryck och det lyckas i den mån tid finns och om den överhuvudtaget kan fångas. Jag genomgår i alla fall en romantisk reflexionsperiod tack vare boken. Men det händer något mer; man får distans till dagens kultursidor, tack vare läsandet av dessa kritiker som skapar text, som är ett eget universum vid sidan av verket kritikern talar om. Inget finlitterärt tassande utan ganska brutala, ärliga uttalanden. Men visst, just kritikerdelarna av boken sticker ut ibland och gör textantologin lite spretig. Och jag är stundtals uttråkad fast kritikertexterna definitivt överlevt århundraden. Men de bor bra i antologin om den skall ge det den ger, d.v.s. en bred bild och en lite motstridig känsla.

Gunnar Hardings presentation av poeterna och deras omgivning är alldeles utmärkt. Lågmält och med tydlig ovilja att göra någon stor affär av biografiska spekulationer som skakar den litteraturvetenskapliga världen. Det kan till och med vara lite irriterande att han så kategoriskt tar en sväng tillbaka till det lågmälda så fort han nämner något lite spektakulärt. Men jag skulle vilja ha mer av hans kommentarer och vägledning som återkommer genom boken lite oftare, som en tråd genom boken.

Boken är en av tre och han lovar att föra trådarna samman i och med tredje boken om den engelska romantiken. Den första, En katedral av glas, handlar om John Keats, lord Byron och Percy Bysshe Shelley. Det känns på boken att den är en byggkloss i ett något större sammanhang och det är nästan lite orättvist att skriva om bara en av tre byggklossar.

Men det är enkelt att framhäva att texterna smälter samman bra, inte ens dikterna sticker ut nämnvärt, kritiken bara ibland, som nämnts. Ändå är jag på helspänn när jag kommer till en dikt i antologin och de är helt klart resor i sig själva och jag tänker; måste läsa om dikten, men jag gör just inte det, men lusten att läsa mera dikter av Wordsworth och Coleridge vaknar. Får väl göra det i alla fall. Men de mest levande texterna i boken är de personliga breven och i särställning Dorothy Wordsworths dagboksanteckningar, vilka är en njutning att läsa. De tar en med till platserna och målar upp detta fotvandringsliv och det landsbygds-England som det hela tiden är tal om.

Man undrar ju hur mycket text som Gunnar Harding har plöjt för att sätta ihop denna antologi. Jag är övertygad om att det nog är en bragd i sig som gör det svårt att motivera ickeläsningen av denna engelska fruktkorg.

Similar Posts:

• Maskrosor växer inte på träd
• Vardagsfår
• Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien
• Ack den… ja, ni vet
• SR:s Lyrikpris går till…