Bortom motorvägsbyggen, miljonprojektets betonghus, McDonaldsrestauranger, skolhus med mera i Botkyrka vid Mälaren utanför Stockholm skymtar författaren ett fascinerande medeltida Sverige i brytningstiden mellan hedendom och kristendom. Som glimtvis kan skönjas i ortsnamn, vägars sträckningar, forntida gravar och runstenar. Hagerman besjälar och levandegör en epok av helgondyrkan och helgonreliker, runstenar, tingsplatser, sagor, kyrkbyggande, storgårdar och hövdingar.

Essän ”På pergament för evigheten” förtäljer historien om det medeltida helgonet Sankt Botvid, som var i ropet i Södermanland men också på andra platser. Man har hittat spår av honom i samtida texter, helgonbilder och träskulpturer. Den gode Botvid försvann sedan under reformationen, men har i våra dagar fiskats upp ur glömskan. Numera finner vi honom bland annat avtecknad i Botkyrkas kommunvapen.

Maja Hagermans åttonde bok är helt i linje med hennes tidigare produktion. Hon reflekterar över minnet och glömskan, både det personliga och det kollektiva. Bokens undertitel ger en fingervisning om ämnenas spännvidd. I fem essäer redogör Hagerman kunnigt och ingående för sina favoritämnen. Bland annat tas rashygien och antropologins framväxt under 1800-talet upp. Det var en tid då skallar mättes. Antropologiska avdelningen på Wiens naturhistoriska museum kunde skryta med en samling på 40.000 kranier. I Sverige var man på 1920-talet under rasbiologen Herman Lundborgs ledning som bäst i farten med att fotografera (nakna) samer. Attityden var kolonial; samerna ansågs underlägsna andra ”germanska” svenskar.

I ”Glömskan och hotet mot demokratin” redogör Hagerman för den minnesstrid som följde på stormningen av Kapitolium i Washington den 6 januari 2021. En händelse som vi väl alla har på näthinnan. Bataljen handlar om vem som ska få styra narrativet. Om man väljer att minnas eller glömma det som bevisligen skedde och skriva om historien. Sanningen
reduceras till en åsiktsfråga.

I det inledande avsnittet ”Minnets medium” delar Maja Hagerman med sig av minnen från sin uppväxt. Om hennes mamma och mormor, döda sedan många år (”med dem försvann en bit av världen”). Mamman var brottmålsdomare, men ändå alltid känslomässigt närvarande för sin dotter. Jag kan känna igen mig i Maja Hagermans frustration över hur hon ska lyckas föra vidare sina minnen av släktingarna till nästa generation.

Hagermans personliga tilltal finner jag mycket sympatiskt. Författaren har en lugn och värdig, lätt optimistisk röst. Hon håller sig till fakta och blir sällan känslosam. Hagerman placerar sig själv i berättelsens centrum och beskriver detaljerat hur hon letar efter svar på sina frågor på museer och i arkiv. Hon har ett flanerande betraktelsesätt, beskriver detaljer i omgivningarna och vädret, liksom i förbigående.

Dåtid och nutid samsas sida vid sida, till exempel genom drastiska formuleringar, som då hon kallar Göta landsväg ”dåtidens E4”. Kyrkobyggandet på medeltiden jämställer hon med nutidens bredband, telefonnät och järnvägar. Detta eftersom prästen avkunnade nyheter från predikstolen och kyrkbacken blev en träffpunkt för bygdens folk.

Essäernas gemensamma nämnare är författarens reflektioner över minnet och glömskan, både det personliga och det kollektiva. Bokens budskap kan kokas ned till att minnet är det som skyddar oss från att upprepa misstagen från gamla tider. Det gäller att ”kunna hålla kvar det förflutna som en närvaro i nuet”.

Det må så vara, tänker jag. Men nog har väl det förflutna också ett egenvärde?

Similar Posts:

• Kolonialismens och folkmordens ”vetenskapliga” grund
• Historia i originalbilder
• Det förflutna är inte vad det en gång var
• Fusion är nyckelordet
• Intressant om språk och historia

Ja, just det! Hur levde man under vikingatiden? Det är just vad bilderboken Vikingar! av Mauri Kunnas handlar om. Bildvärlden som skapats av Kunnas är visserligen en värld som består av hundar, men det råder ingen tvekan om att omständigheterna är hämtade från människornas värld. Kläderna och redskapen som avbildas är i arkeologisk mening helt korrekta, liksom de geografiska namnen på platserna i Norden, Centraleuropa och de brittiska öarna.

Fantasin är det bärande elementet i de sammanlagt åtta historierna, som är lagom långa (eller korta?) för ”bara en till saga” när barnet inte vill att den vuxne ska sluta läsa. Min favoritsaga är ”Arne den lyckosammes saga”. Katt-vikingen Arne är på väg att ansluta sig till kejsarens livgarde i Miklagård och alla familjemedlemmar tar avsked. Alla ger honom något som han kanske kommer att ha nytta av på sin färd. En hjälm, en mantel, ett svärd och så vidare. Lillasyster ger honom en pincett. Innan Arne är framme i Miklagård har alla saker (utom pincetten) blivit använda på ett oväntat sätt, så som svärdet som en svärdslukare råkar svälja. Den dramatiska resan når sin kulmen när Arne träffar kejsaren som lider våldsamma smärtor på grund av en sticka i foten.

Fantasi saknas inte heller i bilderna. Minspel, gester och rörelser har tecknats i en livlig stil. Små, roliga figurer far och flänger på sidorna. Bilderna är i huvudsak kopplade till det som berättas men flera scener leder i väg på sidospår i människornas (förlåt hundarnas) samspel. Den lilla sömngångaren i form av en liten get med blå nattmössa och nattskjorta är en pärla!

Berättelsernas komposition liknar de isländska sagorna i sättet de lyfter fram stordåd, skryt och heta temperament. Men Kunnas har valt att berätta om hjältar som är lite klantiga. Något som förstärks av figurernas namn: Skalden heter Sigvard Kackel (och får alltid sista ordet) och Olav Slug får i slutet av sin saga namnet Olav Oslug. I en annan saga blir Karre Klant jagad av en bisvärm.

I en svensk jämförelse kan Mauri Kunnas jämföras med Sven Nordqvist. De har illustrerat och skrivit bilderböcker i ungefär lika många decennier och deras koncept är likartat – att teckna vardagsrealistiska miljöer med en humoristisk tvist som tilltalar både vuxna och barn.

Bilderboken Vikingar! är främst en bok i underhållningssyfte, men som jag nämnde inledningsvis är miljöns alla detaljer förankrade i vad historiker och arkeologer faktiskt vet. De två sista bokuppslagen består av snygga hänvisningar till källor och fynd som gör det möjligt att ana hur vissa delar av livet levdes under fornnordisk tid. Boken publicerades första gången år 2006 men har kommit ut i ny upplaga för nya läsare som vill förena fantasi med fakta – och en stor dos humor!

Similar Posts:

• Hundliv och Finlands historia
• Vikingar utan röd tråd
• Svårare än lätt
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?
• Onda gastar och smart godhet

Denna kulturhistoriska epok lanseras (åtminstone så vitt jag vet) i Håkan Strömbergs bok Vikingen har visst horn, och avser perioden från 1800-talets början fram till idag, när vikingen trätt fram som en symbolisk, litterär och populärkulturell ikon.

Det förflutna är inte vad det en gång var hade jag en gammal historiografisk grundbok som hette när jag pluggade, och det är en fras som ofta liksom anmäler sig frivilligt när man studerar historieskrivning. Den förändras hela tiden. Nya perspektiv lyfts fram. Gamla myter avslöjas och urvalsmetoder ifrågasätts.

Idag är det ganska svårt att föreställa sig, men vikingen hade alltså inte varit något särskilt vinnande koncept förrän i början av 1800-talet. Då hände något, närmare bestämt finska kriget. Sverige förlorade Finland till Ryssland, och i någon slags process av att slicka sina sår och vårda den svenska självbilden uppstod vikingen som vi känner honom idag (nåja, mer eller mindre). En föregångare fanns bland goterna, det mytomspunna, förmodligen germanska folk av diffust nordiskt ursprung, som omtalats av bland annat romerska skribenter. Det är också Götiska förbundet som brukar tillskrivas vikingens kulturella uppkomst.

Nu diktade författare som Esaias Tegnér och Erik Gustaf Geijer om vikingagestalter, ädla och djärva krigare som inte böjde knä för någon. Under 1800-hundratalet lyfts vikingen och vikingatiden in i historieskrivningen, inte minst i skolans läroböcker. Inspirationen kommer bland annat från de isländska sagorna, men får en betydligt mer nationalromantisk och didaktisk framtoning.

Sedan dess har vikingen förändrat sin framtoning flera gånger, men samtidigt – eller kanske just därför – behållit sitt grepp om det förflutna. Ja, han kan till och med röra sig över tidsgränserna ganska fritt, som nationssymbol, som humoristisk figur och som actionhjälte. Ta det här med bokens titel, till exempel. Nej, det finns ingenting som tyder på att vikingarna skulle ha burit horn på sina hjälmar. Kanske, kanske och ytterst möjligen i något ceremoniellt sammanhang. Faktiskt finns det mycket få belägg för att de alls hade hjälmar, tydligen. Ändå står han där, lika tydlig som alltid, från nationalromantiska målningar till nutida seriefigurer: vikingen i sin hornbeprydda hjälm.

Hur bilden av vikingarna har förändrats, och vilka sammanhang som lagt sina egna raster över föreställningarna kring honom och hans folk, skildrar Håkan Strömberg i en nätt och ganska underhållande liten bok. Lite märkligt är det att han väljer bort det högerextrema bruket av vikingasymbolen på ett tidigt stadium, liksom det borde finnas mer att säga om den nutida film- och tv-serieboomen med Vikings och Marvels asagudar/rymdvarelser.

Fokus ligger på den där perioden från 1809 och framåt, men en del spekulationer kring de tidiga källorna om nordbornas uppförande under sen järnålder eller tidig medeltid kommer också med. Kände de tidiga kristna verkligen till ett gyllene hednatempel i Uppsala? Såg vikingarna vinrankor i Nordamerika, och hur ska vi förhålla oss till att de även ska ha stött på enfotingar och magisk indiankrigsföring?

Det är inte lätt att veta vad som hände där, på gränsen till någon skriftkultur som kunde berätta. Det är inte alldeles lätt att begripa vad vi sysslat med sedan dess heller. Men det är rätt spännande hur vi hela tiden projicerar våra egna idéer, fantasier, ideal och skräckbilder på vad vi kan ana och föreställa oss ur det förflutna.

Similar Posts:

• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Vikingar med tassen i historiska källor
• Till vikingens försvar
• Att döda ”dom”
• Onda gastar och smart godhet

Det är för romanen Röde Orm som Frans G Bengtsson är känd för en bredare publik i vår tid. Med ett småleende kan jag känna igen mig i hans ord om hur denna roman blev till. En lös tanke i ett författarhuvud, en enda karaktär som fascinerar och slutligen blir det en hel roman. I Frans G:s fall fick han kung Harald Blåtand så att säga på hjärnan och ur det och en tanke om en galärslav som från början var högerhänt men av sin tid vid åran blev vänsterhänt, växte Orm Tostesson och hans äventyr som viking fram. I romanen har Frans G varit konsekvent i sin litteratursyn. Idealet var de isländska sagorna och i det han själv skrev gäller: ”Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet.”

Litteratur och konst är alltså för Frans G något som framställs med möda och ansträngning efter stor tankeverksamhet. Litteratur är inte psykologiserande om känslor i långa inre monologer som han menar är rena fantasier och att detta har upphöjts till litteratur istället för det äkta – det litterära ideal som idag benämns ”show, don’t tell” – att läsaren genom karaktärernas ord och handlingar ska förstå deras psykologi. Frans G menar också att orsaken till att deckare och historiska romaner är så populära, beror på att där med nödvändighet finns handling och dialog, för att rädda sina egna känslor greppar läsaren efter dessa genrer.

Trots Frans G:s koketterande om att hans studier mest bestod av fest och schackspel blev han en mycket lärd man. Och det är i hans essäer som detta framstår så tydligt. Det finns ett antal essäsamlingar av honom som är lika läsvärda idag som de var när de skrevs. Frans G:s penna är flyhänt, metaforerna både bitska och roliga och när jag nu säger han är lättläst tror jag att han skulle le belåtet om han i sin himmel läser detta. För språklig talang innebär lättlästhet. Det finns en fördom att det som är krångligt och motigt att läsa är något som har varit svårt att skriva och krävt djup tankemöda. När det egentligen är tvärtom. Det som är lätt att läsa, det innebär inte förenkling, är också det som kräver mest av sin författare.

Mina essäböcker av Frans G är nötta och fulla av understrykningar och anteckningar i marginalen. Jag kan liksom inte låta bli dem och tar fram dem då och då och läser än en gång om De långhåriga Merovingerna eller om Människan och hennes lycka. Frans G:s texter har en förmåga att vara upplyftande, att höja över det vardagliga och ge ett sammanhang och en känsla av vad som är viktigt och inte.

Det med upplyftande av läsaren är också Frans G:s definition på vad som är bra och dålig poesi. Jag har provat teorin även på prosa och finner att den för det mesta håller där också. Hur svårt och hemskt ett ämne än är, skriver Frans G – om läsaren känner sig upplyft så är det bra. Det handlar om ordens valör, om stringens i de bilder som orden frammanar och om den rytm och musik som finns i helheten.

Vid snabba nedslag här och var i Frans G:s essäer kan man lätt få associationer till elitism och gammaldags träig, till och med patriarkal, lärdom. Men det är ytan som bedrar. Vid närmare läsning ser läsaren att det inte finns något förakt för den allmänna, så kallat vanliga, människan. Däremot finns det en ton av irritation, ibland illa dold ilska, mot den medelmåttighet som tror den är något. Frans G kan rasa mot byråkrater och statistiker, klåfingriga språkvetare och utarmning av kultur och bildning. Det är på ett sätt en civilisationskritik som ibland tydligt lyser igenom. Det som framstår som det motsatta och det åtråvärda är emellertid inte den upphöjde akademikern på lärdomens piedestal utan istället visar Frans G på det äkta hos strävsamma arbetande människor.

Man har jämfört Frans G med hans två stora idoler, författaren Joseph Conrad (bla. Mörkrets hjärta) och filosofen Arthur Schopenhauer, just på grund av en pessimistisk grundsyn. Conrads shakespearska ”alla-dör-på-slutet-tragedier” där människor måste fullfölja de öden de är födda till och där kritik mot materialism, civilisation och icke autentiskt liv är genomgående, är något som Frans G är full av beundran för.

Schopenhauer som skrev verket Världen som vilja och föreställning och hade åsikten att människan skulle förneka sin vilja, behov och önskningar, för att se den verkliga verkligheten, tingen som de är i sig, ser Frans G istället på med ett roat överseende. Den buttre farbrorn i Frankfurt am Main kunde för all del ha sina poänger men han levde inte som han lärde. Självmord borde ha varit den ultimata konsekvensen av det totala förnekandet av viljan som Schopenhauer förespråkade, men istället var filosofen mycket mån om att hålla sig kvar i livet och akta sig för sådana saker som pestepidemier. Men det pessimistiska, svartsynen, får förmodas vara det som Frans G kunde känna igen sig i.

Frans G skriver i essän Om böcker och deras användningar om läsaren som hålls borta från de äkta klassiska verken med att de görs så märkvärdiga med all kring-litteratur, böcker om böckerna – litteraturhistoria, analyser, ”dårhusalster och kommentarer … lärt svammel…” – att ingen vågar närma sig dem. Och i de otal moderna böcker som publiceras serveras det hafsigt hopkomna som är inne för dagen, ”alstrat av sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…” Frans G anser att det triviala och vardagliga, det förenklade, har gjorts till ideal i motsats till de tidlösa verken. Den essän är bara ett av många ställen där han med ett syrligt anslag använder adjektivet ”modern”. Det är då inte i betydelsen framsteg utan i betydelsen dagslända som han ironiserar över modernitet samt övertron på ett eventuellt nytänkande eftersom de flesta tankar som finns att tänka ”redan vore slitna på kung Orres tid.” I essän Försök till en optimistisk betraktelse tar Frans G ut svängarna rejält när det gäller pessimistisk kultursyn i och med att det optimistiska ligger i att nu har all dumhet kommit fram ur djupen så nu kan det inte bli värre.

Frans G beskriver sig själv i ett brev till en vän 1925, som att han ena stunden har storhetsvansinne och nästa stund är nere i en avgrund av självförakt anseende allt han gör som pekoral. Han verkar också ha haft en lidelsefull och närmast smärtsam skapargärning eftersom han kan påstå sådant som att författarens bästa stunder är när han slipper skriva. Det tyder på en man som hade stora, närmast enorma, krav på sig själv. Han ville leva och skriva som han lärde när det gällde litteratur. Han är också beskriven som att ha varit en melankoliker. Kanske led han av depressioner och ovanpå det pessimism. En konservativ med självtvivel som i sina texter ställde sig utanför som iakttagare, en åskådare av inte bara litteratur utan även av livet självt. Men det finns också en humor som är mild, vidsynt och medlidsam och där finns en förnöjsamhet. Han kunde skriva om konsten att vara lycklig och vad som var viktigt i livet, om fiskelycka och god sömn och där poängteras det lilla, enkla livet som det högsta av tillstånd. Att ligga i gräset en varm sommardag.

Kanske var det för Frans G:s kärleksfulla hyllning till denna enkelhet och basala livsglädje som han själv blev så läst och älskad. Essäsamlingen För nöjes skull kom ut 1947 och såldes i 40 000 exemplar vilket visar att helt vanliga läskunniga bönder och arbetare också älskade Frans G. Han skrev för en bred publik och han är folkbildande men inte mästrande. Och Röde orm var sin tids Harry Potter när det gäller popularitet. En högfärdig elitist skulle inte ha blivit så populär och läst av så många människor. Det skulle passa med en travestering här, att han lästes på latin av lärde män och på bönders språk av bönder. Sedan var det förstås alla intressanta och spännande ämnen han skrev om, allt från antikens personligheter till författare, generaler och vikingar, intet ämne tycks ha varit honom främmande. De livsöden han beskriver, var och i vilken tid de än verkat, är intressanta på så vis att de enskilda människornas betydelse kommer fram. Det kan gälla en general under Napoleon eller en författares skilda verk.

Frans G:s essäer är lika läsbara idag som de var för över ett halvsekel sedan. De finns på närmsta bibliotek eller antikvariat och den som ännu inte har läst dem har en högtidsstund framför sig.

Så var då Frans G Bengtsson en ladugårdsförman i en akademikers klädnad? Det går att dra den slutsatsen. Han skrev sonetter, en italiensk versform, om de mest högstämda ting och medger att han under sin tid med korna utformade tekniken. En av sonetterna som heter Betesmarken är avslöjande. Där diktar han om hur han låg i gräset och läste Schopenhauer:

Mitt Ting i Sig blev sommarlukt från maden
av mynta; och min Värld som Föreställning
blev vipors flax runt kvigor som idissla.

Fotnot: Frans G Bengtsson levde 1894-1954, G står för Gunnar.

Similar Posts:

• Vad är en sommar utan böcker?
• Känslan och förnuftet
• En frostskadad viking
• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Episoder som roar ibland