Olivier Norek debuterade 2013 med Kod 93 (2021 på svenska) där han introducerar sin empatiske, beslutsamme, rakt igenom hederlige kommissarie och hans tajta polisgrupp på polisstationen i Malaceny. Även om det gnisslar i samarbetet mellan Coste och den näraliggande narkotikagruppen.

I uppföljaren, Territoriet (2022 på svenska, 2014 i original), får Coste det hett om öronen, då inte mindre än tre avrättningar inträffar på en knapp vecka. Till skillnad från Kod 93, som innehåller en mer ordinär hämndintrig, så uppehåller sig Territoriet bland knarklangare och korrupta lokalpolitiker. En aspirerande knarkkung gör en kupp för att ta herreväldet över knarkförsäljningen i distriktet. Samtidigt kämpar Malacenys kvinnliga borgmästare med näbbar och klor för att slippa lämna ifrån sig makten i lokalvalet som närmar sig.

När en rasistisk ordningspolis trakasserar en muslimsk kvinna i niqab urartar situationen i upplopp. Under de kommande dagarna piskas stämningen upp och polisen har snart ett regelrätt krig på halsen.

Fokus i Olivier Noreks kriminalromaner ligger på själva polisarbetet och nästan tjugo år som polis (till stor del i 93:e distriktet) borgar för att författaren vet vad han skriver om. Man slår inte bara in en dörr i största allmänhet, utan Norek preciserar genom att exempelvis lägga till: ”med en hydraulisk dörröppnare”.

Även rättsmedicinska utläggningar ges stort utrymme. Noreks detaljerade redogörelser för obduktioner är svårsmälta för oss äckelmagade. Detta gäller även tortyrscenerna. Jag blev tvungen att skumma igenom somliga sidor. När en tolvårig gängmedlem tillika psykopat får fatt i en stackars katt anade jag snabbt vartåt det barkade och hoppade helt sonika hela kapitlet. Jag påminns om vad deckarförfattaren Val McDermid (då aktuell med den groteskt råa och gastkramande deckarserien med kommissarien Carol Jordan och psykologen Tony Hill), berättade på ett seminarium på bokmässan för många år sedan. Hon påstod att hon upplevde ett enda tabu rörande våldsbeskrivningar och det gällde djurplågeri. Så fort hon ansatte något stackars djur i text, erhöll hon säckvis med ilskna brev från upprörda läsare. En erfarenhet som jag misstänker att Norek inte delar.

Jag skäms för att erkänna att det är med en lättnadens suck som jag lägger ifrån mig Territoriet för att istället plocka upp Olivier Noreks första deckare i svensk översättning: Ytspänning (2020). På franska den tredje i ordningen. Boken väckte uppmärksamhet här hemma då den nominerades till ”bästa till svenska översatta kriminalroman” av Svenska Deckarakademin.

Efter att ha fått halva ansiktet vanställt efter en skottskada tvingas huvudkaraktären kommissarie Noémie Chastain att möta människors förfärade blickar. Hennes chefer finner det för gott att förflytta henne från Paris till polisstationen i den fridsamma byn Avalone, där hon får ett så kallat cold case involverande tre försvunna barn, på sitt bord.

För egen del är jag full av beundran för var och en som i dessa orostider mäktar med att kliva över tröskeln till det 93:e distriktets bistra verklighet. Det är läsvärt, skrämmande, hårdkokt, stundtals galghumoristiskt, obehagligt, välskrivet, realistiskt och i högsta grad aktuellt och angeläget. Norek skildrar ett antal samhällsproblem som vi dessvärre inte heller är förskonade från här hemma.

Similar Posts:

• En tidlös fransos i Agatha Christie tappning
• Djupdykning i Paris förflutna
• Maigret löser brott i jultid
• Pest, mord och intuition
• Raljerande barmonolog

När Val McDermid, främst känd som deckarförfattare, inom ramen för The Austen Project tagit sig för att uppdatera Northanger Abbey är det dock inte deckare hon låter sin unga huvudperson Catherine – eller Cat – Morland ha förläst sig på. Cat är en hemskolad prästdotter från lilla idylliska Piddle Valley i Dorset och hennes läsning (om än förhållandevis bred för att vara en tonårstjejs) kretsar framför allt kring vampyrer.

På sätt och vis är det ett självklart val för en tonårshjältinna, men McDermid har lagt förvånansvärt lite krut på att göra Cats kärlek till litteraturen levande, trovärdig och begriplig. Visst förekommer det en och annan hänvisning till Stephenie Meyers Twilight-serie, men framför allt upptas Cat och hennes väninna Bella Thorpe av den fiktiva Hebridian Harpies-serien (med titlar som Vampires on Vatersay, Banshees of Berneray och Shapeshifters of Shuna), vilket gör att McDermid bekvämt kan sno scener direkt från Austens Radcliffe-referenser. Det känns faktiskt ganska slött och oengagerat.

Andra delar fungerar bättre, som den roll modern teknik och sociala medier spelar – inklusive bristen på uppkoppling kring familjen Tilneys mystiska gods Northanger Abbey – och miljöbytet från 1800-talssocitetens Bath mot kulturstinna Edinburgh-festivalen. Hit blir Cat medbjuden för att gå på teater, shower och uppläsningar och här träffar hon såväl Bella Thorpe och hennes fartgalne, självcentrerade bror som den mer förfinade unge advokaten Henry Tilney och hans syster Ellie. De bjuder i sin tur hem Cat till Northanger, där Cat snabbt börjar ana att allt inte står rätt till. Vad hände med deras ljuva moder, vad är egentligen deras ombytlige far general Tilneys problem och kan det vara så att familjen i själva verket är … vampyrer?

Nej, jag vet faktiskt inte vad man ska tro. Kände McDermid ens själv att det här var en rimlig intrig? Jag tror inte det. Romanen verkar inte ens riktigt genomarbetad. Den kan ha sina roliga poänger i en del detaljer, men i stort havererar den faktiskt.

Originalberättelsen hör till mina Austen-favoriter och jag kan absolut se möjligheter i idén att överföra den till nutid. McDermid har emellertid inte lyckats med det, utan lämnat kvar och vävt in nya trådar i sitt romanbygge lite huller om buller. Jag får intrycket av att hon inte riktigt brytt sig, över huvud taget inte tycker om Northanger Abbey. Någon större anledning att gilla hennes version är därför svår att uppbåda.

Similar Posts:

• Romantiska griller att älska och vårda
• Ladyn som gör vad som faller henne in
• Stolthet och fördom och hatsex
• Lite för sliskigt
• Något tjatigt, men underbart romantiskt

De båda romanerna ingår i The Austen Project, där kända författare skulle skriva uppdaterade versioner av Jane Austens sex kompletta romaner. Förutom ovan nämnda McDermid och Sittenfeld finns Sense & Sensibility av Joanna Trollope och Emma av Alexander McCall Smith och, ja, sen är det lite oklart vad som egentligen händer med de båda sista titlarna, Mansfield Park och Övertalning. Spekulationerna på nätet tycks vara att det helt enkelt inte gått så bra med det en gång upphaussade Austen-projektet.

Sittenfelds Eligible – en modern version av Stolthet och fördom – är, åtminstone så långt jag läst, den klart största behållningen av projektet. Att den också är den enda av de nyskrivna romanerna som inte rakt av behållit originaltiteln är så vitt jag begriper symtomatiskt. Sittenfeld har verkligen jobbat på att försöka översätta denna träffsäkra och oerhört tidspräglade skildring av det förrförra sekelskiftets äktenskapsmarknad till något som fungerar i nutid.

Det kan inte ha varit helt lätt och nej, Eligible kommer förmodligen inte att som sin förebild gå till litteraturhistorien som ett träffsäkert tidsdokument. Faktiskt skulle jag ha svårt att motivera varför någon som inte kan sin Austen skulle ge sig på den här romanen – men vad gör det? Austen-fans är inte precis någon bristvara (om de sen är bokstavstrogna eller föredrar sin Mr Darcy i genomblöt vit skjorta kan vi låta vara osagt). Att föreställa sig vem av dessa älskade 1800-talskaraktärer som skulle ställa upp i en The Bachelor-liknande dokusåpa, vem som skulle förköpa sig på TV-shop, vem skulle varit IT-miljonär, yoga-tränare, journalist eller hjärnkirurg är helt enkelt en liten fest.

Sittenfeld har producerat en hel rad roliga lösningar på hur Austens giftaslystna intrig kan fungera i nutid, inklusive att göra de äldsta Bennet-systrarna närmare fyrtio, förpassa berättelsen till den övre medelklassens villaförorter i amerikanska Cincinnati och införa fenomen som Obamacare, IVF, hatsex och transsexualitet i handlingen. Dessutom berättar hon alltsammans med en torr, satirisk humor som inte ligger Austen särskilt långt efter.

Sedan Colin Firth gjorde entré i teverutorna i den där blöta skjortan 1995 har till och med Emma Campbell Websters flervalsberättelse Lost in Austen blivit teveserie. Vore inte en tevefilmatisering av Eligible en naturlig och underbart rolig fortsättning? En miniserie med glimten i ögat om dessa finurligt uppdaterade Liz och Darcy, Jane och Chip?

Similar Posts:

• Skönlitteratur med vägval
• Gillar hon ens Northanger Abbey?
• Stolthet och fördom – the reunion
• Välkommen till klubben!
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”

De lösryckta positiva citaten från tidigare recensenter som kröner pärmen till Stjärnspådd känns omotiverade. Ett fult försäljningstrick som kan liknas med b-filmerna i videoaffären vars kvalité kan avgöras redan vid ett ögonkast på omslaget.

Berättarjaget i denna deckare är en fullfjädrad, flexibel och spänstig privatdetektiv i 30-årsåldern med namnet Kate Brannigan. En inte så vacker dag när hon är i behov av pengar får hon i uppdrag att agera livvakt åt en mycket känd såpaskådis. Kate tar jobbet som livvakt utan att blinka och snart dras hon in i för henne oemotståndliga äventyr likt den tecknade figuren Tintin.

Livvaktjobbet mynnar så småningom ut i en mordhistoria som Kate löser med en blandning av intelligens, gatusmartness och ett aldrig sinande nätverk av kontakter. Självklart löser hon dessutom mordfallet innan kollegorna hos polisen ens hunnit fatta att ett mord ägt rum. Men inte nog med att hon löser ett mordfall, hon lyckas även reda ut en hel del privata problem som hennes vänner råkat fastna i vilket känns som ett lamt försök av McDermid att dryga ut en redan tunn historia.

McDermid har nog tittat på för många b-filmer istället för något mer underhålllande brittiska kriminal tv-serier på tv när hon hämtat sin inspiration till boken. Det krävs inte alltför mycket tankearbete för att lära sig McDermids trista liknelser utantill när hon droppar dem på varannan rad.

Visserligen är kanske deckare inte kända för att behandla de mest verklighetsnära händelserna i vår värld. Men med hjälp av något mer utarbetade karaktärer och ett djupare psyklogiskt perspektiv i boken skulle det i alla fall varit trivsamt att plöja 260 sidor text. Nu möter vi istället personer som verkar tillhöra McDermids romantiska bild av en privatdetektivs liv. Detta är kort och gott en bok som aldrig var ämnad att åstadkomma mer än att nå bokhandlaren för att där lyckas bli såld i tillräckligt många exemplar så att McDermid kan ha råd att skriva en ny deckare.

Similar Posts:

• Gillar hon ens Northanger Abbey?
• Inget för den äckelmagade
• Med tvekan godkänt
• Stolthet och fördom och hatsex
• Mycket väsen för mindre