Broderns hjärta har slutat att slå, levern och njurarna slutat att fungera, buken full av framskriden cancer. Hjärnan skadad av syrebrist. Modern får ta det slutgiltiga beslutet att låta sjukhuset koppla bort livsuppehållande funktioner.

Boken han har med sig Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006). Han läser Didions tankar om den franska historikerns Philippe Ariès forskning om medeltida dödsmedvetande; om tecken på ens förestående försvinnande. Samtidigt liknar scenen inledningskapitlet i Främlingen (1942) av Albert Camus. Resan till den döda, känslor av alienation. Det praktiska tar överhanden.

I hans inre går som på repeat: ”Min bror är död.” Han förenas med modern och syskonen. Scenen som utspelas blir en metascen. Allt vad de gör, blir klichéer ur filmer, andras upplevelser. En trop på förhand regisserad.

Osorterade minnesbilder kommer för honom, han måste skriva för att få ordning på dem. Liksom i livet är i nuet att ”lära känna min bror var detsamma som att lära mig hata honom”. Han avskydde honom men vill förstå hans liv. I sexton episoder går han genom egna minnen och andras av brodern. Moderns ord om sin äldsta som den ”snällaste av alla mina ungar.” Kvinnor som brodern levt med vittnar om värme, generositet, passion men också värsta stök med våld och misshandel. En paradox omöjlig att förstå.

Ofta uttrycker författaren tvivel: ”Jag vet inte, jag vet inte.” Alla har fel och alla har rätt.

Brodern ansåg sig lida av sår från tidig barndom. En far som övergivit honom, en okänslig och våldsam styvfar, en mor som gick undan för sin makes skull, fattigdomen, grusade förhoppningar och drömmar. Var hela broderns liv ett ”verktyg i sårets tjänst”? Louis nämner den tyske psykiatern Hubertus Tellenbach som skrivit om att ”samla vilket bränsle som helst för att hålla sitt lidandes eld brinnande”.

Trots broderns ständiga missmod kunde han också visa grandios självsäkerhet. Han var i sitt esse i berusningens början, en populär festprisse. För att sluta i en storm. Med tiden nedgången. Halvkriminell i tunga, tillfälliga byggarbeten.

En annan psykiater som Louis lyfter upp är Ludwig Binsvanger och hans teorier om depressioner som får tiden att upphöra i och med att den sårade alltid lever i ett nu fyllt av det förflutnas vålnader. Att ständigt bära runt på oförrätter i ett ältande förtär tiden. Förtär framtiden.

Författaren ställer frågor i Kollapsen: varför lyckas vissa leva någorlunda hederliga, kanske till och med harmoniska liv? Trots sår. Eller tack vare? De tar sig upp, vidare. Andra går under. När börjar undergången? Vad är arv, miljö, gener? Socialt och ekonomiskt kapital? Anhöriga tvingas uppleva gränslöshet gång på gång – som på inga andra ställen än just inom familjen förekommer. De som levt nära missbruk vet. De som inte gjort det kan (och kommer) aldrig förstå. Naturligtvis möter Louis ständig kritik för att han skriver om sina närmaste. Får de här orden finnas?

Louis skriver i en fransk, sociologisk tradition: från Zola via Camus till Foucault, Bourdieu med flera. Han är brutalt ärlig. Han tar ett ämne, en person i gången och skärskådar tragisk manlighet och våldstradition. Början med sig själv i debuten som 22-åring. Idag tolv år senare sju autofiktiva verk som haft genomslag världen över och översatta till trettio språk. Omformade till pjäser. År 2023 gästade Louis Helsinki Lit och tog upp hur maskulinitet förstör män. I Helsingfors spelas för tillfället pjäsen Våldets historia på Lilla Teatern.

Édouard Louis är en viktig samtida röst.

Similar Posts:

• Familj i kras
• Mannen, det otäcka könet
• Med ömhet inför varandet
• Den sista tiden
• Vem är inte ätstörd?

I Trakten målar Anna-Karin Palm fram 12 verkligheter som alla utspelar sig i just ”trakten”, samma eller olika spelar mindre roll. Det viktiga är att vad som skildras är de små människornas liv på en plats man kan längta till och bort från på samma gång, som är lika mycket på väg ur tiden som utsträckt i tiden, och med en genomgående närhet till naturen, på ett eller annat sätt.

För att understryka denna trakt använder sig Palm av ett språk som ofta tillåts vara dialektalt (”Hon var som liten och lurvig också”), med avhuggna meningar och talspråkligt, ibland gammaldags klingande formuleringar (”Nog skulle jag hinna”). Det är ett språk att vaggas in i, och berättelserna är lågmälda och inkännande. De stora händelserna sker ofta inuti, naturen är den yttre scenen. Precis som omslaget till samlingen framträder allt liksom i akvarell: det särskilda, skimrande ljuset som kommer av den utspädda färgen är genomgående och det är hänförande. Samtidigt blir aldrig någonting riktigt farligt, mörkret blir aldrig helt mörkt, inget skaver så pass mycket att ödena som skildras berör på djupet. Utom möjligen i en av novellerna.

2019 släppte Palm en prisbelönt biografi över Selma Lagerlöf, och släktskapet mellan de två författarna är framträdande i novellsamlingen. Här finns de levande naturskildringarna, sagoelementen och intresset för människan i sin helhet, både det mörka och det ljusa. I detta korta format skissar Palm med effektiva drag: hon använder uppradningar av substantiv för att snabbt och intensivt beskriva miljö, och placerar ut små ledtrådar om både nuvarande och tidigare liv som får novellerna att sträcka ut sig bortanför den verklighet som framträder i textens nu. Här finns till exempel en mamma som måste dricka några öl innan hon orkar steka makaroner och korv till huvudpersonen i novellen Flickan i skogen, en detalj nämnd i förbifarten men som skvallrar om den vardag som Josefine vanligtvis lever i, när hon inte umgås med en mystisk flicka med gröna fötter i skogen.

Många noveller har liknande dramaturgisk uppbyggnad, läsaren presenteras för en huvudperson som befinner sig i en tydlig miljö, det finns en berättelse i nutid och en berättelse som redan utspelat sig, som formar huvudpersonen i nuet. Oftast vävs berättelser samman. Som i novellen Världens långsammaste kärlekshistoria, där berättelsens nu centreras kring att huvudpersonens kärleksobjekt återvänder hem till trakten, men där berättelsen i dåtid är avgörande för att man som läsare ska engagera sig i vad som utspelas i nuet.

Novellerna drar ofta åt det magiska och mytiska, ibland lite väl tydligt – som i Avtalet eller Forsen, där det tyvärr är svårt att hitta in i något som inte redan känns berättat. Men ibland bränner det mytiska till, som i novellen I berget, som också är den som bryter mest mot de andra novellerna rent formmässigt, men också innehållsmässigt. Här får sagan fungera som delirisk bakgrund och förklaring till hur vilsen man som människa kan gå i världen, och det svarta blir här svart på riktigt – det handlar om ensamheten i att bli lämnad kvar, utan möjlighet till försoning.

Även om det finns en viss snällhet över novellerna, är det glimmande och inspirerande läsning som saktar ner pulsen och öppnar sinnet; ett välkommet avbrott i en snabb och många gånger ytlig värld. Man kan tillåta sig själv att kliva in i Trakten och stanna kvar där, om så bara för ett slag, och njuta av det mjukvita vårljuset som trots allt alltid återvänder också efter den mörkaste vinter.

Similar Posts:

• Frisinnat feministiska noveller
• Nästan som mästaren
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Mystik som litterär konstruktion
• Arbetarlitteratur för 2000-talet

Hon är den tvåspråkiga.
Det är hon som översätter hans språk till det egna och anpassar sitt till hans så att kommunikationen fungerar till Hembruk.
Hon behärskar inte Världsspråket. Hon bryter kraftigt. Och vad
Hemspråket beträffar är inskränkningarna stora. Det är till exempel inte tillåtet som skriv-språk. Och det hörs inte (på) i Världen.

Ovan utdrag är hämtat ur ett urval av Hörnströms texter: Flyktlinjer: aningar kring språket och kvinnan. Nelvin skulle inte skriva detsamma eftersom hennes skriv-stil var annorlunda, men innehållet är värt att ta till sig och ha med sig.

Åsa Nelvin blev trettio år gammal och dog 1981. Hennes bror Leif Nelvin har en hemsida om henne. Det är svårt att inte nämna att hon till följd av sjukdom drevs till självmord. I släkten fanns tidigare grav psykisk ohälsa. Hur det spelade in går inte att säga. Emellertid är det inte svårt att tänka sig att en starkt pådrivande och destruktiv kraft till handlingen var att hon led av en polycystisk njursjukdom.

Hennes mor Inga hade dött till följd av samma sjukdom då Nelvin bara var sju år gammal. Ett år tidigare hade den begynnande sjukdomen upptäckts också hos henne. Hon hade då fyllt sex och vetskapen om sjukdomen bar hon ända till sin död.

Brodern skriver att de inne i hennes lägenhet fann henne livlös på golvet. På en lapp stod det: -Nu får det vara nog. Hennes njurar var då så hårt angripna av cystor att de inte längre fungerade. Det finns alltid en väg ut; steg man själv tar – även om man drivits av omständigheter bortanför ens kontroll.

Det finns inget enklare än att dra på sig sina gamla, slitna och alldeles för stora psykoanalysglasögon när man läser böcker av författare som burit hand på sig själva. Man vill så gärna förvandla ett Kanske till ett bestämt Så var det. Särskilt om det skrivna innehåller stora självbiografiska inslag. Kvinnan som lekte med dockor är liksom första delen av Tillflyktens hus till stor del en återgivning av hennes uppväxt. Som läsare behöver man inte fundera särskilt mycket. Det ligger uppslaget framför en, man behöver bara lyssna till orden.

Göteborg, sjuttiotal. Hon faller för en destruktiv man. Kåkfarare, alkoholist, allmänt opålitlig och svårförstådd. Han satt stundom på Härlanda fängelse. Idag är det ett kulturhus med bland annat ett bibliotek. Varför det blev så är en onödig fråga att ställa. Hon var hon, och han var han och deras vägar korsades. Han, Viktor, finns hela tiden i bakgrunden och hennes liv kretsar kring honom; han som inte finns.

Hon kallas Stumpan, alltså en stump, något stympat, stumt; något otillräckligt, i sig själv ofullständigt. Hon deltidsarbetar på Stadsbiblioteket vilket Viktor hade blivit chockerad av. ”Du ska inte knega!” hade han sagt. Hon skulle leva på pengar från honom. Vilka pengar undrar man? ”–Är det ideellt eller? Det förstår du väl att jag inte kan ha en brud som går och sätter in böcker på bibliotek. Djävla AMS-jobb!”. Några bibliotekarie-recensenter på denna sida reser nu ragg.

Jag går i hennes fotspår, från Brunnsparken upp till Götaplatsen där muséum och bibliotek ser på varandra. Jag går i miljoner andras spår, lika anonym för dem som de är anonyma för mig. Hennes lägenhet låg vid Gustav Adolfs torg. Det är så centralt beläget det går att komma och en lägenhet där kostar en rejäl påse slantar. För femtio år sedan var det ett hyreshus i ett erbarmligt tillstånd. Vatten läckte in, grannarna hördes genom en lövtunn avskiljande vägg. Mediciner, alkohol, kalla pommes frites. Levnadsberättelsen så nära att det gör ont. Tips: läs inte när du redan har ångest.

Hon skriver om det otäcka könet. Kanske om Viktor, men inte sällan om andra hon träffar:

Breda slipsar. Höga skjortkragar. Diskreta mönster. Grå tweed. Playboy putande i innerfickan. Handen mot plånboken som trycker mot skinkan. Och till dessa väl förpackade kroppar, vid hängande ansikten, tomma, intetsägande som en korg med slakteriavfall. Gud, vad jag hatar män! Alltid ska de vara överavlägsna, retsamma, fula i käften och gudsnåderliga om vartannat, förehavande sig, gapande, tigande, boxande, slående ut tänder, våldtagande, krossande käkar, ögonbryn, näsben…

Hörnström skriver med andra ord:

Låter sig aldrig avbrytas. (Inga öppningar! Ingenstans ta sig in! Vanmakt! Maktspråk. Inget sällsamspråk!)
Distans. Skådespelar. Skåde-plats. Språket lyssnar på sig självt. Övertalar. Underdriver, är ironisk.
[…]
Ironin riktad mot den andra. Världsspråk. (”Retorik”; övertalningskonst.) Kontrollerad. Kontrollerar. Kroppen. (Schism!) Det är HAN. Det är HANS språk. Världens språk. Det Enda. Talmannen.

Framsidan föreställer en trappa upp mot Kvarnberget. Mot slutet en stark passage när hon sätter sig i vad som möjligtvis är just den trappan:

Just då, just där kom jag fram till att jag saknade den tiden. Barndomen framstod för mig som ett enda väldigt lövverk (utan stam), genomlyst av tunna solstrålar ett för alltid förlorat hav av bladguld.

Barndomen, och kanske den tidiga ungdomen, är för de flesta idel möjligheter. Framtiden blir dock alldeles (för?) snart vuxenhet. Barndomen är svunnen och man förstår inte hur livet kan gå så snabbt.

Boken jag har är sprättad med en osthyvel och är infernaliskt svårbläddrad. Åsa Nelvin dog när hon var trettio. Jag dras mot hennes grav och jag vet inte varför. Den ligger på andra sidan Götaälvbron som idag håller på att ersättas. Allt ersätts. Allt.

Similar Posts:

• ”Min bror är död”
• Ett fullt rimligt främlingskap
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Att vakta en hemlighet
• Livet, litteraturen och allting

Det är en av novellerna i Årsboken av Sven-Olov Karlsson. Far och son som känt varandra så länge lyckas inte gräva fram en renodlad känsla att sätta ord på. Frustration och olikheter ställer sig i vägen.

Alla tolv noveller i samlingen berättar om minst ett missförstånd. Eller ohjälpliga tillkortakommanden. Omgivningarna de rör sig i är ett Sverige med vardagliga händelser. En del känns igen, såsom decembermånaden med trängsel i stormarknaden och hur svettigt det kan vara att hitta den egna bilen på den gigantiska parkeringen. Mörkt är det också.

Brustna relationer är en del av livet för de flesta. Det berättas i en novell om hur nuet uppfyller den ensamstående pappan som ska återfinna livsglädjen med barnen när de åker ut till fritidshuset. Eller scenen med änkan som kämpar i lantbruket. Hon personifierar den märkliga men starka olusten att be om hjälp. Och när hon väl kommer över sitt eget motstånd är hennes granne är inte alls villig att låna ut den maskin hon behöver låna.

Man kan inte anklaga Sven-Erik Karlssons berättelser för att vara lättsamma tips från coachen. Människorna han berättar om bärs inte av sina framgångar. Det Sverige han skildrar är ett samhälle som lider av stora orättvisor. Det finns hemlöshet. Det finns högerpropaganda med syfte att öka oviljan att betala skatt. Därtill gör den globala ekonomin att personal importeras från det land som bjuder lägst.

De här novellerna har fångat både tragikomiska och dråpliga händelser i vardagen. Men tonen som berättelsen domineras av är aldrig raljerande. Författarens känsla för värdighet gör att alla människor träder fram med sina hyggliga och välmenande sidor. Ändå hoppas jag att det som står mellan raderna väcker alla läsares lust att göra revolution mot hyperkapitalismen utan konsekvenstänk.

Similar Posts:

• Snälla noveller i akvarell
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• ”Nej, Västmanland var det alls inget särskilt med”
• Dekadent om människans komplexitet
• Kontraster i novellform 

I Betong skildras livet som just betongarbetare i Danmark i ett antal korta, självbiografiska noveller. Lite annorlunda är också att de skönlitterära novellerna varvas med korta faktakapitel om utvecklingen i byggbranschen, om fackföreningsrörelsen och samhället i bredare mening. Novellerna, såväl som faktakapitlen, handlar om allt ifrån problemen med säkerhet på arbetsplatserna, till att utländska företag konkurrerar med de danska om uppdragen. Arbetare från olika länder tvingas därmed konkurrera med varandra, vilket resulterar i en negativ spiral för arbetsvillkoren. Men de handlar också om försök att råda bot på denna onda spiral exempelvis genom att organisera alla arbetare fackligt.

I Danmark ska boken tydligen ha hyllats av många kritiker. Själv blir jag inte fullt så hänförd. Bokens skildringar av arbetslivet för betongarbetare är förvisso realistiska och osminkade. Det är arbetslivet och villkoren på arbetsplatserna, sammanhållningen såväl som splittringen, som väl får sägas vara i centrum för boken. Människorna, däremot, skildras aldrig särskilt ingående i jämförelse, vilket gör att jag tyvärr aldrig blir helt engagerad av flera av bokens noveller.

Similar Posts:

• Arbetare i alla länder, förena er…
• Asocialrealism
• Noveller som fastnar
• Varvsepokens arbetare
• Snälla noveller i akvarell