Det är senvinter, med urblekt himmel och gloppande snö, eller tidig vår med de första stråken av ljus i molngliporna – ibland sommar, med myggbettsklåda, skimrande ljus och månskensnätter.

I Trakten målar Anna-Karin Palm fram 12 verkligheter som alla utspelar sig i just ”trakten”, samma eller olika spelar mindre roll. Det viktiga är att vad som skildras är de små människornas liv på en plats man kan längta till och bort från på samma gång, som är lika mycket på väg ur tiden som utsträckt i tiden, och med en genomgående närhet till naturen, på ett eller annat sätt.

För att understryka denna trakt använder sig Palm av ett språk som ofta tillåts vara dialektalt (”Hon var som liten och lurvig också”), med avhuggna meningar och talspråkligt, ibland gammaldags klingande formuleringar (”Nog skulle jag hinna”). Det är ett språk att vaggas in i, och berättelserna är lågmälda och inkännande. De stora händelserna sker ofta inuti, naturen är den yttre scenen. Precis som omslaget till samlingen framträder allt liksom i akvarell: det särskilda, skimrande ljuset som kommer av den utspädda färgen är genomgående och det är hänförande. Samtidigt blir aldrig någonting riktigt farligt, mörkret blir aldrig helt mörkt, inget skaver så pass mycket att ödena som skildras berör på djupet. Utom möjligen i en av novellerna.

2019 släppte Palm en prisbelönt biografi över Selma Lagerlöf, och släktskapet mellan de två författarna är framträdande i novellsamlingen. Här finns de levande naturskildringarna, sagoelementen och intresset för människan i sin helhet, både det mörka och det ljusa. I detta korta format skissar Palm med effektiva drag: hon använder uppradningar av substantiv för att snabbt och intensivt beskriva miljö, och placerar ut små ledtrådar om både nuvarande och tidigare liv som får novellerna att sträcka ut sig bortanför den verklighet som framträder i textens nu. Här finns till exempel en mamma som måste dricka några öl innan hon orkar steka makaroner och korv till huvudpersonen i novellen Flickan i skogen, en detalj nämnd i förbifarten men som skvallrar om den vardag som Josefine vanligtvis lever i, när hon inte umgås med en mystisk flicka med gröna fötter i skogen.

Många noveller har liknande dramaturgisk uppbyggnad, läsaren presenteras för en huvudperson som befinner sig i en tydlig miljö, det finns en berättelse i nutid och en berättelse som redan utspelat sig, som formar huvudpersonen i nuet. Oftast vävs berättelser samman. Som i novellen Världens långsammaste kärlekshistoria, där berättelsens nu centreras kring att huvudpersonens kärleksobjekt återvänder hem till trakten, men där berättelsen i dåtid är avgörande för att man som läsare ska engagera sig i vad som utspelas i nuet.

Novellerna drar ofta åt det magiska och mytiska, ibland lite väl tydligt – som i Avtalet eller Forsen, där det tyvärr är svårt att hitta in i något som inte redan känns berättat. Men ibland bränner det mytiska till, som i novellen I berget, som också är den som bryter mest mot de andra novellerna rent formmässigt, men också innehållsmässigt. Här får sagan fungera som delirisk bakgrund och förklaring till hur vilsen man som människa kan gå i världen, och det svarta blir här svart på riktigt – det handlar om ensamheten i att bli lämnad kvar, utan möjlighet till försoning.

Även om det finns en viss snällhet över novellerna, är det glimmande och inspirerande läsning som saktar ner pulsen och öppnar sinnet; ett välkommet avbrott i en snabb och många gånger ytlig värld. Man kan tillåta sig själv att kliva in i Trakten och stanna kvar där, om så bara för ett slag, och njuta av det mjukvita vårljuset som trots allt alltid återvänder också efter den mörkaste vinter.