I get up first to be alone, and also because my jaw hurts too much to stay in bed.
Each morning it is as if my mouth has survived a war – it has protested, it has hidden, it has suffered.

De första två meningarna I Pathemata – Or The Story of my Mouth sammanfattar egentligen boken som helhet. Smärtan hon lever med i sig och hur den begränsar hennes tillvaro samtidigt som liknelserna och språket blomstrar kring den.

Det är en mycket tunn volym med korta avsnitt. Knappt 70 sidor av vardagshändelser, drömmar och reflektioner kring kärleken, livet, smärtan, döden, barnet hon var och barnet hon har. Det är Maggies och munnens självbiografi där bildspråket är både rått och poetiskt och de avskalade ögonblickens klarhet lysande.

Smärtan får henne att i desperation söka sig till behandlingar och behandlare hon till sist vacklar i sin tro på. Läkare, tandläkare, fysioterapeuter, en guru. Blodprov och palperande, röntgenbilder och vanliga fotografier. Jakten på lindring och de ständiga växlingarna mellan hopp och förtvivlan tar upp all tid och kraft men ändå är det så mycket annat som pågår och sipprar ut.

Sometimes I wonder what I would have thought about all these years, if I hadn’t spent so much time thinking about the pain. Then I remember that I’ve thought about a lot of other things as well.

Och jag som läsare tänker på det hon skriver om och associerar vidare, njuter med ett visst dåligt samvete av texten, vars grund är ett lidande. Jag läser om stycken och vill skriva av dem, memorera dem, absorbera dem. Njuter särskilt av något av det vackraste – och sorgligaste – jag läst om en väldigt viktig vänskaps- och mentorsrelation.

I can’t stop hearing C’s voice saying, ‘Maggie, my dear Maggie.’
No one will ever say my name like that again – no lover, no parent, no husband, no friend.
The way C knew me died with her; from now on I will be less loved, less known.

Similar Posts:

• I det blåaste blå
• Lida och skriva
• Och hjärtat det slår
• Räds den gula tapeten!
• I åldrandets stund

Jaget, Olga, är orolig och har ångest redan under graviditeten och efter förlossningen hamnar hon i en förlossningsdepression. För att överhuvudtaget kunna berätta om det i textform låter Olga allt som händer henne, i texten hända ”Anna”: hatet mot mannen som vill dela föräldraskapet jämlikt men som aldrig kan ha samma utgångspunkt som Anna eftersom han inte offrat sin egen kropp för barnet, rädslan för att barnet ska märka att det är något fel på henne och inte kunna knyta an, behovet att behöva tänka på knivarna i köket som en trygg möjlighet till en utväg.

Texten gör omtag, försöker angripa från olika håll, flikar in och byter skepnad, är på många sätt ett lapptäcke av tankar, händelser och känslor snarare än en kronologisk berättelse i en tydlig riktning. Det handlar om Anna och det handlar om Olga, det finns brev skrivna till Anna från en viss DIN, texten rör sig från prosa till poesi och tillbaka igen, går över i en svit av essäliknande texter om skrivande kvinnor genom historien och återvänder sedan till ett berättande om Olga själv. Cirkeln sluts när Olga blir gravid igen, där måste boken ta slut – inte för att det hon behandlat på något sätt är utrett, utan för att det måste vara så, hon måste gå vidare.

Mitt arbete handlar om den till synes omöjliga positionen som skrivande kvinna som innebär att ens arbete ska vara både att vara mamma och att vara författare, omöjligt eftersom det är två arbeten som kräver allt av en. Ravn närmar sig ämnet ur den sköra positionen som nybliven mamma, de olika ansatserna att försöka komma underfund med Olgas/Annas många gånger motstridiga tankar och känslor i omtag och olika textform blir inget annat än en spegel av denna utsatta sits som Olga/Anna befinner sig i: isolerad i ett land som inte är hennes eget, vilsen i sig själv och i sin identitet och med ett litet barn som kräver mer än hon kan ge. Texten är det som får bli utvägen, det enda sättet att försöka förstå och placera sig själv i förhållande till något. Samtidigt är texten det allra mest skamfyllda, det är att förneka sitt barn hela ens person.

Ravn ger som sagt inte några svar, men boken är ett fint och tankeväckande inslag både i en feministisk debatt och den så kallade ”förlossningslitteraturen” som blommat upp de senaste åren. Samtidigt står Mitt arbete för sig själv, det är en personlig text utan politisk agenda som tillåter läsaren att komma nära ett tankearbete som inte är helt olikt ett sorgearbete. Kanske anspelar titeln också på, bortsett från det uppenbara i tematiken, just detta: ”Mitt arbete” är i själva verket kanske texten själv.

Similar Posts:

• Den spöklika kärleken
• Ensamhet i förvandling
• Till T
• Bröstmjölk och dikter
• Det vilda skrivandet

När jag läste de första tjugo sidorna av Christa Wolfs Landet som icke är blev jag förbluffad. Den högtravande och intellektuella språkbehandlingen gjorde att jag kände mig rätt och slätt avvisad. Ville inte rösten bakom orden nå mig? Så här kan man väl inte skriva om man vill bli läst?

Muttrande vände jag mig till Wikipedia för att hämta lite mer bakgrundsfakta till bokens huvudpersoner, Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode. De levde i början av 1800-talet och författade teaterstycken och poesi. Bokens handling cirklar runt en tebjudning i närheten av floden Rhen. Att de två författande huvudpersonerna träffas där är en händelse som är helt påhittad av Wolf – i verkligheten har de aldrig mötts. Wikipedias historiska kontext gav mig hur som helst skjuts i läsningen. Det kändes också naturligt att göra markeringar med blyertspennan när jag läste.

Wolf formulerar sitt intresse för borgardöttrarna och fattigadeln i en stil som känns distanserad men som ändå har element av starkt engagemang. I böcker av exempelvis Jane Austen eller systrarna Brontë är vitterhet ett underhållande element men på den här tyska tebjudningen är känslan av tungsinthet stark. Då och då är jag oklar över vilken av personerna som säger eller tänker något. Associationerna är mångbottnade och introverta.

Intressanta teman utkristalliserar sig alltmer medan jag läser, och jag tror jag behåller presensformen här i recensionen för att illustrera hur texten och jag vill hänga med varandra en stund.

Det mest uppenbara temat är hur män och kvinnor hålls åtskilda från varandra, vilket också kommenteras i några replikskiften. Männen betraktar kvinnorna som ”det främmande könet” – och naturligtvis sker det omvända med samma övertygelse. Både män och kvinnor är bakbundna av konventioner och samhällets uppbyggnad. Wolf lotsar in läsaren i Kleists posttraumatiska ångest efter tiden i fält och möten med Napoleons trupper. Günderrode, i sin tur, är inte intresserad av att endast bli en mans hustru.

Ett annat tema är konstutövandets lockelse eller snarare att känna kallet som författare.

Det finns en längtan hos mig att prägla mitt liv i en förblivande form.

När gästerna i salongen minglar kommenterar en vän till Günderrode högljutt att hon inte ska bry sig om vad en litteraturkritiker har skrivit i recensionen av hennes debutdikter. Vännens lovord väcker motstridiga känslor hos henne, varför tror han att hon skulle vara omedveten om att offentlighet medför risken att få negativ kritik? Det där är en ganska snyggt inlindad erfarenhet som möjligen också Wolf kunnat relatera till under sin tid som författare, tänker jag. En vän som per automatik rusar fram och gulli-gullar bort kritik i stället för att analysera och ge nykter återkoppling.

Brytningstid skulle kunna vara ett tredje tema, vad jag kan se. Goethe var den tyska litteraturromantikens gigant vid 1800-talets början. När Kleist och Günderrode i mitten av boken börjar växla tankar med varandra finner de gemenskap. Här är det inte fråga om någon svärmisk kärleksromantik, utan det är ett intellektuellt utbyte som driver dem till varandra. De är i hög grad självmedvetna och har på varsitt håll begrundat bilden av den geniala diktaren, som författare liknades vid. Själva känner de sig som främlingar inför den romantiska epokens konstsyn. De bär båda på ett starkt självtvivel och de söker sin personliga väg i ordens bärkraft.

Under läsningen funderar jag också över Wolfs egen författarsituation. Hur ställde hon sig till sina möjligheter att uttrycka sig fritt i dåtidens Östtyskland – är det hennes tankar som Kleist förmedlar i denna passage?

Jag kan inte dela upp världen i gott och ont; inte i två förnuftsgrenar, inte i friskt och sjukt. Om jag skulle vilja dela världen, måste jag sätta yxan till mig själv, klyva mitt inre, hålla fram de båda halvorna för den äcklade publiken, för att ge den skäl att rynka på näsan: Var finns renheten. Ja, orent är det som jag har att visa. Inte att hugga tänderna i och svälja ner. Att springa ifrån, Günderrode.

Landet som icke är är nu instoppad i bokhyllan. Läsupplevelsen blev minnesvärd. Som en svårtillgänglig vän med sin återhållsamhet, kunde romanen till slut öppna sig och berätta något för mig. Litteraturen är väl ändå fantastisk – eller vad säger ni?

Similar Posts:

• Spionen som glömde bort
• Inte bara sjukhus
• Goethe!
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande
• Självförbrännande tonårsuppror

Att vi då och då låter oss inspireras av banbrytare har troligen en mängd individuella orsaker. I författaren Mia Kankimäkis fall handlar det om upplevelsen av att ha trätt in i en ny livsfas. Alla jämnåriga vänner är inne i ekorrhjulet med jobb, barn och bostadslån. Men författaren grubblar om nätterna och tänker på kvinnor som gjort andra livsval. Fram växer ett beslut att hyra ut lägenheten och köpa en flygbiljett för att besöka platserna där Karen Blixen levde.

Att följa den röda tråden i Blixens liv ger mersmak. Kankimäki hittar flera historiska kvinnor som rest sin väg för att upptäcka världen. Oavsett tidens förväntningar har 1800-talskvinnor klädda i svarta långkjolar, vita blusar och korsetter tagit sig till djungler, prärier och dramatiska bergslandskap. Ett av de största hindren i det viktorianska England var ekonomin, kan man kallt konstatera. Var du kvinna tillhörde nämligen alla pengar endera fadern, maken eller brodern. Det är spännande att läsa om hur kvinnorna nätverkar, raggar sponsorer eller ger blanka tusan i om reskassan är skral.

Mellan raderna anar läsaren hur berättaren hanterar sina egna rädslor och drabbas av vankelmod. Då är mötena med nattkvinnorna välgörande. Perspektiven vidgas.

Allmänna reflektioner kring reslust av upptäcktsresande Mary Kingsley (1862 – 1900):

När mina föräldrar dog med sex veckors mellanrum -92 och min bror begav sig österut var jag dödstrött och kände att ingen behövde mig längre, och begav mig ner till Västafrika för att dö. Västafrika roade mig och var vänligt mot mig och intressant ur ett vetenskapligt perspektiv, och ville just då inte döda mig – jag har ingen brådska.

Artemisia Gentileschi (1593 – 1653), som ges utrymme i avsnittet om de italienska konstnärerna under 1500- och 1600-talen, ingjuter annat mod. Nämligen att en konstnär aldrig ska ge efter och pruta på priset för nedlagt jobb:

Priset kan inte ligga under fyrahundra dukater, och ni måste skicka mig ett förskott, så som andra höga herrar brukar göra. [. . .] Jag svär på att jag inte ens till min far skulle sälja tavlan till detta låga pris.

Kankimäki samlar ihop sina efterforskningar och resultatet blir tack och lov aldrig en monoton uppräkning av Wikipedia-liknande artiklar av tio intressanta kvinnoöden. Det personliga sökandet smälter samman med insikter om att människors liv innehåller såväl segrar som förluster. Hennes metod att spegla sitt eget skrivandes mödor mot nattkvinnornas liv innehåller även humor. Hon tampas med packning inför sina resor och jämför med hur man i tidigare århundraden utrustade sig. Kontrasterna är många.

Boken illustrerar på sätt och vis den starka fantasin om hur kämpaglöd kan föra människan framåt. Den enda invändningen jag har är att denna fantasi målas upp med den vita västerlänningens sätt att se på tillvaron. Om reseäventyr av idag (eller böcker som skrivs om äventyrsresor) inkluderar kunskap om de negativa konsekvenserna av västerlandets kolonialism, tycker jag att de blir ett strå vassare.

Till nyfikna läsare vill jag ändå dela med mig av hur roligt det var att läsa om nattkvinnorna och lärdomarna som berättarjaget gör. Runtom i världen hindras människor än idag att följa sin passion på grund av förväntningar, normer och lagar. Men ibland öppnar sig ett fönster och sinnet kan få en uppfriskande påminnelse om att det går att göra något annat.

Similar Posts:

• Vad skulle Märta ha sagt?
• Kvinnohistoriskt pepp-ABC
• Vänskap, kärlek och sjutusan till kvinnor
• Kvinnliga krigare stiger fram ur glömskan
• Livets kalkyl går inte ihop

Sylvia Plaths Dagböcker och anteckningar 1950-1962 är en tungviktare på över 750 sidor och vi följer Plath från de tidiga åren på Smith College till mitten av 1962 då hon fortfarande var gift med Ted Hughes.

Noteringarna ger oss en inblick i den femtiotalstypiska verkligheten för de unga kvinnorna på Smith College: bli gift, sedan hemmafru och sedan skaffa barn.

Plath blir tidigt medveten om att hon har andra mål än många andra av sina vänner och att hon behöver sin konstnärliga frihet. I en relation är det därför viktigt att mannen i hennes liv förstår hennes behov av att skriva och som stöttar en relation där hon får utöva sitt konstnärskap. Hon varvar sitt skrivande mellan poesi, noveller och en stark vilja att skriva en roman och provar sig fram, ofta envist och målmedvetet men lika ofta med självförakt och utan struktur.

I det liv hon lever har Plath en ständig känsla av utanförskap men ändå en önskan att vara en del i ett sammanhang.

Men tänk om mitt arbete är uselt? Jag vill snabbt och fort få vilken skit som helst publicerad. Ord, ord, för att stoppa syndafloden genom det tumstora hålet i fördämningen. Det ska bli mitt hemliga rum. Har jag inte stått utanför hela mitt liv? Uppställd framför välvilliga fiender? Hänsynslös, lidelsefull: varför tycker jag att grupper är outhärdliga? Vill jag ens vara med? Är det för att jag inte kan mäta mig med dem, får tunghäfta, krympt hjärna, som jag bedrar mig med drömmar om enastående romaner och dikter som slår världen med häpnad? Jag måste överbrygga klyftan mellan tonårsglitter och mogen glöd.

Plath analyserar att den frihet hon önskar sig i och med skrivandet också innebär en otrygghet – vad medför det att inte ha något fast jobb utan att bara förlita sig på skrivandet som inkomstkälla?

Söndag var en också en deppig dag: trött, nere: kan det delvis bero på att jag är så nära friheten (som i själva verket innebär ett annat slags tyranni: otryggheten) och än så länge inte är i stånd att överbrygga med flitigt skrivande, så som jag gjorde den där enda veckan under vårlovet?

Hon har höga krav och är hård mot sig själv och reflekterar och undrar granskande…
Är hon torr och steril?
Kan hon lära sig något nytt?
Den ständiga pressen och jakten på att bli publicerad går som en röd tråd genom alla år.

Att läsa om hur hon ser på sin relation med Ted Hughes och reflektioner över om hon skulle bli galen om de inte var tillsammans är något av en förutsägelse av framtiden. Redan 1957 skrev hon följande:

…hela mitt väsen har vuxit och flätats samman så totalt med Teds att om något skulle hända honom vet jag inte hur jag skulle kunna leva. Jag skulle antagligen bli galen eller ta livet av mig. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom.

Dagboksanteckningarna tar oss igenom 1950-talet och framåt. Hennes relation med Ted tar mycket plats men mest får vi reflektioner över skrivandet och måendet kopplat till detta. Det är vasst, detaljrikt och bitvis också roligt. Plath är skärpt och en extremt bra observatör och hon skildrar sitt liv med vänner, kollegor och älskare ofiltrerat.

Jag upplever noteringarna som autentiska vilket inte alltid är självklart trots dagboksformatet. Boken är en riktig bladvändare som varmt kan rekommenderas.

Similar Posts:

• Vägen mot slutet
• Livet, litteraturen och allting
• Återbesök i Glaskupan
• Läppstift och livsaptit
• Kyla och hetta

Jag tycker om hur de små, små detaljerna bär upp skildringen, hur det specifika går före det allmänna, såväl i det som framstår som Ems tankar som det mer berättande. För det är så jag måste beskriva det när kontraktet mellan författare och läsare delvis brutits.

Det handlar om blödningen, läckaget mellan verklighetsspelet och verkligheten, om att världarna tränger in i varandra. Det är där Em befinner sig, utifrån det hon känner och tänker och handlar, hela tiden medveten om spänningen mellan de olika sfärerna. Där är det en metafor och ett sätt att gestalta.

Och jag läser det helt som en roman, behagligt fast i fiktionen, om än en fiktion där olika plan av verklighet kontra fantasi eller fiktion hela tiden diskuteras, när jag plötsligt rycks ur den: mitt i boken är det den verkliga blödningen, en lång essä om författarens liv och skrivande, om hur läsarna spekulerar i vad som är sant i hennes romaner, om bekanta som läser in sig själva i det hon skriver och blir upprörda. Jag blir ärligt talat irriterad och känslan är svår att skaka av sig under resten av läsningen.

Naturligtvis är det avsiktligt, metafiktion, ett sätt att abrupt vända på perspektiven, särskilt när författarens uppfattning om läsarna är sådan, men när jag nu läste utan att bry mig ett skvatt om vad Lyra och Em eventuellt hade gemensamt; jag sökte fiktion och fick ännu en halvförtäckt självbiografi eller ett formexperiment – jag är besviken.

Den metaforiska blödningen har också en mycket bokstavlig motsvarighet i det utrymme menstruation får, såväl i romanen som i essän som klyver den. Men blodet är bara en av de kroppsvätskor och andra synnerligen fysiska inslag som utgör en motvikt mot det resonerande och teoretiska.

Det står snart klart att det skaver betänkligt både i Em och i Rosmarie, särskilt i den senare. För femtioåringen står bråddjupen vidöppna och det är något extra obehagligt över hur ont måste bli värre för henne. Hon har inte någon ungdomlig aningslöshet att gömma sig bakom och det som först framstår som inkännande ter sig senare nästan anklagande. Men jag uppskattar att händelseförloppet inte är fullt så förutsägbart som det lätt skulle kunna bli. Det blir mindre tillrättalagt och mer levande.

Similar Posts:

• I det blåaste blå
• Liv, dikt och integritet
• Att välja och skriva sitt liv
• En intensiv tomhet
• Sorgligt, syrligt, skarpt

Till saken bör väl även nämnas att Dickinson knappast är en av de enklare poeterna att förstå sig på, varken vad gäller hennes poesi eller hennes livsval. Ändå lyckas Holmström så väl att gestalta henne på ett intressant sätt, och – framför allt – att få henne att framstå som en människa, trots alla egenheter. Det hade inte varit konstigt om Dickinson istället hade framstått som något av en karaktär och någon som finns på avstånd – tidsmässigt, geografiskt, kulturellt, religiöst och socialt.

Den amerikanska 1800-talspoeten som skapade sin helt egna poetiska stil, i en tid då kvinnor knappast förväntades (och sällan tilläts) skriva och ännu mindre att välja bort äktenskapet. Hon levde nästan hela sitt liv i familjens hus i Amherst i Massachusetts och de senare åren lämnade hon det knappt över huvudtaget. Klädd helt i vitt föredrog hon att syssla med sin trädgård, baka och – framför allt – skriva.

Det innebär dock inte att hon levde helt socialt avskilt. Även om hon helst satt bakom en skärm när hon spelade piano och hellre stannade på sitt rum än kom ner och pratade med familjens gäster, så hade hon många kontakter, inte minst brevledes, med familj, vänner och ett par personer som var mer än så.

Holmström låter oss lära känna Dickinson genom ett personligt men aldrig privat perspektiv, och utan att någonsin ta över rollen som huvudperson eller att göra anspråk på att ha nyckeln till den sanna, verkliga Dickinson. I stället tar Holmström oss med på resan det innebär att försöka närma sig Dickinson – med betoning både på närma sig och försöka.

Den privata Dickinson (vars hem är omvandlat till museum och vars rum numer alltså tar emot främmande på daglig basis), poeten som aldrig släppte ifrån sig sina dikter för publicering (även om hon delade dem med vänner), kommer vi aldrig åt. Men, som vi alla vet, är det resan som är grejen, inte målet. Att närma sig Dickinson är en resa utan slut, och en sådan väl värd att ge sig ut på.

Similar Posts:

• Bokstavstrogen översättning
• Vackert om obehagligheter
• En annan is men ändå samma
• Den fängslades erfarenheter
• Frihet, självförtroende, glädje

Som läsare blir jag verkligen skriven på näsan vad Tjechov anser om kroknäsorna, som han kallar dem, judarna, sida upp och sida ner. Några fler dimensioner på den mannen hade varit intressant, även om Tom Sandqvists grepp att levandegöra figurer ur Tjechovs egna noveller, och låta dem befolka Anton Tjechovs egen bekantskapskrets, alltid piggar upp.

Och naturligtvis behöver inte Tjechovs antisemitism vara helt tagen ur luften, den låg säkert i tiden. Vår egen Strindberg hyste ju även dessa åsikter under en tidsperiod. Men ändock. Är Sandqvists syfte att provocera genom att framställa Tjechov så gräll, kunde han gott strukit antalet gånger smädeord för judar trillar den ryske dramatikerns mun med minst en tredjedel, och ändå uppnått sin avsikt, med råge.

Men det vindlande språket i denna bok ska Sandqvist ha. De ibland oändligt långa meningarna är, precis som i den förra boken jag läste av samme författare, Efterlämnad egendom (2017), fortfarande en njutning. Antalet adjektiv stör inte alls. Det gnisslar, fräser, stinker, pulserar och stänker. Det är så man skulle vilja vara där i Ryssland på den andra halvan av 1800-talet, och ta en tugga av någon av alla piroger de ständigt stoppar i sig eller fullständigt ohämmat hälla i sig av vodkan de dricker.

I detta slingrande språk finns en värme och humor jag gillar. Jag blir också sugen på att resa till det ryska landskap där denna bok utspelar sig, så som det är beskrivet med provinser som liksom aldrig tar slut. Inte minst skulle jag vilja ta mig till Anton Tjechovs födelseort, Taranrog, som han verkade hysa en hatkärlek för.

Och visst är Isaaks och Antons vänskap som skildras i boken spännande, inte minst därför att Isaak själv är jude och att jag får en känsla av att de båda herrarna är från olika samhällsklasser. Vad det innebär för en relation av förståelse och den raka motsatsen. Plus att de hela tiden har de olika konstnärliga utgångspunkterna, skrivande och målande, att ständigt stöta och blöta. Deras vänskap sätts dessutom ytterligare på prov när deras kejsar Alexander II mördas 1881. Då de antijudiska stämningarna i samhället stegrar betydligt.

Antons och Isaaks hatkärlek för varandra utgör också titeln på boken. Det är nämligen vad Isaak ropar till Anton när han får syn på honom på andra sidan floden i början på boken.

Krokodilen är en bild för hyckleri. Kräldjuret som enligt folktron brukade gråta över sina offer sedan han väl slukat dem. Det tveeggade i att med den övre delen av käken predika föredöme och lärdomar, medan den undre käken förblir stel.

Denna bok har iallafall haft det goda med sig, att jag blivit väldigt nyfiken på Anton Tjechov. Jag måste helt enkelt bege mig till närmaste antikvariat för att dyka ner i Tjechovs klassiska noveller. Är de lika bra som ryktet säger? Hur kan de komplettera min bild av denne författare ytterligare?

Similar Posts:

• 4 x ryska klassiker
• Politik och litteraturkritik
• Våld, åtta till fem
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Plötsligt en dam i Jalta

Skolgången sker i skuggan av andra världskriget. Och åren efter freden underkuvades landet av Sovjetunionen. Mamman arbetar hårt, barnen måste bo på internat där läsningen sker efter mörkläggningen. En skolvakt inspekterar att de tvåhundra flickorna ligger i sovsalarna. Ett kort omnämnande av pappan avslöjar att åsiktsfriheten inte är den centrala legobiten i samhällsbygget.

Kapitel följer med inblickar i åren som ung vuxen. En flyktings resa över gränsen som är häpnadsväckande aktuellt. En flyktingsmugglare tar emot betalningen. Observera: först efter att alla sedlar räknats och summan stämmer kan han peka ut riktningen. Framför sig ser flyktingarna in i en mörk skog. Risken att gå vilse är uppenbar.

Kristof skriver sparsmakat. Korta kapitel som skildrar ett liv från en dotters, systers och en skrivande migrants perspektiv. Författaren illustrerar hur historien vridits om i tvära kast under den andra halvan av 1900-talet. Förhållanden och händelser återges med ett sakligt språk befriat från metaforer. En hågkomst av något som sades kan likväl ge material åt en hel scen. Ett minne likaså. Finns det någon läsare av bokbloggen dagensbok.com som har bara ett par skor?

Boktiteln refererar till det som händer när man måste lämna landet som gav dig ditt första språk. Man lär sig ord muntligt men är hjälplös i skrift. Om man överhuvudtaget ger sig i kast med att försöka skriva måste varje enstaka ord kollas upp i ordboken.

Ungrare som gick i exil 1956 var välkomna som arbetskraft. Så också för Kristof, som tycker att jobbet på fabriken är bra. När arbetsuppgifterna består av monotona moment – då finns möjlighet att formulera sig i huvudet. Så småningom är det ett material som en förläggare vill ge ut.

Det som stannar kvar hos mig efter läsningen är frispråkigheten. I texten framträder en reflekterande människa. Hon ser hur hon utnyttjade berättandets kraft redan som liten och fick sin lillebror att springa gråtande till mamman. Frispråkigheten omfattar även kritik utåt – främst mot den förtryckande makten. I en annan sekvens formuleras tankar på hur vanskligt det är att balansera tacksamhet med svårmod. En vänlig själ på morgonbussen i Schweiz säger att hon inte ska vara rädd längre. Inuti växer orden som ska förklara att flyktingen som fått fristad betalar ett högt pris:

Hur ska jag förklara för honom, utan att såra honom och med de få franska ord jag kan, att hans vackra land bara är en öken för oss flyktingar, en öken vi måste genomkorsa för att nå det mål som kallas ”integration” och ”assimilering”. Vid den här tiden vet jag ännu inte att vissa av oss aldrig kommer att nå det målet.

En ambivalens i känslolivet som är svår att hantera och beskriva men Kristof låter sig inte hindras.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Kärlek i en flytande verklighet
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch

År 1963 tar sig den vuxna Hekla till Reykjavik för att skriva med en skrivmaskin och romanen Ulysses under armen. I staden har hon ett par vänner hemifrån; väninnan Ísey som är gift och har en liten dotter; och Jón John som arbetar på sillbåtarna på England. Vänskapen är varm, givmild och stöttande. Hekla flyttar in hos den olycklige Jón John som tidvis mår mycket dåligt på grund av att han trakasseras svårt av de andra sjömännen på båtarna. Homosexualitet på den här tiden var straffbart. Rädslan är påtaglig.

Hekla skriver och läser. För brödfödan tar hon arbete på en fin restaurang där hon uppmärksammas för sin skönhet. Män vill att hon ska ställa upp i en tävling i USA som Fröken Island. Hekla bryr sig inte om uppvaktningen. Men gärna klär hon sig stiligt i långbyxor, kappor och stövlar som Jón John – som drömmer om att sy och ägna sig åt teater – köper åt henne i engelska hamnstäder.

Hekla träffar en poet, som gärna sitter med andra poeter på konstnärskaféet Mokka. En gång besöker Hekla Mokka och poeterna förstummas över vilken vacker kvinna hon är. Den definitiva brytningen sker när det kommer fram att och hur Hekla skriver; hon har redan publicerat sig i kända tidningar och har ett romanmanuskript färdigt. Hon skriver vidare medan “poeten” inte skriver alls utan upplever sig mest som poet, konstnär bland andra manliga dito.

Det finns en lätthet i hur intrigen berättas fram. Det här är en utvecklingsroman. Det är Heklas och Jón Johns personliga resa: de växer upp, de klarar sig och de går sin egen väg. Men det handlar mycket om tidens syn på kvinnor, män, homosexuella, föräldraskap, klass. Kapitlen är korta och berättarperspektivet växlar ibland och varvas med dialoger. Något lätt, självständigt svävar över Hekla och färgar av sig på dem som hon umgås med. I romanens slut har också deras målmedvetenhet fört dem vidare till något de verkligen själva vill.

Miljöskildringen av ett blåsigt Island på 1960-talet är intressant med vulkaner, ull, fårhus, sillfiske, sjömän. Med jämna mellanrum vävs tidsmarkörer in: Shadows, Martin Luther Kings tal, Beatleskonserter, bäddsoffor, klänningar som slutar ovanför knäna, jerseytyger, amerikanska arméens oljecisterner …

Jag tycker om boken Fröken Island. Jag tyckte även mycket om Audur Ava Ólafsdóttirs förra roman Ärr. Böckernas tematik och handling liknar inte vrandra men en sorts lätthet över stilen är gemensam. Något vagt som ändå är klart och bär framåt. Liksom en vulkan som alltid finns där och kan vakna. I slutet av boken skriver Heklas far till henne om utbrotten på Surtsey.

Similar Posts:

• Mångbottnad klaustrofobi
• Sylvias egna noteringar
• Och där gick han sin väg
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Isländskt på bokmässan