…plötsligt tyckte han det var bara skönt att leva. En rik och gyllne sällhet sköljde över honom hel och hållen -.

Hans älskade väna vän står där bredvid honom och vad har funnits att vara olycklig för? Alla tunga och bittra tankar han tänkt var bara halvglömda dårskaper.

Strax efteråt händer något som ska ge Simon stora bekymmer och kasta honom tillbaka i ångest och vånda men det stora var att för några minuter var han helt och totalt lycklig. Jag kunde inte läsa detta utan att tänka på D, en äldre man som en gång sa åt mig att livet består av några korta ögonblick av fullständig lycka, resten är kamp, oro och möda.

Det som är det särskilda med det magnifika verket Kristin Lavransdotter som Sigrid Undset 1928 fick nobelpriset för, är skildringen av dessa våra mänskliga villkor. När det gäller kärlek, hat, längtan, tro, hopp och andra mänskliga känslor, så är sjuhundra år ovidkommande, dessa känslor är sig lika genom tiderna.

Vem var Sigrid Undset? Är Kristin i själva verket författaren själv? Är det som händer i boken sådant Undset själv upplevt och har karaktärerna förebilder i verkliga livet? Det är frågor som ställs om många författare och deras verk och min känsla för det är dubbel. Verket bör tala för sig själv och vad som rör sig i huvudet på en författare är en blandning av egna och andras erfarenheter samt fantasier om hur saker och ting kunde ha varit. Samtidigt kommer frågan – vad var det för en författare och människa som kunde skriva denna märkvärdiga bok om Kristin Lavransdotter?

Svaren är undanglidande och mångfacetterade för lärdomsgiganten Undset, detta intellektuella och mänskliga Dovrefjäll, en och åttio lång och statuarisk, var sluten och stridbar på samma gång. Det har skrivits ett antal biografier om henne, en av de senare är Diktardrottningen av Sigrun Slapgard. Metodiskt och målmedvetet har Slapgard rotat upp vartenda litet bevarat brev och vykort som den flitiga brevskriverskan Undset sände. Slapgard beskriver hennes liv i detalj och i och med att Undset var så erkänt mån om sitt privatliv känns biografin nästan kränkande. Har målet att fånga litteraturen genom författaren gjort våld på hennes integritet? Trots att Slapgard är noga med att inte hemfalla åt spekulationer och behandlar Undset med stor respekt, tycker jag det. Ändå läser jag fascinerat. Om en mycket stolt människa med stora ambitioner och stora krav på sig själv. Godhjärtad, konservativ – hon var till exempel emot kvinnlig rösträtt, konverterad till katolicismen, vänsäll, drag av arrogans och dominans, provocerande trots sin blyghet och sociala tafatthet, frispråkig inte minst när det gällde sexualitet och oerhört engagerad i det hon ansåg rätt eller fel. Hon var en av de första och mest högröstade nazistmotståndarna. Hon gav sin nobelprismedalj till Finlandshjälpen när Knut Hamsun gav sin till Goebbels och nazisterna brände också hennes böcker.

Tidigt påverkad av bland annat de isländska sagorna, letade hon efter livsvillkoren i deras mest avskalade form. Begär, starka känslor och livet som ödesbestämd katastrof som följd av det. Som nydebuterad författare reste hon vid tjugosju års ålder ut i Europa med drömmen om den allt uppslukande kärleken som inte gick att fly från. Redan tidigt i sina författarförsök hade hon skrivit om denna kärlek och då gjort den till en omöjlighet, något som ödelade människan. Det var inget ljumt och tamt hon sökte utan istället hetta och åtrå, allt eller intet.

Hon fick det hon sökte. I Rom träffade hon den tretton år äldre norske målaren Anders Castus Svarstad som var gift och hade tre barn. Rus och passion. Han skilde sig och gifte sig 1912 med Undset. Något som resulterade i att hans barn tidvis kom på barnhem på grund av att hans tidigare hustru inte kunde ta hand om dem. Sedan följde ett antal år när Undset tog hand om både dessa barn och de två barn hon och Svarstad fått; Svarstad reste genast efter första barnets födelse ut i världen igen på konststipendier. 1919 var Undset gravid med det tredje barnet och flyttade då med enbart sina egna barn till gården Bjerkebaek i Lillehammer där hon skulle komma att leva fram till sin död. Några år senare blev Undset katolik och måste då skilja sig från Svarstad eftersom äktenskapet räknades som ogiltigt i och med att han var skild.

Undset valde konsten, sitt skrivande, framför heltidsarbetet som mor till sex barn. Det val mellan konst och föräldraskap som män aldrig måst göra men som kvinnor än i våra dagar sliter med. Men förutom husmorrollen – var det också kärleken som Undset valde bort? Svårt att säga. Kanske hade kärleken redan förkrympt till bitter besvikelse. Den Undset som överjordiskt lycklig avslutade sin bröllopsresa i Rom och där födde sitt första barn, hade fått se de livsdrömmar och den kärlek hon trott på, smuldra till svek och omöjlighet. På Bjerkebaek började Undset skriva Kristin Lavransdotter och första delen Brudkronan kom ut året efter hon kom dit, sedan del två och tre, Husfrun och Korset, de följande två åren. Det är som om Undset skrivit i en slags feber. Så mycket skulle ut.

Kristin och hennes Erlend fick kämpa och vänta för att få varandra men när de väl blev gifta fick passion och lust vika för vardag, arbete och barnafödande. De får sju söner i rask takt. Erlend säger på ett ställe att han trodde att det att bli gift med Kristin skulle bli att dricka jul varje dag men att det mest verkade bli långfasta. Kärleken är en längtan och en dröm i människan, den finns men förverkligad blir den svår, den har alltid ett pris att betala.

Kristins livs konflikt är inte att hon och Erlend hade sex före äktenskapet utan att hon svek sin far, han gifte bort henne som oskuld när hon redan var gravid. Och så är det Eline Ormsdotter, Erlends tidigare kvinna som han hade två barn med. Eline sticker kniven i hjärtat när Erlend lämnar henne. Inte bara Undset utan också Kristin gick emellan i ett äktenskap och båda fick bära skuldkänslorna för det genom livet, att andra fick lida för deras kärlek.

Trots huvudpersonen Kristin går det också att säga att Kristin Lavransdotter handlar om tre män. Fadern Lavrans, Simon Andresson och Erlend. Lavrans är idealmannen, rättskaffens och ädel och bär säkerligen drag av Undsets egen far som dog när hon var elva år. Både Undset och Kristin är pappas flicka. Simon var en gång trolovad med Kristin men han bröt frivilligt fästningsavtalet med hennes far för att hon ville ha Erlend som redan förfört henne. Simon är en god man som istället för att hålla på sin rätt skyddar Kristins heder.

För det är så att Simon älskar Kristin. Alltid står han vid hennes sida men lider något fruktansvärt av sin obesvarade kärlek, hans dagar går, han rör sig och andas men i bakgrunden finns alltid sorgen och längtan efter Kristin. Det är möjligt att Undset hade en förebild i verkliga livet även till Simon men han är också en idealman, lika rättskaffens som Lavrans. Men när Kristin först efter Simons död får veta hur kär han haft henne inser hon hur mycket hon tyckt om honom men säger samtidigt att hon aldrig kunde älskat honom om de blivit gifta. Den trygge tråkmånsen väljs bort för den farliga passionen och Kristin får betala för det hela livet med olycka och ångest.

Var Erlend en Svarstad? Vem vet? Om Svarstad vet jag inte så mycket mer än torra fakta. Men om Erlend vet jag desto mer, trots att han i boken är på sitt sätt undflyende. Kristin trotsar sig till att få gifta sig med honom och får stå för följderna av sitt val. Hon när en stor besvikelse på Erlend, både för att han förförde henne i ett rus av köttslig älskog och för att han inte håller måttet som make och far. Ändå erkänner hon att Erlend är en bra människa som inte har försökt framstå som någon annan än den han är. Sorglös, lättsinnig och trots det hövdingalikt ädel som tar motgång med högburet huvud. Den stora missräkningen för Kristin är att Erlend är den han är och inte den hon vill att han ska vara.

Det går inte att skriva en bok om medeltiden utan att religionen måste bli så central som den var för människor på den tiden. Kanske var det lättare för Undset att göra det i och med att hon själv var troende. Hennes konvertering till katolicismen var ett beslut sprunget ur insikten att det inte går att leva utan Gud. Jag tror hon formulerade det bäst själv när hon i boken låter munken Edvin säga att man måste klamra sig fast vid korset. Hon är religiös men inte from, sa en gång en god vän om Undset. Hon svor, drack och biktade för sin präst om sitt dåliga tålamod med människor och sin ”kolsvarta själ” men hon ville tro, hon måste tro. Det fanns inget alternativ. Det är också det hon låter Kristin erfara, att ju mer hon kämpar emot Gud, desto olyckligare blir hon.

Så är Kristin Sigrid Undset själv? Nu efter att ha omläst Kristin Lavransdotter parallellt med Slapgards biografi så finner jag plötsligt svaret oväsentligt. Jag måste istället formulera om frågan och då har jag ett svar som är: Jag är Kristin!

Att som läsare stiga in i berättelsen Kristin Lavransdotter är trots att den utspelar sig på medeltiden, att komma till en tidlös värld. Mer än en gång under läsningen tänker jag att det här är ju jag, precis så har jag känt. Boken har en slutmening som avrundar alla de existentiella frågorna som finns med, alla känslor och all längtan. Här finns det enda möjliga slutet på allt – försoningen och att livet går vidare i nya människor.

Ulv och prästen Eiliv går ut ur huset där Kristin ligger död. Det är nysnö och snön är så ren och vacker att de två inte nänns gå på den.

Ofrivilligt trampade de båda så lätt och varsamt de förmådde på den nyfallna snön.

Sigrid Undset levde 1882-1949.

Similar Posts:

• Bortom de lyckliga sluten
• Djupt gripande om livsval
• Autodidakt och individualist
• En bok för alla väder
• Minnets språk

Observera att jag stiger upp ½ 9 om mornarna. (Det beror för övrigt på bristande tillfälle till synd om kvällarna. Vad ska ett ensamt stackars fruntimmer utan adresser ta sig till?)

År 2000, hundra år efter Karin Boyes födelse, gavs boken Ett verkligt jordiskt liv ut av litteraturvetaren Paulina Helgesson. Där samlade hon de brev från Boye till vänner, bekanta och släktingar som gått att hitta. Redan då hade Pia-Kristina Garde också börjat leta rätt på brev och intervjua Boyes vänner och släktingar. I förordet skriver Garde att hon inte ville ge ifrån sig breven till Helgesson utan själv ”presentera dem i sitt sammanhang”.

Till en början tycker jag det är lite märkligt att breven inte är i kronologisk ordning utan är sorterade efter vem som breven är skrivna till. Det blir ett hoppande fram och tillbaka i tiden. Varje person presenteras med en kort beskrivning av personens liv och dess relation till Boye. Sedan följer breven från Boye till denna person. Efter bara några ”kapitel” börjar jag däremot uppskatta det sätt som breven är presenterade på. Varje relation blir direkt levande. Varje datering blir intressant; hur ofta skrev hon till x eller y och vad hände där emellan breven? Hur förändrades tonen efter några års uppehåll av brevskrivande? Hur skrev hon till de hon var förälskad i och sänkte garden inför, och hur skrev hon till släktingar hon kanske ville hålla uppe en fasad inför? Allt detta blir väldigt tydligt. Kombinerat med Gardes komprimerade och oerhört välskrivna personporträtt, som i sig är en fantastisk kombination av hjärta och själva urdefintionen av välgjord research, blir den här brevsamlingen lika mycket en viktig dokumentation som en fantastisk roman om människorna i Boyes liv.

Boye skämtar med Barbro ”Bang” Alving om Sigrid Undset. Hon listar varför gifta män är trevligare än ogifta. Hon har problem med pengar. Hon ordvitsar. Hon beskriver själens färg (gråmelerad). Hon hittar en fristad i Berlin. Hon hittar på gulliga smeknamn åt sina flickvänner. Hon ber om att ta på sig Nietzsches elva år av sinnessjukdom i utbyte mot att kunna skriva ett verkligt viktigt litterärt verk. Hon ser hur judar börjar utan anledning förlora sina jobb som sedan ges till ”tysknationella” i 30-talets Tyskland.

Bilden jag fått av den känsliga och intelligenta författaren Boye som jag hittat i hennes dikter och romaner kompletteras nu med bilden av Boyes stora hjärta som rymde väldigt mycket omtanke för människorna i hennes liv. Och framför allt den humor som, även i de allra mörkaste breven, hela tiden finns där. Hon måste ha varit väldigt rolig att umgås med.

Det är ett understatement utan dess like att Garde (som hon skriver i förordet) bara presenterar breven ”i sitt sammanhang”. Hon gestaltar känslan av att känna samhörighet och får mig som läsare att känna att jag för en stund fått ingå i Boyes vänkrets.

Similar Posts:

• Vecka 33: Knäckebrödsbitar och västkustsallad
• Karin ”Kulturellt Kapital” Boye
• Nya nyanser av Boye
• En halv berättelse
• Den egentliga frigörelsen?

I romanens början får läsaren träffa och se Jenny för första gången genom Helge Gram. Hon uppenbaras som en ljus gestalt, men faller sedan i bakgrunden för den färgstarkare väninnan Fransiska. Men Jenny framträder mer och mer, och hon och Helge inleder en relation.

Miljöbeskrivningarna är underbart tecknade, och man riktigt känner den italienska vinden i ansiktet, regnet på kullerstenarna och landskapets färger. Konstnärskretsen runt Jenny arbetar på dagarna, dricker vin på nätterna, och för långa samtal om konsten, livet och politiken. Samtidigt ligger ett vått täcke över idyllen, en förbiflygande tanke som snabbt viftas bort. Jenny tvivlar på Helge och kärlekskänslan som hon så länge längtat efter. I grubblerierna skildrar Undset dragkampen mellan den traditionella och Den Nya Kvinnan på ett effektivt sätt. Det talas ofta om att männen hade problem att finna sig med den nya kvinnorollen, men givetvis var kvinnor tvungna att förhålla sig till den.

När våren kommer åker Jenny och Helge hem till Norge. Våren i Norge är inte alls lika försiktig som i Rom, utan drastisk och färgrik. Jennys första möte med den blivande svärmodern är alldeles mossgrönt och instängt. Familjen är infekterad av lögner.

Undset sätter relationerna under lupp och varje fas i historien är utmejslad. Huvudpersonens utveckling är nästan övertydlig. Jennys inledande försiktiga längtan som förbyts till förtvivlan. Romanen är en smärtsam uppgörelse med den pudersockrade bilden av kärlek där svärmande under ett träd är höjden av lycka. Undset sätter i stället vänskapen i centrum. Den man som läsaren sätter hoppet till ställer inte Jenny på en piedestal. Han är hennes like.

Sigrid Undset fick Nobelpriset i litteratur 1928 som tredje kvinna. Ett kriterium för en klassiker brukar vara att den ska behandla de stora allmänmänskliga frågorna. Det är bara att skriva under och njuta av läsningen. Jennys berättelse kommer inte lämna dig i första taget.

PS. Läs inte Ebba Witt-Brattströms förord innan du läser boken. Det blir mer spännande så. Witt-Brattströms belysning får däremot gärna knyta ihop säcken efteråt.

Similar Posts:

• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Bortom de lyckliga sluten
• Litteratur är att vilja?
• Kristin och Sigrid – en och samma person?
• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet

Till viss del skyller jag på förlaget som gett ut den upplaga jag råkat komma över. En trist, glansig och lagom melodramatiskt ljuv filmbild på framsidan och baksidestexten som avslutas med detta: ”Den nya norska storfilmen Kristin Lavransdotter, regisserad av Liv Ullman, kommer att locka nya läsare till Undsets mästerverk och denna upplaga är gjord för dem.” Alltså, en utgåva särskilt för oss som är så dumma att vi inte känner igen en bra bok förrän någon slår oss i huvudet med filmen. Härligt.

Nåja, poängen är i alla fall att hon överraskar mig. Det jag, av någon faktiskt i efterhand obegriplig anledning, gång på gång tror är en flickig kärlekshistoria där en hjälte och en hjältinna ska sucka efter varandra i åttahundra sidor och möjligen dela säng åtskilda av ett höviskt svärd visar sig vara en vindlande historisk verklighetssaga där folk gör fel och får ta konsekvenser, går och surar över fåniga saker och älskar varandra lite sådär fram och tillbaka som folk i allmänhet gör.

Långt bortom ”snipp, snapp, snut” och ”så levde de lyckliga i alla sina dar” skildrar Undset mänskliga relationer mellan föräldrar och barn och mellan äkta makar på ett nära, vardagligt och äkta sätt som uppenbarligen sällan görs i litteraturen.

Den medeltiden miljön och tiden används dessutom förträffligt. När människor börjar insjukna i en mystisk och fruktansvärd sjukdom inser man som läsare plötsligt att det är mitten av 1300-talet och att man vet precis vad som är gång – det är så man riktigt ryser och känner skräcken i halsgropen. Dessutom lyckas Undset utomordentligt med att få en att köpa tidens värderingar just så pass att man tillfälligt vidgar sina vyer och får sig en tankeställare. Här finns en hel del hedersrelaterat våld som ibland nästan stigit rätt ur någon gammal isländsk actionsaga, och jag kommer på mig själv med att bli riktigt förbannad över hur flickeländet kan såra sina stackars föräldrar så outsägligt genom att inte hålla på sig till bröllopsnatten. Ska det vara så jäkla svårt!

Det är riktigt roligt att svepas med i Sigrid Undsets medeltida värld. Språket med sina gammelnordiska inslag tjusar och livsvillkoren fascinerar och sätter saker i perspektiv. Tänk att ha skogens oknytt som en realitet runt knuten. Att löpa stor risk att dö i barnsäng mest vartenda år, eller bo så lång från hembygden att man knappt får se sina närmaste mer, knappt får veta om de lever eller dör. Eller att ha en högst praktisk Gud som mot konkreta beting utdelar all förlåtelse och trygghet man kan behöva. Om inte i detta livet så i nästa.

Similar Posts:

• Djupt gripande om livsval
• Kristin och Sigrid – en och samma person?
• Ett barskt uppvaknande
• Den tjärdoftande kyrkan
• Man kan inte inte kliva i samma flod