Skolan är platsen där ungdomarna blandas, oberoende av om de kommer från villaområdet med sjöutsikt eller sexvåningshusen några hundra meter bort. Berättaren hör hemma i den senare kategorin. Trots att de sitter bredvid varandra i skolbänkarna finns osynliga murar mellan samhällsklasserna.

På rasterna råder djungelns lag. Inga tabun hindrar pojkarna från att slå flickorna blodiga. Vuxenvärlden gör inget för att ingripa. Berättaren känner sig osynlig, utom när det kommer till trakasserier. Allt ändras när hon i nian får linser i stället för glasögonen.

Effekten blev omedelbar. Från att ha blivit betraktad som om inte löjlig, så åtminstone osynlig, blev jag plötsligt varse hur pojkar och även män såg på mig på ett sätt som uttryckte både beundran och åtrå.

Hon lär sig att förakta män.

De var mindre värda – knappt människor över huvud taget, bara en sorts missfoster som inte hade en aning om vad det verkliga livet bestod i. Kärlek. Bara kärlek.

Men relationen till andra kvinnor är också komplicerad. En egenhet hos berättaren är att hennes närmsta vänner aldrig namnges, i berättelsen kallas de enbart ”väninnor”. Men de duger som kumpaner i diverse sadistiska hämndaktioner mot lärare och män, utförda i det fördolda. Bokläsande gör att en ständig huvudvärk släpper. Högsta betyg i svenska är en självklarhet. Upptäckten att det skrivna ordet kan vara en maktutövning har stor betydelse.

Två USA-resor blir rejäla besvikelser. Landet för de frihetsälskande visar sig befolkat av ängsliga konformister som straffar avvikelser hårt. Till råga på allt är de oförblommerade rasister. Berättaren börjar se ”det vita slöddret”, narrar som i all sin själsslöhet inbillar sig någon slags bisarr rasöverhöghet. Geografisk flykt är knappast en lösning. Den här unga kvinnan har internaliserat ett utanförskap.

Boken avslöjar sig efter hand som en djupdykning i dagböckerna, Carina Rydbergs egna eller någon annans. Åtminstone framstår den så i mina ögon. En egendomlighet som stör är att Vitt slödder innehåller ett stilbrott. Inledningsvis är schablonerna Förorten, Väninnorna, Männen och så vidare. Det är starkt. Men sen inträder en förändring. Berättandet blir plötsligt mer alldagligt och mindre arketypiskt. Den lilla byn där mormor bor benämns Algutstrum, nöjesparken flickan blir medbjuden till av sin värdfamilj i USA kallas Disney World, de tittar på Charlies änglar på teve och så vidare. En försvagning.

Men stilistiskt är romanen utmärkt. Iakttagelserna av stort som smått är originella och genomträngande. Sannolikt kan många känna igen det uppvällande föraktet som är grunden för ett fullt rimligt främlingskap.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Livet, litteraturen och allting
• Skrivandets misströstande och lust
• Magiskt om musik och människor
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

I samma stund går ett par killar i en av de andra åttorna förbi dem. De tittar på Tilde. Rakt på. En av dem flinar elakt, och när de har passerat fnissar båda två. De försöker inte ens dölja det. Det är meningen att hon ska se att de tittar och höra det där föraktfulla fnisset. Det känns som att få en örfil att fatta det. Hon har aldrig fått en örfil, men det behövs inte. Nu vet hon hur det känns. Hela huvudet bränner.

Snart har ”Fula tjejer” skolans tjejer i sitt grepp. Vem som helst kan smygfota och skicka in till det där kontot. Det gäller att aldrig slappna av. Aldrig sticka ut och dra blickarna till sig. Tänka ännu mer på hur man klär sig, hur man sminkar sig, hur man rör sig. Helst aldrig öppna munnen, för när man pratar eller skrattar eller äter är det ju lätt att göra konstiga miner som ser fula ut på bild.

Tillvaron blir outhärdlig, och när var högstadiet särskilt uthärdligt till att börja med? Så fort Tilde ens tänker på att säga något är det någon stöddig kille som tittar på henne och härmar den där minen från skolkatalogen.

Fast när tillvaron blir tillräckligt outhärdlig så får också åtminstone några nog. Tilde är ju inte ensam om att bli uthängd på ”Fula tjejer”, och några av tjejerna börjar luska i vem som ligger bakom det där anonyma kontot.

Tilde, Jasmine och Eleni går i samma klass, men har aldrig varit kompisar innan. De är väldigt olika, och att samarbeta är långt ifrån smärtfritt. Långt ifrån smärtfritt, men också utmanande och ganska underbart, att tillsammans försöka göra någonting åt en för jävlig situation.

Det är inte bara till färgen Fula tjejer påminner en hel del om Jennifer Mathieus knallrosa lilla energikick Moxie. Här har tre väletablerade svenska ungdomsboksförfattare, Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson, gått samman och skrivit en fin och i slutänden ljuvligt peppig bok – som är tänkt att bli tre, tydligen – om unga tjejers vardag i skolan och på nätet. Det handlar om högstadiets hierarkier, om utsattheten på sociala medier (som inte precis är avskild från den övriga sociala verkligheten, även om det verkar ännu lättare att vara elak där), och om vänskap och solidaritet som kan besegra det mesta. Härligt!

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Ge igen
• Tretton huvudpersoner i egen rätt
• Moxietjejer slår tillbaka

Hon är den tvåspråkiga.
Det är hon som översätter hans språk till det egna och anpassar sitt till hans så att kommunikationen fungerar till Hembruk.
Hon behärskar inte Världsspråket. Hon bryter kraftigt. Och vad
Hemspråket beträffar är inskränkningarna stora. Det är till exempel inte tillåtet som skriv-språk. Och det hörs inte (på) i Världen.

Ovan utdrag är hämtat ur ett urval av Hörnströms texter: Flyktlinjer: aningar kring språket och kvinnan. Nelvin skulle inte skriva detsamma eftersom hennes skriv-stil var annorlunda, men innehållet är värt att ta till sig och ha med sig.

Åsa Nelvin blev trettio år gammal och dog 1981. Hennes bror Leif Nelvin har en hemsida om henne. Det är svårt att inte nämna att hon till följd av sjukdom drevs till självmord. I släkten fanns tidigare grav psykisk ohälsa. Hur det spelade in går inte att säga. Emellertid är det inte svårt att tänka sig att en starkt pådrivande och destruktiv kraft till handlingen var att hon led av en polycystisk njursjukdom.

Hennes mor Inga hade dött till följd av samma sjukdom då Nelvin bara var sju år gammal. Ett år tidigare hade den begynnande sjukdomen upptäckts också hos henne. Hon hade då fyllt sex och vetskapen om sjukdomen bar hon ända till sin död.

Brodern skriver att de inne i hennes lägenhet fann henne livlös på golvet. På en lapp stod det: -Nu får det vara nog. Hennes njurar var då så hårt angripna av cystor att de inte längre fungerade. Det finns alltid en väg ut; steg man själv tar – även om man drivits av omständigheter bortanför ens kontroll.

Det finns inget enklare än att dra på sig sina gamla, slitna och alldeles för stora psykoanalysglasögon när man läser böcker av författare som burit hand på sig själva. Man vill så gärna förvandla ett Kanske till ett bestämt Så var det. Särskilt om det skrivna innehåller stora självbiografiska inslag. Kvinnan som lekte med dockor är liksom första delen av Tillflyktens hus till stor del en återgivning av hennes uppväxt. Som läsare behöver man inte fundera särskilt mycket. Det ligger uppslaget framför en, man behöver bara lyssna till orden.

Göteborg, sjuttiotal. Hon faller för en destruktiv man. Kåkfarare, alkoholist, allmänt opålitlig och svårförstådd. Han satt stundom på Härlanda fängelse. Idag är det ett kulturhus med bland annat ett bibliotek. Varför det blev så är en onödig fråga att ställa. Hon var hon, och han var han och deras vägar korsades. Han, Viktor, finns hela tiden i bakgrunden och hennes liv kretsar kring honom; han som inte finns.

Hon kallas Stumpan, alltså en stump, något stympat, stumt; något otillräckligt, i sig själv ofullständigt. Hon deltidsarbetar på Stadsbiblioteket vilket Viktor hade blivit chockerad av. ”Du ska inte knega!” hade han sagt. Hon skulle leva på pengar från honom. Vilka pengar undrar man? ”–Är det ideellt eller? Det förstår du väl att jag inte kan ha en brud som går och sätter in böcker på bibliotek. Djävla AMS-jobb!”. Några bibliotekarie-recensenter på denna sida reser nu ragg.

Jag går i hennes fotspår, från Brunnsparken upp till Götaplatsen där muséum och bibliotek ser på varandra. Jag går i miljoner andras spår, lika anonym för dem som de är anonyma för mig. Hennes lägenhet låg vid Gustav Adolfs torg. Det är så centralt beläget det går att komma och en lägenhet där kostar en rejäl påse slantar. För femtio år sedan var det ett hyreshus i ett erbarmligt tillstånd. Vatten läckte in, grannarna hördes genom en lövtunn avskiljande vägg. Mediciner, alkohol, kalla pommes frites. Levnadsberättelsen så nära att det gör ont. Tips: läs inte när du redan har ångest.

Hon skriver om det otäcka könet. Kanske om Viktor, men inte sällan om andra hon träffar:

Breda slipsar. Höga skjortkragar. Diskreta mönster. Grå tweed. Playboy putande i innerfickan. Handen mot plånboken som trycker mot skinkan. Och till dessa väl förpackade kroppar, vid hängande ansikten, tomma, intetsägande som en korg med slakteriavfall. Gud, vad jag hatar män! Alltid ska de vara överavlägsna, retsamma, fula i käften och gudsnåderliga om vartannat, förehavande sig, gapande, tigande, boxande, slående ut tänder, våldtagande, krossande käkar, ögonbryn, näsben…

Hörnström skriver med andra ord:

Låter sig aldrig avbrytas. (Inga öppningar! Ingenstans ta sig in! Vanmakt! Maktspråk. Inget sällsamspråk!)
Distans. Skådespelar. Skåde-plats. Språket lyssnar på sig självt. Övertalar. Underdriver, är ironisk.
[…]
Ironin riktad mot den andra. Världsspråk. (”Retorik”; övertalningskonst.) Kontrollerad. Kontrollerar. Kroppen. (Schism!) Det är HAN. Det är HANS språk. Världens språk. Det Enda. Talmannen.

Framsidan föreställer en trappa upp mot Kvarnberget. Mot slutet en stark passage när hon sätter sig i vad som möjligtvis är just den trappan:

Just då, just där kom jag fram till att jag saknade den tiden. Barndomen framstod för mig som ett enda väldigt lövverk (utan stam), genomlyst av tunna solstrålar ett för alltid förlorat hav av bladguld.

Barndomen, och kanske den tidiga ungdomen, är för de flesta idel möjligheter. Framtiden blir dock alldeles (för?) snart vuxenhet. Barndomen är svunnen och man förstår inte hur livet kan gå så snabbt.

Boken jag har är sprättad med en osthyvel och är infernaliskt svårbläddrad. Åsa Nelvin dog när hon var trettio. Jag dras mot hennes grav och jag vet inte varför. Den ligger på andra sidan Götaälvbron som idag håller på att ersättas. Allt ersätts. Allt.

Similar Posts:

• ”Min bror är död”
• Ett fullt rimligt främlingskap
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Att vakta en hemlighet
• Livet, litteraturen och allting

Johanna Schreiber och Ida Ömalm Ronvall vänder på perspektiven i ungdomsromanen Inte som du. Här är det killarna som nojjar över sitt utseende, sin vikt och sitt rykte. Killarna som riskerar att betraktas som billiga om de råkar dricka lite för mycket, vara lite för lättflirtade, kanske obetänksamt dela en avklädd bild.

Inte som du utspelar sig i en sportgalen bruksort, inte helt olik till exempel Fredrik Backmans Björnstad. Fast i Norrbyvik är det inte hockeyn som regerar, utan ”synkron”, tjejernas synkroniserade isdanslag. Det är synkron som engagerar, som drar in pengar och lockar talangscouter från de stora ligorna. Hockey, tja, sådant sysslar ju bara killar med.

Vincent är en av dessa undanskuffade hockeykillar. Han har precis börjat gymnasiet, tjejer börjar få upp ögonen för honom och han känner sig utvald när populära Amanda i synkrolaget väljer ut just honom. Fast det blir bara för en kväll eller två. Amanda vill ju bara ligga runt, men Vincent vill så gärna tro att det finns mer emellan dem. Så sprids bilden, den där som bara var menad för hennes ögon, på hela skolan.

Jo, lite känns det ju som att jag har läst den här berättelsen tidigare, och i mer nyanserade versioner. Men det är ett kul drag att vänta uppochned på könsrollerna. Jag tror att det kan få inte minst yngre läsare att få syn på strukturer som kanske inte annars framstår som så tydliga. Det är inte dåligt skrivna karaktärer heller, men jag lyckas inte helt skaka av mig den lite parodiska känslan. Det blir en smula övertydligt och undervisande, men ändå på ett rätt kul sätt, och jag tror att det kan fungera för den verkliga målgruppen. För en vuxen YA-läsare funkar det inte alldeles, men det är också rätt höga krav att ställa.

Similar Posts:

• Lyckad debut om tonåringar i Gävle
• Vi vill inte ligga med as, ju
• Segt om ett äktenskap i stå
• Oväntat rörande återupprepning
• ”Du säger inget till någon, va?”

Jag var ungefär lika delar intresserad av att läsa en fördjupning av artikelserien i DN och av att se hur den här oerhört kompetenta journalisten skulle te sig i bokformat. För även om kärnan är densamma så innebär ju en bok en annan genre, ett annat språk och en annan berättarteknik för att göra ämnet rättvisa.

Med Klubben visar Gustavsson att hon är en lika professionell författare som journalist. Boken ger verkligen både mer och djupare information och den står stadigt på egna ben. Och här, precis som i artikelserien, hanterar Gustavsson genomgående sina informanter med respekt. Det finns inte ett uns av sensationalism i den här boken och det är så skönt.

Visst är det personer som pekas ut (de vanliga när det gäller den här historien) i meningen att de framstår som att de har begått vissa brott och fel. Men boken handlar inte om att peka ut, att säga ”se den där, den är en synnerligen ful fisk, usch och fy!” I stället tar Gustavsson med oss in i en snårig kontext av mänsklig strävan efter acceptans och konstnärlig framgång, av makt och beroenden, av utnyttjande och gränser som överskrids, ofta successivt.

Gustavsson visar oss dessutom hur allt det här, trots att det främst händer i en viss kontext (en liten klick av det litterära Sverige och det litterära Stockholm), inte är skilt från samhället i övrigt.

För den som inte bara är ute efter att smaska i sig skvaller om hur hemsk/galen/vidrig den eller den är, utan faktiskt vill börja förstå hur något sådant som det som har hänt kan hända – och vill börja förstå hur det kan hända igen, så att vi kan förhindra att det gör just det – är Klubben ypperlig läsning. Och för den som längtar efter skvaller om just detta, är kanske Klubben ännu bättre läsning, för att få upp ögonen för hur allt det där, allt det här, hänger ihop med det som vi i övrigt kallar samhället och livet, det som vi själva är en del av.

Similar Posts:

• När det värsta redan har hänt
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Elitutbildning – eller utbildning för eliten?
• Världsfrånvänd skildring från den andra sidan
• När allt kan köpas för pengar

Till den lilla staden Dooling anländer Evie i samma stund som en pandemi blossar ut över jordklotet. Kvinnorna världen över försvinner in i en märklig sömn och omsluts av vita trådliknande kokonger. Kvar står männen och försöker handskas med att deras fruar, mödrar, döttrar och systrar blir okontaktbara. Vid försök att avlägsna kokongerna vaknar kvinnorna till liv och blir livsfarliga.

Räven retirerade några steg och vädrade. Han tyckte inte om det vita – det vita var avgjort levande, och avgjort ett helt annat väsen än dem han var förtrogen med. Till och med på håll hade det vita en stark vittring som var en förvirrande blandning: det fanns blod och vävnader i doften, och intelligens och hunger, och ett inslag av djupaste jord, rävgrytens rävgryt. Och i den väldiga bädden, vad sov där? Inte en räv, det var han säker på.

I Dooling händer märkliga saker som pekar på att Aurorapandemin kan ha en koppling till trakten. Den nyanlända Evie är nämligen den enda kvinnan i hela världen som vaknar om hon somnar.

Polischefen Lila och hennes man Clint, som är psykolog på det lokala kvinnofängelset, kämpar med att hålla kvinnorna vakna och när de väl somnar hålla dem trygga. Runt om i världen går män till attack mot de farliga uppvaknade kvinnorna, på andra ställen utnyttjas de fortfarande sovande. För att skydda sina nära blir männen desperata på jakt efter ett botemedel. När staden blir allt mer dominerad av männen utlöses en kamp på liv och död.

I samarbetet mellan far och son är det omöjligt att se vem som har skrivit vilken del. Däremot lyser Stephens kärlek för småstadsfolk igenom. Historien är helt okej, skräcken är trist, men det är mängden av små porträtt av varje individ som gör berättelsen och driver den framåt. Varje karaktär har sin egna historia som har format dem till det de är idag och som är avgörande för hur berättelsen fortgår.

King och King bygger upp en tankeväckande historia som utforskar en rad samtida ämnen: feminism, mäns våld mot kvinnor, polisvåld och fake news. Bokens stora tema och den fråga som utforskas är: Vilka krafter släpps lös när kvinnorna inte finns kvar på jorden och männen står ensamma kvar?

Det är alldeles för ovanligt att män diskuterar mansrollen. Här har far och son gjort ett tappert försök. Frågan är om de lyckats?

Similar Posts:

• Mardrömslik sömnsjuka
• Längtan som leder vilse
• King kan bättre
• Nä, kan vi det här nu?
• Come as the King, you best not miss