Syskonen Maria och Gabriel har för all del också trygghet, på sitt sätt. De har föräldrar som älskar dem, en snäll farmor som tar hand om dem och en mycket vänlig butiksinnehavare som tar stort ansvar för hela byn. Men pengar är det knappt om, och när sjukhusräkningar läggs till torka och arbetslöshet ser föräldrarna ingen annan råd. De måste åka till Sverige och försöka tjäna pengar.

Så blir Maria och Gabriel jordgubbsbarn, i praktiken föräldralösa barn vars närmaste rest utomlands för att ”plocka jordgubbar”. För är det verkligen plockar jordgubbar de gör? Plötsligt påstår fröken i skolan att det är kallt i Sverige, och en elak klasskamrat kallar syskonens föräldrar för ”smutsiga tiggare”.

När jag var barn, på 1980-talet, skulle man tänka på barnen i det något diffusa Afrika. Vi läste om gatubarn i Sydamerika som sniffade lim. Det var säkert ganska svårt att ta till sig och riktigt begripa, och min generation raljerar gärna över det där sociala samvetet som våra 70-talsinfluerade fröknar skulle pådyvla oss. Fast ärligt talat, varför inte? Barn är av naturen (jag tror faktiskt det) empatiska. Den empatin och frågvisheten är väl klokt att möta, innan avtrubbningen riktigt sätter in?

Människorna som tigger finns ju heller inte bara i berättelser om andra världsdelar. De sitter rakt framför oss, utanför butiker och köpcentrum i vårt vardagsliv (åtminstone tills vi förbjudit dem från att sitta där). Då kan nog både barn och vuxna behöva läsa om att dessa människor inte bara är en del av vår utemiljö numera, utan har anledningar att sitta där, och kanske barn som längtar efter dem hemma.

Nu hoppas jag att jag inte framställer Jordgubbsbarnen som någon eländesskildring, för det är det verkligen inte. Det är en hoppfull och charmig berättelse, full av barn och sommarlov, hundvalpar, kycklingar och kärlek. Fast saknaden efter mamma och pappa finns förstås där mest hela tiden, och en oro för pengar och grundläggande behov som man skulle önska att inga barn (eller någon alls) skulle behöva känna.

När jag kommer till treorna med mina Augustnominerade barnböcker vet de förresten mycket väl vad jordgubbsbarn är för något. Deras fröken har redan läst Olausson för dem, så nu ska de heja på boken inför prisutdelningen på måndag. Jag blir lite varm av sådana fröknar.

Similar Posts:

• Ö- och morfartryggheten
• Knasigt, peppigt och lustfyllt
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Sommaren när pappa inte ville leva
• På jakt efter en familj

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Barnet. En sonettkrans av Olivia Bergdahl, Väderfenomen av Anna Fock, Odenplan av Daniel Gutafsson, Osebol av Marit Kapla, W av Steve Sem-Sandberg och Testamente av Nina Wähä.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Strindbergs lilla röda. Boken om och typerna av Alexandra Borg och Nina Ulmaja, Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris av Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser. Judiska spår av Peter Handberg, Bin och människor. Om bin och biskötare i religion, revolution och evolution samt många andra bisaker av Lotte Möller, Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm och Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, av Patrik Svensson.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Sen kom vintern av Per Gustavsson, Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Vänta på vind av Oskar Kroon, Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen av Sara Olausson och Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2016

Men 2014 har det hänt något, både när det gäller skildringar av och samtal om ”det kvinnliga könsorganet”. Förutom Strömqvists bok, i vilken hon undersöker hur vi förhållit oss till kvinnokönet genom historien, så har också albumet Kvinnor ritar bara serier om mens, med Sara Olausson som redaktör, getts ut i år. Mens var även temat för ett avsnitt av SVT:s kulturprogram Kobra nu under hösten. Mian Lodalen och Matilda Tudor ägnar stort utrymme i den härligt provokativa Liten handbok i konsten att bli lesbisk åt att uppvärdera fittan och uppmana kvinnor att behandla sina sköten med större respekt. I mars anordnade RFSU för första gången Fittfestival, och på SVT Opinion har den bristande forskningen i ämnet diskuterats. Fittans år har en egen hashtag på Instagram. It is on, people!

För nu poppar de upp lite varstans. De benämns och de tar plats. Äntligen! Och jag nickar gillande åt Nina Hemmingssons håll och tänker att även om det nu inte blev 2013 som du hoppades, så kan vi i alla fall 2014 ropa: Hurra för fittans år!

I somras läste jag en annan bok som förändrade min syn på, och min förståelse av, min sexualitet radikalt. Jag rekommenderar den okritiskt till alla. Naomi Wolf förklarar i Vagina – A New Biography den kvinnliga sexualiteten utifrån så väl medicinsk som kulturhistorisk vetenskap, och hon tar hjälp av egna erfarenheter när hon diskuterar. Mindblowing är bara förnamnet.

Boken är tung inledningsvis då det är där hon lägger hela den vetenskapliga grunden för alla resonemang; hon presenterar The Pelvic Nerve (som jag tror översätts till Pudendusnerven på svenska) och dess för varje kvinna unika förgrening av nervtrådar (Aha!). Hon förklarar hur det autonoma nervssystemet är vad som kickar igång sexuell upphetsning, men hur samma system inte alls fungerar om istället det sympatiska nervsystemet konkurrerar med sin kamp- eller flyktinstinkt (Aha!). Hon förklarar vilka substanser som frigörs i kroppen vid njutning, upphetsning och rädsla, och hur de påverkar oss. Och hon skriver om olika typer av orgasmer och hur de skiljer sig åt (Aha!).

Kvinnokönet verkar av någon anledning inte riktigt intressera vetenskapen. Exempel 1: att klitoris är vansinnigt mycket större än det lilla ollon som syns utanpå ’upptäcktes’ inte förrän 1998 (!), och 2: ingen vet vad kvinnlig utlösning egentligen består av för vätska. Jag menar, va? Är det ingen som är nyfiken?! Den kunskap som finns har dessutom svårt att få fäste utanför vetenskapliga kretsar. Så, bra där Wolf! Tack för att du förklarar mig.

Men det är sedan, när hon börjar se på detta ur ett större perspektiv, som det blir riktigt spännande! För Wolf gör kopplingar mellan vaginan (som är den benämning hon använder), via nerverna och hjärnan, och alla möjliga aspekter av en kvinnas liv – kreativitet, trygghetskänsla, karriär, självförtroende. Hon diskuterar sexuellt deprimerade vaginor, som inte trivs i den rådande idén om hur heterosexuellt sex bör gå till (Lodalen och Tudor ger exempel på en samtida svensk studie där var femte kvinna svarar att hon sällan eller aldrig får orgasm vid sex med en man, samtidigt som majoriteten svarar att de regelbundet onanerar och då ”inte har problem med att komma”). Hon ser samband mellan sexuell stress (grovt och sexistiskt språk, trakasserier, hot och våld) och kvinnors möjlighet att tänka kreativt, prestera och i förlängningen göra karriär. Hon visar hur sexuella trauman sätter sig i hela kroppen på den kvinna som utsatts för övergrepp och kränkningar och kan visa sig genom försämrad balans, sömnsvårigheter och ljusare röst till följd av spända stämband. Hon diskuterar användningen av våldtäkt i krig utifrån att det inte handlar om att ”kränka landets heder genom att kränka dess kvinnor”. Hon presenterar motivet att ett våldsamt övergrepp på en kvinnas kön rätt och slätt dödar hennes livslust. Det passiviserar. Gör kvinnor apatiska, och därmed lätta att styra och kontrollera. Hon menar att samma motiv kan förklara sattyget kvinnlig könsstympning.

Sida upp och sida ner om samband och effekter som jag inte varit i närheten av att kunna greppa och än mindre formulera själv, men som träffar rakt i magen. Jag börjar nog fatta saker nu. Eller jag börjar fatta mig själv. Det tog mig 35 år och en bok av Naomi Wolf.

”Men kuken då?!” Nej. Vi behöver inte diskutera den nu. Det kan vi göra i ett annat sammanhang. Kvinnokönet finns nämligen inte till enkom för kuken, och behöver inte förstås i relation till den. Att många gillar att låta just dessa kroppsdelar umgås betyder inte att vi inte bör förstå dem och prata om dem separat. Den manliga sexualiteten är definitivt inte oproblematisk, färdigdiskuterad eller särdeles nyanserad. Tvärtom. Men – det ÄR skillnad i hur mycket utrymme som ges åt det manliga respektive kvinnliga könet, och det ÄR skillnad mellan att ha kunnat rita schabloner av sitt eget kön från barnsben och att inte ens ha tillgång till en sådan schablon. Det ÄR skillnad om du inpräntas med att ditt kön ger pondus eller med att det är något du bör skämmas för. Det finns därför ingen som helst anledning att be om ursäkt för att fittan får en massa positivt laddad plats i offentligheten för tillfället. Det har tassats på tå runt kukens förträfflighet länge nog. Låt mig ge ett exempel.

Jag är fruktansvärt drillad i konsten att inte tala illa om en mans kön. Att inte andas något negativt om storlek eller utseende. Det är nämligen askänsligt har jag fått lära mig. Det hänger ihop med självkänsla och välbefinnande att känna stolthet över sitt kön, och att kritisera det innebär att en kritiserar personens själva väsen. Vi nedvärderar med andra ord inte en mans könsorgan eftersom vi inte vill göra mannen ifråga själsligt illa. Fullt rimligt. Men om vi vänder på det? Kan vi se tecken på att kvinnor får samma respekt tillbaka? Att från högstadieåldern bara få höra positivt laddade kommentarer om sitt kön?

Tyvärr tror jag att de flesta med ”det kvinnliga könsorganet” snarare kan göra deprimerande långa listor över negativa kommentarer de fått. Vi lär oss genom upprepning att vårt kön luktar illa, är ohygieniskt och fult. När Naomi Wolf på diskussionsforum frågar efter smeknamn på det kvinnliga könsorganet får hon olika svar beroende på om gruppen består av män eller kvinnor. Av männen föreslogs t.ex. ’Meat curtain’, ’Vertical seafood taco’, ’Cock-holster’, ’Hairy mussel’ och ’Cockpocket’. Ta en sekund här och stanna upp. Det här är inte ovanliga ”smeknamn”, och deras motsvarigheter finns givetvis på svenska också. Jag har hört dem många gånger. Till leda kan en säga. Och så har även du, din syster och din flickvän. Det gör något med oss – med vår självkänsla, och med vårt välbefinnande och själva väsen (se ovan). Ingen ska tro annat.

Vi borde alltså kunna enas om att kärt barn behöver nya smeknamn. Om en hela livet förstått sitt kön som problematiskt och lite småäckligt kan det hända fantastiska saker inom en när någon hävdar motsatsen. Testa det! Nästa gång du står öga mot öga med ett kvinnligt kön du gillar, berätta att du uppskattar det. Och inte att du uppskattar det för vad det kan göra för dig, utan i sig självt. Jag kan nästan lova att ”det som brukar kallas ‘det kvinnliga könsorganet’” är svältfött på komplimanger av det slaget, och att det är efterlängtat.

Så därför knarkar jag fittkunskap i år, 2014. För att kloka och coola kvinnor tagit bladet från munnen och börjat diskutera fittan på sina egna villkor. Utan att skämmas eller retuschera. Utan att vilja vara till lags eller attrahera. För att den är en del av oss, våra kroppar och liv och lustar, och ja, vad passar väl bättre än att de som känner den bäst definierar den – dess drömmar och önskningar, men också dess sorger? Och att de som känner den namnger den? För vad ville kvinnorna i Wolfs undersökning själva att deras kön skulle kallas? Jo,’Kitty’, ’Yum yum’, ’Honey pot’, ’Vajayjay’ och ’Growler’. Jag gillar Growler. En Growler ödslar inte tid på någon som får för sig att kalla henne ’Cockpocket’. Och det borde inte någon göra. Vi tar det igen: hurra för fittans år!

Similar Posts:

• Någonting måste ju förändras
• Här är den slutligen: the gay agenda!
• The female gaze
• Boys boys boys
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”

En helt ny människa av Henri Gylander handlar om att mista ett syskon. Ett syskon som man väntat och väntat på, längtat efter och förberett sig inför, men som sedan aldrig kommer. Pojken som är novellettens huvudperson är en av alla de stolta storasyskon vars förhoppningar krossas då föräldrarna kommer tillbaka från sjukhuset – utan någon lillebror eller lillasyster. Denna pojke förlorar inte bara ett syskon, han förlorar även den del av sig själv som skulle ha blivit storebror. Han var fullkomligt redo att spela den rollen. Han har övat. Han har pratat med bebisen genom mammas mage. Och han har förberett sig för att försvara sin bror eller syster mot världens alla monster, just så som det förväntas av en storebror.

Jag älskar hur Gylander i en enda bild kan skildra tidens gång, vardagens monotoni och den blivande storebroderns frustrerade väntan. Likaså hur han skiftar mellan att beskriva yttre händelser och pojkens inre fantasivärld. Det bidrar till att historien genomgående har barnets perspektiv. Och illustrationen av hur pojken liksom krymper och slukas av ett stort mörker då han inser att inget syskon kommer att komma hem till honom är mäktigt drabbande. Jag kommer att tänka på Sara Olaussons serie ur albumet Allt är farligt om mordet på syndikalisten Björn Söderberg 1999. Det är en stillhet i den, en illustration av ett intet, som nästan tog luften ur mig första gången jag läste den. På samma sätt fyller Gylander sina bilder med en stilla väntan, och att skildra något sådant i bild är skickligt.

Emma Adbåge och Malin Nilsson har tillsammans skapat novelletten Jag tänker på Weronica. Den bygger på en historia som Malin en gång berättade för Emma i ett brev – historien om Weronica, den stora, bullriga och omtänksamma kvinnan hon bodde granne med som barn. Weronica som var blind och som sjöng som ingen annan. Och som trots, eller kanske på grund av, sin synskada hade ett sätt att se och bekräfta den lilla granndottern som ingen annan vuxen hade gjort.

Det är en fin berättelse om hur viktiga vissa människor kan bli för oss, människor som vi kanske träffar enbart av en slump och som vi sedan förlorar. Men jag tycker ändå att den känns lite tunn. Den saknar novellens berättardriv och dramatik, kanske just för att den inte skrivits med syfte att vara en novell utan ett brev.

Den tredje av novelletterna utspelar sig på en is i Norrland, där tre vänner har gett sig ut på en utflykt i den vintriga skogen. De gör upp eld och fikar, och bestämmer sig sedan för att testa pimpellyckan. Den ena av vännerna, Louise, har dock inte fiskat sedan hon var barn. Hon tycker helt enkelt inte att det känns rätt att döda djur. Men i det lugna tysta snölandskapet ser det så rofyllt ut när vännerna står där vid sina pimpelhål att hon bestämmer sig för att delta.

I Vid isens kant skildrar Robert Pettersson hur man tvingas konfronteras med konsekvenserna av sina val. Louise får givetvis en fisk, och ställs bokstavligen öga mot öga med just en sådan konsekvens. Hon har handlat emot sin egen övertygelse, och nu måste hon hantera följden av det. Fisken är skadad och kan inte släppas tillbaka, men hon förmår inte heller döda den. Det är en koncentrerad historia om moral och om att stå för sina egna handlingar. Jag hade önskat att de övriga två karaktärerna hade fått tydligare personlighetsdrag, eller att man som läsare förstod även deras agerande i samma utsträckning som Louises. Nu upplever jag dem tyvärr mer som funktion än som intressanta karaktärer.

Jag uppskattar serienovellsformen, och jag uppskattar även att de alla har förord alternativt efterord där berättelsernas tillkomst eller dess problemställning diskuteras. Särskilt tycker jag att Emil Jensens förord till En helt ny människa tillför novelletten mycket. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att utan dessa förklarande paratexter skulle novelletterna kännas plattare. Men om det tyder på att berättelserna i sig är svaga, eller på att jag lättare tar till mig text än bilder, kan jag inte riktigt bena ut.

Similar Posts:

• De långsammas lov
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Bebisar och slumpen
• En fortsättning lika stark som den prisbelönade debuten
• Ett nytt syskon som inkräktar