Kasper Nordin är inte bara son till en av medlemmarna i Dark Cruelty, ett death metal-band som satte Sverige på kartan inom scenen. Han är också döpt efter sångaren, Kasper ”Grim” Johansson, som hittades död i en tunnel bara 19 år gammal.

När Kasper börjar sommarjobba på Gröna Lund träffar han en tjej som har loggan till hans farsas gamla band tatuerad på armen. Det är Iris, enhetsansvarig i House of Demons och tillika ett stort Dark Cruelty-fan, som genast tar Kasper under sina vingar. De blir kollegor i House, och en begynnande vänskap börjar spira.

Kasper, född mellan Grims födelsedag och dödsdag, drömmer om Grim. Mörka, förvirrade drömmar som han tecknar av. Teckningarna blir något särskilt, och idén att göra sitt projektarbete om Grim föds. Han börjar luska i Grims död. Vad hände egentligen hans namne? Var det självmord, en olyckshändelse – eller mord?

Berättelsen utspelar sig i nutid, samtidigt som vi får följa med tillbaka till death metal-scenen på 90-talet och tiden för Dark Crueltys genombrott.

Samtidigt som Kasper lär sig mer om Grims fascination för det ockulta inträffar oförklarliga händelser. Vad var det egentligen som hände den där kvällen för trettio år sedan?

Grim är en berättelse om mörker, ensamhet och längtan. Det är också en historia om kärlek, vänskap och vikten av ett sammanhang.

Sedan jag lärde mig läsa har jag dragits till berättelser om det övernaturliga och det ockulta. Jag älskar tanken på magi, andra dimensioner och krafter vi inte kan förstå. Jag skulle kunna kalla mig en konnässör av genren.

Det är svårt att skriva trovärdigt om det övernaturliga. Alltför ofta går författare över gränsen och bryter förtrollningen när de tar sig an upplösningen. Mystiken löses upp, det magiska skimret falnar och det som nyss kändes verkligt ter sig plötsligt som ett billigt trollkarlstrick. Jag älskar genren, men den gör mig också ofta besviken.

I Grim vävs den övernaturliga svärtan ihop med det alldagliga mörkret. Både Grim och Kasper led (lider?) av depressioner, och jag slås av hur träffande krass beskrivningen av deras tillstånd är. Alltför ofta förskönas det depressiva tillståndet i litteratur. Lidandet tillskrivs en mening, formuleras poetiskt, ja, nästintill romantiseras. Medan verklighetens depression är det motsatta. Brist på mening, syfte, lust. “Hur skulle han orka? Livet tedde sig som en ändlös grå dag.”

Sara Bergmark Elfgren har en sällsam förmåga att bygga världar, karaktärer och stämning. Hon kan konsten att berätta precis tillräckligt för att trollbinda oss läsare, utan att för den skull avslöja för mycket och bli övertydlig. Det är en balansgång som är otroligt viktig i denna genre – och Bergmark Elfgren behärskar den till fullo.

Similar Posts:

• Claim to fame
• Flera författare bland årets sommarpratare
• Realistiska häxor
• Häxorna vs demonerna
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar

Den tunga och påkostade bok som nu ligger i min hand är också resultatet av en liknande gräsrotsfinansiering. Efter att Kim W. Andersson länge arbetat med ett ambitiöst och oupphörligt expanderande självbiografiskt projekt tog den erfarna serietecknaren och förebilden Peter Snejbjerg honom under sina vingar. Diskussionerna dem emellan ledde till att Andersson började röra sig mot att skapa kortare seriestories och så föddes konceptet Love Hurts, i skärningspunkten mellan skräck och passionerad kärlek. De episodiska och fristående historierna växte fram en efter en och när de nu finns att ta del av i en samlingsvolym går det verkligen att utläsa den kreativa frihet och lekfullhet som grundidén tillåter. De romantiska möten som utmynnar i blodiga och ofta oväntade vändningar för både läsaren och huvudpersonerna utspelar sig på främmande planeter, i vintriga japanska landskap, på slott, i skolkorridorer och i biosalonger.

Det vimlar av popkulturella referenser och kända personer (Liv Strömquist! Shirley Temple! Steve Buscemi!) blir castade av Anderssons penna. De som är bekanta med Anderssons andra verk såsom Alena och Astrid kan upptäcka tidiga versioner här. Det är rysligt och kul, ofta på samma gång. Allteftersom svängarna tas ut på olika vis blir det alltmer förståeligt varför Kim W Andersson återkommit till vinjetten efter andra kreativa projekt.

Mot slutet av boken har andra fått bidra med texter som kretsar kring tematiken i Love Hurts. Här skriver psykologen och författaren Jenny Jägerfeld intressant om kärlekens bakomliggande drivkrafter, Kalle Lind från podden Snedtänkt om skräckens gotiska dragningskraft och komikern Jesper Rönndahl om hjärnans närliggande reaktioner på hat och förälskelse. Här finns också fanart av andra serietecknarpennor och originalskisser. Om grundmaterialet är tämligen jämnstarkt, även om det är ganska lätt att plocka ut favoritepisoder under läsningen, så är extramaterialet för det mesta underhållande även om vissa bidrag känns aningen överflödiga. Men sammantaget torde den här luxuösa samlingen utgöra något av en guldgruva för den som gärna tar sig an verk av Stephen King, Sara Bergmark Elfgren (som för övrigt medförfattat en av historierna här) eller, på grund av dess bredd, egentligen de flesta former av skräckangränsande popkultur.

Similar Posts:

• En del dårar lurar sig själva, antar jag
• Though Love
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• På promenad i den språkliga trädgården.
• Kärlek i coronans tid

Där går bland andra Clea, dotter till en känd skådespelerska och en lika känd författare. Clea har stått på scen sedan hon var åtta år och spelade ett av Medeas barn mot sin mamma. Hon har varit med i tv:s julkalender. Hon är en it girl, som i hemlighet oroar sig för att hennes mest eftertraktade dagar redan passerat, och hon blir tillsammans med Tim, klassen andra kändisbarn och enfant terrible.

Mellan dess två, Tamar och Clea, växlar perspektivet i Norra Latin, Sara Bergmark Elfgrens minst sagt efterlängtade nya ungdomsroman, och eftersom de här bara går i ettan på gymnasiet kan det kanske finnas skäl att också hoppas på en fortsättning?

Hör du till dem (oss) som nästan fått ont i magen av ängslig längtan efter mer av Engelsforstrilogin (Bergmark Elfgrens debut och genombrott, skriven tillsammans med Mats Strandberg, ifall du nu istället skulle råka höra till de obegripligt oinvigda), ja, då kan jag redan här ge ett lugnande svar. Nej, det är inte så likt att det känns som en trött upprepning, men ja, här finns allt du längtat efter: enormt välskrivna och komplexa karaktärer, en levande och vass miljöskildring och dessutom lite magi som ställer allt på sin spets.

Att Tamar alls kommit in på Norra Latin beror nämligen på att hon gjort en fantastiskt bra ansökningsmonolog som Puck, det kluriga andeväsendet i En midsommarnattsdröm (bara en av många Shakespearereferenser i Norra Latin). Hon är emellertid inte den första att spela just Puck på skolan. Där finns en gammal legend om en begåvad gymnasist, Erling Jensen, som för länge sedan försvann spårlöst, efter att ett mystiskt dödsfall drabbat publiken under premiären av En midsommarnattsdröm. Erling sägs hemsöka skolan, och snart börjar Tamar ana att hon kan ha fått övernaturlig hjälp med det bejublade antagningsprovet.

I Norra Latin väver Bergmark Elfgren samman teaterns alla myter med dess krassa verklighet av manliga genier, hård konkurrens och hierarkier. Romanen hade recdatum samma vecka som uppropet #tystnadtagning publicerades, och det är knappast förvånande att flera recensenter har gjort en koppling däremellan. Också här finns en rad manliga ”genier” som omvärlden tassar på tå omkring. Osäkra villkor och krassa vinstintressen gör att få vågar eller tillåts protestera.

Det är problematiskt att såväl stå mitt i det som att stå utanför och längta in, men genom de två positionerna, Cleas och Tamars, tecknar Bergmark Elfgren en fullödig och komplex bild av en miljö så spännande att själva magin och mysteriet egentligen känns sekundär.

Similar Posts:

• Ondska och orgier i Gästriklands skogar
• Vinn ett signerat exemplar av Eld!
• ”This is Karma. I’m a bitch”
• Vinnare av Eld!
• Nordisk mytologi ur ny vinkel

Det är ämnet för Sara Bergmark Elfgrens och Maria Fröhlichs bilderbok Just nu har vi varandra, där huvudpersonen försöker få tiden innan kusinerna ska komma och hälsa på att gå fortare. De kommer klockan två, men tiden verkar närmast ha stannat på ett, och att hjälpa till att städa verkar inte hjälpa ett dugg.

Fast att fundera över tiden hjälper kanske? En gång har till och med mormor varit barn. En gång fanns det dinosaurier. Människor har egentligen inte funnits så länge. Kommer inte alltid att finnas.

Bara en sak är säker.

Alla stjärnor kommer slockna.

Jag brukar inte tycka att barnböcker kan vara för mörka. Livet och världen innehåller en hel del mörker, och barn behöver sätt att bearbeta det också, men på sina egna villkor. Här blixtrar dock undergångsperspektivet förbi som hastigast, på ett sätt som nog kan bli obegripligt och läskigt för små läsare/lyssnare. ”Alla stjärnor kommer slockna.” Vad ska man göra med det?

Andra uppslag är betydligt mer vardagsnära, som det om att ”Till och med min mormor var liten en gång”. Där finns olika versioner av mormor som bäbis, barn, ung vuxen och gammal avbildad som i en ålderstrappa där till slut bara en blombukett och en förtvivlad mamma finns kvar. Sorgen fångas fint mellan bild och text:

Ingen kan stanna tiden, säger mamma.

Inte ens om man verkligen vill.

Det är många allvarliga tankar som rymd den där timmen innan kusinerna kommer. Födelse och död, urtid och framtid. Och så valtid, en av mina personliga favoriter. Är tiden kanske annorlunda om man glider fram i havet och blir tvåhundra år gammal?

Det fragmentariska är både charmen och lite problematiskt. Det är väldigt stora frågor som trycks in på liten yta.

En dag är vi alla borta. Är det ändå inte en lite mörk och abstrakt sensmoral för en barnbok?

Similar Posts:

• Flicklek på liv och död
• På flykt under stjärnorna
• Om att mista, sakna och gå vidare i livet
• Moraliserande som få
• Fint om längtan, ensamhet och död

Några av de jag främst ser fram emot är forna programledaren till Babel, Daniel Sjölin, den 9 juli, Jenny Jägerfeld den 13 juli, Sara Bergmark Elfgren den 30 juli och Amanda Svensson den 17 augusti. Även Märta Tikkanen, norske författaren Jo Nesbö och Martina Haag kommer att sommarprata. Se hela schemat här.

Similar Posts:

• Varning för poesi i Babel
• Nominerade till Augustpriset 2019
• I skärningspunkten mellan passion och skräck
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Härmapa

Avståndet mellan är en berättelse om tåg. Om människor som åker tåg. 24 författare har skrivit 28 texter i jagform, där varje jag är en passagerare på pendeltåget i och kring Stockholm.

Man brukar säga att ju fler kockar desto sämre soppa. Stämmer detta när det gäller romanskrivande? I så fall utmanar den här boken den föreställningen. Visst finns det antologier med många författare, men det här är ingen vanlig antologi. Den kallas roman, och även om varje avsnitt skulle kunna kallas novell, så är helheten en viktig del av texten, eller texterna.

Passagerarna knyts samman, små detaljer i varje berättelse knyts ihop med nästa, personer och händelser återkommer. Men egentligen är det kanske inte detaljerna som är det verkliga kittet. Snarare är det gemenskapen på tåget.

Jag tycker om att åka tåg. Jag tycker överhuvudtaget om kollektivtrafik. Jag tycker om att se människorna där, fundera över vilka de är, fundera över hur de ser mig. Jag tycker om att läsa på tåget, eller virka (jag blir såklart lite extra förtjust i Johanna Koljonens berättelse om den stickande tjejen, här sätter hon verkligen fingret på en grej med handarbete som få personer greppat), eller skriva, och jag blir aldrig så lugn och harmonisk som när jag befinner mig på ett tåg fullt av stressade människor, eller så inspirerad som omgiven av uttråkade resenärer. Det är något med tåg. Något som får mig att tycka att den här idén är helt genialisk.

Den individuella gemenskapen och den gemensamma ensamheten. Alla människor som är främlingar men som för en stund är närmare varandra än alla dem som betraktas som bekanta, vänner eller familj.

På tåget händer så mycket. Så mycket kärlek och så mycket sorg. Så mycket minnen och drömmar. Vi får träffa en vampyr, en fluga, en cellist, en cancersjuk amerikan som kommit till Stockholm för att för första gången träffa sin vuxna son, en poet som skriver sina texter på gatan.

Ibland blir det kanske alltför spretigt. Ibland blir det kanske oavsiktligt alltför lika – som när jag under de första nästan femtio sidorna undrar om det någonsin ska komma en kvinnlig huvudperson, eller när jag i mitten av boken undrar om alla som åker pendeltåg är gravida, gärna på ett ganska komplicerat sätt. Ibland känns det lite kort, så att det inte hinner fördjupas. Framförallt i början känner jag så, och det är svårt att avgöra om det är för att jag senare vänjer mig vid formatet eller om texterna blir starkare, men efter ett tag är de korta utdragen ur människors liv så fascinerande att det inte är nödvändigt att önska sig mer.

Jag påminns lite om ungdomsantologier, som Orden brinner i hjärnan (där Malin Isaksson, en av författarna här, var redaktör), och jag menar det på ett väldigt positivt sätt. Som något inspirerande, något opretentiöst fragmentariskt som ändå har kvalitet. Och det finns något ungdomligt i texterna. Inte bara för att de flesta personer som skildras verkar vara relativt unga, utan det finns en känslighet, och kanske en sorts ofärdighet, i de korta texterna som påminner mer om ungdom än om genomtänkt mitt-i-livet-ålder. Romanen kategoriseras crossoverroman, alltså en roman för både ungdomar och vuxna. Jag tror det är precis vad den är.

Författarna till romanen har blandad kändisfaktor. Bland andra Johanna Thydell, Sara Bergmark Elfgren, Jenny Jägerfeld, Mårten Sandén, Katarina Kuick och Gunnar Ardelius är etablerade ungdomsförfattare, Johanna Koljonen är mer känd som radio- och teveprofil, andra är vuxenförfattare eller journalister, några skriver på norska eller engelska, ännu fler har andra språk än svenska som förstaspråk, yngst är Björk Mirjamsdotter, född 1994, bloggare och poet.

Ett tvärsnitt av författare alltså. Spretiga. Ändå är det kanske just den här spretigheten som binder samman alltihop, för det är ju så. Världen är inte enhetlig, varje perspektiv är ett nytt perspektiv, varje människa har sin historia, och varje historia hänger ändå ihop med alla andra historier.

Similar Posts:

• Ordning och reda, döden kommer på fredag
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• En litterär käftsmäll
• Form vs innehåll
• Socialrealism is the shit!