M:s hemland har invaderat ett grannland. Hon har levt i landet som barn och vuxen men har insett att de styrande krafterna agerar som ett monster. Och ett monster måste sluka allt i sin väg. M har lämnat landet och bor numera i B, som gett henne en fristad som författare. Här anas en sorg eftersom hemlandet och modersmålet är en del av identiteten. I en humoristisk glimt öppnar sig en idé om att befria sig från sig själv.

Rälsen som tåghjulen rullar på är betryggande rak som en kontrast till tankarna som går i sick-sack. Vidare, vidare. Det är så livet levs – vem du än är. Och det är alltid trevligt att bli bjuden till litteraturfestivaler. Tåget verkar också hålla tidtabellen.

I det läget inträffar ett missöde. När M ska byta till ett annat tåg enligt resplanen, är det inställt. I kontakterna med litteraturfestivalens arrangörer fixas en taxi för att lösa den sista transportsträckan. Bilen hon kliver in i styrs av en chaufför som tror att hon vet vart hon ska. Upptäckten görs efter ett par mil. Missförståndet löses i all vänskaplighet och han kör henne tillbaka till stationen där hon skulle tagit det andra tåget.

Mobilen slutar fungera eftersom batteriet tar slut och hon glömmer laddaren på en servering. Arrangörerna kan inte nå henne och hon kan i sin tur inte lämna närmare detaljer om det inträffade. En lösning är förstås att åka hem igen men hon väljer att stanna kvar i staden som en liten minisemester.

Det totala okända öppnar upp sig. Att stanna i en stad där ingen vet vem du är. Att följa efter en person med hårspännen i nacken. Att upptäcka en cirkus.

Stepanovas mix av jordnära betraktelser och slumpmässiga händelser är förtrollande läsning. Som läsare får jag uppleva en kvinnas äventyr, där möjligheten till flykt ser ut att vara den enda vägen.

Similar Posts:

• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Litteraturen som hot och löfte
• Homo individus
• Undergången, del 2
• Korruption och ondska utan katarsis

Ryssland kommer att bli fritt – den dagen firar vi tillsammans!

Så skriver den ryska författaren Daria Serenko när hon signerar sin bok Flickor och institutioner åt en vän i februari 2022. Ögonblicket därpå arresteras hon och placeras i specialförvar i femton dygn. Dagen efter att hon släppts fri inleds Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Jag önskar mitt hem aska skildrar dygnen i cellen, kontakten med andra intagna, ronderna, försändelserna från vänner och familj. På sätt och vis är hon mycket privilegierad men grunden på vilken hon sitter inspärrad är absurd – hon har publicerat ett utropstecken, vilket är en symbol som används av Navalnyjanhängare – och likadant är det för medfångarna. Det är en verklighet som överträffar dikten eller vandrar hand i hand med den – Kafkas Processen – och det hon kan göra är att tänka och skriva:

Eftersom jag inte har något att göra här i specialförvaret är avståndet mellan verkligheten och skrivandet närmast obefintligt: så fort något händer dokumenterar jag det omedelbart. Jag vet inte om det är dokumentärprosa, autofiktion eller reportage.

Så får vi följa henne i nuet och de senaste åren; glimtar av händelser hon varit med om varvas med texter om och till andra personer, men också nedslag i tiden efteråt, då kriget pågår och hon måste lämna sitt hemland.

Hon vet kanske inte på förhand vad det är, vad det blir, men det jag läser är prosa och poesi, reportage och dagbok som går in i varandra, som visar än den ena aspekten, än den andra. Det växlar mellan vackert och rått, sakligt och surrealistiskt, personliga småsaker och allmän politisk utveckling.

Varje text om terrorn är en tunn och skör pil som oftast träffar fel eller blir nedskjuten i flykten. Bara några enstaka texter kommer att träffa målet, det är alltid en fråga om mer eller mindre lyckade omständigheter. Man måste använda de försök man har för att öka de samlade chanserna.

Och nog gör hon det, använder de försök hon har, och jag hoppas att hennes texter kommer att nå många på väg till målet.

Similar Posts:

• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Det bortglömda krigets fasor
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Kuggarna i maskineriet
• Den ryska revolutionen dissekerad

Det börjar på en liten biblioteksfilial, där flickorna är kulturarbetarna bakom kulisserna. De sitter vid sina datorer och administrerar och utför generiska uppgifter på ett abstrakt sätt, som små kuggar i det offentliga maskineriet. De gör vad de ska, vad de blir tillsagda att göra, men de revolterar också i det tysta, i det lilla. De ser och hör men de syns inte, hörs inte, märks inte.

Smygande långsamt tippar balansen över från det normala till det absurda i ett land av förtryck, där utrymmet för något annat än det sanktionerande är minimalt. De obetydliga påverkar mer än de kanske först tror och gång på gång visar sig subversivitetens kraft.

Berättartekniken och -perspektivet är den kollektiva rösten, även om det finns ett jag att utgå ifrån, och får mig att tänka på Julie Otsukas Vi kom över havet, om kvinnor som rest från Japan till U.S.A. för att gifta sig med män de inte känner. Det här är inte lika drabbande men likheterna finns där, i vi-et, i utbytbarheten, i upprepningen.

Det är teman med variationer där samhällsstyret speglas i den lilla arbetsgruppen. Makt och hierarkier, konflikter, uteslutning, söndring – men också gemenskap och samhörighet inför de katastrofer som inträffar på såväl det professionella som det personliga planet.

Språket är torrt och skarpt och meningarna är ofta korta och utmejslade med poesin alldeles i närheten. Humorn är svart och mörkare än så men ändå med en lätthet som väl kommer sig av att verkligheten så många gånger överträffat dikten. Och författandet av texten är också en del av den.

Om ni tror att flickor kan vara för många, att man kan ta och helt sonika skära ner på dem som när man kortar ner en misslyckad text, så har ni fel. Då är ni inte värda en enda flickotår. Då smyger ni bara med er ovilja att läsa vidare. Och det är inte upp till er att bestämma hur det hela ska sluta.

Similar Posts:

• Pil från fängelset
• En postsovjetisk odyssé
• Skimmer i nattsvart tragedi
• Krypande och mänsklig sci-fi
• Rysslands baksida

Bönderna sålde fortfarande körsbär på torget – den sena sort som användes i traktens berömda körsbärskaka. Under binas guldsvärmar glänste bären vinröda i trågen.

Men skildringen av idyllen varar inte länge, utan utvecklar sig till en ödesmättad berättelse och involverar många tidsplan.

Avhoppade medborgare från tidigare Sovjetunionen eller nuvarande Ryssland ska inte tro att de ska känna sig trygga. Trettio år är ingenting, bäst att se sig om över axeln igen.

Det händer sig att avhoppare nummer ett hamnar hos sjukvården och experter måste tillkallas. Bland de fyra experterna är det tre som har namn och är spårbara. Den fjärde är inte någon känd. Efter ett tips är den hemliga avdelningen säker på att den fjärde är Kaitlin. Eftersom han är på listan över förrädare efter sitt avhopp vid Sovjetunionens sammanbrott blir han ett högaktuellt villebråd.

Därefter riktas läsarens fokus på Kaitlin, som arbetat som forskare i det gamla Sovjetunionen. Tillbakablickarna går till hans barndom när han provade farbror Igors uniformsjacka med prydnader och medaljer. Ett läshuvud med lyckade studier förde honom till tjänsten på laboratoriet. Där utfördes experiment för att skapa ämnen som skulle skapa konkurrenskraft i den geopolitiska maktordningen. Nutidsplanet är ett liv med ny identitet men det blev inte som han tänkt sig – det nya landet verkar inte vara intresserat av hans kunskaper. Hans skapelse är ämnet som får namnet ”debutant” och som dödar utan att lämna spår.

Närheten till döden gör att funderingar på det passerade livet tar plats. Här utforskas de i lite varierade tongångar. Gemensamt för personerna med dessa tankar är att de har en stark självbild som sakta har börjat krackelera.

All denna hängivenhet för ett högre syfte – så lockande och så skrämmande på samma gång. Lebedev har blick för den där gränsen som passeras och blir oåterkallelig. Vilket pris kan ambitioner ha? Kan man överhuvudtaget undgå kittlingen när nyfikenhet och intelligens mixas?

Tydligare kan det väl inte bli när Lebedev på försättsbladet valt att citera ur Goethes Faust:

Kusin och skälm, jaså du möter mig
i rätta stunden? Jag vill tacka dig.
En lycklig händelse att du är här!
Jag måste verka, därför att jag är.
Nu vill jag komma in i arbetstagen.
Du kan väl hjälpa mig – du är förslagen! *

Visst skulle jag kunna läsa berättelsen som en thriller också, eftersom kapitlen omväxlande är skrivna ur jägarnas perspektiv, de som omnämns som sergeanten och majoren. När de åker på sitt uppdrag att finna Kaitlin följer de handboken för agenter fullt ut och de är vältränade för det. Trots alla förberedelser och all erfarenhet får de rollen som berättelsens skälmar för att låna ordvalet hos översättaren till Goethe-citatet. De är effektiva men det är inte alltid verkligheten följer agenters scheman, något som ger ett lättsamt anslag i mitt tycke. Samtidigt skildras hur en av dem störs av återkommande minnen från terrorkrig. När han tänker på sin 16-årige son, en mjuk och ömtålig människa, tar en besvärlig osäkerhet plats. Det här gör att jag får byta läsart än en gång och jag undrar om romanen som helhet kunnat tjäna på att utesluta situationskomiken.

Lebedevs utmärkta gestaltningsförmåga gör ändå intryck. Jag kommer främst att minnas hur nära jag kom alla personer han gör så levande och mänskliga.

*Översättare Britt G. Hallqvist, 1956

Similar Posts:

• Syns inte, finns inte
• Krypande och mänsklig sci-fi
• Djävulsk briljans
• Låt oss tala om Debutanten och Formen och Sovjet
• En postsovjetisk odyssé

Den unge mannen får lära sig att försörja sig själv och att känna igen vilka han kan lita på och vilka som är lurendrejare. Mot slutet av boken har han valt att följa med en ukrainare som driver en affär i en by nedströms längs Volga. Denne Chochol är en utböling som dristar sig att ta lägre priser än de två andra, mer etablerade handlarna i byn. Många av de förmögnare byborna och bönderna är därför emot Chochol och bedriver ett lågintensivt krig mot hans rörelse. I den konflikten får Maksim lära sig att ta ställning och ta ansvar för sina val.

Bonden framställs ofta som ryggraden i det ryska samhället. Men Maksim får anledning att ifrågasätta denna urbild. Han ställer sig även tvivlande till begreppet ”folket”.

När folket kom på tal, kände jag med bestörtning och självtvivel att jag på denna punkt inte kunde tänka på samma sätt som dessa människor. För dem utgjorde folket själva sinnebilden av vishet, andlig storhet och barmhärtighet, en närmast gudalik och odelbar organism, själva förkroppsligandet av all härlighet, rättvisa, storhet. Något sådant folk kände jag inte. Jag hade mött snickare, stuvare, murare, jag kände Jakob, Osip, Grigorij, men här talades det om ett till sitt väsen enhetligt folk och man ställde sig själva på en lägre nivå än detta, i ett beroende av dess vilja.

Livets hårda skola ger alltså Maksim insikter om tillvarons mångfald och komplexitet. Han lär sig att inte förenkla, att solidarisera sig med människor i nöd – en överlevnadsinstinkt för alla fattiga, att inte placera medmänniskor i stereotypiska fack.

Mina universitet står på egna ben, men är tredje och sista delen i ett självbiografisk verk. Den har ett friskt språk som väl överensstämmer med huvudpersonens vakna iakttagande och aptit på livet. Valet att skildra proletariatet längst ner på den sociala trappan är banbrytande. En hel genre skulle växa fram i Maksim Gorkijs fotspår – arbetarlitteraturen. Inte minst i Sverige.

En eloge till Lundaförlaget Bakhåll som ger ut denna klassiker i nyöversättning av Bengt Samuelsson och dessutom i ett beständigt trådhäftat halvklotband.

Similar Posts:

• Mastigt, träligt, underbart
• En av de stora berättarna
• Porträttsamling från fängelset
• Ytligt om poesins och psykets djup
• Pasternak om sitt liv fram till 1930

Men man ska akta sig för att underskatta sprängstoffet i signalpolitiken. Icke-adliga personer kan under rätt omständigheter få tillträde till klubben. Vissa före detta livegna adopteras av sina före detta herrar. På så vis är det föränderliga tider. Men som alltid är den gamla makten ovillig att på riktigt avstå sina privilegier.

I maklig takt stiger temperaturen i tryckkokaren som är det ryska samhället. Nihilistiska terrorister förbereder fasansfulla illdåd. De omsorgsfullt utmejslade romanfigurerna dras alla på olika sätt in i intrigen.

Det är frestande att läsa Onda andar med biografiska glasögon. I sin ungdom på 1840-talet hade Fjodor Dostojevskij ingått i en krets av radikaler, organiserade i hemliga celler, precis som huvudpersonerna i Onda andar. Ledargestalten då, en viss Nikolaj Spesjnev, kan sägas vara representerad i romanen av Stepan Trofimovitj Verchovjenskij, det är en gängse läsning.

Onda andar utspelar sig dock i en tid då Stepan Trofimovitj är något av en föredetting. Det är hans son Pjotr Stepanovitj och vännen Nikolaj Vsievolodovitj Stavrogin samt deras generationsfränder som stiger fram och utgör romanens verkliga huvudpersoner. De tar det politiska idégodset vidare i en radikalare riktning.

Fjodor Dostojevskij följde vid tiden för romanens tillblivelse noga rättegången mot ett stort antal nihilister, vars ledare hette Sergej Netjajev. Denne kan betraktas som en radikalare uttolkare av socialisten Spesjnev. Netjajev kan mycket väl ha tjänat som förebild för en eller flera av romanens radikaler.

Ett av verkets teman är alltså spänningarna mellan generationer under en epok då det gamla agrara samhället och dess maktstrukturer utmanas av nya idéer. Vilket ansvar har den äldre generationen för sina lidelser och hur dessa senare muterar till något oerhört?

Läst på det sättet blir Onda andar en viktig roman för vår tid. I USA följer vi hur Republikanerna, ”The Grand Old Party”, håller på att transformeras till Trumpklanens parti. Och här hemma har vi första parkett för att bevittna vad som kan åstadkommas när socialdemokraterna tappar mark till nationalister.

Men det där är makroperspektivet. Fjodor Dostojevskijs verkliga mästarprov är den psykologiskt inträngande karaktärsskildringen. Få författare skapar så trovärdiga gestalter och relationer. Han har god hjälp av den allvetande berättaren G-v, vars insikter och iakttagelser det ibland är svårt att förstå hur G-v kommit över.

Onda andar är emellertid en satir tecknad i mörka toner. Det finns stunder då man frågar sig hur mycket författaren egentligen känner för romanens figurer, många av dem framstår i så löjlig dager. Men det är väl så vi människor ofta är: löjliga.

Romanen påminner om en Shakespearesk tragedi. Den har tre delar som var och en bär på sin kulmen mot slutet. Det saknas verkligen inte galenskap, nattsvart hat, svek, mord och självspillingar. Men i flera fall står Fjodor Dostojevskij upp för sina löjliga figurer till slut. I synnerhet gäller det Stepan Trofimovitj, vars död får ett särskilt försonande skimmer över sig.

2021 firades 200-årsjubiléet för Fjodor Dostojevskijs födelse, bland annat med denna utgåva från Modernista. Likt Idioten, Bröderna Karamazov och Brott och straff är Onda andar en roman att återvända till igen och igen. Här finns ständigt nya perspektiv att upptäcka hos människan.

Similar Posts:

• Revolution rock
• Väntar på färgläggning
• Det är synd om människokräken
• Styvfaderns skeva sorg
• Tankeväckande tegelsten

Som läsare blir jag verkligen skriven på näsan vad Tjechov anser om kroknäsorna, som han kallar dem, judarna, sida upp och sida ner. Några fler dimensioner på den mannen hade varit intressant, även om Tom Sandqvists grepp att levandegöra figurer ur Tjechovs egna noveller, och låta dem befolka Anton Tjechovs egen bekantskapskrets, alltid piggar upp.

Och naturligtvis behöver inte Tjechovs antisemitism vara helt tagen ur luften, den låg säkert i tiden. Vår egen Strindberg hyste ju även dessa åsikter under en tidsperiod. Men ändock. Är Sandqvists syfte att provocera genom att framställa Tjechov så gräll, kunde han gott strukit antalet gånger smädeord för judar trillar den ryske dramatikerns mun med minst en tredjedel, och ändå uppnått sin avsikt, med råge.

Men det vindlande språket i denna bok ska Sandqvist ha. De ibland oändligt långa meningarna är, precis som i den förra boken jag läste av samme författare, Efterlämnad egendom (2017), fortfarande en njutning. Antalet adjektiv stör inte alls. Det gnisslar, fräser, stinker, pulserar och stänker. Det är så man skulle vilja vara där i Ryssland på den andra halvan av 1800-talet, och ta en tugga av någon av alla piroger de ständigt stoppar i sig eller fullständigt ohämmat hälla i sig av vodkan de dricker.

I detta slingrande språk finns en värme och humor jag gillar. Jag blir också sugen på att resa till det ryska landskap där denna bok utspelar sig, så som det är beskrivet med provinser som liksom aldrig tar slut. Inte minst skulle jag vilja ta mig till Anton Tjechovs födelseort, Taranrog, som han verkade hysa en hatkärlek för.

Och visst är Isaaks och Antons vänskap som skildras i boken spännande, inte minst därför att Isaak själv är jude och att jag får en känsla av att de båda herrarna är från olika samhällsklasser. Vad det innebär för en relation av förståelse och den raka motsatsen. Plus att de hela tiden har de olika konstnärliga utgångspunkterna, skrivande och målande, att ständigt stöta och blöta. Deras vänskap sätts dessutom ytterligare på prov när deras kejsar Alexander II mördas 1881. Då de antijudiska stämningarna i samhället stegrar betydligt.

Antons och Isaaks hatkärlek för varandra utgör också titeln på boken. Det är nämligen vad Isaak ropar till Anton när han får syn på honom på andra sidan floden i början på boken.

Krokodilen är en bild för hyckleri. Kräldjuret som enligt folktron brukade gråta över sina offer sedan han väl slukat dem. Det tveeggade i att med den övre delen av käken predika föredöme och lärdomar, medan den undre käken förblir stel.

Denna bok har iallafall haft det goda med sig, att jag blivit väldigt nyfiken på Anton Tjechov. Jag måste helt enkelt bege mig till närmaste antikvariat för att dyka ner i Tjechovs klassiska noveller. Är de lika bra som ryktet säger? Hur kan de komplettera min bild av denne författare ytterligare?

Similar Posts:

• 4 x ryska klassiker
• Politik och litteraturkritik
• Våld, åtta till fem
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Plötsligt en dam i Jalta

Katja Petrowskaja har faktiskt en del gemensamt med mig: hon flyttade till Tyskland som vuxen och hon har inte tyska som modersmål. Och i boken nämner hon sin tyske man, det har jag också en, och efter ett visst googlande fick jag fram att hon har två barn – precis som jag! Men där, där tar likheterna slut.

I Vielleicht Esther berättar Katja Petrowskaja i korta prosastycken sin judiska familjs historia. Mestadels på grund av krig flyr hennes äldre släktingar tvärs genom de östra delarna av Europa, med nedslag i Polen, Sovjetunionen och Österrike. Temat är tungt, språket är lätt. Hon berättar om de släktingar på moderns sida som i sju generationer lärt dövstumma barn att tala och om hur de hals över huvud flydde när kriget kom. Hon berättar om sin fars babuschka, hon som gett namn åt boken och kanske hette Esther, som blev kvar i Kiev när resten av familjen flydde. Hon slutade sina dagar i massgraven Babij Jar tillsammans med över 33 000 andra kvarblivna.

Att jag behövde längre tid än vanligt, för att läsa den här boken, har inte ett dugg med Katja Petrowskajas synnerligen spänstiga prosa att göra. Det berodde helt på att det i mitt huvud snurrade alltför många tankar på semester i coronatid och det gjorde mig okoncentrerad. När jag väl satte mig och började läsa, hade jag svårt att sluta. Textens korta stycken, lockar till att läsa ”bara ett till” och trots de dramatiska och ofta tragiska livsöden som skildras, innehåller texten både humor och självreflektion.

Ett av de avsnitt som berörde mig mest, var när Katja Petrowskaja besöker koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Kapitlet heter ”Beim Großvater”. Hon letar förgäves efter spår av sin farfar på koncentrationslägrets minnesplats. Hur beter man sig ens på en sådan plats?

Ich ziehe bunte Bänder aus meine Hosentaschen. Noch mehr, noch mehr. Bunte Farben auf dem verblichenen Schwarzweiß. Wie ein Clown. Ich kann alles. Sie warten. Ich bin hilflos. Ohne Ende ziehe ich bunte Bänder aus den Taschen, ich will Freude verbreiten. Wie soll ich mich hier benehmen? Hier im KZ.

Ur samma kapitel fascineras jag av hur hon samtidigt reflekterar sitt nya språk:

Ich suche meinen Großvater. Ich bin gekommen, um ihn abzuholen. Ich weiß, er wiegt nun 49 Kilo. Doch damit fällt er hier nicht auf. Keiner wiegt mehr. Meinen Sie, dieses Bild sei unzumutbar? Keine Sorge. Es ist angemessen. Ich habe dieses Wort vor kurzem gelernt. Das gestalterische Konzept unseres Ortes der Information würdigt die Katastrophe in angemessener Weise.

I en intervju jag läste, beskriver hon att det inte hade varit möjligt att skriva det hon gjorde i Vielleicht Esther på sitt modersmål ryska. Hon förklarar att hon behöver två personer till för att få ihop texterna på tyska, sin tyske man och en tysk väninna. Det låter som en väldigt transparent och spännande skrivprocess, tycker jag, och hoppas att få läsa mer av detta triumvirat.

Vielleicht Esther finns i svensk översättning av Aimée Delblanc som Esther kanske, utgiven av Norstedts 2015 och tidigare recenserad av dagensbok här.

Similar Posts:

• Förlustens och tystnadens historia
• Tema: Brännpunkt öst
• Värdet av ett liv
• Tysk höst
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Att läsa andras brev är att begå ett brott. De är inte till för allas ögon. I brev finns en ärlighet som inte förekommer i andra texter, oavsett om dess funktion var rakt igenom lögn eller inte. Dess ursprungliga intention är oförvanskad. Platonovs brev är, och det ska utan omsvep erkännas, inte alltid helt upphetsande. Däremot är de hederliga oaktat om de vänder sig till sin fru Marija Aleksandrovna Kasjintseva, barnen, olika officiella instanser, Maksim Gorkij eller andra.

Vid Institutet för världslitteratur i Moskva har en grupp genomgrävt arkiven och rotat fram både det ena och det andra. Breven har försetts med välgödda fotnoter vilka har längden av psalmböcker. Breven kontextualiseras genom dessa och vi följer långsamt utvecklingen i Sovjetunionen mot en alltmer färdigutvecklad stalinism. Vi vet vad det kom att innebära.

Det är alltså inte blott och bart en ansamling brev. Vid sidan av fotnoterna finns översättarens kommentarer, bilder, faksimil, en påbörjad ”brevroman” samt en oförskämt lärorik och välskriven inledningstext av Natalja Kornijenko – Platonov utifrån breven. Frågan vilken riktning författarskapet hade tagit utan repressalierna och de svåra förhållandena blir hängande. Onekligen har det verkat som inspiration, men ändå kvarstår en alexandriakänsla.

Innan läsningen var jag en gnutta orolig för hur dessa brev skulle påverka min syn på författaren Andrej Platonov. Det är ett riskabelt företag att fördjupa sig i en omtyckt och omhuldad författares liv. Vad kan inte dyka upp! Vilka komprometterande detaljer kan inte förvrida de skönlitterära verken!

Inte på ett negativt vis kom det att visa sig. Breven, kompletterade med fotnoterna och Kornijenkos text, ger ett djup till böckerna jag inte skulle finna annorstädes. Andrej Platonov blir en levande människa och hans egna umbäranden och lycka ändrar förståelsen för de verk som redan finns översatta. Tjevengur och Grundgropen är de böcker jag håller som tätast och hårdast mot mitt bröst. Det blir oerhört tydligt var stoffet kommer ifrån. Även dessa böcker finns utgivna på Ersatz. Läs. Också deras bok om Platonov med texter skrivna av personer inom ett vitt spektrum av fält rekommenderas.

Naturligtvis går det inte att förbise översättaren Kajsa Öberg Lindsten. Många guldpläterade rubel bör kastas åt hennes håll. Även Ola Wallin, denna noggranna korrekturläsare, förtjänar beröm. Jag har aldrig stött på ett stavfel i deras böcker. Jag minns med smärta när jag läste Bröderna Karamazov i Wahlström & Widstrands upplaga. Vid 600 och några sidor stötte jag nämligen på ett stavfel. Tårarna flödade.

Att recensera brev låter sig givetvis inte göras. Men nu är denna bok inte bara brev. Desto större tacksamhet. Boken delar kanske upp läsarna i två kategorier. Antingen kreverar man, begråter det olyckliga i att man givit sig in på en resa man inte kan avsluta på grund av sin fåfänga.

Eller så jublar man.

Similar Posts:

• Mellan absurdism och verklighet
• Framåt – mot lyckan!
• I brotten och tystnaderna
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Dubravka Ugrešić rör sig ledigt i de snåriga relationerna inom den ryska avantgardistiska gruppen Oberiu. Den anses vara den sista av alla de experimentella grupperingar som uppstod under ryska revolutionen. Lärt ledsagar hon läsaren i författaren Boris Pilnjaks öden i Japan. Genomgående finns en stark drivkraft att återupprätta litteratur som medvetet osynliggjorts av 1900-talets auktoritära regimer.

(…) mina och likasinnades litterära upptäckarmödor gick hand i hand med den rättfärdiga känslan att vilja rädda texter och deras författare ur den stalinistiska glömskans käftar.

Rättfärdigt, absolut. Och angeläget! 1930-talets stalinism upphöjde några få, men avrättade femtonhundra framstående författare. Ändå tänder essäerna inte riktigt till. Om det är för alla petigt redovisade namn och detaljer, för bristen på närvarokänsla, eller kanske för det faktum att de flesta texter saknar en riktig clou…

Det är först när berättaren får ett oväntat arv som Räven blir engagerande. Författarinnan bor sedan många år i Amsterdam, men en okänd beundrande läsare har testamenterat henne en stuga på den kroatiska landsbygden. Det visar sig emellertid, precis som i sagorna, att det lilla huset redan har en invånare. Ett oväntat möte frammanar minnen från inbördeskrigets Jugoslavien.

Men annars har berättarjaget sin hemvist bland författare och akademiker i den europeiska intellektuella miljön: litteraturfestivaler, bokmässor och universitetsseminarier. Det är en ganska ensam tillvaro. Visserligen överraskar berättaren sig själv gång på gång med en öppenhet för nya möten. Sådant bör löftet om goda berättelser. Men människorna runtomkring henne är mest ytliga, påflugna och svåra att bli av med. Besvikelser, rätt och slätt.

Den leda essäförfattaren känner drabbar även läsaren.

Dubravka Ugrešić, liksom landsmaninnan Slavenka Drakulić, gav en gång världen inträngande analyser av kriget i det forna Jugoslavien. De bjöd båda nationalismen motstånd och tvingades i exil. Kanske är det denna erfarenhet som plågar berättarjaget i Räven? Man kunde önska henne någon slags befrielse från mörkret.

Vid ytterligare ett tillfälle glimmar det till, nämligen i essän ”Little Miss Footnote” om en bibliotekarie i New York som vill förbättra sin ryska. Dorothy Leuthold erbjuder sig att skjutsa ett flyktingpar genom USA i sin nya Pontiac. Det är sommaren 1941 och det äkta paret vill gärna se landet, samt fånga fjärilar. Här handlar det om Vladimir Nabokov och hans fru Vera. Dorothy Leuthold blir indragen i den stora väv av texter som kretsar kring Nabokov.

Vi är allesammans texter, vi går omkring i världen med osynliga kopior fasthäftade vid oss, med många revideringar av oss själva, vars existens, antal och innehåll vi inte har en aning om. På huden bär vi omkring på livsberättelser om andra människor som vi inte ens vet någonting om. Vi klibbar alla fast vid varandra likt genomskinliga ark med dold text, vi växer in i varandra, hemliga hyresgäster flyttar in i oss allihop, i var och en av oss, vi flyttar allesammans in i andras hus. Nabokov tycks ha haft rätt när han sa att vi alla är små delar av en megatext, fotnoter i ett väldigt, oavslutat mästerverk.

Essän är laddad med närvaro. Dess författare har starka åsikter om Vladimir Nabokov – hon tycker inte om hans mansplaining och gubbighet. Dessutom är det ett fascinerande mysterium som blottläggs, en till synes oansenlig person råkar hamna i världslitteraturen. Så snärtigt kan en räv skriva om litteratur! Tyvärr uppväger inte essän helhetsintrycket.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Den smakar bittert – och ljuvt av liv
• I brotten och tystnaderna
• Mastigt, träligt, underbart
• Nu prjamo amerikanets!