"Det är en i högsta grad misstänkt person: beläst, utmärkt stilist, har vandrat genom nästan hela Ryssland huvudsakligen till fots".

Det här är det signalement som tsarens polis utfärdade i slutet av 1800-talet. Mannen är Aleksej Maximovitj Pesjkov mer känd under författarnamnet Maksim Gorkij, en av Rysslands stora berättare. Han föddes 1868 i Astrakan. Eftersom fadern dör när Gorkij bara är fyra år gammal flyttar han med sin mor till släktingar i Niznij Novogorod. Staden byter 1932 namn till Gorkij. Hans uppväxtår är den ryske proletärpojkens. Under bistra år som bland annat springpojke, kökspojke och bagarlärling får han erfarenhet av människor och förhållandena i sitt hemland.

Hans väg till bildning är den självlärdes. Första publiceringen sker 1892 med "Makar Tjudra". Den följs av en lång rad noveller där han berättar om vandringsåren längs de ryska landsvägarna och om människor han har mött. I början ger han en romantiserande bild av de luffare som han möter och kanske framförallt av det fria liv de lever. Senare ser Gorkij dessa människor som han kallar "Barfotingar" i en allt mer verklighetstrogen dager. De lever ett fattigt och hårt liv där tillvaron ter sig ganska hopplös.

Omkring 1900 när han har publicerat sina första noveller är han Rysslands populäraste författare, detta trots att Tolstoj ännu levde och Tjechov stod på höjden av sin skaparkraft.

Gorkij flyttar till Peterburg där han kommer i kontakt med marxistiska och socialdemokratiska kretsar. I "Sången om stormfågeln" (1901) tar han i allegorisk form upp den kommande revolutionen. 1902 sätts hans skådespel "Natthärbärget" upp på en scen i Moskva. Det är ett nödrop från samhällets bottenlager, en stark teckning av dessa olyckligt lottade människors vardagsmiljö. Med detta drama lägger han hela den litterära västerländska världen för sina fötter.

Gorkij arresteras 1905 efter att ha tagit aktiv del i 1905 års revolution. En proteststorm från hela världen gör att han släpps och reser till USA. Han fortsätter till Capri, Italien där han slår sig ner för att råda bot på sin tuberkulos. Det blir tyst kring honom ett antal år och han ses som en färdig man inom litteraturen. Men olyckskorparna har fel, 1914 kommer första delen av en självbiografisk trilogi ut. En självbiografi som slår allt det han tidigare har skrivit.

Första delen "Min barndom" börjar med att fyraårige Aleksejs far är död. Tillsammans med sin mor reser han på Volga för att bo hos sin mormor och morfar. Modern klarar inte av sina bröders eviga träta om arvet efter fadern, som ännu ej är död. Hon lämnar Aleksej för att hitta arbete på annat håll. Aleksejs morfar är en sur, grinig och snål person som ständigt plågar sin omgivning. Men till det positiva för Aleksej hör att han lär honom att läsa och skriva. Mormodern däremot står för det goda i livet, hon tröstar barnen när de får stryk och hon är en fantastisk sagoberättare. Sin mor har Aleksej inte särskilt mycket kontakt med, hon dör när Aleksej bara är tio år gammal. Morfadern säger då till honom: "Seså ja Leksej, du är ingen medalj jag vill inte ha dig hängande på mig. Ge dig ut i världen ."

Andra delen heter "Ute i världen" (1917) och inleds med "Jag var ute i världenÂ….". Här får vi följa den unge Aleksej och hur han på olika sätt förtjänar sitt uppehälle. Först hamnar han hos några släktingar till mormodern. Där är det meningen att han ska få lära sig göra ritningar, men i stället får han utföra allt hushållsarbete. Han rymmer därifrån och får arbete som diskpojke på en Volga pråm. På pråmen träffar han en kock som kommer att betyda mycket för honom. Kocken uppmanar honom att läsa så mycket som möjligt, eftersom han själv inte kan läsa får Aleksej ofta läsa högt för honom. Det är inte populärt hos den övriga kökspersonalen som genom falska beskyllningar tvingar Aleksej av båten. Han återvänder till sina morföräldrar, men blir tillbakaskickad till mormoderns släktingar. Där får han mycket stryk på grund av sin stora kärlek till böckerna. Återigen lämnar han släktingarna och lyckas få ihop till sitt uppehälle genom att arbeta som målarlärling i en ikonverksstad. Aleksej fortsätter att läsa mycket och han träffar genom sitt kringflackande liv många olika typer av människor. Genom sina egna erfarenheter skapar han sig en stor förståelse för hur hårt och svårt människor har det. Här väcks en önskan om att förändra dåtidens samhälle till något bättre för människor.

Tredje och sista delen i trilogin heter "Mina universitet" och den utkommer 1923. Boken inleds med: "Jag begav mig alltså till universitetet i Kazan för att studera, varken mer eller mindre." Aleksej upptäcker ganska snart att drömmen om en vetenskaplig bana bara är en dröm. Hans kontakt med universitetet begränsar sig till att som bageriarbetare lämna bröd till studenterna. Efter tiden som bageriarbetare försörjer han sig genom att arbeta i hamnen. Det är ett tufft arbete, men han trivs och fascineras av människorna som han arbetar med. Aleksej kommer så småningom med i en revolutionär studiecirkel. I den ingår många radikala studenter. Gruppen uppfylls av en längtan efter att förändra livsvillkoren för folket i Ryssland. Aleksej med sin bakgrund blir förvirrad. Han vet inte var han hör hemma. Är det hos folket, vilket han tidigare har ansett som självklart, eller är det hos de intellektuella med vilka han delar sitt stora intresse för litteratur och sin dröm om att förbättra samhället för människan. Han försöker ta sitt liv men misslyckas. Kort efter självmordsförsöket får han arbete hos en man som kallas "Lillryssen". "Lillryssen" äger en butik men sysslar också med politisk agitation. Aleksej trivs inte, människorna i byn är misstänksamma och fientliga. Fientligheten slutar med att butiken sätts i brand. Aleksej blir mycket upprörd och lämnar byn. Han ger sig iväg på en pråm på Volga och här slutar boken.

Det är inte ofta man läser 700 sidor och känner sig besviken över att någonting har tagit slut, men efter Maksim Gorkijs underbara trilogi så känns det just så. Vad händer sedan, jag vill veta mer. Men det finns ingen fortsättning.

Under första världskriget intar Gorkij en antinationalistisk ståndpunkt och han välkomnar 1917 års ryska revolution. Hans ställning i det nya Ryssland blir hög, han blir något av en idol och nationalhjälte. 1934 väljs han till det nybildade sovjetiska författarförbundets första ordförande. Under författarkongressen samma år antas riktlinjer för de socialistiska författarna. Enligt dessa riktlinjer skulle man skildra det socialistiska samhället realistiskt, men i en positiv och medryckande anda. Detta program kom att kallas "Den socialistiska realismen".

För den ryska litteraturen innebär programmet en katastrof, även om det produceras stora mängder litteratur är det mesta likriktat. De författare som hade en annan åsikt tystnade när den konstnärliga friheten dog. Några få vågade trotsa och försökte ge en mer verklighetstrogen bild av Stalins Sovjetunionen. För de flesta av dessa författare gick det illa. De uteslöts ur författarförbundet och fick publiceringsförbud eller avrättades under de många utrensningarna.

Även om man så här i efterhand nog kan tycka att Gorkij delvis blev en bricka i det socialistiska partiets spel så blev han till sin död den 10 juni 1936 en viktig och egensinnig kulturpersonlighet. Hans död är forfarande omgiven av mystik. En grupp med landets säkerhetschef i spetsen avrättas för att ha tagit Gorkijs liv.

Gorkij kan tekniskt sätt inte räknas som någon litterär nydanare. Han fortsätter en gammal rysk berättartradition i exempelvis Gogol och kanske också Leskovs anda. Han är som berättare djupt förankrad i en svunnen epok. Maksim Gorkij betyder Maksim den bittre och även om Gorkij skildrar ett samhälle med mycket misär och elände så får jag ändå en känsla av en viss optimism eller framtidstro när jag läser hans böcker. Det finns en värdighet och en värme och djup mänsklighet bevarade hos en hel del av de människor han beskriver, trots deras eländiga tillvaro.

Gorkij målar tavlor med sina ord och otvivelaktigt gäller samma sak om honom som han själv en gång sa om Dickens :"Han har förstått det svåraste av alla konster: Den att älska människorna".

Hela trilogin får betyget 8, första delen 10.