dagensbok.com » Revolutioner

Pija Lindenbaum "Vitvivan och gullsippan"

Anna Liv Lidström — Sun, 05 Dec 2021 23:00:55 +0000

DET FINNS FYRA HUS.
I huset med röda fönsterluckor får Vitvivan. Gulsippan går i det med det med gröna. Mitt emellan äter vi mat och gör allt annat. Där borta i trädet bor Shäfen. Det är nästan som förskolan men man blir inte hämtad. Allting är roligt här.

Det är många barn, kanske tusen tror berättaren. De får springa runt som de vill. Men inte utanför strecket som Shäfen ritat upp. Ingen går därutanför, inte ens Shäfen själv. För utanför strecket är det farligt. Där kan det komma en blixt eller ett lejon ryktas det.

Shäfen bestämmer att alla har det bra bakom strecket. Shäfen bestämmer också vad alla ska göra hela tiden. Det kan ju vara bra att slippa komma på det själv tänker berättaren.

Livet bakom strecket är väldigt inrutat. Shäfen styr likt en despot. Vitvivan har det ändå rätt kul. De har målning med riktiga vuxenfärger och hoppar studsmatta. Under tiden skalar Gulsippan potatis och bär sten i bakgrunden.

En dag frågar bokens jag Shäfen varför Gulsippan inte får vara med, det är ju orättvist. Shäfen svarar att det ska vara orättvist här och att hen tycker om när det är orättvisa. Här kommer berättelsens vändpunkt. De priviligierade Vitvivorna byter en natt plats med Gulsipporna. Till en början är de små sipporna motsträviga. Så djupt sitter Shäfens makt. Men de blir övertalade, för visst vill de sjunga och hoppa studsmatta? Inte bara skura golv och vara tysta?

Lindenbaums illustrationer känns igen sedan tidigare. De är detaljrika och spännande att fastna vid. De ger texten ytterligare en dimension. Jag fastnar särskilt vid karaktärernas miner. Blickarna är omsorgsfullt riktade och munnarna kompletterar. Det här är en sådan där bok som jag vill läsa med barn och stanna vid de omsorgsfulla bilderna och prata länge om dem tillsammans. Det känns oerhört viktigt att prata om att det går att göra skillnad, särskilt om vi går samman. Det är när vi sammanstrålar som vi blir som starkast. Och då kan vi förändra.

Vitvivan och Gullsippan är en bok som handlar om att göra revolution. De unga blombarnen sliter sig loss från Shäfens förtryckarfasoner och vågar sig till slut över strecket och vidare ut i världen. De bestämmer sig för att leta efter en framtid där de själva bestämmer. Det är ett hoppfullt och öppet slut, och samtidigt en början på något nytt.

Charles Dickens "Historien om två städer"

Ella Andrén — Sat, 23 Jan 2021 23:00:46 +0000

Giljotinen tornar upp sig över omslaget till den här utgåvan av Charles Dickens klassiska Historien om två städer. Det där var nog förresten en tautologi, att säga att Dickens är klassisk. Dickens är synonym med klassisk.

Inledningsraderna till Historien om två städer är till exempel så berömda att jag nästan får overklighetskänslor när jag läser dem.

Det var den allra bästa av tider, och det var den allra värsta. Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter. Allt låg framför oss, och intet låg framför oss. Vi var alla på väg direkt till himlen – eller till det motsatta stället. Kort sagt, tidsperioden liknade så mycket nutiden, att några av de mest högröstade av dess beundrare hävdade, att den var enastående i världshistorien.

Perioden Dickens beskriver är alltså franska revolutionens tid, som redan på hans tid låg 70-talet år i det förflutna. Det är också en stor anledning till att jag plockar upp den – revolutioner är fascinerande. Så mycket ambitioner och drömmar som plötsligt fattar eld och inte sällan brinner upp. Varför är det så förbaskat svårt att förändra samhället på ett vettigt sätt?

Det Dickens beskriver här är emellertid långt ifrån några intellektuella visioner om ett bättre samhälle. Här är det förtrycket av människorna som fungerar som en krutdurk. De har ingenting kvar att förlora, och då smäller det. Den där dubbelheten som är så tydlig i inledningsraderna finns med hela tiden. Revolutionen är förskräcklig, blodtörstig, men den är också en begriplig reaktion på ett tillstånd som i sig var förskräckligt och blodtörstigt.

Det är i den dubbelheten som Dickens är briljant här. Han är högtravande, han är satirisk. Han är djupt kritisk, och djupt inkännande. Men det är samhällsskildringen jag tar med mig från den här romanen, inte så mycket intrigen och karaktärerna.

Tvärtemot har jag svårt att komma in i den. Jag snubblar på det omständiga språket – fastän omslaget är nytt, snyggt och suggestivt är översättningen gammal, och det märks – och har svårt att få grepp om vad det går ut på. Vilka karaktärer är egentligen centrala, och när ska den där revolutionen börja?

Istället inleds romanen med en omständlig resa genom England, mot Frankrike, där en bankman ska hämta en gammal klient som länge suttit fängslad. Med sig får han klientens vackra, genomgoda och genomkvinnliga unga dotter. Senare ställs en man inför rätta som fransk spion, och går faktiskt fri. Liksom den fängslade mannen, doktor Manette, är han fransk migrant, men mannen, som kallar sig Darnay, har inte räknats till regimens fiender. Han är tvärtom en adelsman, visar det sig, som avsagt sig sina privilegier, men som ändå, när revolutionens stubin brunnit ut, ska få svårt att avsvära sig släktens ogärningar.

Asch, det skulle ta ytterligare minst en sida att försöka förklara alla dessa turer. Hade det inte varit för allt våld och blod hade det kunnat likna intrigen i en svensk pilsnerfilm. Det är tidshopp och förvecklingar, alla är kära i den vackra unga dottern, och fysiska dubbelgångare spelar en stor roll. Mitt i ordrikedomen slås jag plötsligt av hur filmiskt Dickens ändå bygger upp spänningen till slut.

Den enda karaktär jag egentligen skulle läsa romanen för är den ondskefulla revolutionären madame Defarge, som stickar såväl vid bardisken som vid giljotinen, och som skamlöst gör sin egen agenda till revolutionens. I hennes stickning ryms, långt innan de första huvudena faller, listan över alla dem hon och hennes man anser kvalificera sig för dödsstraff. Bara det.

Nej, det här är en roman att läsa för tidsskildringens skull, och för de bevingade orden. För det är den väldigt värd att läsa. Även om den tar sin tid att komma igång.

Volker Weidermann "München 1918 "

Klas Rönnbäck — Sat, 12 Sep 2020 22:00:09 +0000

Första världskriget håller på att ta slut. I Ryssland har en revolution brutit ut, och kommunister tagit över makten. Även på andra håll i världen pyr missnöjet. Inte minst i München i Tyskland, där en revolution också bryter ut. Under en tid kommer den gamla eliten att kastas ut, och nya människor kommer till makten – inte minst en rad för sin tid mer eller mindre kända tyska kulturpersonligheter.

I den här boken skildrar kulturredaktören Volker Weidermann den tyska revolutionen 1918. Det är en revolution som inte uppmärksammats särskilt ofta i tidigare litteratur, framförallt inte litteratur som finns på svenska – i alla fall inte om man jämför med den betydligt mer omskrivna ryska revolutionen, eller nazismens framväxt i Tyskland på 1930-talet. I så måtto är det en välgärning att Weidermanns bok nu ges ut i svensk översättning.

Fokus ligger framförallt på flera av de ledande personerna under revolutionen, inklusive Kurt Eisner som ledde utropandet av den första rådsrepubliken, och flera av de författare – inklusive Rainer Maria Rilke och Thomas Mann – som deltog. Till skillnad från i Ryssland, där bolsjevikerna lyckas konsolidera sin maktposition, så blir revolutionen i München dock mycket kortlivad. Också det skildras tämligen ingående, där en viktig faktor var maktkamper mellan olika fraktioner, och revolutionärer som inte kan enas om vare sig mål eller medel.

Det är många personer som figurerar, faktiskt så många att jag någon gång önskar att det hade funnits ett kort persongalleri summerat någonstans i boken. Nu får man läsa den utan det. Alla de arbetare och andra som också deltog i den revolutionära kampen finns förstås också med, men spelar däremot en betydligt mer undanskymd och indirekt roll, i den här skildringen. På det sättet är det här en mycket klassisk form av historieskrivning, med fokus på de Stora Männen, även om det nu handlar om de Stora Revolutionärerna, snarare än kungar, generaler och presidenter som annars är så vanligt förekommande i populärhistoriska verk.

Det ska inte förta värdet av den här boken. Weidermann skriver bra och lättillgängligt om en mycket spännande tid och process, så detta är, ur det perspektivet, en mycket njutbar läsning.

Henrik Brandão Jönsson "Där solen aldrig går ned"

Eva Wissting — Wed, 26 Aug 2020 22:00:25 +0000

Henrik Brandão Jönssons senaste bok har ett tydligt koncept: att presentera sju länder utifrån de sju dödssynderna. Det de sju länderna har gemensamt är att de alla tillhör den så kallade lusofona världen, alltså den portugisisktalande. Sex av dessa länder är alltså före detta kolonier och det sjunde landet är den forne kolonialmakten Portugal.

Enligt Brandão Jönsson är det alltför få som är bekanta med de här länderna, jämfört till exempel med den anglofona världen. Det har han ju rätt i, i alla fall om vi ser till vår västerländska del av världen.

Därför tar författaren oss genom, till att börja med, frosseri i Goa, vällust i Mocambique, girighet i Macao och högmod i Timor-Leste. Efter att ha läst bokens fyra första kapitel, känner jag då dessa fyra länder bättre än jag gjorde innan? Mja, kanske lite smått.

Brandão Jönsson skriver bra och språket flyter på och dessutom märks det att han har läst på. Men tyvärr blir känslan mer att så mycket som möjligt ska stressas igenom, än att boken ger olika pusselbitar som får landa och tillsammans skapa någon slags bild eller känsla. Det blir mer som att läsa en hurtig resebroschyr som ska rymma det mesta inklusive ett kort stycke om landets historia, lite läcker mat, något om politiken kanske, och så vidare. Det blir för mycket olika trådar som inte knyts ihop.

Men sedan händer något i kapitlet om vrede i Angola. Här får vi olika pusselbitar som faktiskt trillar ner till något som blir en slags fördjupning av landets bakgrund. Det blir ett kapitel som ger lite mer än korta möten där författaren strax kastar sig in i en taxi för att snabbt dra vidare. De olika trådarna passar ihop och blir till en väv.

Sedan återstår lättja i Brasilien och avund i Portugal. Även dessa två kapitel fungerar bättre och är mindre stressade än första halvan av boken. I alla dessa tre sista av bokens kapitel – Angola, Brasilien och Portugal – behandlas och problematiseras slavhandeln på ett sätt som får ses som förtjänstfullt i en bok som väl inte är tänkt att den ska vara alltför tung eller komplicerad.

Det jag allra mest saknar i boken är att få kliva ur vår inpräntade koloniala blick på historien. Den där blicken där människorna som bodde på platserna som vi sedan kolonialismens intåg har lärt oss att kalla för Goa, Mocambique, Macao, Timor-Leste, Angola eller Brasilien, blir osynliga.

Den transatlantiska slavhandeln tas som sagt upp, men ingenstans finns något som egentligen påminner om att de här platserna inte låg öppna och väntande på att bli besuttna av några européer när portugiserna bestämde sig för att stjäla dem från deras ursprungsbefolkningar. I Goa får vi veta att medelklassens (läs kolonisatörernas) tjänstefolk (läs de koloniserade) skapade fantastiska maträtter när de började kombinera råvaror och kryddor från sin egen kultur med kolonisatörernas. Nåt mer får vi inte veta om dessa människor, som i och med kolonisationen blev tjänstefolk. Endast när vi är i Brasilien nämns något om någon urbefolkning, men utan att vi får veta något om dem. Det är som om de aldrig har funnits.

Det finns en hel del intressant i Där solen aldrig går ned, men för att vilja vara en bok som handlar om ett antal länder vars gemensamma nämnare är deras före detta kolonialmakt, så saknar den bakgrund om de människor och kulturer som den kolonialmakten byggdes på.

Elmer Diktonius "Janne Kubik"

Robert Myhreld — Fri, 01 May 2020 22:00:51 +0000

Var det ett inbördeskrig eller frihetskrig i Finland 1918? Meningarna går isär och kommer i slutändan an på ens politiska och möjligtvis historievetenskapliga tycke och smak. Hur som helst kom den vita sidan ut som segrare och otaliga rödgardister hade avrättats eller svultit ihjäl i fångenskap. Även tusentals bland de ”vita” hade fått sätta livet till. Gustaf Mannerheim var vinnarnas hjälte. Samme Mannerheim som sedermera kom att spela en avgörande roll i hur situationen till slut artade sig för Finland i krigen mot Sovjetunionen under andra världskriget. Något som dagens arbetsgivare hade kunnat läsa på hans CV vore: överbefälhavare, marskalk – marsken! – och herra presidentti. Antagligen också: flexibel, lojal, arbetar bra både i grupp och individuellt, håller gärna många bollar i luften och har ingenting emot att arbeta på luncher och hemifrån. Fredagsträning med jobbet är en bonus och absolut ingenting motbjudande. Förmågan att förvandla 2 · 2 till 5 är naturligtvis ingenting man spottar på. Som Fjodor Dostojevskijs källarhålsmänniska menade: ”…att två gånger två är fyra är likväl en ovanligt odräglig sak. Att två gånger två är fyra, detta är enligt min mening rena rama oförskämdheten.”

Wikipedia vet att berätta följande om Elmer Diktonius som skrivit föreliggande bok

…men hela författarskapet präglas av viljan att bryta med den borgerliga estetiken, att skaka om och omskapa det litterära språket, bland annat genom att bejaka talspråkets lyriska kvaliteter och ämnesmässigt ohämmat röra sig mellan högt och lågt.

En vänsterbliven och åtminstone en smula litteraturintresserad som en själv blir ju nästan lite sprallig. Att karln också tonsatt – även här enligt den lättillgängliga kunskapsbrunnen Wikipedia – några av Vilhelm Ekelund och Gustav Frödings dikter är ju en fröjd, en fröjd!

Diktonius skrev sällan prosa utan höll sig, som redan namnet avslöjar, till diktningen men också essäskrivande och litteraturkritik. Liksom Ekelund har han en diger aforismsamling att ligga uppå och spinna – även om jag har svårt att föreställa mig att varken Ekelund eller Diktonius hemföll åt spinnerier, men jag kan inte motstå kattreferensen.

Baksidan skäms inte för sig; nej, verkligen inte, den drar sig inte för att avslöja handlingen i stora drag. Diktonius använde sig i Janne Kubik inte av några mesiga och fega övergångar som andra och lägre rangens förfuskare ofta tar till. Pang på rödbetan, från revolution till barndom till kajlastare till olaglig distribution av allsköns alkoholhaltiga drycker. Slutligen – strejkbrytare! Inte alls en dålig livsbana och förflyttningen från vänster till höger i hans politiska hållning är minst sagt radikal. Jag har förstått att titeln på boken för vissa kan vara övermåttan irriterande. Rykten vet att förtälja att en hel självmordssekt bildats i dess oära.

Så vem var då denne Janne Kubik? Det är inte helt enkelt att säga eftersom det finns en del luckor i hans liv vi inte får ta del av. Det är ingen biografi i traditionell mening. Diktonius var något av en tidig modernist och bjuder på ett för tiden ovanligt handgrepp: någon sorts metakommentarer om herr Kubik och verket som sådant. En gissning är att Kubik är en hybrid mellan Diktonius och en fiktiv gestalt. Som vilken människa som helst genomgår han tack vare livets frikostighet med rosentaggar- och doft en förändring. Författaren frågar sig om man kan heta Kubik? Naturligtvis inte ”anständiga människor emellan; men det kan gå för ett öknamn.” Ändock är det vad han går under. Varför? Jo, eftersom man

står på piren som bokförarhjälp, antecknar i sitt vaxdukshäfte: så och så många kubikfot props, jäkligt många, flere sidor upp och ner, hela dagen, flere dagar i en följd- och när någon på kvällskvisten sedan frågar hur många, svarar man virrig i skallen blott: kubik. Och får heta så för hela sin återstående livstid.

Vår första bekantskap med Janne Kubik gör vi när han står vakt i omänsklig kyla och bland kilometerhöga snödrivor. Han spanar efter de vita. Jag föreställer mig att han mest ser ut som en grottmänniska med sin fårskinnspäls som är avig, ”den smutsiga fällen utåt” och med ”filtskor på fötterna, ullvantar på händerna, långskaftade, dragna halvvägs över pälsärmarna.” Inte det ståtligaste, men en utmärkt ekipering för en soldat som fattat posto i snön i väntan på ––

Inget gevär syns till, det har han under pälsen, med armbågen tryckt mot kroppen; annars fryser loppet fast, isas mekanismen, och inte håller man annars heller en dylik köldstör i näven, inte ens med vantarna på, fy fan!

Det där med köldstör känner jag igen. En AK-5 under min tjänstgöringstid uppe i Boden (där solen aldrig ler och dit jag aldrig mera vill) gick lös på mina händer och gav mig permanenta frostskador. Nu kan jag inte hålla i en skål med fil utan att jag tappar känseln i labbarna, men vad gör man inte för kungen fostervattenlandet.

Andra kapitlet rör sig i barndomsdomänerna. Han följer med en dräng och hamnar i en liten byggnad som utgör det första depåstoppet. Som ni vet kan man inte färdas särskilt lång utan att styrka sig med ”fläsk och bröd och strömming och kall potatis”. Fläsket ligger på bordet och som sig bör står invid delar av den döda grisen en ”blankny plåtkutting: två liter brännvin till allmänt bruk”. Lantbruks- och fattigdomsromantikern i mig blir alldeles nipprig när vi konstaterar att ”smutsiga tummar breder tjockt med smör på brödhalvorna”. Snart får emellertid coronavirusrädslan fria tyglar. Tänk smutsen, tänk utbytet av det kroppar sprider omkring sig till föga fröjd för medmänniskorna.

Sen går det undan. Från den ena livsepoken till den andra. Är det kul i kubik? Njae, men språket glimrar av leklusta och meningarna är inte sällan svindlande. Innehållet är stundom inte särskilt intressant, men formuleringarna och ordsmideriet får mig att tänka på en bernt erikson. Du kommer även lära dig ett par ålderdomliga fraser som man kan imponera med vid vilken bardisk som helst. Till detta har vissa konstateranden något västerbottniskt över sig. Bara en sådan ask. Allt som allt en onekligen habil bok, men ingenting ni borde kasta er över. Å andra sidan är sidorna lätträknade och boken interfolierad med förträffliga linoleumsnitt som bara dessa ökar läsvärdet.

Joshua Clover "Röd epik"

Eva Wissting — Sat, 11 Jan 2020 23:00:41 +0000

Enligt SAOL betyder epik ”berättande diktning”. Det är en passande titel på Joshua Clovers diktsamling. Han är en kontroversiell poet och i vilken riktning han lutar politiskt gör titeln tydligt. Bokomslagets plakatlika stil signalerar aktivistens angelägenhet och tvärs över baksidan proklamerar han ”HÖR UPP JAG HAR NÅGOT ATT BERÄTTA FÖR DIG –” med stora bokstäver.

Det här är första gången Clover översatts till svenska, men han har gett ut flertalet diktsamlingar och fackböcker tidigare och han är en säker skribent och poet. Dikterna är uppställda enligt olika mönster över boksidorna. Propert uppradade strofer varvas med sjok av komplett prosa och dikter där raderna hackats upp som fallande fransar. Tonen varierar mellan allvar, humor och ironi men rakt igenom är det ändå jämnt. Det är samma jämna angelägenhet, samma jämna grundläggande världssyn och samma jämna språksäkerhet hela boken igenom.

Dikterna handlar om samhället, det där vi lever som inte fungerar – angelägenheten i det som vi avtrubbade människor stöter ifrån oss för att vi inte orkar ta in hur det verkligen är ställt. Men det handlar också minst lika mycket om litteraturen och litteraturhistorien. Jag hänger bara med på en bråkdel av alla associationer och referenser som Clover pekar mot.

Ibland påminner det om UKONs repetitiva uppradningar, i alla fall på ytan. Till exempel genom det raka, okonstlade språket, och visst finns där en liknande lekfullhet, även om Clovers dikter lämnar lite mindre yta öppen:

En revolution kommer att äga rum eller inte. Om det senare var dessa dikter enbart underhållning. Om det förra kommer den att lyckas eller misslyckas. Om det senare var dessa dikter bättre än inget. Om det förra kommer den att innehålla upplopp eld samt plundring och dessa kommer att sprida sig eller så kommer de inte det. Om det senare var dessa dikter bara kuriosa. Om det förra kommer den att föra med sig fler upplopp manifest barrikader samt slagord och dessa kommer att förvandlas till folkliga sånger eller så kommer de inte det.

Sasha Marianna Salzmann "Utom sig"

Eva Wissting — Wed, 28 Aug 2019 22:00:24 +0000

Språket i Sasha Marianna Salzmanns debutroman Utom sig är fantastiskt, i flera bemärkelser. Fantastiskt som i ’väldigt bra’, men också fantastiskt som i ’med egenskaper utöver det vanliga’. Det är ett utforskande språk med meningar som slingrar sig fram, ofta extremt långa, och stycken som spretar iväg åt olika håll. Att kliva in i Salzmanns språk är som att kliva ner i ett kaleidoskop.

Romanen börjar med en tillbakablick till huvudpersonen Alis barndomsminne från när familjen lämnade sitt hem i Sovjetunionen för att flytta till Tyskland. Sedan hoppar vi till romanens nutid där Ali rest till Istanbul för att leta efter sin försvunna tvillingbror Anton.

Varje kapitel fokuserar på några karaktärer under en viss tidperiod. På så sätt vecklas historien om en hel släkt upp, från tvillingarnas mor- och farföräldrar i dåtidens Sovjet till föräldrarna som emigrerar med två små barn till Tyskland.

Det är en fantastisk väv av karaktärer och namn, platser och historiska skeenden – men mest av allt mänskliga öden. Fantastiskt för att det är välskrivet med detaljer som ger stor närvaro, och fantastiskt för att språket är något utöver det vanliga.

De vindlande långa meningarna skapar en särskild stämning åt till exempel det lilla barnets perspektiv på flytten till ett nytt land, eller det lite äldre barnets perspektiv på våldsamma och svårbegripliga händelser. Men ibland spiller det tyvärr över och känns lite forcerat.

Stilen passar utmärkt som gestaltning av Alis sökande – efter sin bror, efter sin identitet kopplad till släkten i dåtiden och vännerna i nutiden, efter sig själv. Men under de långa kapitlen om de tidigare generationerna tappar jag bort kontakten med berättelsen.

Skärpan är utmärkt men det är som att gå runt och ständigt titta på en kaleidoskopisk värld med ett förstoringsglas. Jag lyckas inte knyta ihop alla fantastiska scener till en berättelse som håller ihop, så i stället faller den isär för mig.

Det blir bättre mot slutet när jag får komma tillbaka till Ali (/Anton) i Istanbul, för först då känner jag att okej, det är hos den här karaktären som jag ska blicka ut över resten av romanen. Fram till dess har jag inte lyckats knyta an till någon karaktär. Många scener ur deras öden är visserligen gripande, men jag känner aldrig att jag riktigt får förankra mig hos någon innan nästa vindlande mening kastar mig iväg åt ett helt nytt håll.

Med det sagt är det här ändå en intressant roman som både lyckas framställa världspolitiska skeenden ur det mänskliga perspektivet samt utforska ett alldeles eget språk.

Michail Zygar "Imperiet måste dö"

Klas Rönnbäck — Sun, 15 Jul 2018 22:00:18 +0000

Det är inte precis så att den ryska revolutionen har förbigåtts i historieskrivningen. Det finns väl tvärtom ganska mycket skrivet ur alla möjliga perspektiv. Så vad kan en ny bok på temat egentligen bidra med? I den här boken försöker den ryska journalisten Michail Zygar ge sitt perspektiv på händelseutvecklingen i landet under perioden från omkring år 1900 till dess att revolutionen påbörjas 1917. Zygar säger sig bidra med en bok utifrån ”journalistikens regler: som om rollfigurerna var vid liv och jag hade kunnat intervjua dem”.

Fast nu är ju skillnaden den då att rollfigurerna i det här dramat faktiskt inte är vid liv, och journalisten därmed inte kan intervjua dem. Han kan därmed inte heller ställa alla de där uppföljningsfrågorna som en påläst och kritisk journalist kan göra med någon som faktiskt intervjuas. Det är faktiskt sällan jag upplever att Zygar ens försöker hantera källorna ”som om” rollfigurerna var vid liv: ställa sina rollfigurer (eller kanske snarare deras utsagor) mot väggen, kritiskt granska vad de påstår… Istället utmynnar detta i en tämligen ordinär historieskildring där händelseförloppet skildras utifrån vad olika individer säger sig ha tänkt och gjort (allt enligt egna memoarer, dagböcker och liknande). Strukturella aspekter lyser däremot i hög grad med sin frånvaro. Om man därför inte redan är bekant med de enorma klassklyftorna, med krigströttheten, med fattigdomen och hungersnöden som rådde i landet under tsar-tiden är det lätt att förbli okunnig när man läser den här boken, eftersom såna aspekter i princip bara blixtrar förbi som hastigast i den mån de över huvud taget uppmärksammas.

Men en mängd individuella skildringar får vi oss till livs. Persongalleriet som skildras i den här boken är tämligen enormt, vilket väl är den här bokens främsta behållning. Här figurerar så klart flera av de välkända karaktärerna: tsaren själv liksom hans familj, revolutionsledare som Lenin, Trotskij och Stalin, liksom andra namnkunniga individer som Rasputin. Men i den här boken finns det också så många fler människor med. Det är diverse furstar och andra som är mer eller mindre avlägset släkt med tsaren, diverse ministrar, ambassadörer och diplomater, läkare, intellektuella, studenter, författare, poeter, litteraturkritiker, operasångare, skådespelare, koreografer, journalister, publicister, ingenjörer, präster, en mängd officerare av olika grad, polisspioner, säkerhetstjänstsagenter, och så vidare, och så vidare… Listan verkar aldrig ta slut, och som läsare hade man varit väl betjänt av en personförteckning, eller åtminstone ett index, över dem alla för att man skulle kunna hålla reda på vem som är vem.

Men så har vi ju också alla de som inte kommer med i den här skildringen. Zygar påstår sig ha försökt läsa ”alla källor som finns tillgängliga”. Oavsett om han faktiskt lyckats med det eller ej, så är ju problemet att de källor som finns tillgängliga i hög grad härrör från en viss del av befolkningen, nämligen över- och övre medelklass. Möjligen med undantag för någon enstaka av revolutionsledarna så finns här få eller inga meniga soldater, arbetare eller bönder representerade – något författaren aldrig verkar reflektera över. Men det är ju i hög grad många av dessa som faktiskt genomför revolutionen. Hur mycket vet och inser de om vad som håller på att hända med landet? Vad är det som driver dem? Vilka mål har de för sitt engagemang för en revolution i Ryssland?

Att ledarskiktet av bolsjevikerna inte bryr sig om parlamentarisk demokrati är väl allom bekant. Men hade det inte varit för alla de soldater, arbetare och bönder som ändå i ord och handling stödjer revolutionen hade revolutionsledarna som Trotskij och Lenin sannolikt gått samma öde till mötes som ledarna för diverse revolutionära små rörelser tidigare hade gjort, det vill säga i hög grad misslyckats och därför glömts bort. Nu lyckades ju dock bolsjevikerna mobilisera betydligt större delar av befolkningen för en revolution än vad andra hade lyckats med tidigare. Det blev också orsaken till deras framgång, inte bara för att genomföra själv maktövertagandet i oktober 1917, utan kanske än viktigare för att säkra den nya regimens seger i det flera år långa inbördeskriget som följd. Men då har den här boken redan nått sitt slut: abrupt tar Zygars berättelse slut i och med den ökända stormningen av Vinterpalatset, och historien därefter behandlas ytterst översiktligt enbart som en epilog. Så hur och varför bolsjevikerna lyckades med inte bara maktövertagandet i sig, utan också den efterföljande revolutionen av det ryska samhället, får man tyvärr inte veta mycket om av den här boken.

Peter Fröberg Idling "Julia & Paul"

Elisabeth Lahti Davidsson — Mon, 26 Mar 2018 22:00:41 +0000

I ett annat Stockholm ljuder flyglarmen allt oftare den här försommaren och helikoptrarna utgör en ständigt surrande närvaro över staden. Människor försvinner utan någon förklaring. På fartyget Auspicia arbetar vetenskapsmännen med skuggan som befinner sig nere i havsdjupet. Orden och meningarna i Julia & Paul – en försommarberättelse låter oss bara ana vad som pågår. Vi får inga entydiga svar. Lågmält, långsamt och mycket skickligt skriver Peter Fröberg Idling fram en olustkänsla som växer sig allt starkare innan handlingen vänds i kaos.

När första världskriget led mot sitt slut var den politiska situationen i Sverige minst sagt instabil. Livsmedelsbrist, växande klassklyftor, rösträttskamp och dramatiska omvärldshändelser tog sig uttryck i hungerkravaller och strejker. I juni 1917 avbröt polisen på ett mycket våldsamt sätt en demonstration som samlat tiotusentals människor på Gustav Adolfs Torg i Stockholm. Dessförinnan hade svältande arbetare vid sågverken på Seskarö, utanför Haparanda, hämtat flera hundra kilo bröd i de lager som fanns hos två av öns bagare. Arbetarna betalade för vad de tog men en av bagarna polisanmälde händelsen. Militär sattes in i oroligheterna som utbröt i samband med förhören och två personer skadades.

I Peter Fröberg Idlings senaste roman är minnesdagen av det så kallade Seskaröupproret en nationell helgdag. Julia & Paul bygger på premissen att revolutionen verkligen ägde rum i Sverige år 1917, då en del av arbetarrörelsen också förespråkade utomparlamentariska metoder för att förändra samhället. Stockholmsbilderna är både välbekanta och främmande. Jag känner igen trafiken över Essingebron och körsbärsträdens blommor som i slutet av maj sprids över gatorna likt konfetti. Men någon Amaltheagata finns inte här och spårvagnstrafiken har sedan länge fått ge plats för bilarna. Miljöbeskrivningarna skvallrar om bristfälligt underhåll. Färgen på kvarterstorgets bänkar är avskavd och revolutionsdrömmarna som en gång i tiden skapade sammanhållning och framtidstro verkar också ha bleknat.

I romanens första del följer vi Julia som är arkitekt och stolt över att ha fått ansvaret att utforma en paviljong till den nya skolan i Kärrtorp. Ritningarna får dock vänta eftersom hon, som ett led i arbetsrotationsprogrammet, måste tjänstgöra som diskare under en period. Den andra delen handlar om Julias man, Paul. Han är officer och befinner sig till sjöss under långa perioder, så även denna försommar. Makarnas distansförhållande och den känslomässiga brist som uppstår hos dem återkommer i skildringen av det påtagliga avstånd som också finns mellan vänner, grannar och kollegor. Ärliga och förtroendefulla samtal hotar att skingra makthavarnas dimridåer och lojaliteter som uppstår mellan individer blir lätt mer betydelsefulla än plikten gentemot staten. Följaktligen har regimen i detta alternativa Sverige sedan länge arbetat med att fylla medborgarnas medvetande med misstänksamhet och missunnsamhet. Det har blivit långt mellan människorna i det land som Peter Fröberg Idling beskriver och genom subtila vändningar i berättarperspektivet sipprar misstron också in i läsaren. Vem är det egentligen som bryter in och kommenterar karaktärerna?

På omslagets baksida beskrivs Julia & Paul som en ”kontrafaktisk historia” och romanen hör kanske inte strikt genremässigt hemma bland dystopierna. Men Peter Fröberg Idling skriver utan tvekan in sig i den dystopiska tradition som Jevgenij Zamjatin, Karin Boye och George Orwell har skapat med Vi, Kallocain och Nittonhundraåttiofyra. En hel del känns igen från föregångarna såväl i intrigens uppbyggnad som i enskilda detaljer. Här finns kärleksparet i centrum av berättelsen. Den paradoxala blandningen av tristess och oro som genomsyrar vardagen. Karaktärernas till en början aningslösa inställning till samhället som de lever i och vändpunkten som oåterkalleligt krossar deras illusioner. Här finns också Kata Torelius som har sin motsvarighet i I-330, Linda och Julia (!) – kvinnor som alla representerar motståndet och upproret mot makten i ovan nämnda dystopier.

Det tunga arbetet i disken, ansvaret för barnen och kvällsaktiviteterna i grannskapets olika kommittéer håller Julia sysselsatt men hon har tråkigt och längtar efter Paul. Kanske längtar hon också lite vagt efter att något ska hända och trots att Kata Torelius till en början skrämmer henne med sin rättframhet och med åsikter som skulle kunna vara statsfientliga, vill Julia att de ska bli vänner.

Hon frågade Julia om Julia hyste något bortom stolthet över det samhälle de levde i? Om hon verkligen, i sitt innersta, kände den brusande medryckande entusiasm som ursprungligen hade kännetecknat störtandet av den gamla ordningen och den gemensamma, i sanning gemensamma, uppgiften att bygga den följande rättvisan och rättfärdigheten?

Peter Fröberg Idling har skrivit en roman om hur ett Sverige i revolutionens skugga kunde ha sett ut. Det är en skrämmande och kanske också välbehövlig påminnelse om enpartistatens tillkortakommanden. Men Julia & Paul väcker också frågor om hur arbetarrörelsen som splittrades 1917 ser ut idag. Brinner den fortfarande, i sanning, för solidaritet och för ett samhälle präglat av likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet? Och hur står sig dessa värderingar i en tid där vi stalkar våra grannar på Facebook och känner oss lurade av ensamkommande flyktingbarn?

Julia & Paul får mig att fundera över avstånd. Mellan då och nu. Mellan ideologi och verklighet. Mellan olika grupper i vårt samhälle.

Hilary Mantel "Frihet"

Tomas Eklund — Mon, 09 May 2016 22:00:20 +0000

Det finns fog för att påstå att den franska revolutionen är det enskilt viktigaste sociala och politiska skeende som inträffat i världshistorien. Vi lever fortfarande i dess efterdyningar. För första gången försökte människor skapa en stat vars själva fundament skulle vara förnuft och rationalitet. Den gamla regimen regerade genom en osynlig guds nåde. Den nya skulle regera med hjälp av vetenskapen. De lägre klasserna skulle inte längre indoktrineras in i vidskepelse. Den gud som stödde orättvisorna störtades. Ny kalender, ny valuta och nytt måttsystem infördes. Om revolutionsexperimentet hade lyckats skulle kanske metersystemet snarare än giljotinen blivit den symbol eftervärlden förknippat med revolutionen.

Men är det något människor inte är så är det förnuftiga och rationella varelser. Experimentet misslyckades som bekant i allt väsentligt. Eller? Fortfarande drömmer vi om frihet, jämlikhet och broderskap. Fortfarande orienterar vi oss politiskt efter de riktlinjer som revolutionen drog upp. Vänster och höger. Radikal och konservativ. Men, det går inte att komma ifrån att den terror och maktkamp som mycket snart överskuggade alla ädlare aspekter av revolutionen var den direkta orsaken till dess undergång.

I historieskrivningen är det framför allt två namn som förknippas med revolutionen: Georges Danton och Maximilien Robespierre. Båda slutade sina liv vid giljotinen. Danton blev utmanövrerad av Robespierre. Med Robespierres avrättning avslutades den period som är känd som terrorn eller skräckväldet.

Hilary Mantels Frihet (utgiven i original 1992), är första delen i en trilogi om de tre revolutionärerna Danton, Robespierre och den mindre kända Camille Desmoulin. Vilka var de verkliga människorna bakom de allvarliga poserna på de samtida porträtten? Vad ledde dem till att begå dessa förfärliga handlingar?

Frihet handlar om tiden fram till och med Bastiljens stormning 14 juli 1789, ett av de datum som ibland räknas som revolutionens startpunkt. Alla de tre huvudpersonerna växer upp under tämligen alldagliga borgerliga förhållanden. Alla tre tjänar sitt levebröd som jurister. Det som kanske är mest kännetecknande i Mantels bild av dem är att det är inget särskilt med dem.

De gör som människor gör mest. Sliter med utbildningar, har affärer, letar efter arbete, gifter sig och skaffar barn. Så långt är det mer ett borgerligt relationsdrama än något annat. Det är effektfullt eftersom vi kanske är mer vana vid att historiska romaner i allmänhet, och särskilt de som behandlar ett så dramatiskt skeende som franska revolutionen, snarare brukar vara äventyrsromaner av något slag.

Vi får egentligen inte veta så mycket om de radikala idéer de hyser. Inte var de kommer ifrån eller varför de anammar den. De är som sagt mer intresserade av kvinnor och karriär. Kvinnor, ja. Även om det är tre män som huvudfigurer så är det ändå fullt av intressanta kvinnoporträtt. Det är inte alls så att de spelar andrafiolen i dramat. De sociala konventionerna finns där, men rundas elegant av de som kan spelet. Men måhända är det som Henrik Berggren skriver i sitt efterord: kanske är det mer Oxford 1964 än Paris 1784.

Och så finns den ju där som en mäktig underström. Revolutionen. Det är omöjligt för oss att läsa om Robespierre utan att veta hur det slutar och vilken betydelse han kommer att ha. Liksom om Danton. I Mantels roman stiger de dock fram som de levande människor av kött och blod de en gång var. Som naturligtvis inte vet hur det hela kommer att sluta. Det är som att de i denna första del av trilogin sätter ner fötterna i en porlande bäck utan att kunna ana att en springflod inom kort kommer att svepa dem med sig – och med dem praktiskt taget hela Europa.

Romanen i sig då, som roman betraktad? Det finns metodproblem när man skriver om verkliga historiska gestalter och har ambitionen att personer och händelser ska vara korrekt förankrade i rum och tid. Det går så att säga inte helt enkelt att anpassa den befintliga dramaturgin till en mer konventionell sådan. Berättelsens toppar och dalar blir på sätt mindre genomskinliga. Det behöver inte vara av ondo. Frihet är ändå tydligt första delen av tre och tjänar kanske mer som en prolog inför den dramatik som komma skall.

Det vimlar av gestalter och sidohistorier vilket ibland gör det hela lite rörigt. Det finns dock ett personregister i början som hjälper till att hålla reda på personerna. Och jag ser i alla fall fram emot att möta dem igen när nästa del kommer ut.

dagensbok.com » Revolutioner

Pija Lindenbaum "Vitvivan och gullsippan"

Similar Posts:

Charles Dickens "Historien om två städer"

Similar Posts:

Volker Weidermann "München 1918 "

Similar Posts:

Henrik Brandão Jönsson "Där solen aldrig går ned"

Similar Posts:

Elmer Diktonius "Janne Kubik"

Similar Posts:

Joshua Clover "Röd epik"

Similar Posts:

Sasha Marianna Salzmann "Utom sig"

Similar Posts:

Michail Zygar "Imperiet måste dö"

Similar Posts:

Peter Fröberg Idling "Julia & Paul"

Similar Posts:

Hilary Mantel "Frihet"

Similar Posts: