Under brinnande Andra Världskrig plundrar nazi-Tyskland viktiga frölager från Sovjetunionen. Det ockuperade Östeuropa ska bli en kornbod för den tyska marknaden, och man söker efter utsäde av olika grödor som kan producera optimalt under olika förhållanden, men som framförallt kan användas för vidare växtförädling. Det är av bokens titel och baksidestext att döma lätt att få intrycket att detta är vad den här boken handlar om. Men det intrycket är i så fall ganska missvisande, för boken handlar egentligen om mycket mer än bara denna fröstöld.

En lång, inledande del av boken handlar om utvecklingen av vetenskapen genetik i Darwins och Mendels fotspår. Förhoppningar om att kunna öka jordbruksproduktionen världen över drev många agronomer att söka nya möjligheter i växtförädling genomförd på vetenskaplig grund. Nordquist skildrar ingående hur forskare i Sovjetunionen byggde upp anläggningar och resurser i form av genbanker för växtförädling. I fokus för den skildringen står genetikern och växtförädlaren Nikolaj Vavilov, som vigde sitt liv åt att samla in fröer från världens alla hörn. Men Nordquist skildrar också hur denna nya vetenskap kom att bli högeligen politiserad i Sovjet. Vavilov kom således att bli kritiserad, inte minst av barfota-forskaren Trofim Lysenko, som ifrågasatte själva grunderna i genetiken, exempelvis själva förekomsten av gener eller DNA (eftersom han menade att detta stod i strid med marxism-leninismen), och istället lanserade helt egna teorier om hur växtförädling därför skulle gå till. Trots att Lysenkos teorier fann föga eller inget stöd i empiriska studier (”lysenkoism” har sedan dess också blivit ett begrepp för pseudovetenskap …) så lyckades han få enormt mycket politisk makt i Sovjet. Detta inte minst – att döma av Nordquists skildring – tack vare att han var skicklig på att anamma en retorik som tilltalade den styrande eliten i Sovjetunionen, och då framför allt Stalin personligen.

I nazi-Tyskland sökte man under samma tid på samma sätt använda sig av genetik. Som är väl bekant försökte man här också aktivt använda sig av eugenik, ”rashygien”, vilket också diskuteras i den här boken. Just det känns kanske som lite väl mycket skåpmat. Mer spännande är istället när Nordquist skriver om nazi-Tysklands planer för hur man skulle använda allt ”Lebensraum” i ockuperade områden i Östeuropa. Just här skulle nämligen också genetik, växtförädling och – inte minst – de sovjetiska genbankerna komma att spela en stor roll, vilket alltså är bakgrunden till den stora fröstöld som senare kom att ske.

Så långt känns boken huvudsakligen både intressant och spännande, om än med en del utvikningar som med fördel kunde kapats bort. Särskilt givande är det att läsa om politiseringen av vetenskapen genetik i Sovjetunionen, och då speciellt om maktkampen mellan Vavilov och Lysenko.

Men när Nordquist når efterkrigstiden blir det tyvärr mindre givande. Här skildras förvisso några spännande historiska anekdoter, exempelvis hur en av de ledande SS-officerarna bakom plundringen av de sovjetiska genbankerna efter kriget kom att ta sin tillflykt till Sverige och den svenska växtförädlingens Mecka (Svalöv), för att undkomma att dömas för sin medverkan i nazismens brott mot mänskligheten.

Mycket av skildringen i bokens avslutande del handlar dock om den växtförädling som kom att ske under efterkrigstiden, med centrum i USA, och med fokus på Norman Borlaug och den ”gröna revolution” som han kom att bli avgörande för. Denna ”gröna revolution” skulle komma att leda till kraftigt ökande jordbruksproduktion i flera länder världen över, tack vare mer högavkastande grödor i kombination med omfattande insatser av bland annat konstgödsel och bekämpningsmedel. I den ”gröna revolutionens” fotspår skulle sedan följa genmodifiering, något som med ny utveckling under senare år har blivit allt mer potent.

Såväl den ”gröna revolutionen” som genmodifieringen skulle dock också komma att bli politiskt kontroversiella, exempelvis på grund av att den ökande produktionen var ekologiskt ohållbar då den byggde just på massiv användning av farliga miljögifter. Och det är här som skildringen inte längre känns lika givande. Nordquist skriver i och för sig om såväl förhoppningar på den ”gröna revolutionen”, som den kritik som riktades mot denna. Det kan förefalla vara en journalistiskt neutral skildring att återge båda sidor i en debatt, men problemet är att skildringen här känns betydligt blekare och ytligare än när han ett par kapitel tidigare exempelvis skildrar maktkampen mellan Vavilov och Lysenko när vetenskapen i Sovjetunionen hade politiserats. När det handlar om kontroverserna kring modern växtförädling nöjer sig författaren många gånger med att redovisa de olika lägrens ståndpunkter, och gräver inte alltid särskilt djupt för att verkligen utreda vem (om någon) av de sentida kombattanterna som har fog för sina respektive argument.

Sammanfattningsvis är det till en början en spännande och intressant skildring av genetikens utveckling, avarter och konsekvenser – såväl positiva som katastrofala – under 1900-talets första årtionden. Skildringen av den mer sentida utvecklingen hade dock förtjänat en betydligt djupare utredning än vad den här får.