Romanens jagperson flyr med sin familj från hemlandet till den rika ön i hopp om att likt öborna skaffa sig ett om inte rikare så åtminstone nytt liv. Det de kommer till är ett kyligt system i ett land som å ena sidan behandlar dem som om de inte fanns, å andra sidan vill jaga dem utanför gränserna. Landets namn skrivs aldrig ut, det omnämns bara som ön. Staden de kommer till är hela tiden staden med de märkliga öborna och hemlandet förblir kort och gott hemlandet. Det är möjligt att Ricardo Adolfo har ett särskilt syfte med detta. Kanske handlar anonymiseringen om att göra texten mer allmängiltig – att understryka att det rör sig om skönlitteratur. Det är en regnig stad familjen befinner sig i, på en ö där invånarna kör i vänstertrafik. En ö med västerländska förtecken. Det går att läsa som London och England, men med några ändringar skulle det kunna vara Sverige.

Kvinnan i familjen, Carla, har lyckats få ett jobb i det nya landet. Hon försörjer dem och arbetar tillsammans med andra migranter som städare på olika kontor. Under tiden är mannen hemma med sonen i det 23-kvadratiga rummet, deras hörn av boendet som de delar med flera andra familjer. De lever inte det liv de önskar leva, men ett liv tillsammans. När familjen är på väg hem från stan en söndag händer det som inte får hända; det blir stopp i tunnelbanan och de tvingas gå till fots. En bagatell för en medborgare, men en händelse som kan leda till katastrof för en papperslös immigrantfamilj som inte kan det nya landets språk.

Att inte lägga märke till henne var ändå höjden. Hon var kort men hon var inte osynlig. Om hon inte hade varit emigrant skulle det ha kallats rent översitteri. Så här dags på kvällen skulle man köra en person hem. Sådana skurkar, den här unga kvinnan som dammsög deras mattor varje morgon och så tackade de på det viset. Men när någon inte räknades spelade det ingen roll vad man gjorde.

Ricardo Adolfo skriver fram alla nyanser i en papperslös människas situation och gör det som så ofta skildras opersonligt till något ytterst personligt. Han berättar med såväl humor som detaljrikedom, på en prosa som är just så rättfram som romanens tema kräver. Mycket hände efter min död exemplifierar hur de cirklande resonemangen kan gå. Hur irrationellt, oroligt, impulsivt men också kärleksfullt en människa på ständig flykt och jakt kan handla. Det handlar om livsvillkor, inget mindre.

Similar Posts:

• Vecka 30: Bland papperslösa och debutanter
• Är ni ute efter en bra historia som är skickligt skriven ska ni verkligen läsa Mina drömmars land
• Va! Ska jag? Det kan polacken göra.
• Den enes bröd …
• Vår tysta förutsättning

Kan man använda ISBN för att fastställa att det är en bok? Nja, Malmöförfattaren Kristian Lundberg skrev en dikt som trycktes på en t-tröja, komplett med ISBN-nummer.

Pedro Guimarães kallar sin fotobok för newspaper eller exhibition catalog. Jag bestämmer mig för att kalla den fotobok … eller kanske fotoutställning? De är några centimeter större än en Dagens Nyheter både på bredden och höjden, den är på 24 sidor och papperet är matt, en aning tjockare är dagstidningspapper. Boken är inte häftad, består bara av vikta lösa ark.

Boken handlar om London, eller drömmen om London. Guimarães lade konturerna av ett portätt av drottning Elizabeth över en Londonkarta. Med hjälp av kartans rutnät (och porträttet) ritade han in 100 punkter på kartan som han besökte och fotograferade. Med slumpens hjälp menar han sig ha funnit det typiskt engelska.

Om ni nu fortfarande orkar läsa denna text, efter min omständliga beskrivning, så kan jag bara berätta att det är en fantastisk Londonskildring. Alla yrkesfotografer vet att gryningen och skymningen är den tid då landskap, urbana eller naturliga, får ett speciellt magiskt skimmer.

På en gata i den ödsliga Crystal Palace Parade har en ensam bil stannat i den blå timmen. En hemlig kärleksstund (location # 84)? På Quacker Lane (location #23) står två urdruckna Coca Cola-burkar utanför ett enkelt take away-ställe. Guiamæares eleganta och känsliga färgbehandling för tankarna till den amerikanske fotografen Eggleston.

Whitechapel Fried Chicken (lokation # 0), en bild tagen från gatan utanför ett matställe, har rent måleriska kvalitéer. Skymningsljuset igen och jag får omedelbart Nigthhawk s (Edvard Hooper) i tankarna. (Det visar sig sen att bilderna inte alls är det minsta lika men de har samma känsla.)

Det är ett London där människor endast undantagsvis förekommer i bild. De skymtar i ett fönster, någon står och röker vid en telefonkiosk. Det är istället platsernas själ som skildras. Såsom det visar sig i form av en kvarglömd porrtidning i ett buskage, eller i den stolta texten ”We´re beautiful movers” på en flyttbil. Fotografen säger själv om sitt verk: ”It’s a dream of London about itself, a celebration of the beauty of its own alienation and loneliness”. Precis!

Boken innehåller endast ett tjugotal av utställningens hundra bilder. Jag vill se alla!

Similar Posts:

• Melankoli från världens alla hörn
• Tusen bilder av vår värld
• Bilder av minnen
• Drömmen om ett bättre liv i London
• Provocerande och gåtfullt

Så lyder första meningen i Dödens nycker, José Saramagos senaste roman. Döden, less på sin situation, bestämmer sig för att det får vara nog – från och med årsskiftet tänker hon upphöra med sitt otacksamma arbete. Så. Innanför gränsen av detta centraleuropeiska land där romanen utspelar sig, är det från och med den första januari ingen som dör. De som vid tolvslaget legat döende och plågade förblir döende och plågade.

Första delen av romanen skildrar, i munter skadeglädje och med barnslig entusiasm inför en spännande tankelek, vad som i praktiken händer när människans dröm om odödlighet blir verklighet. Nationens kollektiva glädjeutbrott dämpas snabbt, och i nykterhetens ljus reser sig några frågor av praktisk karaktär: Vem ska ta hand om alla halvdöda? Hur ska samhället hantera den växande gruppen improduktiva? Vad ska hända med den stackars kåren av begravningsentreprenörer? Det uppstår också vissa ideologiska problem. Hur ska kyrkan bete sig när dess främsta existensberättigande, drömmen om livet efter detta, berövats den? Och hur ska regeringen agera när allt fler människor, i skydd av nattens mörker, smugglar sina halvdöda närstående över riksgränsen för att där låta dem dö? Regeringen måste, för att blidka de konservativa krafterna, utåt förkasta det moraliska haveri som den tilltagande dödshjälpen innebär, samtidigt som klockan klämtar för samhället och regeringen om man inte snarast hittar ett sätt att i hemlighet eliminera den snabbt växande svulsten ifrån samhällskroppen.

Medveten om det väldiga kaos hon ställt till med, bestämmer sig Döden efter ett års time out för att återvända till sitt arbete. Men istället för att oanmäld dyka upp, som hon alltid tidigare gjort, tänker hon nu förvarna offren genom ett violett brev, exakt en vecka innan det är dags. Det fungerar tillfredsställande, ändå tills hon en dag återfår ett av breven.

José Saramago tillhör inte den författartyp som ständigt söker nya vägar, driven av drömmen att skriva det oskrivbara. Det har blivit tydligt att Saramago aldrig kommer att åstadkomma ett sådant hyperboliskt misslyckande som t.ex. Finnegans wake eller Cantos, dessa misslyckanden som ingen läser men som i auktoritet av att bara finnas till överglänser det mesta. För är inte all litteratur egentligen misslyckande, ju större desto bättre? Med den synen på litteratur är Saramago inte en verkligt stor författare. Han undergräver aldrig premisserna för sitt eget språk och berättande, och han ifrågasätter inte sitt kommunikativa universum. Därmed inte sagt att han skulle vara konventionell, tvärtom, den stil Saramago hittade redan i Baltasar och Blimunda är högst originell, och modig in absurdum. Men den är lika oföränderlig som vore den ristad i sten.

Dödens nycker innebär inte något nytt under solen. Berättelsen är med sin ironi och mix av allegoriskt och realistiskt typiskt Saramago. Som alltid hos den portugisiske nobelpristagaren är den allvetande berättaren den verkliga huvudpersonen. Han har full makt över historien och läsaren och kan när helst han behagar frysa bilden, spola tillbaks berättelsen, ta upp en ny tråd, belysa en ny aspekt, diskutera karaktärerna med läsaren; eller måla upp en alternativ framtid för berättelsen: så här hade det kanske blivit om huvudpersonen istället hade valt den här vägen, om hon hade sagt så här till den här personen, och den då hade svarat såhär etc. Ibland återges alltså dialoger som aldrig ägt rum och heller inte kommer att göra det. Det fungerar som en form av romantisk ironi, eller kanske snarare en ”verfremdung” i Brechts anda. Illusionen bryts genom att verkets karaktär av konstprodukt betonas.

Dessa egenheter tillsammans med de beryktade, svindlande, ibland oöverblickbara, meningarna, borde innebära att läsarens syretillförsel stryps och att bilden grumlas; att hon blir överflödig i berättarens totala hegemoni och självtillräcklighet. Men av någon outgrundlig anledning blir resultatet det motsatta. Man hittar under alla lager av ord den sortens tystnad som kan bli skrikig i en alltför koncentrerad och subtilt antydande prosa. I det barocka myllret av vinklar, symboler och ord, skärps läsarens blick för den praktiska och absurda verklighet vi lever i. Det har politiska konnotationer; det mångtydiga verket blir, som Theodor Adorno visade, en motkraft mot marknadens standardiserade sanningar. Hos Saramago erbjuds inga djupdyk ned i människosjälens irrationella nattsida, snarare vidgas perspektivet, kameran placeras en bit ifrån och Samhället träder fram med alla skikt och inre konflikter blottlagda.

Detta nyktra, distanserade perspektiv fungerar bäst när det kombineras med en närmare skildring av en eller ett par huvudkaraktärer. Klarsynen, Saramagos senaste roman innan denna, föll på en alltför svepande gestaltning. Där drogs den marxistiskt pluralistiska metoden ett steg för långt, huvudpersoner saknades helt, och resultatet blev en ovanligt oangelägen Saramago-roman. Dödens nycker däremot är en stark come back. Döden och en medelmåttig cellospelare bildar här ett osannolikt och lika vackert par, ett varmt och väl gestaltat centrum utifrån vilket berättelsen om samhällets sorgliga, eller tragikomiska, inre mekanismer blir möjlig att engagera sig i.

Dödens nycker är en roman på ovanligt gott humör, till och med för att vara skriven av José Saramago. Den direkta politiska polemiken har fått lämna plats för det som föregår politiken och alltid utgör dess yttersta horisont: döden, eller snarare, undvikandet av densamma. Den slutsats som Saramagos roman mynnar ut i kan stå som ett motto för hela hans författarskap.

Vad?

Någonting om människans fåfänga, inneboende komik, men kanske framför allt – hennes okränkbarhet trots alla omständigheter. Saramagos humanistiska patos, hans lite anakronistiska men aldrig fnoskiga försvar för den ”obetydliga” människan, tillåter sällan någon allvarlig problematisering. Hur paradoxalt det än låter är det just detta som gör honom till en stor författare.

Similar Posts:

• José Saramago död
• Nobelpristagstagare som sparkar uppåt
• När blindheten slår till
• There ain’t no devil, there’s just God when He’s drunk
• Hur du blir klassificerad när du kliver in i en bokhandel

Berättelsen i sig är snarast små glimtar av hur dessa personer från det förflutna vänder hem och hur de försöker anpassa sig i det "nya" Portugal med sina åstadkommanden i ryggen. Eftersom romanen tar fasta i Portugals storhetstid förväntar sig alla något stort när de återvänder, men det står klart redan från början att många av de som återvänder återvänder till ett söndrigt land, inte alls likt det grandiosa Portugal de lämnade. Hur karaktärerna har hamnat i "framtiden" diskuteras inte i romanen.

Romanen känns nästan homerisk i det hur historiska personer glider in och ut i dess blad. Småsaker som händer karaktärerna känns mer, eftersom vi som läsare anknyter mer till dem då vi redan vet vilka det är. Dessutom anser jag att det är en rolig idé, och som utförs med stor precision. Persongalleriet är utomordentligt, och jag som läsare ifrågasätter inte att karaktärerna är där de är, utan finner mig medryckt i Antunes poetiska flöde. Det känns aldrig krystat, utan det känns som att personerna alla har sin roll att spela. Inga karaktärer är överflödiga eller onödiga, och allas öden känns mycket påträngande, såväl de positiva som de negativa.

Boken kan läsas som små stycken poesi, då varje "kapitel" består av ett par sidor med några av de mest fantasifulla beskrivningar av vardagliga fenomen, eller objekt. Jag skulle nästan vilja säga att det känns som att boken, i sina porträtt av portugiser och rena mänskliga känslor, nästan dryper av färg. Det den saknar rent strukturmässigt tar den igen i ren och skär fantasi och berättarglädje. Formuleringar som den här är vanligt förekommande, och kan kännas ovant i början, men känns helt på sin plats efter en tio-tjugo sidor:

och oansenliga små speceriaffärer fyllda av arbetare med brännvinets veke brinnande i handens ljusstake. En briljantinglänsande råtta rusade upp ur en avloppsränna, flydde nerför en trappa och smet in i en grushög.

Jag måste också berömma hans språkbruk, som känns väldigt fritt och annorlunda. Vardagliga betraktelser ges ofta en poetisk kant, som gärna är mjuk och bidrar till att skänka föremålet i fråga en extra dimension, nästan så att Antunes levandegör de döda tingen, och ger djuren i romanen mänskliga förmågor. Senare talas det om "en väckarklockas yrvakna raseri" och i slutet av historien förekommer formuleringen "lyssnade till flöjttoner, som tystades av havets inälvor". Denna besatthet med det organiska löper som en röd tråd genom Antunes bok, allting känns levande och pulserande, som att det när som helst, precis som i verkliga livet, kan ändras. Den mjuka, poetiska kanten förvandlas med lätthet till något mörkt och hårt, som i följande formulering:

Eller fladdermössen. Eller tågen. Eller Torre de Belém som skulle besegra spanjorerna. Eller far som hade fått bly i sig i Loanda och långsamt höll på att förvandlas till en dypöl av inälvor.

Det är en mycket mörk bok, men samtidigt väldigt vacker, och författaren räds aldrig att hoppa mellan det fula och det fina som finns i världen, och just denna kontrasten mellan mörkt och ljust samt mellan framtiden och det förflutna, gör att boken känns som att den hela tiden skiftar. Därmed inte sagt att det är en väldigt tung bok, en svår bok. Nej, António Lobo Antunes skriver ofta och gärna med glimten i ögat, och även i de mest mörka stunder finns det stundtals alldeles lysande komik instoppad, som gör att man nästan glömmer bort det mörka som alltid tycks finnas där, såväl då som nu.

Similar Posts:

• Döden gör sorti
• Nobelpristagstagare som sparkar uppåt
• Den ikoniska hemfärden
• Snart i vår svenska kanon
• När blindheten slår till

Under tiden har biltjuven också blivit blind. Läkaren ringer på kvällen, efter att ha letat i all litteratur han har, en kollega, och de beslutar att ses nästa dag och diskutera detta, samt återigen undersöka den blinde mannen. Så blir det inte. På morgonen är läkaren också blind. Det är även taxichauffören, mannens hustru och alla som satt i läkarens väntrum. Läkaren förstår snart att de har en fruktansvärd situation, en galopperande blindhet som smittar flera gånger värre och snabbare än digerdöden. Han tar kontakt med ministeriet, blir avsnoppad och det tar många samtal innan de styrande inser allvaret, men då agerar de direkt.

Man öppnar ett nedlagt mentalsjukhus och för alla blinda dit. Där låses de in och går de utanför området har militären order att skjuta för att döda.

Detta är den minst sagt fasansfulla inledningen på José Saramagos bok Blindheten. Många gånger under läsandet stannar jag upp och funderar. Ytterst få böcker har ett innehåll som gör att jag får mig en riktig tankeställare. Och jag vet inte ens vad jag ska tänka, det är så oerhört. Hur människorna förvandlas, förändrasÂ… Finns här en sensmoral? Jodå …

Vem har inte som barn lekt blind? Blundat och föreställt sig hur det skulle vara att inte kunna se. Men att tänka sig att ingen kan se … Vad får det för konsekvenser för livet, människorna och världen som vi känner den?

Människorna i Blindheten har inga namn. Vad ska de med det till? De benämns genomgående som den förste blinde, läkaren, läkarens hustru, flickan med solglasögonen, biltjuven och så vidare. Men för att detta ska fungera som roman behövs en seende. Av okänd anledning smittas inte läkarens hustru av blindheten, men det gör hon naturligtvis bäst i att inte yppa.

För att stanna upp ett ögonblick vid det tekniska. Kompakt är ordet som genast slår mig. Sida upp och sida ner utan styckeindelning eller dialog. Dialogen ligger i texten. På detta vis, när de just kommit till sjuksalen där de ska bo:

Tjuven hade satt sig upp i sängen och nu sade han, Fan också, var är det man pissar här i huset, Var inte ful i mun, det finns ett barn här, invände flickan med solglasögonen. Visst, min sköna, men antingen hittar du ett ställe eller också dröjer det inte länge innan ungen din pissar i byxorna. Jag kanske kan hitta toaletterna, sade läkarens fru, jag minns att jag kände lukten därute, Jag följer med, sade flickan med solglasögonen och höll redan den lille i hand, Jag tror det är bäst att vi går allihop, anmärkte läkaren, då vet vi vägen sen när vi behöver, Dig begriper jag nog, tänkte biltjuven, men han var inte fräck nog att säga det högt, det sista du vill är att din lilla fruga ska behöva leda mig varje gång jag får lust att pissa.

Här händer något jag sällan upplever. Jag tänker inte på vare sig berättarteknik eller språk under läsningen. Och det händer bara när historien är riktigt spännande. Jag dras in i berättelsen och kan inte släppa den, jag måste få veta hur det ska sluta. Vid några tillfällen glömde jag visst att andas.

Det är klart att tankarna går till koncentrationsläger. De blinda spärras in. Beväpnade vakter finns dock inte i närheten, de är lika rädda som alla andra. Men vad ska man göra? Det smittar ju! Det finns bara en grupp som inte drabbas. De som redan var blinda av andra orsaker.

Ett fruktansvärt scenario. Samhällets totala sönderfall. Maktens maktlöshet. Människans förvandling till bara varelse utan tidsbegrepp. Vad ska man ha lagar till när ingen kan kontrollera att de efterlevs? Pengar har naturligtvis inget som helst värde. Egentligen har ingenting något värde.

”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam.” Lyder förordet.

En mycket tankeväckande bok.

Similar Posts:

• Döden gör sorti
• Nobelpristagstagare som sparkar uppåt
• José Saramago död
• Jordskredsseger i Lissabon
• Utan papper, utan röst

Listan kan göras lång och är kanske annorlunda från person till person. José Saramago inleder sin bok Grottan med ett citat från Platons bok Staten, från vilken han fått namnet till sin roman. I Staten beskrivs en grotta som den värld människan lever som en fånge i. Mot väggarna i grottan syns skuggor som människan tror sig vara bilden av det sanna livet. Om en fånge lämnar grottan upptäcker hon att skuggorna inte är det sanna livet utan bara bilen av den komplexa värld hon lever i. Och förstår man denna komplexa värld har man rätt till att vara en väktare som upprätthåller ordningen i den.

Trots mina minst sagt begränsade kunskaper om Platon är Saramagos roman inte svår att svälja. Vi får följa krukmakaren Cipriano Algor och hans dotter Marta samt hennes man Marçal liv under några för dem händelserika veckor.

Cipriano får en dag förklarat för sig av något som kallas Centrum, att hans stengods inte längre är välkommet. Det finns ingen efterfrågan. Denne man som hela sitt liv arbetat med krukmakeri, som grävt sin egen lera, format stengodset och sedan bränt det i en ugn i sin lilla by tre mil från Centrum blir arbetslös. Centrum behöver inte lergodset, det finns plasttallrikar som aldrig går sönder nu för tiden förklarar de.

Dottern får en idé. De ska tillverka små ler statyetter istället. Idén förverkligas. Familjen arbetar hårt och lyckas klara av att slutföra den beställning på 1200 statyetter som Centrum kräver. Inte helt oväntat gör Centrum en marknadsundersökning kort innan beställningen ska levereras och Cipriano slås återigen till marken: de finns ingen som vill ha hans statyetter i Centrum.

Det är detta övermäktiga Centrum, som kan liknas vid ett enormt shopping galleri där människor lever och konsumerar, som bär på kunskapen om hur den komplexa världen ser ut. Saramagos kritiserar den västerländska konsumtionsvärlden som inte har något till övers för den lilla människan som bara försöker att överleva dagen. Den fria markanden ska styra människornas liv i Centrum, och den som ifrågasätter något är inte välkommen dit.

Varje gång Cipriano beger sig till Centrum slås han omkull och fastnar i meningslösa diskussioner med förmän och assistenter. Han krymper och får allt svårare att uttrycka sina känslor och finner slutligen sitt liv meningslöst. Cipriano blir så passiv att han mot sin vilja inte längre finner det meningsfullt att älska en kvinna. Livet hänger på den sköra tråd som Centrum har kontroll över.

Trots det monotona liv de fint utmejslade karaktärerna lever så kan jag inte annat än beundra dem. Deras bekymmer återkommer ständigt men jag slås ändå inte till marken, glädjestunderna finns och det är dem jag försöker läsa mig fram till om och om igen. Det är dessa stunder som får dem att leva vidare. Saramago beskriver människan som i en tavla hängandes ensam på en vägg, men hon är fortfarande fri att kliva ur tavlan och måla en egen, hon är fri att använda sina känslor för att leva i, och beskriva verkligheten.

Similar Posts:

• Döden gör sorti
• José Saramago död
• När blindheten slår till
• There ain’t no devil, there’s just God when He’s drunk
• Jordskredsseger i Lissabon