Göran Rosenberg blev journalist på 1960-talet ”i en tid när trovärdighet och sanningsenlighet stod någotsånär högt i kurs i den mediala offentligheten”. Han hade tur, konstaterar han.

Under föräldrarnas uppväxt, de var båda Förintelseöverlevare från Polen, hade offentligheten varit förgiftad av hatpropaganda. Hur det slutade vet vi alla. Lögnen som demokratins främsta fiende var något som ältades efter andra världskriget, inte minst av George Orwell. I hans dystopi 1984 ”hade orden gjorts obrukbara för varje annan kommunikation än lögnens” skriver Göran Rosenberg.

Men så föll Berlinmuren, Sovjetunionen gick under, internet öppnade upp världen för oss alla och för en tid såg det ut som att Orwells svartsyn skulle komma på skam. Den digitala medierevolutionen tycktes så full av demokratiserande potential. Göran Rosenberg exemplifierar med den arabiska våren.

”Den enskilda människans horisonter och nätverk har öppnats för att rimligen aldrig mer kunna slutas på det sätt som Orwells framtid förutsatte” skrev han i ett förord till en svensk nyutgåva av Aldous Huxleys Du sköna nya värld 2005.

Nu konstaterar Göran Rosenberg att han hade fel. Med hjälp av ”ettorna och nollorna” har siktlinjerna minskats så att horisonten inte längre är skönjbar. Nätverken, om de är stora nog, förpestas av grälsjuka robotar och främmande makt. Många människor av kött och blod deltar gärna i kulturkrigen. Den nya kommunikationstekniken har öppnat för despotiska makthavares kontroll av tankar och handlingar ”och som aldrig förr utmanat grundvillkoret för vår existens som människor – förmågan att kommunicera väl.”

Nu kan en gaphals och notorisk lögnare som Donald Trump vinna väljarnas förtroende inte en gång utan två (tre, om man ska tro honom själv). Nu kan svenska politiker bygga framgång på att peka ut ”invandringen”, det vill säga alla invandrare, som roten till de samhälleliga problemen. Nu kan en nära nog samstämmig forskarkår ignoreras i frågan om klimatet.

I lögnens tid är en samling artiklar från dagspress och krönikor från radion, särskilt P1-programmet Godmorgon världen samt två nyskrivna essäer. Alla texter är på temana demokrati, politik, yttrandefrihet och populism.

Som ung journalist, hungrig efter förebilder, fick jag ögonen på Göran Rosenberg. Det var nog hans språk som stack ut. Det är enkelt och tydligt. Han har förmågan att förklara komplicerade skeenden, underliggande samband och hur de hänger ihop med historiska data. Efter att ha läst någon av hans artiklar eller böcker eller lyssnat på en radiokrönika känner jag mig alltid lite klokare. Så är det också denna gång.

Det är en djupt pessimistisk bok som Göran Rosenberg har satt samman. Men man skulle också kunna kalla den klarsynt. På det sättet finns något hoppingivande mellan pärmarna på I lögnens tid. Författaren väljer att skriva till den som vill läsa. Jag hoppas att det är många. Bara genom att vi slutar acceptera lögner och börjar göra motstånd kan utvecklingen vändas.

Similar Posts:

• Förtrycket i välfärd och lycka
• Drastiskt och dråpligt om populism
• Vanmakt inför spretiga argument
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Initierad bok om Trump

I land efter land lockas väljare av detta budskap. Socialdemokrater och liberaler får maka på sig och ge plats åt en ny slags höger. De kallar sig ofta konservativa, men är inte som gårdagens konservativa.

De här har en radikal agenda och ifrågasätter ofta grundbultarna i det demokratiska samhället. Det oberoende rättsväsendet, minoriteters rättigheter, fria medier, faktabaserad samhällsdebatt. Allt detta är i skottgluggen för den radikaliserade konservatismen.

Natascha Strobl, österrikisk statsvetare, journalist och författare, dissekerar nytillskottet i det politiska landskapet. Hon tittar särskilt på Sebastian Kurz och Donald Trump, men hennes iakttagelser är giltiga långt bortom Österrikes och USA:s gränser.

Den radikaliserade konservatismen siktar på maximal polarisering, ett tillstånd av permanent ilska, största möjliga skillnad mellan ”vi” och ”dom”. Alla måste välja sida. Vår sida är offer, den andra sidan är förövarna.

Det finns inte utrymme för något tvivel eller tvehågsenhet, än mindre några nyanser. Att avvakta med ett beslut i väntan på en utredning ses som svaghet. I stället hyllas ledarens handlingskraft. Sunt förnuft räcker. Allt det här kan man betrakta i samtiden, oavsett om man bor i USA, Österrike, Brasilien, Filippinerna, Storbritannien, Ungern eller för den delen Sverige.
Kurz och Trump har sina olikheter, skriver Strobl, men det de har gemensamt är att de båda insett att det som betyder något i dagens politik är berättelsen och de känslor som är kopplade till berättelsen.

Det handlar om att förmedla en ny trygghetskänsla. I tider av sociala och ekonomiska sprickor är detta ingen defensiv och statisk känsla, utan en aggressiv och dynamisk. Löftet att skänka giltighet till det behov som ligger till grund för denna känsla är den radikaliserade konservatismens ideologiska kärna.

Skattesänkningar, förbättrad välfärd, infrastruktursatsningar – kort sagt verklig politik – är av underordnad betydelse. Brutna vallöften behöver inte betyda så mycket så länge väljaren får sin beskärda del av vredesutbrott och ”vi och dom” samt inte förnekas rätten till den mysigt värmande offerkoftan.

Inte heller misstankar om lagbrott behöver vara ett problem för den radikaliserade konservativa politikern. Då spelar man bara rollen av oskyldigt anklagad: offerkofta på. För denna politikertyp är det alltid valrörelse, även om den är president, premiärminister eller regeringsbildare. Vardagspolitiken, förvaltningen, passar dåligt. Det är konflikten med meningsmotståndarna och de saftiga utspelen som står i centrum, inte leverans på vallöften.

Steve Bannon, en gång Trumps strateg och rådgivare, har sagt att bästa sättet att hantera medierna är att ”översvämma rummet med skit”. Så har det också blivit. Samhällsdebatten präglas allt mer av kortlivade skandaler, avslöjanden och trätor. Småsaker som saknar relevans eller sanningshalt – eller både – och dyker upp, tar plats och försvinner i tempo furioso. Denna ”skit” måste den samhällsintresserade vada igenom. Det är svårt och tidskrävande att orientera sig, nära nog övermäktigt. Många väljer att lämna rummet helt. Andra väljer strategin att sälla sig till ett lag och blint heja på. Logiken om ”vi och dom” tar över. Det är ren fördumning. Men den radikaliserade konservatismen har tagit ännu några poäng. Meningsmotståndare som åtnjuter respekt smutsar ner sig om de väljer att ta fajten. Journalisterna blir överlupna av arbete med att faktakolla. Dessutom orkar färre rationella människor engagera sig. Kvar blir de rent känslostyrda som attraheras av radikaliserad konservatism.

Natascha Strobl berättar ingenting som inte den politiskt intresserade redan vet, men hon gör skarpa iakttagelser och formulerar väl vad hon ser. Det finns goda skäl att rekommendera denna lilla bok. Den samtida politiken framträder i klarare dager. Och det är ingen liten sak med tanke på att de radikaliserade konservativa har översvämmat rummet med skit.

Similar Posts:

• Ismer för framtiden?
• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Man vet vad man har?
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• Lovande klarsyn i pessimismen

Fast så dyker en ny kandidat upp. Peter Varg. Han vill vara allas vän och ser till att skaka hand med alla djuren (till och med dem som inte har händer). Han är trevlig, han är rolig, han är snygg. Att ingen riktigt vet vad han står för kommer liksom i skymundan. Han är ju så trevlig. Och snygg.

Vargen vinner valet. Det är fest. Vargen och hans ministrar ser mycket seriösa ut i sina propra kostymer. Men snart börjar obehagliga saker hända på gården.

Djur börjar försvinna. Några fler varje natt. Den nye ledaren verkar inte bry sig om saken, och de andra djuren blir alltmer upprörda. När de inte blir insläppta i vargens palats tar de sig in med våld. Där – ve och fasa! – sitter vargen och hans ministrar och kalasar på en av de försvunna hönorna.

Vargens regim får ett våldsamt slut. Djuren jagar iväg honom och hans ministrar under stenkastning. Palatset brinner.
Nu måste de välja en ny ledare. Det är de vanliga som ställer upp – förutom en. Och den där nye, Jerker Räv verkar väl ändå väldigt trevlig ..?

Bondgården som politisk arena har ju en viss litterär tradition. För en vuxen läsare går tankarna ohjälpligt till George Orwells Djurens gård, men här finns såklart också mer barnnära referenser till sagor och fabler. Rovdjuren, vargen och räven, är klassiskt lömska, sluga, opålitliga och hungriga. De domesticerade bondgårdsdjuren verkar inte alltför kritiskt tänkande.

Där fastnar jag lite som vuxen – det är en ganska deprimerande bild av en lättmanipulerad demokrati vi får i den här bilderboken. Och stenkastning, våld och mordbrand är väl ändå inget idealt sätt att hantera dåligt ledarskap? Fast det är klart, om ledarna rent bokstavligt börjar äta upp folket så vore det kanske helt proportionerligt?

Jag tror ändå att många barn kommer att ha roligt åt den här drastiska historien, som också kunde tjäna på att läsas av vuxna. För vad är det egentligen vi fäster oss vid när vi väljer våra ledare? Hur undviker vi att gå i populismens fällor? Och var går egentligen gränsen mellan populism och demokrati?

I slutänden är det här en bok där läsaren – också den ganska lilla – får känna sig smartare än bilderboksfigurerna, och det är kanske ingen dum utgångpunkt. Kan vi fostra framtida väljare som är smartare än så här, så vore det onekligen en god sak.

Similar Posts:

• Lovande klarsyn i pessimismen
• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Den magiska bondgården
• Demokrati! Revolution!
• Vanmakt inför spretiga argument

Somliga blir väldigt arga. De får utlopp för sin ilska i sociala medier, insändarspalter och Ring P1, kanske även vid fikabordet på jobbet.

Vid närmare betraktande är det inte bara julen. Numera exploaterar vissa politiker allt som rör muslimer, i förhoppningen att plocka poäng hos islamofober. Ett moskébygge, en busschaufför som utövat bön i sitt fordon under rasten, elever som kommer till skolan i hijab. Och på samma sätt förhåller det sig med flaggan och nationalsången.

Vi är nog många som tycker att striderna om diverse symboler tar för mycket plats. Visst borde debatten snarare handla om åtgärder mot klimatkrisen, kvaliteten i skolan, finansieringen av pensionerna, resurser till vård och omsorg?

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö, bland annat förläggare på Timbro förlag, tillhörde själv dem som såg med förvånat överseende på det så kallade kulturkriget. Men eftersom fenomenet fått etablerade partier att svänga 180 grader i viktiga sakfrågor, kan kulturkriget inte längre ignoreras, argumenterar han.

Man kan notera att kulturkrig tenderar att ogiltigförklaras av förlorarna. Just nu är det liberalismen som är på reträtt, medan populistiska, nationalkonservativa och vänsterradikala idéer går till offensiv. En bidragande orsak är otvetydigt att liberaler har underskattat betydelsen av kultur, religion och identitet. Följaktligen har man inte heller tagit debatten på allvar.

Andreas Johansson Heinö erinrar om att striden om symboler är och har varit viktig för minoriteter. Karikatyren av juden eller den mörkhyade har använts framgångsrikt i århundraden. Det är den etablerade makten som har hetsat fram våld för att hålla minoritetsgrupper på mattan och skapa vi-känsla i majoritetsgruppen. Följaktligen är det livsviktigt för exempelvis judar, svarta, homosexuella eller muslimer att bekämpa nidbilderna.

Men det är inte minoriteter som går i taket om SVT tagit bort en vers ur Tennysons nyårsdikt. Det är inte de utsatta som förfasar sig om en person avstår från att skaka hand på praktikplatsen. Nej, upprördheten bubblar fram i majoritetsgruppen. Detta kan vara svårare att förstå. Ska man hysa medlidande med en medelålders man som påstår att hans barndoms jular är hotade? Är de ens hotade, han kan väl fira hur han vill?

Kulturkriget kännetecknas av stora känslor, äkta eller fejkade. Intensiteten är hög, ett enskilt ”fältslag” kan vara över på ett dygn. Gamla perspektiv vänds upp och ned så att offer och förövare tycks byta roll med varandra. I kulisserna anas provokatörer, ibland organiserade sådana. Och flertalet kombattanter slåss med anonymitetens visir nedfällt.

För den som hamnar mitt i tumultet är det verkligen inte lätt att förstå vad som pågår. Det behövs överblick och perspektiv för att bringa reda i oordningen. Andreas Johansson Heinö gör ett försök, inte minst bidrar han med idéhistoriska perspektiv.

1968 och senare Berlinmurens fall innebar årtionden av liberaliseringar och medvetet utmanande av normer. Nu kommer reaktionen i form av nationalism och konservatism. Motrörelsen bärs fram av högerpopulistiska politiker. Delar av majoritetsbefolkningen hakar på när de matas med precis det som de vill höra.

Den liberala ambivalensen inför den mångkulturella verkligheten kan jämföras med den nationalistiska självsäkerheten. Här är svaret alltid enkelt: majoriteten äger en oomtvistlig rätt att känna sig hemma i sitt eget land.

Andreas Johansson Heinö beskriver de övergripande konfliktlinjerna. Han förklarar varför kulturkriget behöver tas på allvar.

På den högsta abstraktionsnivån handlar konflikterna om tolkning och tillämpning av värden som är centrala i alla ideologier. Jämlikhet mellan människor och grupper. Förverkligande och begränsning av individens frihet. Solidaritet med främlingar.

Men att liberaler inte skulle ha tagit kulturkriget på allvar känns en aning missvisande. Snarare har icke-populisterna försökt att bemöta känsloyttringar med fakta. Andreas Johansson Heinö är inne på det också. Men det går inget vidare.

Att bryggeriet försäkrar att det har kvar den vanliga julmusten OCKSÅ spelar ingen roll. Det hjälper inte att påpeka att italienska original-Lucia sannolikt inte var blondin eller att eleverna är lediga från skolan den 6 juni. Nej, det är som att konflikten har ett egenvärde. Således uppmanas läsaren att ta kulturkriget på allvar, men lämnas i sticket om hur.

Similar Posts:

• Islam – ja, det handlar om oss
• Varning för folkmord!
• Vi och dom
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?

Det har visat sig vara en bra mylla för partier som satsar på splittring. De gör sitt bästa för att ställa ”vanligt folk” mot ”etablissemanget” eller den etniska majoriteten mot minoriteter. Och så pekar de ut främlingarna som fienden förstås. Allt ont kommer utifrån: ”stäng gränsen!” De låtsas att svåra problem kan ha enkla lösningar.

Vi kallar dessa partier populistiska. Många av oss ser med växande oro på populismen som ett hot mot demokratin och mot samhället som sådant. Därför framstår Lars Anells Politikens vanmakt. Och varför populismen inte är problemet. som en överraskande titel. Det visar sig att Lars Anell först och främst lutar sig mot den väletablerade vänsterhållningen att populismen vinner mark för att nyliberalismen och därmed ojämlikheten breder ut sig.

Alla kollektiva krafter, framför allt fackföreningar, som tidigare balanserade kapitalismen har försvagats. Väljarna är i högre grad individualister vilket minskar möjligheter att bjuda kollektivt och organiserat motstånd mot marknadskrafterna. Både arbetar- och medelklass kommer i stor utsträckning att förlora den trygga sysselsättning som är en förutsättning för att de ska förbli köpstarka konsumenter.

Men verkligheten tycks mer komplicerad och motsägelsefull. Populisternas väljarskaror säger sig vara emot ”eliten” men backar ändå upp de allra rikaste. Hänförelsen inför näringslivstoppen Leif Östlings ”vad får jag för pengarna?” eller framröstandet av en överklasskille som Donald Trump är bara två exempel. Att Sverige har en statsminister som gått den långa vägen är det knappast någon Sverigedemokrat som ser. I stället kallas Stefan Löfven hånfullt för ”svetsarn”.

Lars Anell gör en del tveksamma påståenden som han inte belägger. Så hävdar han till exempel att Sverigedemokraterna ”har starkt stöd bland småföretagare och mycket rika personer”. Han hävdar att populister håller vad de lovar och ”i stort sett” står för vad de säger. Märkligt, om man betänker att det toppstyrda partiet Sverigedemokraterna, utan någon som helst intern debatt, gjort en helomvändning gällande svenskt medlemskap i EU och Nato.

Men Lars Anell är även skeptisk till begreppet populism som sådant, främst av taktiska skäl. Med ett sådant ord riskerar man att ytterligare alienera stora väljargrupper. Definitionen av populism är så pass otydlig, hävdar han, att det är tveksamt om det finns någon nytta med begreppet. Men i nästa andetag slår Lars Anell fast att auktoritära populister måste motarbetas eftersom de undergräver demokratins strukturer – medier, domstolar, förenings- och yttrandefrihet.

Ännu en svaghet är att Lars Anell pratar om Europa och Förenta Staterna samtidigt och huller om buller, fastän förutsättningarna är så olika. Hans text är tämligen ostrukturerad, vilket kan vara okej, men eftersom den strösslas med illa byggda meningar är det ofta svårt att hänga med. Så här kan det se ut:

I Västeuropa kommer demokratins bröstvärn att hålla men den kommer att tömmas på innehåll och, framför allt, tappa sin förmåga att leverera resultat.

Ett bröstvärn kan väl inte ha ett innehåll? Och om det är demokratin som kommer att tömmas så är den väl ingen demokrati mer? Vidare:

Det är oundvikligt att detta leder till att färre finner anledning att rösta i allmänna val. Vi vet att äldre, välbärgade och välutbildade röstar i större utsträckning än mindre bemedlade med färre timmar i skolbänken. Traditionella demokratiska väljare i Förenta staterna deltar sålunda klart mer sällan än republikaner.

Var vi inte i Västeuropa, så varför växla till Förenta staterna? Och om välutbildade röstar i större utsträckning, borde inte valdeltagandet stiga i och med att utbildningsnivån ökar? Dessutom: har inte senare års populism mobiliserat såväl soffliggare som motkrafter till ett växande valdeltagande?

Texten lämnades till tryck i februari, långt innan presidentvalet i USA som slog nytt rekord i valdeltagande. Den är även skriven innan pandemin hade drabbat oss med full kraft. Covid-19 är till skillnad från ”hotet mot julen” eller ”islamiseringen av Sverige” en verklig kris som kräver verkligt politisk ledarskap. I det läget finns det en andel väljare, kanske tre-fyra procentenheter, som vaknar till ur sina villfarelser och återvänder till riktiga, ansvarstagande partier.

Skillnaden på några få procentenheter är väsentlig, i stället för att en femtedel av den svenska väljarkåren röstar på Sverigedemokraterna, kanske skadan kan begränsas till att ”endast” en sjättedel gör det.

Nej, jag finner inte Lars Anells iakttagelser tillräckligt skarpa eller underbyggda för att köpa påståendet att populismen inte är problemet.

Similar Posts:

• Populismen – fem kännetecken
• Allt åt alla?
• Döden DÖ
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form

Jag är säker på att ingen man föds upphöjd över andra av Gud, för ingen kommer till världen med sadel på ryggen, och ingen annan föds med stövlar och piska för att rida honom.

Historien är full av människor med Richard Rumbolds törst efter frihet. Men de har ofta fått betala dyrt för sina övertygelser, berättar Deirdre McCloskey i sin senaste bok på svenska, som är rappt översatt av Isobel Hadley-Kamptz. Denna samling texter, artiklar och essäer skildrar vältaligt hur liberalismen skapat välstånd och rättvisa såväl som mångfald och tolerans.

McCloskey förfäktar en modern och humanistisk liberalism, en liberalism ”två punkt noll” som hon uttrycker det. Det fanns en tid, efter Berlinmurens fall, då liberalismen ansågs ha segrat över alla andra ideologier. Men mycket har hänt sedan dess. Från alla håll angrips nu liberalismen. Från vänster, där man fått nog av vinstdrivande privata aktörer i välfärden. Från konservativt håll där man avskyr normkritiken och den fria uppfostran.

Och kanske våldsammast angrips liberalismen från högerpopulismen som vill rensa upp bland de etniska minoriteterna och stänga nationsgränserna, just de gränser som liberalerna önskar sudda ut för att låta människor, tjänster och varor flöda fritt.

Läsaren finner att låga skatter och en minimal stat är författarens ideal. McCloskey anser att det visserligen är befogat att staten hjälper människor som befinner sig i ett gravt underläge, exempelvis på grund av medfödda funktionshinder. Men det vore ännu bättre om människor frivilligt, utan den statliga mellanhanden, hjälpte varandra. För stater utövar alltid ett tvång, resonerar hon.

På samma vis vore det bra om bolagsstyrelser självmant besinnade att det är långsiktigt dumt att ge höga ersättningar till kompisar. Det ger ju nämligen dålig publicitet.

Genom boken gör hon flera referenser till Sverige, där hon bott en tid, och inte minst till det fria skolvalet och skolpengen som ju vi har haft sedan 1990-talet. Men det är inte så mycket en utvärdering det handlar om, referensen syftar främst till att visa amerikanska läsare att Sverige har liberala funktionssätt snarare än socialistiska.

Ett flertal texter polemiserar direkt eller indirekt med Thomas Pikettys mycket uppmärksammade bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Dess huvudtes var att de ekonomiska klyftorna ökar och att det är ett problem, inte minst för demokratin.

McCloskey håller inte med. Begreppet kapitalism borde pensioneras, argumenterar hon. Det är inte ansamlandet av rikedomar som skapar ojämlikhet, utan staters regleringar och tvång. Och de klassiska liberala friheterna måste lyftas fram på nytt och renodlas:

Ett liberalt prissystem är det bästa vi har i denna jämmerdal för att åstadkomma det vi vill. Det är det enklaste sättet att samarbeta, och har uppstått i varje mänsklig gemenskap från grottorna till vår tid. Likt språket behöver det varken designas eller tvingas fram. Och som med språket finns det inga tillgängliga alternativ. Förslagen från 1600-talet om att skapa ett konstgjort språk, fritt från den opraktiska röra som präglar naturligt framvuxna språk, bygger på samma utopism som ekonomisk centralplanering.

McCloskey lyfter på detta sätt fram flera verkligt briljanta aspekter hos liberalismen. Och jag finner för egen del oerhörda svårigheter att säga emot. Samhällen som i hög grad låter människor bestämma själva, är godare samhällen.

Men dessvärre finns det ju beteenden hos människor som de bara måste vänja sig av med, om de ska trivas med en ren liberalism, tänker jag.

Som avund, till exempel, en ovana människor ägnat sig åt ”från grottorna till vår tid”. McCloskey fokuserar på hur faktisk fattigdom minskat kraftigt. Och det är naturligtvis viktigt. En människas näringsbehov är faktiskt, inte relativt, liksom hennes behov av skydd mot elementen. Men hennes tendens att aldrig sluta snegla på vad grannen har för ägodelar gör att vänsterns betoning på relativ fattigdom också äger giltighet.

McCloskeys språk är underhållande och hon har en stimulerande bredd i sina referenser. Dessutom är stilen muntert polemisk på ett sätt som tvingar läsaren att tänka efter. Föredömligt! Men jag kommer inte undan känslan att författaren undviker flera avgörande smärtpunkter i sitt sätt att lägga fram saken.

Nu anför hon visserligen att ”vänstern” inte förstår de liberala argumenten och jag antar att jag som svensk socialliberal skulle buntas ihop med den ”vänstern”.

Hon exemplifierar med teorierna om ”trickle down” och den osynliga handen. Men båda dessa är för mig fullt begripliga och plausibla teorier.

Nej, det som för mig framstår som mystiskt är strävan efter att renodla denna frihetsinriktade ism då den ju fungerar så bra att blanda med.

Alla samhällen jag råkat på är konstruerade av blandningar av flera ismer. Några rejäla skopor liberalism, några delar socialdemokrati, ekologism och feminism; en gnutta konservatism och helst ingen kommunism, fascism eller nationalism alls. Se där ett idealrecept.

I ett socialliberalt samhälle omfördelas resurser i någon mån. Där står det envar fritt att välja att gå in i beroenden, i allt från familjebildning och anställningsförhållanden till föreningsliv. Som liberal bör man ha rätt att välja kollektiva lösningar. Och för att hävda denna föreningsfrihet, avtalsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet behövs en motkraft mot djungelns lag. Den starkes rätt, som varit normen ”från grottorna till vår tid” måste brytas. Ett statligt våldsmonopol är då inte av ondo, utan en förutsättning för att upprätthålla det socialliberala samhället, tänker jag.

Men nej, Deirdre McCloskey ser framförallt staten som ett problem, vilket den ju i och för sig är på många håll i världen. Hela Black Lives Matter-rörelsen handlar om det dödliga våldet som USAs poliskår utsätter svarta för. Ursprungsbefolkningar i åtskilliga länder, även i Sverige, kämpar för sin överlevnad – mot staten. Allt jämt sadlas människor för att bli ridna mot sin vilja, detta trots att vår Skapare aldrig hade ämnat det så.

Similar Posts:

• Marknadsdemokrati – En testballong
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Politisk idéhistoria som fastnar
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Jag är inte rasist men …

I en tid då kontinentens majoritetsbefolkningar lockas av nationalismens inkrökta perspektiv, när konservatismens retrotopia framstår som ett verkligt alternativ för många, då är det de utsatta minoriteterna som svarar för utblick och helhetsbild. Populism och fascism kan bara hållas vid liv med historieförfalskning och ”fake news”. Annars spricker självförhärligandet som en varböld.

Men detta återstår att hända. I detta nu har vi en offentlig debatt som infantiliseras för varje dag som går. Exempelvis kan ett riksdagsparti låtsas att julen är hotad bara för att viss skinka säljs under beteckningen ”helgskinka”. Vuxna människor kan uppröras av att det står ”vintermust” på en del flaskor i butiken. I ett sådant jolmigt och bortkollrat samtalsklimat kommer Athena Farrokhzad med friskt bildspråk.

Europa, säg efter mig:

Fotbollsspelare kan vara fransmän som är afrikaner som är fransmän.

Det är inte komplicerat.

Alla verkar förstå kolonialismens konsekvenser, utom du som är orsaken.

Europa, du är en avokado som ruttnar innan den mognar.

Du är ett skyddsrum som bara har plats för hyresvärden.

Du har en självbild av teflon, inget fäster.

Du är en överdimensionerad skamfläck på kartan.

Samlingen I rörelse innehåller 23 dikter. Flera av dessa har skrivits för ett särskilt tillfälle. En tillägnas 20-årsminnet av diskoteksbranden på Hisingen, en lästes vid nyinvigningen av ett Folkets hus, ytterligare en har ingått i ett ljudkonstverk. Några dikter är hyllningar eller reflektioner över enskilda personer. Här finns intressanta parafraser och lyriska bearbetningar av verk signerade Karin Boye, Nelly Sachs, Rosa Luxemburg och Martin Niemöller. Athena Farrokhzad står med sin lyrik mitt i sin samtid, medveten om det förflutna och med blicken riktad mot framtiden.

Dikterna tar upp en mängd vitt spretande teman. En kärleksförklaring till Stockholmsförorten Bagarmossen samsas med den nyss nämnda vidräkningen med världsdelen Europa. Andra ämnen är strejkrätt, vänskap över gränserna, evig rotlöshet och solidariteten som överlever, trots allt.

Återkommande, men inte alltid, präglas dikterna av stram rytm, samma inledande ord i varje rad, och avslutande rim. Formen känns igen från rap och estradpoesi. Det fungerar, det berör, men samlat så här mellan hårda pärmar kan greppet efter ett par dikter kännas en aning repetitivt. Likaså förekommer några teman som framstår något melodramatiska eller bundna till en annan tid. Det kan handla om hunger, bröd och ”priser som ständigt stiger” eller kanske om ”massorna” som ”utkämpar striden”. Politiska strider i det tjugoförsta århundradet kretsar inte främst kring hunger. Och stora delar av ”massorna” kan mycket väl välja att vända solidariteten ryggen och rösta fram fascism.

Sådana skönhetsfläckar kan man ha överseende med. Som helhet är samlingen ytterst stark och författarens tonträff synnerligen god. Erfarenheten av att vara uppryckt med rötterna, att ha nära och kära spridda över jorden, att inte på riktigt vara välkommen där man råkar hamna – den erfarenheten kan Athena Farrokhzad förmedla. Jag hoppas att många läser, och gärna högt.

Similar Posts:

• Politisk brännvidd i poesin
• Poetsamarbete
• Världspoesidagen 2011
• Scenpoesi på hallmattan
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin

Punkter kan för all del vara motiverade. Vägen mot ett visst mål kan med fördel spaltas upp i punkter. Beståndsdelar av en helhet kan anges i punktform. Det är logiskt. Men det är inte den sortens punkter jag syftar på här.

I Carsten Jensens Källarmänniskor, med underrubriken ”Om populism och besväret att vara människa”, verkar punkterna, de numrerade styckena, snarare, ja, helt enkelt vara numrerade stycken. Vissa av dem hänger ihop, andra inte. Någon väg någonstans är det så vitt jag kan hitta knappast.

Jensens teman är onekligen relevanta. Han skriver om flyktingströmmar och främlingshat, om populism och orättvisor. Han refererar till Antonio Gramsci och Rebecca Solnit, Fredrik Önnevall och Karl Ove Knausgård, Édouard Louis och såklart Donald Trump. Sin titel, ett begrepp han tydligen använt och blivit kritiserad för i den danska debatten, hämtar Jensen från Fjodor Dostojevskijs roman Anteckningar från ett källarhål.

En ”källarmänniska” är, med Jensens ord, en litterär figur ”där självhatet slår över i en ocensurerad önskan om att vålla andra skada”.

Ramen är en uppgörelse som till förväxling påminner om den storm som dagens populism har skapat mot humanismen, upplysningstanken, förnufts- och framtidstron. Ja, romanens huvudperson delar till och med det förakt för fakta och de vetenskapliga sanningarna som är de populistiska demagogernas största provokation: ”Herre Gud, men vad angår mig naturens och aritmetikens lagar, när jag inte tycker om dessa lagar och dessa två gånger två är fyra.”

Det är inte oävet skrivet, det kan vara klart litterärt slagfärdigt, men hjälper det oss att förstå dessa ”källarmänniskor”? Att förstå världen och dess plats i historien? Jag är skeptisk. Det är i alla fall svårt att säga säkert, eftersom Källarmänniskor är en lång och vindlande essä, full av tänkvärda funderingar och pålästa referenser (snarare litterära än vetenskapliga), bara ytligt förklädd till, just det, punktlista.

Så snälla. Jag vill läsa sådant som får mig att tänka, absolut, men jag vill inte börja med att försöka pussla ihop själva boken, tesen. Formulera en världsbild, dess problem och möjliga lösningar, och jag lyssnar gärna. Ge mig helt enkelt en färdig bok. Men sluta att prångla ut dessa halvsmälta punktlistor.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vanmakt inför spretiga argument
• Populismen – fem kännetecken
• Lovande klarsyn i pessimismen
• Vivere necesse est

Underförstått i Sverigedemokraternas retorik är att partiet representerar den sanna folkviljan. De andra partierna, ofta ihopbuntade som ”sjuklövern”, har gaddat sig samman mot vanligt folk, heter det. Detta trots att de övriga sju representerar mer än 80 procent av väljarna. Det pågår ”mobbning” av Sverigedemokraterna när de inte släpps in i debattens finrum, hävdar partiets företrädare. ”Sandlådenivå” har Jimmie Åkesson upprepat hur många gånger som helst.

Demokratin innehåller löften som inte kan uppfyllas. Ordet är en sammansmältning av två grekiska ord: ”demos”, folket, och ”kratos”, styre. Men folket kan inte styra eftersom folket inte är ett.
Alla ärliga politiker vet det och lovar inget mer än representativ demokrati, fredliga maktskiften och att var och en av medborgarna ska ha rättigheter samt ett stort mått av självbestämmande.
Men populismen bryter mönstret. Populismen hävdar att folket visst kan styra. Populismen lovar att se till att det blir så. Allt som krävs är att populismen får en majoritet av rösterna.

Vi behöver lära oss att känna igen populism. Essän What is Populism? av Princetonprofessorn Jan-Werner Müller från 2016 är därför fortfarande ett hett lästips. Nu finns den i Penguinpocket med ett särskilt efterord av författaren. På drygt 100 sidor ger Jan-Werner Müller många svar på boktitelns fråga. Fem kriterier för populism sticker ut:

Populismen gör anspråk på att företräda ”folket”. På samma gång hävdas att motståndarna inte gör det. Turkiets Recep Tayyip Erdoğan citeras från ett tal där han utbrast ”Vi är folket, vilka är ni?”
Populismen är emot eliten. Populismen förbehåller sig rätten att utnämna vilka grupper som är eliten. Ett exempel är när europeisk högerpopulism stämplar feminismen som ett elitprojekt, trots att den kämpar för kvinnors rättigheter.

Populismens livsluft är polarisering. Den strävar efter att framhäva konflikt, inte samförstånd och kompromisser. Funktionssättet fortsätter även efter det att populismen kommit till makten. Minoriteter,fackföreningar och övriga civilsamhället får underordna sig eller krossas.

Populismen erkänner ingen opposition som legitim: varken andra ideologier, partier eller organisationer.
Populismen erkänner inte samhällets komplexitet. Vi andra vet hur sammansatt tillvaron är av skilda minoriteter, viljor och intressen. Men eftersom populismen ÄR folket och ingen annan räknas, behövs det heller inga komplicerade avvägningar eller kompromisser.

Det är med lätt hand, tämligen rakt språk och många exempel som Jan-Werner Müller utforskar problemet populism. Han rör sig från USA och Sydamerika till Europa, Ryssland och Turkiet. Ingenstans nämns Sverige, men efter valresultatet i höstas känns boken aktuell även hos oss.

Jan-Werner Müller understryker att inga högerextrema populister i Europa eller Nordamerika lyckats ta makten utan hjälp från etablerade konservativa krafter.

Essän besvarar uttömmande titelns fråga och går även in på populismens skadeverkningar. Slutligen tar sig Jan-Werner Müller an den svåra diskussionen om hur demokrater bör bemöta populismen. Men här blir texten lite lösare i konturerna. Det är naturligt då det knappast finns några enkla svar.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vanmakt inför spretiga argument
• Fräscht utmanande om folkstyret
• Drastiskt och dråpligt om populism
• ”Är det inte Donald Trump som Dostojevskij skriver om här?”

Att detta skulle bli mer eller mindre rödtonat verkar i alla fall mindre troligt. Vänsterpartiet har visserligen gått framåt, men Socialdemokraterna, som ju är det parti som Göran Greider och Åsa Linderborg framför allt sätter sitt hopp till, har gått bakåt för jag-har-tappat-räkning-på-vilken-gång i ordningen.

Populismen, utläst Sverigedemokraterna – vilket väl är den betydelse begreppet normalt har i svensk politik – går det däremot alldeles utmärkt för. Att det finns en marknad för högerpopulism är svårt att tveka om. Tendensen är densamma i hela västvärlden. Men vänsterpopulismen, var finns den?

Så kan man kanske sammanfatta utgångspunkten för Greiders och Linderborgs bok Populistiska manifestet: vi behöver en vänsterpopulism.

Det leder i alla fall mig in på frågan om vad populism över huvud taget är. Vad är strikt taget skillnaden mellan demokrati och populism? Såväl ”demos” som ”populus” betyder väl ”folk” (det senare möjligen mer åt ”massa” till)? Att de båda begreppen värderas helt olika är tydligt; ”demokrati” är fint, ”populism” fult – men vad är det exakt som skiljer dem åt?

Populismen, menar Greider och Linderborg i inledningen till Populistiska manifestet, är ingen ideologi, utan ”en reaktion mot att åtta av tio medborgare känner att de har rösträtt men ingen röst, fria val men inget att välja mellan. Populismen uppstår när folkets sociala situation skapar krav inom olika områden, som de etablerade partierna inte förstår eller inte förmår att lösa. Det är då behovet av ett radikalt politiskt alternativ uppstår.”

Grundläggande för populismen är en motsättning mellan ”folk” och ”elit”, fortsätter de, men skillnaderna mellan vad vänster- och högerpopulismen lägger i de begreppen är väsentliga: ”För högerpopulismen är folket något homogent, rent och gott. För vänsterpopulismen är folket alla som förlorar på klassamhället.”

Till eliten räknar högerpopulisterna vänstern, feministerna, liberalerna, kulturskribenterna, medierna, mångkulturalisterna, judarna och till och med invandrarna, som de menar är i maskopi med etablissemanget. Vänsterpopulisterna menar att eliten utgörs av dem som äger, förvaltar och försvarar kapitalet. Det här gör att högerpopulism och vänsterpopulism kretsar kring helt olika saker: när högerpopulisterna koncentrerar sig på kulturella skillnader som den stora ödesfrågan, är vänsterpopulismens fokus fördelningspolitik.

Kring dessa teman kretsar de 151 teser som Greider och Linderborg formulerar i Populistiska manifestet. Det kan vara ”Högerpopulismens brist på maktanalys passar makten perfekt” eller ”Den som undrar varför arbetarklassen har vänt vänstern ryggen, borde vända på frågan: Varför har vänstern övergett arbetarklassen?” De flesta teser följs av någon sida utvecklande resonemang, och punkterna i sig är absolut värda att diskutera. Det blir dock lite fragmentariskt. Varför 151 teser? Varför inte ett sammanhållet resonemang?

Det för oss in på en aspekt av ”populism” som Greider och Linderborg ignorerar, men som nog är den jag framför allt förknippar med begreppet: den publikfriande, att det är en mängd populära löften som egentligen inte hänger ihop. Sänkta skatter och ökad välfärd, till exempel.

Det löftet sträcker sig emellertid inte bara till Sverigedemokraterna i svensk politik just nu, det har snarare blivit den borgerliga standardpositionen som också Socialdemokraterna har svårt att stå emot. Därför är Populistiska manifestet absolut läsvärd, men jag måste fråga mig: hade inte det verkligt radikala varit att presentera en tydligt sammanhängande helhetsanalys?

Similar Posts:

• Populismen – fem kännetecken
• Vanmakt inför spretiga argument
• Första maj-tal i bokform
• Döden DÖ
• Kriser som kan leda framåt?