Utsökta lik. Det är en munsbit det, sanna mina ord. Andrew Compton är ”jaget” i en berättelse som kretsar kring fyra individer. De övriga tre – Tran, Luke och Jay – växer fram i ett tredjepersonsperspektiv. Andrew berättar om sitt liv och hur han på det mest snillrika och oväntade vis lyckas göra sig fri från de påträngande väggarna bara ett fängelse kan uppbåda. Varför han dömts till en livstid i fängelse? Han har mördat och sedan idkat samlag med tjugo och några människor. Han kallas av media ”Den evige värden” eftersom hans offer aldrig kom att lämna hans boning.

Efter flykten tar sig Andrew från Birmingham till New Orleans och möter efter en tid sin jämlike Jay. Jay har, utöver vad som gör dem till den perfekta duon, även den goda smaken att ta ett par munsbitar av sina offer. Pojkarna blir på så vis en del av honom. Ibland kan han inte hålla sig och dinerar medan de fortfarande har puls. Oftast är de emellertid så drogade att de knappt märker något, men inte alltid. Offren är genomgående svaga, fattiga och enligt Jays utsago inte helt främmande inför att dö. Som om de innerst inne vill sluta finnas till. Jay är, som ni ser, en sann samarit.

Om du tror att Billy Martin (Poppy Z. Brite) är en Gabrielle Wittkop så misstar du dig å det grövsta. Det finns onekligen ett mått av ömhet, men kroppars safter, dofter, konsistens, innanmäten formligen väller ut. Det är kukar i hedniskt trånga anus och mottagande halsar; sperma och blod överallt; stekta köttbitar och giriga tänder som gnager sig genom magar. Alldeles ypperlig läsning för den som har svårt med aptiten. Lite smaskig lever ur någon som lever, hade inte det smakat? Hovmästaren, låt gärna tarmar, gaser och LSD-förädlat blod vara kvar. Rått ska det vara. Blodigt.

Tänk er boken som en utbroderad version av valfri Cannibal Corpse-låt, vilket inte osökt får mig in på en av de stora frågorna: Hur har inte sångaren George Fishers huvud lossnat av allt rotorbladsliknande snurrande med huvudet? Å andra sidan är hans nacke som gjord för hårt fysiskt arbete. Han skulle kunna dra fem undermåliga sovjetiska ångdrivna traktorer över de bördiga ukrainska åkrarna genom att propellera sig framåt med håret.

Begynnelsebokstäverna som inleder varje kapitel har stänk av bläck omkring sig. Har man någonsin använt rött som typsnittsfärg? Spermafärgat? Skalpellblänkande? Här om någonstans skulle det göra sig väl. Språket är som ni förstår närgånget, men det är inte ett överdrivet frosseri i ondska ni kommer bläddra igenom. Det finns ett rättvisepatos som tilltalar mig. Boken utspelar sig kring slutet av 80- och början av 90-talet och det finns i samhället ett djupt rotat hat mot homosexuella. Det är tyvärr inte blott ett minne utan lika mycket en påminnelse som följer med in i vår samtid. Vi talar oss varma om tolerans, men det finns både ett öppet och dolt grasserande hat och förakt mot all sexualitet som inte faller inom den ram som utgörs av heterosexualiteten. När det talas om den tolerans vi är kända för, strömmar det fram högar med skitiga lögner om hur liberalt, tillåtande och förstående det är. Då frågar jag dig: När såg du senast två samkönade hålla hand i offentligheten? Sverigedemokrater och värre kräk skulle utan att tvivla inte bara hala ner utan gärna bränna regnbågsfärgade flaggor. Jag blir så jävla arg.

Rasismen i boken försöker inte dölja sig. En scen, som äger ett stort släktskap med en händelse ur Jeffrey Dahmers sjuka liv, är när poliskåren negligerar en svart persons vittnesmål för några gröna sedlar. Vi läsare stryker längs utmed väggarna i de mörka och nedgångna gränderna; i samhällets botten skrapas det fram offer som ingen kommer sakna. Droger dödar, ingen bryr sig. Föraktet mot det förment öppna och toleranta samhället blir som tydligast i Lukes radiokanal vars sändningar krälar sig ut i etern från en båt uti de alligatorstinna träskmarkerna. Naturligtvis går han under ett alias. Mitt hat mot allt vad intolerans, fantasilöshet och dumhet heter flödar.

Författarens fascination eller åtminstone stora intresse för verkliga massmördare går inte att ta miste på. Referenser dyker upp här och där och har ni följt med i true crime-vågen lär ni inte stöta på några överraskningar. Jag är inte särskilt kräsmagad, men morden och fantasierna är inte sällan så närgångna att jag åtminstone en gång brister ut i ett ”eeew”. Martin är en duktig författare, förmedlar känslor och scener på vis som är både på- och inträngande. Ibland hastas det fram en gnutta, men överlag trivs jag med karaktärsutvecklingen- och förmultningen.

När jag är klar med läsningen ser jag framför mig hur exempelvis en centerpartistisk före detta jordbruksminister med en okontrollerbar vikingasjuka förbereder ett tal som skulle kunna låta ungefär så här:

Låt mig ta några exempel. Är det, och ska det vara, lagligt att på en död person stryka på något som exempelvis en nekrofil tycker smakar eller luktar gott, för att låta en annan nekrofil slicka av det som är påstruket på könet? Ska det vara tillåtet att smeka en död på kuken av kärlek, eller ska det räknas som ett sexuellt utnyttjande? Det blir ytterst svåra bedömningsfrågor att ta ställning till även med en förändring av lagstiftningen.

Det får bli som det blir med det.

Införskaffar du boken har du utsökt spårvagnsläsning. Jag personligen började pulsera och vibrera av möjligheten att min stolsgranne skulle slänga ett öga på vad jag läste. Personen skulle vrida sig av obehag, dra ihop knäna. Än hellre önskade jag att okända, oartiga och intresserade medresenärögon skulle kräla över min axel. Vad var det de skulle se? Vilka tankar skulle fara genom deras huvuden? Skulle personen överväga att kliva av sjutton hållplatser tidigare än planerat och invänta nästa vagn? Ni ska ha i åtanke att jag alltid läser med huvan djupt neddragen över pannan…

Similar Posts:

• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”
• Epidemin som sänkt USA:s medellivslängd
• Open up and bleed
• Helgongestalten som blev skällsord

Frank är 17 år och har inte dödat några barn på nästan ett decennium. Han bor här med sin far. De var fler en gång i världen, men Frank är nu som han är, och han gjorde… saker. Nu är de bara två. Och så Franks storebror, som kanske eller kanske inte är på väg hem från sjukhuset där de spärrade in honom efter att han blev som han blev. Han ringer Frank från telefonkiosker (ty detta utspelade sig på den tid då det fanns telefonkiosker), närmare varje gång, tappar tålamodet, lovar att skada hundvalpar.

Franks dagar är noga inrutade. Offerpålarna som ska underhållas. Fabriken där han tvingar getingar att dö och sedan tolkar världen utifrån hur de väljer att dö. Pappan som är fascinerad av kroppen och har skrivit en hel bok om fjärtar. Dvärgen Jamie som han då och då möter inne i byn så att de kan supa skallen av sig tillsammans. Det är ju hela Franks värld; pappan, brodern, vännen, ön. Stolpar runtomkring, lås på pappas dörr, tunn mager jord där saker inte växer i Thatchers Storbritannien. Då behöver man ritualer, bålverk, offer. Det är nu en gång sådana vi är: i hårda tider vänder vi taggarna utåt och ber om tecken ovanifrån.

Getingfabriken är en udda insekt, en grymhetsskildring som till sitt ämne sitter någonstans mellan Shirley Jackson och Anthony Burgess å ena sidan och Bret Easton Ellis och Poppy Z Brite å den andra, men inte lik någon av dem egentligen. Det är en enormt våldsam bok, men det värsta är egentligen inte de saker Frank och hans bror gör mot djur och andra människor, utan det som hela tiden ligger under ytan, i det förflutna, i den där strikta ordningen som allt måste inordnas i. Något måste väl ha hänt Frank för att få honom att bli sån? Och samtidigt är ändå romanens behållning hur icke-sensationell den känns. Vi är fast inne i Franks perspektiv, och för honom är allt detta normalt. Det är ju sån han är. Bisarrt nog känns Getingfabriken ofta mindre som en uppvisning i mänsklig grymhet och mer som en klassisk raggsocksvåt engelsk arbetarungdomsskildring med en rejäl portion humor, mer Billy Liar än Patrick Bateman. Att översätta sådana här förstapersonsmonologer och fånga både våldet och humorn kan inte det lättaste, men Roland Adlerberth gör ett lysande jobb med att fånga Franks språk – lite för lillgammalt, lite för mycket läst och för lite pratat.

Det här var Iain Banks debut för snart 30 år sedan, och att den kommer i nysläpp ungefär samtidigt som A Clockwork Orange och Äldreomsorgen i Övre Kågedalen känns lustigt passande; det är ju lågkonjunktur igen, det blåser ju kallt igen, och vår aldrig sinande aptit för litterära monster behöver kanske vända sig inåt igen. Vi behöver kanske kika på tron att vi kan anpassa världen och människorna efter oss, att vi kan ha kontroll. Och att det faktiskt kan fungera, åtminstone ett tag, åtminstone om vi har tillräckligt stark medicin. Vi är ju som vi är fram tills vi upptäcker vilka vi egentligen är, och hur vi blev det. Och det kanske är den största överraskningen av dem alla.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Mellanförskap och romantik
• Att älska någon som har ett förflutet
• Mellan beckrött och djupsvart
• En nobel kortroman

Just den där förvirringen mellan den historiske och den mytiske Dracula är det Elizabeth Kostova leker med i Historikern. Här får vi följa tre generationer historiker (på 30-, 50- och 70-tal) i deras jakt på det de först tror är en myt – men visar sig vara alltför sant. Jodå, den gamle fan är minsann vid full vigör även 500 år senare, och att forska i hans liv visar sig vara långt ifrån ofarligt. Plötsligt blir de förföljda av mystiska personer med bitmärken i halsen som inte vågar sig ut i solsken. Inga (post)moderna rock’n'rollvampyrer à la Rice, Brite eller Whedon här; mörkrets furste stiger ned, hotande och vred, och han är inte att leka med.

Jag kan inte riktigt ignorera detta: Uråldriga hemligheter, mystiska meddelanden, och en vild jakt genom Europa av en man och en kvinna som dras till varandra under de att de nystar upp mysteriet, cliffhangers cliffhangers cliffhangers… Visst, på många sätt påminner Historikern en hel del om den där lila boken som ALLA läst de senaste åren. Men Kostova är något Brown inte är – en riktigt bra författare. Hon kan skapa personer och miljöer som är mer än pappfigurer och turistguidekopior, och även om boken för det mesta satsar på att hålla spänningen uppe och få oss att vända blad får man aldrig känslan av att hon dummar ner det; det är genomtänkt, levande och – paradoxalt nog – i sin uppenbara påhittad-het mycket mer övertygande som roman än den där andra boken. Som en litterär motsvarighet till en riktigt bra matinéfilm är den absolut värd att plöja, något jag gjorde med stort nöje under mellandagarna.

OK, lite kan jag störa mig på ett par saker – som exempelvis att det blir väldigt fånigt när varenda person de springer ihop med visar sig sitta på en viktig pusselbit i jakten på Draculas öde för 500 år sedan… och snälla söta, kan vi bara NÅGON gång se en man och en kvinna jobba ihop utan att omedelbart bli upp över öronen kära i varann?

Men som sagt, för att vara en äventyrsroman är Historikern förvånansvärt genomtänkt, och för en bok om kamp mellan ont och gott är den beundransvärt ovillig att sätta stämpeln rakt över stora grupper; här finns både goda och onda i alla läger, vare sig de är kristna eller muslimer, stalinister eller icke… vi får ett antal snygga paralleller mellan då- och nutid, ett berättande som hoppar fram och tillbaka över århundradena utan att tappa tråden, och en del bra kommentarer på betydelsen att kunna sin historia. Kostova kan den rentav så bra att hon kan väva ihop det påhittade med det verkliga nästan helt sömlöst, och blandar högst verkliga händelser som Konstantinopels fall och det poststalinistiska Centraleuropa med rena påhitt och myter på ett sätt som får åtminstone mig att längta efter att ge mig ut på resande fot. Med Dracula, ett par historiska verk och för säkerhets skull en knippa vitlök i bagaget.

Similar Posts:

• Liten vampyrologi
• Vampyren och det moderna samhället
• Hotet från Öster
• Urvampyren går igen
• Open up and bleed

Ett stycke av den gamla världen mitt i det moderna USA med sina TV-apparater och blänkande bilar. Byggt på slavarbete, jazz och voodoo, med grundvattnet så högt att de döda måste begravas ovan jord.

Givetvis är det hit amerikanska vampyrer söker sig. För att festa, för att supa sig fulla, för att leta upp andra av sin sort och byta kroppsvätskor av olika slag… utan att bry sig om morgondagen, de har ju så många. Till skillnad från de människor som råkar hamna i deras väg; de som dör, men också de som bara sugs med i dansen, förförs och sedan dimper tillbaka ner i verkligheten med minnet av lysande gröna ögon…

Lost Souls är en bok utan gränser. Alla motsatser – människa/vampyr, man/kvinna, sex/våld, födelse/död, artist/publik – blir upphävda, inte så att de tar ut varandra, men så att båda hela tiden finns samtidigt. Brites vampyrer har efter alla sekel mitt ibland människorna nästan blivit omärkliga; de kan vistas i solsken, de måste slipa sina tänder för att bli vassa nog att bitas, och klär de sig i svart med blekt ansikte så är det mycket av samma skäl som de vilsegångna ungdomar de av och till sätter i sig, som stannar uppe hela nätterna och lyssnar på The Cure och Bauhaus medan kajalen rinner.

Children of the night, what music they make.

Storyn handlar om vampyrer, men ändå inte. De är egentligen mest katalysatorn, utlösaren (och jo, ordet är dubbeltydigt). De blåser rakt igenom människornas liv, inte så mycket onda som fullständigt ointresserade av något annat än sina egna kickar. I centrum står i stället barndomsvännerna Ghost och Steve, fast i en liten håla utan något annat än sin musik att hålla sig vid liv med, tills allt vänds uppochner och de måste kämpa för sina och andras liv. Och den stackars vilsne Nothing, resultatet av den oheligaste av allianser, men som bara vet att han inte hör hemma någonstans.

Vampyrer har alltid varit metaforer på två ben. Sex. Död. Liv. Utanförskap. Gemenskap. The blood is the life; men livet, energin, kraften går åt båda håll. En vampyr suger livet ur sitt offer, här utan att erbjuda evig odöd i utbyte… men som sagt, här är gränserna upphävda, alla är vampyrer på ett sätt eller annat. Kärleken kan suga livet ur en; en sångare kan suga livskraft ur en publik och omvänt; en vän kan ge av sin kraft för att stödja en annan.

Lost Souls är obscen, hädisk och otäck.

Lost Souls är upplyftande, vacker och trösterik.

Lost Souls är en häxbrygd som skiftar i svart och rött. Och aldrig slutar bubbla.

Anne Rice är schlager. Brite är rock’n'roll. Och I wish I was in New Orleans.

Similar Posts:

• Grym gothromantik
• Enkel och rak vampyraction
• Osexiga vampyrer
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Febrig vampyrroman