- Kim, kan du lyfta en bil?
frågar de andra barnen.
Klart han kan.
- Kim, kan du lyfta en fröken då?
Klart han kan.

Kim kan lyfta typ allting. En skolbänk med Lill-Jensa som sitter ovanpå är alls ingen match. Ibland lyfter han upp en stor sten och släpper den så hårt att det slår gnistor. Till och med de som går i trean är impade över hur stark Kim är. Han struttar runt och får mängder av uppmärksamhet och komplimanger. Det ryktas att han skulle vinna över Snömannen. Man kan säga att allt puttrar på och att Kim njuter av sin stjärnglans.

Dock. Säg den lycka som varar. Adnan Alfredo kommer. Han har gått i en annan skola och är stor som ett hus. I alla fall ett hus på avstånd.

- Vad har du för rekord? frågar Adnan.
- Tvåhundra… ungefär, svarar Kim.
- Jag har tvåtusen, säger Adnan. Och min
mamma väger hundra kilo!

Kim bemöter rivalen med att bli lite sjuk. Han ligger lågt och nu är Adnan starkast i 1B. Säkert starkast på hela lågstadiet faktiskt. Han gör något fruktlöst försökt att återta tronen, men Adnan är kung.

En dag är inte Adnan i plugget. Alla undrar såklart var han är. Är han kräksjuk? Eller på en tyngdlyftningstävling? Men icke sa Nicke. Han är på sjukhuset med en bruten arm. Vad kan det vara för storslaget som gjort att det hände undrar alla? Så Kimpa får inte chansen till revival. Istället stänger han in sig i byggrummet på fritids. Men inte ens fröknarna saknar honom. Fast det kommer en vändning. En fin sådan faktiskt. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att Kim får en slags revansch.

Jag tycker om att historien lyckas vara så full av humor samtidigt som den vågar ta upp hierarkier. Det här ingen berättelse om elakheter. Det här är en bok om att hitta sin roll, att ta plats och få bli sedd för den man är utan att någon annan far illa.

Tonen är talspråkig på ett sympatiskt vis och låter läsarna tänka själva.

Illustrationerna är gjorda av skickliga och erfarna Per Gustavsson. De förstärker texten på ett fantastiskt sätt. Det är minspel såsom blickar och grimaser. Det jobbas också med kroppshållningar som visar på olika känslolägen.

Det här är en bok om att hitta sin roll, om att ta plats och få bli sedd för den man är. Det finns faktiskt plats för oss alla om vi hjälps åt och är tillsammans. Viktigt i dessa bistra tider.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Förändring? Hu!
• Prinsessor kan själva
• Rosa prinsar jagar drakar
• Fasansfullt, gripande och förlösande

Kompisen blir arg av Moni Nilsson med illustrationer av Per Gustavsson är en av de bästa böcker jag någonsin läst om känslor. Här handlar det om vänskap och hur svårt det kan vara. Kompisen är en nalle och här får ilskan honom att brinna upp. Han kan inte sluta bråka, fast han vill. Han vill bita, riva och förstöra. Så stark är arg-elden.

Kompisen längtar är en annan del i serien. Den kom första gången 2010 men ges ut 2021 igen av En bok för alla. Här får vi möta nallen Kompis när hans Olivia ska åka bort. Utan honom, för det går inte att han följer med säger Olivia. Han kan ju leka med Dockan under tiden tycker Olivia. Det blir väl kul. Men hon vet inte att det inte går att ha kul när man längtar. Olivia vill inte att han ska gråta för då blir hon också ledsen.

Kompisen vill inte att Olivia ska bli ledsen.
Han ler lite grann.
– Du får vinka i fönstret, säger Olivia,
och pussar honom en gång till.
Sen tar hon sin väska och går.
– Hej då, viskar Kompisen.
Kom snart tillbaka.
Kom helst nu på en gång!

Men Olivia kommer inte tillbaka. Nere på gatan står Leo med ett metspö och ser väldigt glad ut. Olivia skuttar och hoppar där nere på gatan. Så glad är hon att få åka iväg ifrån Kompisen. Hon dansar iväg utan att vinka hejdå.

Olivia lämnar ett hål efter sig.
På gatan och i Kompisen.

Det här är en bok sprängfylld av längtanskänslor. Medan Oliva är borta sitter Kompisen länge kvar i fönstret. Urlakad och blek. Det regnar på fönstret. Från insidan. Men ändå hoppas Kompisen på att Olivia ska ångra sig. Att hon ska komma tillbaka nu.

Alla vet ju hur sakta tiden går när man längtar. Hur väntan blir allt som finns. Illustrationerna gestaltar detta tydligt. Kompisen är som en lealös trasa trots att Dockan och de andra leksakerna försöker få med honom i lek.

Han kan inte äta.
Han kan inte leka.
han kan bara längta.

Tänk om Olivia glömt bort honom? Det hjälper lite, men inte helt att Olivas mamma samt Dockan bryr sig om honom när det blir kväll. Men det hjälper inte mot mardrömmarna.

Tackolov kommer det en morgon. En ytterdörr öppnas och Oliva är hemma igen! Med en överraskning till Kompisen. Här blir det lite sensmoral, men det ger berättelsen en extra dimension och stärker banden mellan Kompisen och Olivia.

Illustrationerna förhöjer texten, och förstärker Kompisens känslor för Olivia och saknaden efter henne. Det jobbas med kroppshållningar, gester, ögonkast och färger på ett milt men ändå lagom tydligt vis.

Det här är en viktig historia som beskriver längtan på ett poetiskt vis. När poesi är som bäst koncentrerar den känslor och gör dem vassare, starkare och mer drabbande. Precis så är det här. Kompisen längtar är en stark bok om hur längtan nästan, nästan kan förtära. Men om man har lite tålamod och orkar längta lite, lite till så ordnar det sig. Det här är en bok som vänder sig till människor mellan tre och sex år, men jag som vuxen kan också känna igen mig och hitta tröst. För det är ju som Kompisen säger:

Han har ju Olivia. Och Olivia har Kompisen.
De har varandra.
Och då är man aldrig ensam, tänker Kompisen.
Då har man alltid någon att längta efter.
Som tur är.

Similar Posts:

• Om vänskap och kokande ilska
• Förändring? Hu!
• Styrkemätning och starka känslor
• Prinsessor kan själva
• Rosa prinsar jagar drakar

Det här är sagan om Lilla Hen. Den är hemsk och sorglig och ger antagligen gräsliga mardrömmar. Men man kan också förvänta sig pirr i magen, spänning och skratt. Och alla överlever på slutet (nästan i alla fall).

Så inleds Den fasansfulla sagan om Lilla Hen och redan här förstår vi att det här kommer att bli en rätt fruktansvärd historia. Jag älskade Den förskräckliga historien om Lilla Hon. En förskräcklig historia om ensamhet och utanförskap som griper an.

Den fasansfulla sagan om Lilla Hen handlar om Lilla Hen som får besök av ett hemskt, hemskt monster titt som tätt. Men mamma och pappa säger att det inte finns några monster. De är på låtsas och sådant man hittar på. Det är mardrömmar helt enkelt.

I Lilla Hens familj blir man inte arg. När Hen var yngre hände det att Hen blev arg på olika saker. Ibland på äcklig blomkål eller på mamma och pappa som tyckte att Lilla Hen skulle gå och lägga sig. Men då började föräldrarna att gråta eller få huvudvärk och hotade med att skicka Hen till en uppfostringsanstalt. Då brukade Lilla Hen krama sin älskade, slitna plyschhund Lilla Ludde så hårt att stoppningen nära på sprätte ut. Lilla Ludde som mamma många gånger föreslagit skulle hamna i soporna.

Detta har gjort att Lilla Hen slutade vara arg. Om Lilla Hen är glad tycker föräldrarna om hen jättemycket, och det är ju allt hen vill. Och allt skulle väl vara frid och fröjd om det inte var så att monstret börjat dyka upp. Det kommer oftare och oftare och blir läskigare för var gång.

Hemma hos Lilla Hen log man, där var alla glada och snälla. Lilla Hens mamma och pappa var alltid positiva. De sa att det inte fanns några problem – det fanns bara möjligheter. Helst ville de lyssna på julsånger året om.

Vi förstår att det pågår något osunt och det knyter sig i magen på mig.

Lilla Hens mamma och pappa grälade aldrig. De diskuterade bara, men det gjorde de mycket och ofta. Det blev väldigt många ord. Och så log de otroligt konstigt, som om de hade lite ont. Ofta diskuterade de så mycket att orden tog slut. Då kunde det vara tyst i flera dagar.

Det här är en historia om ångest och oförlösta känslor. Den vänder sig till barn mellan 9 och 12 år, men den är nyttig även för oss vuxna att läsa. Särskilt vi har mycket att lära. Det kan sägas att det här inte är en bok för alla barn. Som inledningen beskrev så kan den framkalla gräsliga mardrömmar. Det är något vi alla drabbas av, vare sig vi vill eller inte. Men jag tror en ska vara lyhörd för vem du sätter boken i händerna på. Fast så är det med alla böcker.

Per Gustavssons illustrationer är som handen i handsken till berättelsen. De ger ytterligare liv till Lilla Hens historia på ett målande och självklart vis. De är barnsliga, ibland otäcka och alltid på pricken.

Jag tycker att Den fasansfulla sagan om Lilla Hen är en otroligt viktig bok. Den vågar lyfta något som emellanåt känns som sopat under mattan. Barns psykiska ohälsa ska alltid tas på allvar. Det är vi vuxna som ansvarar för barns mående och det är vårt ansvar att se till att de får de bästa förutsättningarna för att må bra.

Similar Posts:

• Förskräckligt förfärligt men förtjusande rysligt och kul
• Poetisk kompislängtan
• Styrkemätning och starka känslor
• Förändring? Hu!
• Prinsessor kan själva

Kanske är det inte meningen att man ska analysera bilderboksfigurers mentala tillstånd, men lågstadiebarnen som jag läser den här boken för undrar också, om än inte i samma termer. Roligt har vi alla fall. Haren är en sådan där figur som man liksom balanserar på gränsen med: ska man skratta åt honom eller känna med honom? Eventuellt lite av båda.

Redan på första sidan slår Per Gustavsson fast att Haren ”tycker om de dagliga rutinerna”. Sköta om morotslandet, rensa ogräs, sortera morötterna och bära hem dem. I det han gillar med rutinerna ingår kanske inte att behöva springa från den riktigt läskiga räven – hiskeligt tecknad med enormt gap och sylvassa tänder – men det är också ett återkommande inslag i livet. Det lunkar på.

Men så plötsligt, en morgon framför spegeln:

Haren tvärstannar! Vad är det han ser?! Ett spöke?!
Haren känner att han fryser och svettas samtidigt.
Benen domnar och det kryper i ryggen.

Haren är inte Haren längre.

Och det är inte bara Haren – hela världen har blivit vit. Haren stapplar omkring, chockad, men förändringen är obeveklig. Det är bara att gilla läget. Och kanske, kanske är det inte helt fel att kritvit smälta in i den snöiga omgivningen?

Sen kommer vintern är en underfundig berättelse om hur jobbigt och läskigt och nödvändigt och härligt det kan vara med förändringar. Lite av en modern fabel med rolig slutkläm, som dessutom öppnar upp för allsköns samtal om vad som händer med natur och djurliv under vintern. Kul för stunden, men också psykologiskt tänkvärt. Ibland är det nödvändigt att anpassa sig, och ibland är det till och med ganska roligt.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Styrkemätning och starka känslor
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Prinsessor kan själva
• Allt som är trevligt är bra för magen?

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Barnet. En sonettkrans av Olivia Bergdahl, Väderfenomen av Anna Fock, Odenplan av Daniel Gutafsson, Osebol av Marit Kapla, W av Steve Sem-Sandberg och Testamente av Nina Wähä.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Strindbergs lilla röda. Boken om och typerna av Alexandra Borg och Nina Ulmaja, Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris av Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser. Judiska spår av Peter Handberg, Bin och människor. Om bin och biskötare i religion, revolution och evolution samt många andra bisaker av Lotte Möller, Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm och Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, av Patrik Svensson.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Sen kom vintern av Per Gustavsson, Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Vänta på vind av Oskar Kroon, Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen av Sara Olausson och Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2016

Redan på framsidan av Den förskräckliga historien om Lilla Hon anar en att detta är en ryslig berättelse. Huvudpersonen står i ett mörkt rum och framför henne skymtar en gigantisk gestalt med en blodig yxa i handen. Bakom Lilla Hon hänger och dinglar en kropp ifrån taket.

Berättelsen handlar om Lilla Hon som egentligen heter något annat som ingen kom ihåg. Hon var liten och en hon och så var det bara. Det bästa Lilla Hon visste var att hoppa i sängen och att leka med kuddar, och att äta bokstavskex och vissla på samma gång. Lilla Hon tyckte inte om att vara ensam. Då började hon tänka på spöken och blev rädd och ängslig. Tyvärr var hon ensam mest hela tiden för hennes föräldrar var för det mesta trötta och hade alldeles för mycket jobb att tänka på. Därför älskade hon måndagsmorgnar då hon fick gå till skolan.

I skolan fanns kuddrummet fullt av färger, kuddar och madrasser. Det rummet var alltid fyllt av glada skratt. Dit längtade alltid Lilla Hon men de andra eleverna lät henne inte komma in dit. Istället älskade de att skrämma henne genom att lägga läskiga daggmaskar i hennes skolväska och släppa otäcka spindlar i hennes hår. De berättade också gärna rysliga historier för Lilla Hon som lyssnade trots att hon blev livrädd. Hon ville så väldigt gärna vara tillsammans med klasskamraterna. De berättade om Lärarinnan som spökade uppe på skolans vind och en massa andra som spökar på skolan.

-Svarade de fel stängde hon in dem i hurtsen i katedern, förklarade en tredje.
-Eller tvingade dem att sjunga psalmer tills de kräktes! fortsatte den första.
Eleverna omringade den förskräckta Lilla Hon och berättade historien på gravaste allvar.
Lärarinnan hade till sist hängt sig där uppe på vinden för att kunna vara kvar på skolan och spöka.

En dag i skolan säger eleverna att Lilla Hon ska få komma in i kuddrummet och leka med dem. Det är bara en liten sak hon måste göra först. Gå upp på vinden. Lilla Hon är så rädd att hon nästan inte kan andas men tanken på kuddrummet får henne att göra det omöjliga.

Det här är en riktigt förskräcklig historia om en liten flicka som längtar efter gemenskap men istället är osynlig. Den enda gången hon får uppmärksamhet är när ”eleverna” trakasserar och mobbar henne. De verkar vara riktigt vidriga och roar sig med att mobba Lilla Hon och några andra stackare. Det gör mig ont i hjärtat och jag kan tyvärr känna igen mycket från min egen skoltid då min bästis blev svårt mobbad men inga vuxna grep in.

Men historien vänder. Från att ha varit livrädd blir Lilla Hon långsamt modig. Istället för de elaka eleverna hittar hon andra vänner. Sådana som är döda och vid första anblicken verkar ondskefulla och farliga. Spökena på vinden och Lilla Hon knyter band och trivs bra tillsammans.

Illustrationerna är underbart läskiga med massor av blod, dödskallar och otäcka spöken. Det här är en bok rekommenderad för åldrarna 9-12 så bilderna är ofta små och förstärker mest berättelsen men ibland tornar de upp sig mot läsaren.

Språket är späckat med härliga ord som används för sällan nuförtiden. Det kvids och folk blir bestörta om vartannat. Humorn är aldrig långt bort och det är tur då allting är så eländigt för Lilla Hon.

Som ni förstår är detta kanske inte en bok för alla barn. En del ungar skulle drömma mardrömmar och må dåligt av att närma sig denna berättelse. Men min inre nioåring slår kullerbyttor och jublar och jag är säker på att det finns många barn som mår bra, ryser och njuter av Den förskräckliga historien om Lilla Hon. Det finns säkert de som identifierar sig och finner styrka i historien.

Similar Posts:

• Fasansfullt, gripande och förlösande
• Prinsessor kan själva
• Styrkemätning och starka känslor
• Förändring? Hu!
• Poetisk kompislängtan

Moni Nilsson och Per Gustavsson har placerat ett vanligt dilemma i leksaksmiljö. Det handlar om vänskap och om vänner som sviker, först sviker Kompisen och sedan Dockan. Räven berättar en hemlighet för Dockan som inte Kompisen får höra – och det blir en fin bild av hur hemligheter skapar utanförskap. Det är en historia som alla, både barn och vuxna, kan känna igen sig i.

Att använda sig av leksaker som ett slags fabeldjur i berättelser för barn är knappast nytt, såväl H.C. Andersens ståndaktiga tennsoldat som Toy Story utnyttjar knepet. Det som är en smula annorlunda i Nilssons och Gustavssons berättelse, något som endast ligger i bilderna, är det faktum att Olivia, barnet, ser leksakerna när de lever. Dessutom avbildas barn och leksaker i ungefär samma storlek, vilket gör allting antingen till en lek, eller till ett helt magiskt barnrum.

Leken med storleken är genomgående. När Kompisen blir arg blir han inte bara lite småsur, utan rykande rasande. Plötsligt är han jättestor, och de andra är små. Detta kan jämföras med hur ilskan växer sig enorm i Gro Dahles och Svein Nyhus Den arge, en bok som i övrigt skiljer sig mycket från Nilssons och Gustavssons eftersom den är betydligt mörkare. För även om Kompisen blir arg skildrar ilska och det mörka, svarta och avundsjuka inuti barnet, så är det långt ifrån det brutala våld som Dahle och Nyhus beskriver.

När Kompisen blir så arg blir alla utom den gamla trasiga Krigargubben rädda för honom. Krigargubben håller istället fast honom och kramar honom. Att hålla hårt kan också vara att hålla snällt. Till slut orkar inte Kompisen mer, han blir alldeles tom och trött och ledsen. Kanske är Krigargubben en förälder eller personal på dagis, som trots att han egentligen är tråkig att leka med lyckas trösta.

Kanske är Räven den mest intressanta och komplicerade personen i boken. Kompisen och Räven kan inte riktigt vara glada samtidigt. Räven är den enda som inte kan säga förlåt, och på slutet är han inte riktigt med på tårtkalaset, utan står en bit bort. Han förblir något av ett problem och bekymmer.

Nilsson och Gustavsson beskriver enkelt, men inte övertydligt, hur det kan vara att vara vänner, hur svårt det kan vara och hur bra det kan kännas.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Med en pappa som slår
• Vara varken stor eller liten
• Fasor och syskonfasoner
• Att ha och inte ha

Men för att fånga en drake måste man ge sig ut på drakjakt. Bästa sättet är att locka med en prinsessa, så prinsar får helt enkelt ringa till prinsessor de känner och be dem följa med. Drakar är dock inte dumma och det kan sluta med att både prinsar och prinsessor blir fångar istället för tvärtom, och får ägna sig åt att putsa drakklor och laga drakmat. Tills de lyckas rymma.

Prinsessor i Per Gustavsssons böcker älskar fina kläder och rosa saker. Men de är också väldigt modiga och drar gärna ut på farliga expeditioner med svärd i hand. Prinsar i den nya boken är också modig och klär sig också i rosa – det är helt enkelt ingen större skillnad mellan dem. Han stryker kläder och lagar mat och jagar drakar. Det gör prinsessor också. Det finns ett genustänkande i böckerna, men det är inte det minsta plakataktigt. Prins- och prinsessegenren genomsyras ju dessutom av schabloner av alla möjliga slag, Gustavsson driver med dem allihop och behöver inte vara överexplicit när han gör det.

Similar Posts:

• Prinsessor kan själva
• Tokroliga prinsessor
• Styrkemätning och starka känslor
• Poetisk kompislängtan
• Förändring? Hu!

2003 kom Per Gustavssons Så gör prinsessor. En fullständig orgie i rosa var den men innehållet var tuffare än så. I den lärde vi oss att prinsessor inte bara är ljuva och har lockigt hår och fina klänningar. De är också skitbra på hockey och räddar prinsar från elaka drakar. Såklart! Ljuvligt uppiggande bok, som jag raskt vidarebefordrade till prinsessiga brorsdöttrar. Jag har alltså lite förväntningar på När prinsessor fyller år, som tyvärr inte riktigt uppfylls.

I den här boken ska det alltså vara prinsesskalas, ty prinsessan fyller år. Och nog är det rosa rosa rosa i den här boken också. Och prinsessan kan allting och gör allting själv, som hon själv vill och räddar dessutom sina gäster från elaka trollkarlar genom magiska svärd och att klättra på branta klippor med klackskor som klätterhammare.

Prinsessan är fortfarande stark och tuff och det finns ingen ljuv liten varelse någonstans. Det enda jag kan säga emot När prinsessor fyller år är tyvärr att den inte riktigt når upp till förra boken. Den var helt enkelt ännu tuffare och ännu prinsessigare och ännu mer befriande.

Similar Posts:

• Rosa prinsar jagar drakar
• Tokroliga prinsessor
• Modern kärlekssaga
• Styrkemätning och starka känslor
• Förändring? Hu!