Ja så inleds I stort sett mänsklig som är en rolig, allvarlig och finstämd berättelse om Hanna. Hanna är faktiskt inte så bra på det här med att vara vuxen. Det är en berättelse om att tvingas ta tag i sig själv, att växa upp. Att lämnas ensam kvar. Igen. Och igen. Och att inte ha det där pannbenet som man kanske önskar att man hade. Det är en berättelse om att vara människa, och inte en särskilt bra sådan heller.

När Hanna är 13 möter hon alkoholen för första gången. Och för första gången har hon, och bästa vännen ett mål.

”Från och med den dagen får hennes liv också en riktning – planeringen och jakten för att komma över alkohol till nästa helg.”

Utan att Hanna vet riktigt hur det gått till fortsätter livet. Hon jobbar kvar på Tallen (där hon började i väntan på att livet skulle börja). Hon anpassar sitt liv till Andreas och hans förväntningar. Hon tappar kontakten med sin bästa vän. Hon väntar. Och planerar för nästa alkoholintag. Hon döljer, gömmer, rationaliserar. Tills hon plötsligt sitter där på polisstationen och inte kan dölja mer. Hon måste ringa efter någon. Men vem?

Helena Lindegrens språk är fantastiskt att läsa, det är rappt, roligt och i bakgrunden rinner alltid älven. Det är en berättelse färgad av omgivningarna, naturen, platsen och dialekten. Ensligheten. Jag blir förvånad när jag inser att I stort sett mänsklig är Helena Lindegrens debutroman.

I stort sett mänsklig är också en förstklassig uppväxtskildring, tonårslivet, ångesten, kärleken, och återigen ensligheten. Det känns trovärdigt, men vad är det som gör att de andra växer upp och går vidare men Hanna på flera sätt blir kvar i det som varit? I väntan på nästa helg. Nästa glas. Nästa box.

Similar Posts:

• Oändliga sommarlov
• Ge mig mitt liv. Nu.
• Om en mamma, och ett samhälle
• Drömskt och glasklart
• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?

Du kan säkert minnas en sommar som känns oändlig. Som du ser framför dig när du blundar, som du känner i din hud när du tänker på den.

Så blir den sommar som Anna får vara med om när hon åker med sin mamma upp till orten där modern växte upp. Mamman ska rensa ut dödsboet efter sina föräldrar och Anna ska jobba i äldrevården. Men ganska snart träffar Anna Levi – killen som jobbar på macken, med tunna, bleka armar och en faiblesse för billiga, italienska skräckfilmer. De tar sig an sommaren tillsammans, med långa filmkvällar i Levis soffa och nätter på det nedgångna haket Grottan. Sedan träffar de syskonen i den mystiska, stora läkarvillan och de fyra dras till varandra som magneter: Sebastian och Sylvia osar rikedom och kulturellt kapital, Levi och Anna tycks locka med sin anspråkslöshet och avsaknad av polerad yta.

I en loj tillvaro, inbäddad i alkoholdimmor och en eskalerande värme, rör sig denna fyrklöver sedan med och runt varandra, först i den stora villan och trädgården, sedan ut i skogen, som vilddjur. Gränser tänjs på, relationer omdefinieras och verkligheten suddas ut mot drömmen. När sommaren går mot sitt slut och Anna lämnar platsen fortsätter hon med sitt liv. Men hon lämnar aldrig platsen helt bakom sig, sommaren som hon spenderade där lever kvar i henne som ett glimmande eko genom tiden och ingenting tycks kunna mäta sig med den.

Man kan lätt tänka sig att Broberg inspirerats av Den hemliga historien inför arbetet med den här boken – många av elementen känns igen: en lockande grupp mystiska intellektuella, ett anspråkslöst jag som välkomnas in i en ny sfär, moral som ställs på sin spets, blinkningar till finkultur och en genomgående, ödesmättad ton. Broberg har dock kryddat med egna detaljer som gör boken något mer egen: handlingen har förlagts till en liten fjällort i norra Sverige, med allt vad det innebär av nedgångna hak och egna karaktärer bland lokalbefolkningen.

Tyvärr räcker det inte för att få boken att lyfta. Genomgående upplevs ansträngningen med att göra syskonen till mystiska och ”djupa” karaktärer som krystad och klichéartad – greppet med att låta en svår och vacker ung man slänga sig med franska fraser i tid och otid känns lika gjort som att låta den svala, otillgängliga systern förhålla sig blaséartat till alla sorts sexuella kontakter.

Dessutom finns en otydlighet kring vad jaget egentligen tar med sig från den här sommaren: Vad är det som i slutändan ger den ödesmättade tonen i boken dess existensberättigande? Är det hur relationen till Levi blir? Eller det eventuella mordet? Eller vad de upplever i skogen? Alla dessa komponenter hade kunnat bindas ihop fint, men det landar i något som känns spretigt och ofärdigt.

Det är en lockande genre att skriva om dekadenta ungdomar och livsavgörande somrar. Tyvärr lyckas inte Broberg hitta ett tillräckligt eget och tydligt recept för att den här boken inte ska kännas som en blek kopia av andra böcker som behandlat samma tema, i tajtare och mer unik form.

Similar Posts:

• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Ved och potatis
• Fartfylld men spretig spänning i Västerbotten
• Livspussel, psykvård och politik i spännande debut
• Människorna vid vattnet

Hon sa när jag var till storstugan nästa vända att lägg dig där du och blunda en stund. Kommer du ihåg att du brukade lägga dig där. Har du sett också att nu har vi domherren här i tallen, titta, sa hon. Det luktade gott av björk och mögel. Och spisvärmen också.

Tänk att få ligga på sofflocket i storstugan och lyssna. Lyssna på samtalen. Samtalen om livet, byn och framför allt de hemtama samtalen om just ingenting särskilt. I storstugan, och hos Tage. Stå bredvid varandra och betrakta något långt bort, planera för veden. Dricka skållhett kaffe.

Din vilja sitter i skogen handlar om en ung man i en liten by som funnits längre än vägen gått dit. Han har som blivit kvar, allt går på rutin. Han gör inte så mycket väsen av sig, hjälper grannarna, fixar med veden, åker till stan med gammvolvon för att proviantera. En dag hittar han plötsligt böckerna, undangömda i uthuset. Och börjar läsa. Då förändras allt, men samtidigt ingenting.

Just som med skogen blev boken flykten för mig. Att gå till skogs. I boken. Jag läste ut hela fastän den var tjock och det vart tyst i skallen. När jag gick ut sen och trodde att jag kände porsen fick jag för mig att det kanske var nå speciellt med det. När en fågel flög över mig, och kanske att det var vråken, fick jag för mig att det var något speciellt med det. Allt hade rätt vad det var blivit speciellt.

Han börjar också intressera sig för sin egen och byns historia. Är det inte konstigt att han inte vet vart han kommer ifrån? Varför vet han inte riktigt vem som är släkt med vem, eller hur saker hänger ihop? Via kaffe och fika försöker han pussla ihop pusselbitarna, det blir överväldigande och svårgreppbart.

Mattias Timanders debut Din vilja sitter i skogen är nog bland det vackraste jag har läst. Det är enkelt, poetiskt och drabbande. Jag kommer på mig själv att småprata på en dialekt jag inte alls kan, för berättelsen har flyttat in i huvudet. Det känns som om att jag ligger på sofflocket och lyssnar på när någon återberättar sin historia. Om byn, resan till storstan, böckerna och det litterära sammanhang han hittade där. Människorna som passerade förbi. Den stora undersökningen hon skrev på. Antikvariaten som besöktes.

Din vilja sitter i skogen är en berättelse om rötter, tillhörighet och längtan. Om kärleken till böcker och den tillhörighet det skapar. Men det är också en berättelse om känslan att inte riktigt höra till, inte riktigt hänga med i diskussionerna som förs, att nicka och hålla med, snappa upp det som går. Det är som svårt att beskriva vilket intryck den gör på mig. Att det dessutom är en debut är nästan provocerande. Jag ser fram emot att läsa mer av Timander.

Jag tänkte att det gjordes stor skillnad på arbete och arbete. Gruvan eller att vara i vedskogen eller dona på gården och hålla efter eller vara med båten och älgjakten, det var hederligt. Stå i butik eller andra finjobb där folk tänkte att man gjorde pengar. Det var att man trodde man var nå. Man ska inte få för sig att det ena är bättre än det andra. Inte glömma vars du kommer ifrån. Rötter tar hemskt lång tid att bränna.

Similar Posts:

• Tårar i snön och starkt kaffe
• Barnvagnar, bin och en och annan bulle
• En drömsk roman
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd
• Ge mig mitt liv. Nu.

Kajs mamma har precis gått bort, och med henne möjligheten att få svar på många av de frågor som följt honom genom livet. Vem är han egentligen? Var hör han hemma? Varför blir modern så ledsen så fort Kajs barndom kommer på tal? Varför finns det inga bilder från hans första år? Till råga på allt ska han precis flytta. Han lastar in sin del av bodelningen som modern förberett och ger sig av norrut, till Mimmi och huset de nu ska bo i. I grannskapet finns allt från trevliga grannar, snöskotrar till maskrosbarn som oinbjudna stövlar in med skorna på.

Tina Harnesks persongalleri är fantastiskt. Perspektivet varierar mellan flera olika personer, men vi får framför allt följa med två olika par, Máriddja och Biera samt Kaj och Mimmi. Det är något befriande med en berättelse där kärleksrelationerna inte är det huvudsakliga temat, båda par är lugna, stabila och fina. Det finns nog med andra relationer att utforska, relationerna som varit och de som aldrig blev.

Folk som sår i snö är något så unikt som en smärtsam släktberättelse som är riktigt rolig. Jag både frustar av skratt och gråter. Det är en berättelse om det förtryck svenskarna och den svenska nationalstaten har utsatt samerna för genom historien, om de spår som förtrycket lämnar än idag. Och inte att förglömma, det förtryck som pågår än idag. Lina Harnesk visar på ett smärtsamt och knivskarpt sätt hur traumat av tvångsförflyttningarna nästlat sig in i varje vrå av människors liv.

Kan Norrbotten ge Kaj de svar han så länge letat efter, eller finns de gömda i lådorna som hans mor så omsorgsfullt packat ihop åt honom innan sin död?
Och vad händer egentligen om man kallar något vid sitt rätt namn?

Similar Posts:

• Mygg, kärlek och vemod
• På jakt efter samiskheten
• Snäll skildring av politiskt sprängstoff
• Moderskap i norr
• Historisk roman som vill mycket

Den unga, blyga Hilma blir förälskad – kanske mer för att det förväntas av henne, än av någon annan anledning. Men visst är han charmig så det förslår, den skönsjungande kavaljeren. En läroverksadjunkt från en fin familj, som dessutom brinner för arbetarnas sak och gärna lägger ut orden om hur en annan samhällsordning än den rådande vore att föredra.

Sedan går det snabbt, plötsligt är det en väldig brådska med bröllop. Varken Hilma eller hennes familj har något att sätta emot när Sigfrids familj sätter igång med bröllopsbestyren. Och varför skulle de det egentligen, en flicka som Hilma från knappa förhållanden. Hon kan skatta sig lycklig över ett sådant parti!

Redan på bröllopsnatten raseras den sköra bilden av de lyckligt förälskade, när Sigfrids psykiska sjukdom blommar ut till fullo och han utsätter Hilma för ett fruktansvärt övergrepp. Genom att tysta ner Sigfrids sjukdomsdiagnos har han kunnat gifta sig med den oerfarna Hilma, trots att hans diagnos innebär att lagen förbjuder äktenskap.

Hilma väljer att stanna kvar och uppfylla sin äktenskapliga plikt – i den mån en kvinna från enkla förhållanden hade några valmöjligheter på 1920-talet.

Det är först mot slutet av boken som jag förstår att romanen i hög grad bygger på verkliga händelser, att den utgår från Thorvalls egen uppväxt (fast Sigfrids efternamn Tornvall borde satt mig på spåren). Det gör att all utsatthet – hustruns, dotterns, men också Sigfrids – känns än mer drabbande. Det är svårt att acceptera att det här bara är hundra år sedan, bara några få generationer. Så mycket trauma som normaliserats och som många familjer säkert aldrig bearbetat. Hur mycket av det bär vi fortfarande omkring på?

I början av min läsning kändes berättelsen nästan förvillande lik inledningen till Kristina Sandbergs trilogi om Maj, Att föda ett barn. Den obemedlade unga flickans utsatthet i ett påtvingat äktenskap under det tidiga 1900-talet. Det är nästan outhärdligt att läsa. Men kanske inte förvånande ändå att litteraturen tar upp en berättelsen igen och igen, som hänt så många gånger i verkligheten. Och som fortsätter att hända, i nya versioner. Kerstin Thorvall hjälper oss att inte glömma bort det.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Systerskap i botten av näringskedjan
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Boken är mycket lättläst och fängslande. Yvesand har en gladlynt skrivstil som gör att man känner sig lika personlighetssökande i vardagliga ting tillsammans med karaktärerna, och längtar efter mer spänning och skvaller. Trots det hemska brottet som inträffar är det inte en central del av handlingen, fokuset är på karaktärernas jakt på äventyr och att festa, vilket gör att man får en stark känsla av att vara en del av deras sommarlov.

Det är uppenbart att författaren Yvesand har en djup förståelse för trakten som boken utspelar sig i, och det är lätt att förlora sig i beskrivningarna av den skrovliga asfalten, Bergnäsbron, Billys med smaken gul och röken från ett bolmande SSAB. De populärkulturella referenserna känns igen och flera av upptågen känns hämtade ur mitt eget liv och min egna barndom.

Även om slutet av boken kan vara förvirrande, är det en bok som definitivt är värd att läsa, särskilt om man vill uppleva den ungdomliga uppfinningsrikedom i jakten på snus, att mörda tristess och den stora planen på att hitta en bra plats att hänga på. Häng City är en bok som man kommer att minnas länge efter att man har läst den.

Sammanfattningsvis är Häng City en bok som rekommenderas för alla som vill ta del av en stark tidsbild av Luleå på 1990-talet, och som vill uppleva ett sommarlov fyllt av äventyr och spänning tillsammans med tre tonårspojkar. Som en rolig avslutning på recensionen kan jag dela med mig av en stark scen mitt i boken, där de tre tonårspojkarna cyklar ut mot Hertsön, fulla av liv och med förväntan om äventyr. En av karaktärerna sjunger en hymn om ”stålmän”, vilket också är vad spelarna i Luleås hockeylag kallas. Denna scen fångar verkligen tonårens lättsamma och självförtroendefyllda inställning till livet.

Similar Posts:

• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Ge mig mitt liv. Nu.
• Klaustrofobiskt om gränslandet mellan barn och tonår
• De långsammas lov
• Dråpligt och finstämt i alkoholens spår

Vi väntar tills hon kommer, om det så dröjer till morgonfåglarna vaknat, om så ögonlocken svällt igen av myggbett. Medan vi sitter här känner jag längtan växa inom mig själv efter någon som jag bara sett på avstånd. Tillsammans med lillpojken växer byn, fjällen, han, jag och storasyster lika fort åt precis alla håll.

Ovanjorden är vemodig och drömsk, längtande, ett liv där det inte finns några rätta svar, ingen självklar väg att gå. Det är både väldigt enkelt att beskriva handlingen i boken, och helt omöjligt. Handlingen är inte det viktiga, utan språket, och känslorna de frammanar. Ovanjorden är ingen lustfylld läsning, och många gånger är det ganska oklart vad som faktiskt händer, och vad som är i Oskars huvud. Trots all smärta är detta en av de bästa böckerna jag läst i år.

Sitter du här och blir kär i mig?
Handlöst.

Ovanjorden är en berättelse om kärlek, att mötas men att ändå inte nå fram till varandra. Det är också en berättelse om vad det koloniala arvet och traumat gjort med människors liv och historia De som bestulits på sitt arv och sin identitet, och de som fått försvara sitt allt med näbbar och klor. De som förstår ett språk de inte borde förstå. Om avståndet och de svårläkta såren som skapats. Det är en berättelse om att vandra på stigar som känns bekanta, fast man inte vet varför ens släktingar tog en dit för länge sen.

Miljöbeskrivningarna är i en klass för sig, det är som att befinna sig på fjället, i skogen, klafsa runt i myren. Det är lerigt, svettigt och äckligt, och trots allt detta längtar jag dit. För att få se platserna med egna ögon. Boken är inte helt enkel att läsa, språket tar ofta omvägar. Berglund lindar inte in det som smärtar, bultar och skaver. Det gör stundtals ont att läsa.

Nájmie står i altandörren och tittar på oss igen. Eija håller ut handen men hon kommer inte. Handen blir hängande i kalla luften, Nájmie i dörren. Klyver, genom att existera, som jag gör, människostora hål i tillvaron.

Berglund tar med läsaren på en oförglömlig resa, bjuder in till det allra innersta. Att bevittna det som aldrig riktigt blir som tänkt, trots allt. Berättelsen är som en skör tråd, så skör att jag är rädd att den ska brista om jag lägger bort boken innan alla ord är lästa.

Similar Posts:

• Tårar i snön och starkt kaffe
• Vandring i ett norrländskt 1600-tal
• Människorna vid vattnet
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Om gränser och hur vi upprätthåller dem

En skolskjutning sker i Umeå. En tonårspojke hittas sedan död med ett automatvapen i händerna. Gärningsmannen, antas det, men det ska snart stå klart att det inte är fullt så enkelt. Kriminalkommissarie Roland Fransson tar sig an fallet tillsammans med kollegan Lisa Bengtsson och börjar en jakt som visar sig innehålla mer än de kunnat ana. Med oväntad hjälp från Rolands dotter Anna träder en mer omfattande och komplex historia än de någonsin kunnat ana fram.

Mitt första intryck av Den som illa gör är att jag gillar den. Tempot är från början högt och karaktärerna presenteras på ett sätt som gör att man omedelbart får en känsla för dem. I kombination med språket, som bitvis är både humoristiskt och tydligt västerbottniskt, blir det genast intressant. Det påminner en del om Anders Roslunds deckare.

Men – det finns tyvärr ett stort men – ju längre jag läser desto spretigare blir det. När jag lägger ifrån mig boken är det med känslan: vad var det egentligen som hände?

Väldigt mycket, är svaret. Kanske lite för mycket. Skolskjutning, förskingring av mångmiljonbelopp inom Region Västerbotten, en läkare med spelskulder, ett barn fött ur incest och en amerikansk journalist. Det känns som att jag precis tittat klart på en hollywoodrulle extra allt. Slutet bjuder på en twist som jag gissar är viktig för uppföljaren, men som känns så osannolik att hela boken tappar lite i trovärdighet.

Mikael Andersson är helt klart en författare som varken lider brist på talang eller på idéer, men skrivandet handlar ofta lika mycket om att välja som att välja bort. Personligen skulle jag därför önska att uppföljaren blir något mer sammanhållen och att Andersson skulle våga sig på att döda fler av ursprungstankens ”darlings”.

Similar Posts:

• Spänning i Österbotten
• Poliser och läkare i spretig spänningsroman
• Girighet och galenskap
• Spanska sjukan i Arjeplog
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor

I Andra Monikabok, Bära och brista, har Monika fått ett smärre nervöst sammanbrott på jobbet på universitetet. Hon får ett utbrott på ännu ett födselbesked på en mejllista avsedd för forskningskommunikation, och blir inkallad till prefekten. Arbetsgivaren vill att hon går till en psykolog, men ur bakhuvudet fiskar Monika istället fram en annons om vad som med lite god vilja kan tolkas som ett terapeutiskt skrivläger i Arvidsjaur.

Det är egentligen Arvidsjaur som lockar mer än skrivandet. Till Arvidsjaur och Nattavaara har Monika spårat sina rötter. Det är också dem hon tänker sig att skriva om på den där skrivarkursen som hon i romanens inledning är på väg till.

Jag får erkänna att jag är lite skeptisk när jag först läser om att Bära och brista utspelar sig på en skrivarkurs. Ska det handla om skrivande nu? Finns det inte tillräckligt med författare som skriver om det?

Då har jag såklart räknat bort Sara Lövestams alldeles fantastiska blick för människor. I Gamla färgeriet, ett rött litet hus i en skogsglänta utanför Arvidsjaur, samlas fem människor med egna behov av att uttrycka något: Monika, Ranka, Rosie, Claes och Sören. Deras skäl att vara där handlar om allt från försök att pedagogiskt gestalta sin gudstro till att arbeta sig igenom sexuella övergrepp. Och kanske gör det också någonting med Monika att äntligen prata öppet om sina smärtpunkter kring familjebildande och ursprung?

Parallellt med skrivarkursens nutid följer vi, precis som i föregående roman, Monikas släktingar. Lisa, som gravid lämnar Nattavaara för Stockholm för att återförenas med sitt barns far. Hennes föräldrar, Sten och Ester, som arbetar på de stora järnvägsbyggena. Stens mamma, Sara-Maria, vars man far till Amerika.

Till det här myllret av människor fogas de fem där i skogen, och det är ett ljuvligt gäng att umgås med. Dialogen dem emellan är såväl mättad av konflikter och fördomar, som exploderar i felhörningar och flamsiga improvisationer. Det är bara så … levande.

Kanske är det där någonstans Monika kan landa också? Hon har varit fixerad vid det där specifika lilla livet som inte vill bli till, men runt omkring henne sprudlar det ju likt förbaskat av liv. Liv på gott och ont. Liv i mörker och ljus. I slit och sorg och lust och trams. Sara Lövestam skriver fram allt det där briljant.

Similar Posts:

• Rötter, fötter och sopiga familjer
• Monikaböckerna mot mål
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• En fortsättning lika stark som den prisbelönade debuten
• Spanska sjukan i Arjeplog

Det fanns inget före och efter katastrofen, det fanns inte ens någon entydig katastrof. Det fanns flera: våg efter pulserande våg av motgångar, nedgångar. Tillbakagångar.

Genren ”postapokalyptisk dystopi” känns alltjämt fruktbar och relevant. Orsaken är väl uppenbar. Klimatkrisen är ett vetenskapligt faktum. Individualismen har tagit de gemensamma visionerna ifrån oss och därmed, möjligen, framtidsoptimismen. Den frammarscherande högerpopulismen har också samhällskollapsen som bärande berättelse, även om det är en katastrof av annan art än vetenskapens och miljörörelsens.

Cormac McCarthys Vägen och Mad Max-filmerna är begåvade exempel på hur genren lånar sig väl till såväl samhällskritik som intressanta berättelser om överlevnad. Eftersom Nattavaara utspelar sig i Sverige associerar jag dessutom till rollspelet Mutant från 1980-talet.

Författarduon Margit Richert och Thomas Engström kastar in läsaren direkt i handlingen. Sextonårige Erik finner sina föräldrar döda i bastun nere vid älven. Det är kollektivt självmord. Erik och hans sju år yngre syster Sofia anklagas för att ha dolt smittsam sjukdom och blir utslängda ur byn där de vuxit upp. De styr kosan till Nordmarks maktcentrum, det palissadbefästa Kiruna, i hopp om upprättelse.

Många mil söderöver hamnar torparen Marja i klorna på ett cykelburet gäng stråtrövare. Deras ledare har metodiskt samlat information om preppers, som aningslöst skrutit om sina matförråd i sociala medier. Marja sällar sig till dem, mest för att överleva. Hon förlorar dock aldrig hoppet att återfinna sin Mårten.

Uppe i Kiruna intrigerar vicejarlen Hartmann för att konsolidera makten omkring sig. Det finns många hot. Samisk gerilla, kristna extremister och ryska krigsherrar.

Romanfigurerna är realistiska, liksom dialogen. Möjligen investerar författarna lite för lite verkligt engagemang i de här stackars människorna. Ensamhet, lidande och undergång passerar förbi utan att det alltid känns fullt ut. Genom floran av romanfigurer får läsaren en bredare förståelse för hur tillvaron i denna framtid ter sig. Figurerna fyller alltså en funktion, ett syfte. Därmed förblir de dock främst figurer och växer inte fram som människor. I all framtidsskildring hotar gestaltningen att överskuggas av skrivande på näsan. Richert/Engström manövrerar dock skickligt undan allvarligare klavertramp. Ibland unnar de sig en inre, informationstät monolog hos någon av huvudpersonerna. Så att läsaren ska förstå.

Det var inte det enklaste att sköta bokföring, ta fram prognoser och göra upp budgetar när det inte fanns någon enhetlig valuta. Nordmarks tillgångar i handeln med utomstående var elektricitet, hyfsat rent amfetamin och halvdant brännvin.

Här är det vicejarlen som begrundar den unga nationens ekonomi. Det är en aning redovisande, men fungerar på det hela taget väl. Nattavaara har undertiteln ”Roman i katastrofernas tid” och ansluter sig till det som Margaret Atwood kallar ”speculative fiction”, skönlitteratur om det som skulle kunna hända. Det känns realistiskt. I ett scenario med global uppvärmning är det inte orimligt att tänka sig att det är de kyligare delarna av världen som kommer att fortsätta vara rimligt beboeliga, åtminstone någon tid framöver. En viktig komponent i trilogin är att detta vänder upp och ned på gamla maktförhållanden. Här är det sörlänningar som med mössan i hand kommer till Nordmark och ödmjukast anhåller om asyl. Stockholm har inte längre något inflytande. Richert/Engström missar inte den lågmälda, revanschistiska humor som finns i detta. Vid gränsen sitter skyltar: ”Du lämnar nu Sverige. Välkommen till Nordmark – Lycka till.”

Trilogins andra del, Armasjärvi, kommer i slutet av september.

Similar Posts:

• Lyckligt slut i debut
• Ytligt om livskris
• Den starkare
• Livet som var, som inte blev och det som är
• Vacker gestaltning av brutal dystopi