Nils Uddenberg går kort igenom Systema Morborum – sjukdomarnas system, enligt Linné innan han går in på det som främst intresserar honom, Morbi mentales – mentalsjukdomarna. Den här boken bygger på Pehr Osbecks anteckningar från Linnés föreläsningar, dessa under år 1746-1747 (även om Linné föreläste om sjukdomarnas system under en mycket längre period än så). Hans anteckningar om Morbi mentales finns återgivna i sin helhet, om än något bearbetade, längst bak i boken.

Att Per Osbecks anteckningar dyker upp i sin helhet är bra. Det är intressant att få en direkt inblick i hur synen på psyket var under mitten av 1700-talet. Här saknas dock handledning i läsningen, den får man å andra sidan i de tidigare avsnitten då Nils Uddenbergs essäistiska texter hela tiden tar avstamp ur Osbecks anteckningar.

På Linnés tid var inte psykiatrin någon medicinsk disciplin. Det var få som ville studera psyket och själen med hjälp av samma naturvetenskapliga metoder som kroppen undersöktes med. Även om man började nosa på området var den gängse uppfattning fortfarande att psyket och det andliga skulle underordnas teologin. Ett sjukt psyke ansågs bero på ett moraliskt förfall snarare än sjukdom. Många som lyssnade på Linnés föreläsningar studerade till präster, så också Per Osbeck. På den tiden fanns ingen mentalsjukvård såsom vi känner den, istället togs många om hand av kyrkan, om de inte var utplacerade hos bönder i trakten.

Linné däremot såg mentala problem som sjukdomar. Han ansåg också att de skulle undersökas med naturvetenskapliga metoder, även om som Nils Uddenberg påpekar, naturvetenskapliga metoder är relativa och vi idag mer skulle koppla dem till vidskeplighet och folktro.

Min enda invändning är att Nils Uddenberg har ett lite torrt språk, möjligtvis akademikerns förbannelse. Det går att skriva roligt och intresseväckande om idéhistoriska ämnen, jag önskar att han gjorde det lite bättre för det här är riktigt intressant.

Det intressanta ligger i att upptäcka att det vi tror är sanningar idag, trodde de var sanningar då. Ska vi verkligen vara så säkra när så mycket har förändrats sen dess?

Similar Posts:

• Att samspråka med lejon
• Natur och Kultur-pris till Uddenberg
• Augustpriset till Kerstin Ekman
• Linnés liv och verk
• Om Linné-lärjungen Sparrman

Det kan sägas så enkelt: människan uppfann vildmarken.

På naturhistoriska muséet i Göteborg sitter Mattias Hagberg framför elefanten. Det är en uppstoppad elefant som anses vara ett mästerverk; skjuten av David Sjölander i Afrika 1948 och uppstoppad av densamme. (Det sägs att Sjölander blev galen, att alla hans anteckningar från ett liv tillbringat med att döda och stoppa upp djur för att bevara dem finns gömda i elefantens mage.) På foton från hans expedition syns Sjölander posera framför den stora elefanten, i bakgrunden syns Svartingarna, som det hette i dåtidens reportage. Vildar som behövde hållas kort och övervakas. Idag vet vi ju bättre, idag är vi upplysta och respekterar både djur och människor… och lik förbannat sitter han där, Hagberg, och stirrar på en staty av en död elefant utspökad för att se så levande ut som möjligt, mitt i ett modernt museum som ska lära oss om världen och klart och tydligt säger att den civiliserade människan är skapelsens krona. Någonting är jävligt fel här. Så han tar sitt vapen – pennan – och ger sig ut på storviltjakt; efter Sjölander, efter Adam som av Gud fick uppdrag att bestämma över allt levande, efter den postmoderna människan som lever helt åtskilt från naturen och tror att naturprogrammens noga redigerade berättelser är hur naturen fungerar. Efter människans bild av sig själv i förhållande till andra.

Vad är det för skillnad mellan människor och djur som rättfärdigar att vi behandlar djur som abstraktioner och människor som individer?

Det är ett ämne som verkar ligga i tiden – återutgåvan av Jean Gionos Kullen, Nils Uddenbergs utmärkta Gränsvarelser häromåret, etc; vem är vi egentligen när vi är hemma och säkert har avgränsat oss från allt det där vilda? Och hur väl håller egentligen all vår moderna moral och upplysthet när vi börjar syna den i sömmarna, när den blivit så självgod och abstrakt att vi aldrig utmanar den? Länge gör Hagberg ett fantastiskt jobb här; plockar sönder en hel begreppsvärld med en skarpsyn och ett språk värdigt en Sara Stridsberg, förhör den gamle storviltjägaren som bara kan svara med ord Hagberg själv tillskriver honom, försöker betrakta tusentals år av ”civilisation” utan att komma runt att han själv är en del av den. Tyvärr tappar han lite balansen på slutet och går över i polemiserande, vilket känns trist. Men fram tills dess är Herredjuret en väldigt effektiv påminnelse om saker vi gärna vill tro att vi har glömt.

Similar Posts:

• Vem tjänar på brott och straff?
• Elegi över ett sopberg
• Att samspråka med lejon
• Sorgesång med essäkänsla
• Ett år i den svenska naturen

”Att på detta sätt se på andra individer och förhålla sig till dem utifrån egna referensramar är inget onormalt”, skriver idéhistorikern Monica Libell i Djurens idéhistoria:

Människor har alltid skapat stereotyper och klassificeringar i sin iver att ordna tillvaron. Men det innebär också ett främlingskapande som genererar föreställningar om skillnader, vilka förstås i termer av bra och dåligt, och i förlängningen vad som är värdefullt och värdelöst.

Bara begreppet. Djur. Är det egentligen alldeles självklart att alla levande varelser, människor uteslutna, buntas ihop i en grupp, från myggor till blåvalar, från chimpanser till ålar, och så vidare? Är vår tillvaro, våra möjligheter, våra behov, så väsensskilda från andra varelsers? Det beror mer på vad vi har behov av att se, menar Lidell, än på vad som faktiskt kan finnas att upptäcka.

Wittgenstein skrev ”Om lejon kunde tala skulle vi inte förstå dem”. I Djurens idéhistoria har sex olika forskare – förutom Libell Jakob Christensson, Karin Dirke, Gunnar Eriksson, Jonnie Eriksson och Nils Uddenberg – framför allt intresserat sig för hur vi burit oss åt när vi lyssnat.

Många av uppsatserna stämmer ganska klockrent in på mina fördomar om idéhistoria. Det är trivsamt, lite underhållande och tänkvärt och det handlar främst om intellektuella vita män för länge sedan. Män som kartlagt, beskrivit och spekulerat kring flyttfåglar, insekters beteenden eller blandformer mellan människor och djur.

Därmed inte sagt att det skulle vara ointressant. Här föds många av de moderna naturvetenskaperna – och de gör det i en ohelig allians med allsköns myter och spekulationer. Hur liten eller fullständigt påhittad kunskap man än har haft, och hur snåriga bevisgångarna än varit, så alltid har vetenskapsmän varit lika säkra på sina sanningar. Det kan möjligen vara en sund sak att hålla i huvudet.

För som Monica Libell, vars helhetsbeskrivning av djur- och människosyn ”Från kolonialism till posthumanism” hör till antologins stora behållningar, poängterar: våra vetenskapliga sanningar betyder ju en hel del för hur vi behandlar varelserna omkring oss. Tillsammans med Nils Uddenberg, som beskriver vårt komplicerade förhållande till aporna i ”Från helvetet till paradiset”, är hon också den som för idéhistorien in i nutiden.

Uddenberg tar sin utgångspunkt i ett par poliser i Rosengård i Malmö som för inte så längesedan placerade tillmälen som ”apdjävel” bland nyhetsrubrikerna. Nog säger det en hel del om våra relationer med våra närmaste släktingar bland djuren – och inte så lite, tyvärr, om oss själva och vår mänsklighet.

Similar Posts:

• Intressant om Linnés psykologi
• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Natur och Kultur-pris till Uddenberg
• En beklaglig sanning
• Människan har en defekt

Efter att ha gjort allt detta fick han ihop 120 sidor självbiografi, varav nästan hälften handlar om hans barndom och uppväxt.

Självbiografi varken är eller försöker vara det slutgiltiga ordet om Charles Darwin. Vill ni veta rena, objektiva fakta om de viktigaste delarna av hans liv, om kontroversen runt hans verk, om evolutionsteori eller biologi, så finns det nog mycket bättre böcker att läsa. De han faktiskt skrev för att övertyga någon, till exempel, eller någon av de många böcker som skrivits i ämnet efter hans död. Nils Uddenbergs mycket läsvärda förord gör nog faktiskt ett bättre jobb att sätta Darwin i perspektiv än han själv gör. Nej, Darwin själv skriver helt enkelt ner en kort sammanfattning av sitt liv från födsel till ålderdom, i ordning, utan att dröja vid smärtsamma erfarenheter eller lägga större vikt vid någon del än någon annan; han skriver nästan lika mycket om hur han pallade äpplen som barn som om sin världsomsegling på Beagle (den senare har han ju redan skrivit om, så som den vetenskapare han är hänvisar han helt enkelt till den boken).

Det man får ut är inga skandaler, ingen polemik, inget om vad som fick honom att vänta 20 år med att publicera sina resultat; bara en rätt charmig, om än knappast rafflande inblick i hur författaren tänkte och såg på sig själv. En ganska ödmjuk gubbe som är nöjd med det han åstadkommit och som nu mest vill katalogisera maskarter under den tid han har kvar. Enstaka gånger blir han mer personlig, till exempel när han talar om sin (brist på) religiösa tro eller sitt slaverimotstånd; men för det mesta redogör han på sin höjd kortfattat för sina erfarenheter och tankar, inte för att övertyga någon utan mest som den mest naturliga sak i världen.

När jag har funnit att jag gjort ett misstag eller att mitt arbete varit ofullkomligt, när jag har blivit utsatt för besk kritik och till och med när jag har blivit prisad till övermått så att jag har skämts, har det alltid varit min största tröst att säga till mig själv hundratals gånger: ”Jag har arbetat så hårt och skickligt jag kunnat, och mer än så kan ingen göra.” Jag minns hur jag i Good Success Bay i Eldslandet tänkte (och jag tror jag skrev något liknande hem) att jag inte kunde använda mitt liv på bättre sätt än till att lämna något bidrag till naturvetenskapen. Det har jag gjort efter bästa förmåga. Kritikerna må säga vad de vill, men den övertygelsen kan de inte ta ifrån mig.

Kanske är det det nyttigaste med att ge ut Darwins egen bild av sig själv i dessa tider när han av något skäl återigen håller på att bli lika kontroversiell som för 150 år sen: som han ser det hade i princip vem som helst som hade tid, ork och sinnelag att titta tillräckligt länge på fakta sett detsamma som han. Det var väl ingenting särskilt med det.

Similar Posts:

• En beklaglig sanning
• Inte en bok om dendrofili
• Ge apan i dig en chans
• Tyvärr en viktig bok
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?

Darwin framträder under läsningen som en hedersknyffel. Inte ens den 130 år gamla människosynen kan fullt ut dölja att han är en utpräglad humanist. Lägg därtill en oemotståndlig nyfikenhet och en kärlek till forskningen som får hans hjärta att gråta varje gång han inser att han måste utelämna någon del av ett forskningsområde. Det är en akademiskt skriven bok, men Nils Uddenbergs översättning kombinerad med Darwins förmåga att skriva medryckande och pedagogiskt gör att Människans härkomst bjuder på ren läsglädje. Människans härkomst kan med fördel läsas på tåget, utanför sommarstugan eller på toaletten. Darwins sätt att skriva på är fullt av referenser och små historier, han ger (vetenskapligt sett ganska tveksamma) exempel från vänners bekantas olika nöjesresor för att belägga sina teser, vilket gör läsupplevelsen närmast skönlitterär.

Det roliga med Darwin och hans upptäckter är att utvecklingsläran i sig så radikalt ställer sig i motsats till religionen. Det är en skön teori att tro på eftersom den inte bara är den senaste i ledet av världsåskådningsteorier, utan den som återstår när alla andra skyfflats undan. Den är logisk, empirisk och har en oemotståndlig samverkan mellan orsak och verkan. När hans böcker först kom under senare delen av 1800-talet försökte anhängare skapa nya religioner, eller antireligioner, baserat på en Darwinistisk syn som saknade alla övernaturliga inslag. Men de fick aldrig någon genomslagskraft. Teorin om arternas uppkomst och om det naturliga urvalet ska inte vara en ny rörelse, den ska vara facit. Därför kan man inte kalla varken Arternas uppkomst eller Människans härkomst för ateistbiblar, även om det förstås frestar att göra det.

Att använda texter eller bilder till att chockera och skapa uppståndelse är ett ganska gammalt grepp, men ännu väldigt populärt. Därför är en av de större behållningarna när man läser Darwin att han förmodligen är den störste inom gebitet under de senaste seklerna. Och han gör det med saklig, akademisk korrekthet, ibland nästan med ursäktande ton. Utvecklingsläran provocerar inte genom sin form: den har inga obscena ord, inga nakenbilder, inget neorealistiskt övervåld. Tvärtom verkar Darwin nästan önska att han aldrig upptäckt alla kätterska fakta och teorier. Men de är ju en gång där och han vet att de är sanningen, och som den sanningsälskande empiriker han är måste han sätta forskningen först.

Similar Posts:

• Chuck D håller masken
• Att samspråka med lejon
• Ett varsamt sökande efter döden
• ”Fråga Olle” möter ”Hur gör djur”
• När verkligheten övertäffar dikten – och till och med fantasin!

Uddenberg har gett ut ett 20-tal böcker inom sitt verksamhetsområde. Prisutdelning skedde på Operaterrassen igår den 1 april 2004.

Similar Posts:

• Augustpriset till Kerstin Ekman
• Nordiska rådets litteraturpris till Jon Fosse och Jakob Wegelius
• Årets Augustprisvinnare
• Intressant om Linnés psykologi
• Att samspråka med lejon

Juryns motivering:

Skraplotten blir sinnebilden för ett utarmat Sverige av idag, sett ur marginalens perspektiv med avfolkade landskap, kyrkor och konsumbutiker. Centrum har greppet om det yttre, snabba skeendet, men har ännu inte lyckats ta befälet över de sega mentala strukturer som avgör vardagsmänniskornas ställningstaganden. Denna sista del i Ekmans trilogi visar att historien kan läsas såväl bakifrån som framifrån, gripas och begripas, brukas och missbrukas.

Årets svenska fackbok blev Idéer om livet. En biologihistoria av Nils Uddenberg.

Årets svenska barn- och ungdomsbok gick till Johanna Thydell för I taket lyser stjärnorna.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset till Bengt Ohlsson
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nomineringarna till Augustpriset klara
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021