Men vänta nu.

Det är ju en annan skiva Cambridgebaserade musikskribenten Sam Inglis’ bok ska avhandla, nämligen albumet Harvest från år 1972. Det här händer gång på gång i Sam Inglis’ genomgång av bakgrunden till skivans uppkomst. Han sneglar hela tiden mot Neil Youngs skivor som INTE är Harvest.

Harvest är det enda av Neil Youngs album som finns i skivsamlingar hos folk som inte har skivsamlingar. För varje person som börjat beundra Neil Young efter att ha köpt det, finns det troligtvis tjugo som har struntat i alla andra album han gjort.

LP:n är alltså en storsäljare som nådde ut till den breda publiken. Albumet har sina kvalitéer men Inglis intar en tveksam hållning till det. Han hittar svagheter och tycker att resultatet påminner mer om hantverk än konst. Inglis är mycket tydlig. Han saknar smärtan som finns i Youngs bästa sånger. ”Det musikaliska kompet är där det ska vara men ger inte röst åt klagosången och smärtan och ursinnet.”

Hur blev det så här?

Sam Inglis skissar en kort biografi av Kanadafödde Neil Young som i början av sin musikkarriär i Los Angeles hittar olika band att spela med. Banden är Buffalo Springfield, Crosby, Stills & Nash och Crazy Horse. Young har inga särskilda musikaliska preferenser utan prövar sig fram. Den egna tunna rösten är ibland ett bekymmer liksom ryggproblem och svag vänsterarm som har sitt ursprung i barndomens polio. 1970 behöver han lugn och ro, vilket leder till att han köper en bondgård nära San Francisco. 1971 har han vägarna förbi Nashville, känt för professionella studiomusiker med vana att ta sin roll som sidomän, och där görs två av albumets sånger.

Författarens urval av bakgrundsfakta är relevant, jag saknar inte skvallertjafs som handlar om rivaliteter eller kärleksproblem. Texten ger plats åt de viktiga människor som körade (aha – tyckte jag kände igen Linda Ronstadts röst) eller de musiker som Young satte att spela på banjon. Det är också givande att läsa hur den ena låten är inspelad i en lada (!) och en annan i en studio med London Symphony Orchestra. De olika arrangemangen visar att Neil Young inte är ute efter något helgjutet, och ingen på skivbolaget hejdar honom. Han får så gott som fria händer.

Läsaren, och för all del lyssnaren, får matnyttig och alldeles lagom mycket information om händelser kring skapandet av albumet. I korthet beskrivs också den efterföljande tid som kommer när Harvest skördar pengar åt både Young och skivbolaget. Neil Young ”kör i diket” med en musikaliskt råare stil och privat missbrukar han den ena drogen efter den andra.  Under dessa årtionden skapar Young flera av de smärtsamma och raserifyllda sånger, som Inglis värdesätter mer än låtarna på Harvest.

Författaren brottas dessutom med att sortera in albumet i en musikstil men vacklar. Är det country? Är det symfonirock? Trots 100 lyssningar av skivan medan han skriver boken, finner han inte svar på sin fråga.

Några få pedalsteelslingor gör inte Harvest till ett countryalbum mer än violiner och pukor gör det till ett symfoniskt album.

Boken är skriven för läsare som nöjer sig med en luftig stil och som tycker att akademiska källförteckningar och noter tynger läsningen. Texten är trovärdig ändå med sina beskrivningar av musikbranschen vid skiftet mellan 60- och 70-talet. Inglis’ gör därtill en berömvärd insats när han lyfter fram studiomusikernas och producenternas betydelse vid skapandet av musik.

Sedan har vi då Inglis’ perspektiv, att han liksom recenserar sin nästbäste vän. Varje sida ekar av längtan efter vännen som flyttade till en annan planet. Men han liksom finner sig i det och saktmodigt överlämnar han åt lyssnaren/läsaren själv att hitta en egen relation till det stilblandade albumet från 1972.

Similar Posts:

• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Vecka 49 på dagensbok.com: Kokböcker i adventstider
• Varm och lågmäld indiepopbiografi
• Magiskt om musik och människor
• It’s all one song!

Kort sagt, ingen kan vara förvånad över att hans självbiografi fungerar likadant. Han hade ju inte ens tänkt skriva en, han har aldrig skrivit prosa i hela sitt liv. Men då bär det sig inte bättre än att läkarna beordrar honom att sluta med sprit och droger (efter att han i 40 år rökt gräs ”som andra människor röker cigaretter”) om han inte vill sluta som sin far och försvinna in i senil demens innan 70, sedan bryter han en tå, och vafan, något måste man ju hitta på medan man väntar på att den ska läka. Han vet inte hur man skriver musik nykter, så i stället plockar han upp sin laptop och börjar skriva ner vad han tänker på och vips har han skrivit en bok om hur han skriver en bok.

Om man nu ens kan kalla den det. Waging Heavy Peace (utgiven på svenska som Fredsförklaring) gör egentligen allt fel. Det är en osammanhängande, oredigerad röra av tankar som ofta känns mer som en blogg än en bok, där Neil låter tankarna vandra från det han gör för tillfället till det han gjorde då, från nuvarande käpphästar (om man är fullständigt ointresserad av digital musikdistribution och elbilar bör man nog undvika den här boken) till gamla besattheter, där vissa saker snabbspolas förbi och andra (JA, Neil, vi fattar, du gillar inte MP3-formatet) ältas om och om igen. Men som sagt, som Neil Young-fan är det ju det man är van vid.

Han tar den långa vägen runt, men till skillnad från t ex vännen Bobs självbiografi är Neil öppen med allt. I lösryckta bitar får man hela hans historia, från barndomen i Canada till rockstjärnelivet på 70-talet, familjeliv med en kvinna han älskar och en svårt handikappad son, comebacker och spelfilmsförsök, alla vänner han förlorat till droger, cancer och AIDS längs vägen medan han själv fortsatt gasa på, det besynnerliga i att åldras och märka att kroppen och hjärnan börjar säga stopp, och naturligtvis det där ogripbara, undanflyende självt: musiken. Hur skriver man om musik när man tillbringat 50 år med att låta den blåsa en dit den vill? Det borde vara frustrerande att få allt det här i små portionsbitar, men i stället händer det motsatta: genom att han hela tiden friassocierar från sitt liv, från det han ser idag till sina minnen, kommer vi honom i stället inpå livet. Det finns bättre böcker att läsa om man vill veta, rent objektivt, vad Neil Young har gjort under sitt liv (och inte minst hur det uppfattats av de bandmedlemmar och vänner som plötsligt funnit sig avpolletterade när Neils musa dragit iväg åt ett helt annat håll), men om man vill förstå varför han gör det, vad som får honom att fortsätta, vad musik och kärlek och det där diffusa ordet ”konst” kan innebära, då är Waging Heavy Peace ofta en helt fantastisk bok. En bok som är genomlyst av kärlek, humor, ånger och nyfikenhet över allt som han missade, allt han inte kan göra längre, allt han fortfarande vill hinna göra.

Bland det sista han berättar är hur han spelade in albumspåret ”Will To Love”, en hemsökt sång inspelad framför en sprakande brasa, som han aldrig kunnat spela igen eftersom han bara hade den under den där enda pårökta kvällen. Och jag lägger på American Stars’n'Bars och lyssnar på den 35 år gamla låten som säger detsamma som den här boken, och inser att trots allt det där snacket om Neils oberäknelighet, om alla tvära kast och galna infall som alla artiklar om honom tar upp kan han ändå vara den mest konsekvente artisten i sin generation. Han hade inte fortfarande varit här om han inte på något omedvetet plan alltid visste exakt vad han höll på med, exakt var hans styrka låg, och jobbat mot samma avlägsna mål som ligger i själva utförandet. Det visar sig att den styrkan räcker till att skriva böcker också. Fan tro’t.

Genom hela Waging Heavy Peace funderar Neil över detta med musiken, om den har övergett honom nu, om han någonsin kommer att kunna skriva en låt igen, om det är böcker han ska skriva nu. I så fall är han OK med det; det som händer, det händer. Så fort han slog ihop laptopen ringde han upp Crazy Horse igen och spelade på några dagar in inte en utan två plattor – en ganska trist, och en smått lysande. Sen stack han ut på vägarna igen. Och där lär han fortsätta. Rust never sleeps.

Similar Posts:

• ”… quite simply the best job in the world”
• En storsäljande skörd
• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• Vecka 49 på dagensbok.com: Kokböcker i adventstider
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier

Imorgon handlar det om en rockstjärnas liv i Neil Youngs självbiografi. Som vanligt när det handlar om rockstjärnor rör vi oss i en värld full av musik, droger, sjukdomar och kreativitet. ”Det finns egentligen bara en sak som förblivit helt konstant med Neil Young: allt han gör är inte lyckat, men allt riktigt lyckat han gjort har kommit från ett ögonblick av inspiration, en idé som han plötsligt fått i skallen och måste haka på tills han lika plötsligt tröttnar på den och dyker på nästa.” skriver Björn.

Senare i veckan bjuder vi på Agneta Sjödins senaste roman En kvinnas hjärta som handlar om Maria som ställer sig frågan varför hon älskar män som inte tror på kärleken och som aldrig vågar blotta sitt innersta. På torsdag berättar Eva vad hon tycker om den!

På lördag firar vi adventstider med att bjuda på stor special om matlagning och bakning. Det blir allt från de senaste julböckerna med julbak och julstök till nyutgåvan av Anna Bergenströms Annas kokbok och Tareq Taylors Sylta, safta och lägga in.

Låt er väl smaka!

Similar Posts:

• It’s all one song!
• Neil Young släpper seriealbum
• Att följa tecken och betrakta alla man möter som en läromästare
• En storsäljande skörd
• Smarta klassiker

Similar Posts:

• Lagom kul för pengarna
• Vecka 49 på dagensbok.com: Kokböcker i adventstider
• En storsäljande skörd
• It’s all one song!
• I sockret av meloner

Innan du börjar äta en kronärtskocka måste du gissa exakt hur många blad hon har. Annars förvandlar hon dig till folköl. För alltid.

Det finns serier som täcker en helsida, och också noveller som brer ut sig betydligt längre än så. En del av Kirurgi tas upp av Göranssons dagboksserier – väldigt pricksäker och underhållande läsning – och vissa sidor är bara fyllda med teckningar. Ämnen och stil varierar från serie till serie, från sida till sida. Vad som också varierar är kvaliteten, vilket är ofrånkomligt när man plockar ihop en bunt serier på det här sättet. Vissa är riktigt, riktigt bra. Som Göranssons fantasifulla och magiska beskrivning av Barcelona, som man inte kan annat än att förälska sig i. Här är skiljegränsen mellan vad som är sant och vad som är hans eget påhitt svår att se, vilket ger en unik och träffsäker ton till serien. Också den semi-filosofiska "När Djävulen skapade världen" som avslutar boken är värd att nämnas.

Men som sagt, kvaliteten skiftar och där de två ovan nämnda bidragen är riktigt, riktigt bra blir det andra gånger mest lite småtråkigt. Men, Göransson är väldigt produktiv, och är man det varvas pärlorna med strunt, se bara på Neil Youngs karriär. Allt som allt, ett klart godkänt alster, men vill man verkligen se Göransson skina föreslår jag debuten Gaskriget.

Similar Posts:

• Det politiska resereportaget
• Neil Young släpper seriealbum
• Igenkänningsfaktor i råsnyggt format
• Författarintervju med Loka Kanarp
• Serier – inte bara för barn

I Måns Ivarssons tredje och sista del av biografin om Lundell, vilken är upplagd på samma sätt som de båda tidigare volymerna, skildras ett liv fyllt av en, som det tycks, aldrig sinande produktivitet. Skivinspelningar avlöses av turnéer, som avlöses av skivinspelningar, som avlöses av turnéer, som avlöses av romanskrivande osv. Framgångar följer på framgångar, priser mottas och inkomsterna blir allt större. Ivarsson följer skeendet, recenserar, intervjuar. De tre husgudarna inom musiken, inspiratörerna och förebilderna är fortsatt Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young, men även gruppen U2 beundras mycket av Lundell. Ivarsson noterar ofta varifrån han ser att inspirationen kommit. Men en gång har han fel. När Ulf Lundell i november 1997 ger ut sin skiva Män utan kvinnor, berättar Ivarsson:

Jag ironiserar över titeln på en rocksida i Expressen. Nu är det inte av Bruce Springsteen han lånar längre, utan av Springsteens bästis Little Steven – som släppt en skiva kallad just Men without women. Någon dag senare får jag en anonym brevförsändelse, innehållande Hemingways novellsamling Men without women.

Det är sådana mindre, men mycket belysande händelser, ibland smålustiga, vilka Ivarsson gärna berättar om, som gör biografin riktigt läsvärd. Just denna visar ju också på hur noga Lundell läser recensioner. (För det var väl han som skickade novellsamlingen?)

Det kan inte vara mycket av stor vikt som hände Ulf Lundell under denna tidsperiod, som inte tas med i biografin, den känns väldigt täckande. Smått förbluffad inser jag att det redan gått tio år sedan skandalen kring brevet som Lundell skickade till journalisten Karolina Ramqvist, efter hennes oblida recension av hans Notbok – best of. Hennes recension citeras i biografin, liksom hans brev. Hela historien känns överdriven, den handlar mest om bristande respekt och otrevligheter från båda håll. Knappast något som har med ”könskamp” och seriösa jämställdhetstankar att göra. Lundell fick dock rätt i domstol vad gällde upphovsrätten – brevets ord var hans egendom. Brevet hade utan hans tillåtelse publicerats i antologin Fittstim. Därmed kunde han förhindra att det trycktes på nytt i andra upplagan av boken.

Ännu mer detaljerad inblick i Lundells liv får man genom en del intervjuer som citeras. Före skivsläppet av Club Zebra, år 2002, intervjuar Ivarsson Lundell på hotell Malmen på Söder i Stockholm, den 25 september:

Hur ser en vanlig dag ut i ditt liv?
- Jag går alltid upp klockan sju. Sen motionerar jag. Springer en runda på åtta kilometer. Sen äter jag frukost. Det är viktigt att äta en bra frukost varje dag. Yoghurt, frukt, grovt bröd. Massor med vitaminer ur mina burkar. En kopp kaffe. Det är den enda koppen kaffe jag dricker per dag.

Är du hälsofreak?
- Jag är inte vegetarian, men jag har alltid varit intresserad av att äta rätt, att få i mig vad man måste få i sig. Det har jag aldrig slarvat med. Det är viktigt att vara vän med sin mage. Äta en bra frukost och äta på bestämda tider. Och att ge fan i att äta socker. Socker är ett jävla gissel.
- Efter frukosten arbetar jag till elva tolv på kvällen, ibland med ett litet avbrott då jag går ut och driver lite på eftermiddagen.

Det låter som att du arbetar väldigt mycket.
- Jag försöker låta bli att jobba på söndagar. Låta bli att springa också. Säger till mig själv att det måste finnas någon idé med att vi har en vilodag.

Det som Lundell ofta återkommit till i sångtexter och romaner är hans besvikelse över samhället, som det ser ut nu, till skillnad från de drömmar och visioner och förhoppningar han en gång hade om hur det skulle ha kunnat bli. Ivarsson citerar Lundells sommarprogram i radion 2007:

En av de barnsligaste men faktiskt starkaste tankar jag burit med mig sen 60-talet, och en av de mest långlivade, det är tanken att vi faktiskt vann då, att historien kastade sig i ett glädjestort vågsvall framåt. Hur fel hade jag inte och hur envist har jag inte vägrat att erkänna det? Backlashen har varit enorm. Kanske just därför detta envisa fasthållandet vid 60-talet, även om jag inte är ensam om det. Man får gärna kalla mig nostalgiker eller romantiker – jag är det, det är ju alla människor.

Så går den långa och fängslande biografin mot sitt slut, och på skivbolaget EMI, i maj 2007, intervjuar Ivarsson Kjell Andersson, Ulf Lundells mångårige producent:

När jag frågar honom om det finns många outgivna Lundell-inspelningar kvar i arkivet går Kjell fram till ett skåp i sitt rum, drar ut en låda och tecknar åt mig med handen att kika. Framför mig ligger protoypen till den största skivbox jag sett, en rejäl tårtkartong.

Similar Posts:

• I krig mot vardagen
• Från Bandet går till åtta utsålda Stockholms Konserthus
• Gröt och fralla och yoghurt och salami, skinka, allt på en gång!
• Ulf Lundell byter förlag
• Lundells modus vivendi 

Jag önskade Frukosten i julklapp istället och har levt med den sedan julafton tills nu, då det snart är dags för dagensbok.com att inta bokmässan i Göteborg igen. Jag har läst boken sakta, jag har försökt få den att räcka länge och det var inte så svårt med tanke på omfånget. Jag ropar ofta i sängen, jag brukar läsa nån halvtimme där, efter redaktörstrykningar! Detta enorma material borde sovras, men ändå att låta fettet sitta kvar på köttbiten gör den saftigare och visst blir det saftigt det här, kanske för saftigt ibland, jag kvävs av detta projekt, men ändå; Lundell skriver så förjävla bra, han sitter på sin kulle och slänger skit på det mesta i sitt lilla land. Det är inte många som går fria bara, Thåström, nån till och ordet fitta:

Fitta lär vara ett ord med samiskt ursprung med betydelsen ”fuktig äng”
Blir inte bättre än så

Boken är en slags dagbok, naken och avskalad, författaren står framför oss med sina tankar. Ja, ni hörde rätt, det är nästan 900 sidor med Lundells tankar, åsikter och funderingar, minnen, filosofi, kvinnor, debatt, media, skivinspelning (Club Zebra) och ja allt, hela paketet. Det är självmotsägande, det är drygt ibland, men det är framför allt väldigt mänskligt. Och jag får ligga och skratta förlösande om igen.

Det är inte en av hans bästa böcker liksom skivan Club Zebra inte är en av hans bättre, men skivan liksom boken mal på tills man måste acceptera den som en del av ens verklighet och sann konst vad nu det än är.

För mig är Lundell befrielse, han är ”svenskheten” personifierad, samtidigt som han också är svenskhetens kris personifierad. Han är socialdemokrati. Jag tror det är därför folk kan uppröras så över honom, liksom det är därför han har sådana anhängare, både de där stjärnögda flickorna och vilsna pojkarna längst fram. Jag hör till fansen, jag har släppt in Lundell och låtit honom forma den ”svensken” i mig.

Jag har lärt mig mycket hur jag skall bete mig i detta land av honom och om jag nu inte längre lär av honom lika direkt, jag har andra fadersfigurer nu, men han var en förut när min far inte räckte till. Nu ser jag i honom arbetarklassen och klassresenären som inte är nöjd, ett handikapp och en tillgång beroende på situationer. Han har gjort det till sitt trumf, han ställer sig själv utanför och är sin egen, trots att han inte är det alls. Han har sin Hemingway och Kerouac och sin Dylan sin Neil Young med sig, det är bara så man kan stå själv, det är så man kan växa. Han brer ut sig i lilla landet Sverige med rötter i det anglo-amerikanska.

Denna dagbok full med det som finns i en människas liv, minnen och ett enda pumpande nu, är stundtals verkligen läsvärd och underbar och ibland dryg och tråkig, den förändras ständigt. Rösten verkar vara samma Lundell förutom ibland då han drar ner ljusen och skapar en stämning och kursiverar texten och berättar sin barndom svidande vackert. Nästan som: Titta vad jag kan! Nästan som pastischer.

Boken är inget måste för alla, men den är som livet, man kan leva det eller man kan låta bli och jag skulle aldrig kunna se mig i spegeln om jag lät bli, så jag rockar på i den orddjungel som Frukost på en främmande planet är.

Similar Posts:

• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• Ulf Lundell byter förlag
• Herta Müller besöker Internationell författarscen
• I krig mot vardagen
• Kvinnor och kultböcker

Koppla bort den kritiska autopiloten i skallen en stund och låt ditt hjärta vara roder. Ta en paus i ältandet av gamla klassiker och ha lite kul!

God, all the shit
That is going to be written
About me
After I am dead

När de hittade honom hade glorian av alkohol för länge sedan dunstat, han hade legat död ganska länge och det är inte helt omöjligt att en och annan myra hade gått vilse i kulhålet. Han hade varit författare, och kallat sig själv amerikansk humorist, men säkert inte utan glimten i ögat.

När Richard Brautigan tog livet av sig 1984 lämnade han en värld bakom sig, inte bara den planet vi kallar jorden, utan även hans uppfattning om den. En hel trave böcker låg ju kvar förstås, för den som ville ta en paus i hängmattan med en av de intressantaste författarna i Amerika under 60- och 70-talen. Richard Brautigan är en amerikansk doldis i världsklass som man älskar eller hatar. Jag älskar honom, helt enkelt för att det är det enda jag kan göra.

Tänk dig en kille som skriver böcker om hur två prisjägare får i uppdrag att ha ihjäl ett monster, som går bärserk i isgrottorna under systrarna Hawklines gula villa i Oregon. Eller som berättar en historia om en iskall sombrero, som plötsligt faller från himlen i en liten amerikansk mellanvästernstad och vilka effekter det får för de boende där. Som sedan slänger sidorna i papperskorgen, där de struntar i att de blivit bortkastade och fortsätter att skriva sin egen historia medan författaren som slängde dem till att börja med försöker hitta bitarna av sitt brustna hjärta och pussla ihop dem. Som fantiserar om när Leonardo da Vinci uppfinner världens bästa öringsspinnare kallad ”The last supper” och om hur de öringar som dör av hög ålder har långa vita skägg som flyter ut i havet. Som undertecknar brev med ”Din gamle kompis Polarn” och kilar in små recept mellan sidorna i sina böcker, som man kan laga till så man har något att knapra på medan man läser, och så att man verkligen känner lukter och smaker skina igenom. Multimedia långt före sin tid.

Richard Brautigan föddes i 30 januari 1935 i Tacoma på nordvästra Stillahavskusten. Hans uppväxt skulle kunna vara hämtad ur ett av Dickens dystrare verk, med en frånvarande fader och en moder som tyckte det var roligare att springa efter karlar än att ta hand om Richard och hans yngre syster. De blev lämnade ensamma dagar i sträck och tvingades ut och arbeta för att dra in pengar till hushållet. Richard misshandlades av moderns herrbekanta och försökte så gott han kunde att ta hand om sin syster.

1958 flyttar han till San Francisco för att få fart på sin författarkarriär. De första publikationerna kunde beskådas i tidningar och tidskrifter under den senare delen av femtiotalet. 1959 får han en diktsamling kallad Lay the Marble Tea publicerad och fem år senare kommer hans första roman A Confederate General from Big Sur i tryck från Grove press.

Han levde större delen av sitt liv i San Francisco där han polade med beatgänget, drog runt med Michael McClure (killen som skrev ”Mercedes Benz” åt Janis Joplin) och Philip Whalen i Hight-Ashbury, drack vin och ställde till med galna upptåg. Det var även där han skrev de flesta böcker som rör sig någonstans i gränslandet mellan romaner, noveller och poesi, och som innehåller det där typiska som är så svårt att hitta hos någon annan. Hans kanske mest erkända bok, Trout Fishing in America, som utkom 1967, är full av småtokiga historier om saker och ting i Amerika man kan råka stöta på. Ungefär som en väldigt personlig reseguide. Här finns sträva berättelser om vildmarksliv och lägereldssånger, tillbakablickar på barndomens ”tomtebrusfyllo”, recept på valnötsketchup och mycket mycket annat.

Bland hans andra verk kan nämnas romanerna The Hawkline Monster: A Gothic Western, Willard and His Bowling Trophies, Sombrero Fallout och The Abortion: An Historical Romance, novellsamlingen Revenge of the Lawn och poesisamlingarna The American Hotel och The Pill Versus the Springhill Mine Disaster.

För mig är Brautigan när han är som bäst amerikansk kultur när den är som bäst. Bara i gamla USA skulle något som smakar så äppelpaj, Coca-cola och kaffe i jättemuggar på en och samma gång kunna blandas till. Han är som Neil Young när han spelar distad countryrock, som Hassangänget skulle vara om de skrev Hemingway och som det skulle vara om alla vardagshändelser omkring en plötsligt blev sagor.

Brautigans böcker är rätt speciella, stilen är alldeles för lekfull för att kunna beskrivas med andra ord, än som just lekfull. Det handlar ganska mycket som att ta på sig hans glasögon och se genom hans ögon. Det är inte alltid så mycket som händer på ett fysiskt plan, men tankarna smyger alltid in som en dubbelexponering och får allting att röra sig i raketfart. Och det är oftast väldigt roligt.

Han beskylldes för mycket, bland annat för att ha varit en av grundarna till hippierörelsen. Och visst bar han väst med knappar, tyckte jättemycket om blommor och kliade sig inte helt sällan i sina stora mustascher. Men på den tiden fanns inga hippies för ingen hade kommit på att uppfinna dem och därför var han helt enkelt som han var och kanske alldeles för stor för att rymmas i ett fack. Han var den han var och klädde sig som han gillade att klä sig.

Han tog inga av de droger som folk ibland tycker sig kunna se tala i hans böcker, men han gillade att dricka och gärna för mycket. Ibland ställde han till med en hel del liv. Det sägs att han var paranoid och, av och till, delerisk under sina sista år. Att han drack mer än övriga i ett sällskap tillsammans och sedan skällde ut dem. När han nyktrade till igen plågades han alltid av svåra skuldkänslor och var tvungen att ta till flaskan.

Jag vet inte, det stämmer säkert, jag kände inte den där killen. Men den i böckerna är som en gammal kompis, en mysfarbror det alltid är kul att träffa, med en viss förkärlek för kärlek, foreller och ond bråd död.

Jag tror det bästa sättet att presentera honom på är att låta honom presentera sig själv:

IN WATERMELON SUGAR the deeds were done and done again as my life is done in watermelon sugar. I’ll tell you about it because I am here and you are distant.

Wherever you are, we must do the best we can. It is so far to travel, and we have nothing here to travel, except watermelon sugar. I hope this works out.

I can see piney woods and the rivers that flow from those piney woods. The rivers are cold and clear and there are trout in the rivers.

Some of the rivers are only a few inches wide. I know a river that is half an inch wide. I know because I measured it and sat beside it for a whole day. It started raining in the middle of the afternoon. We call everything a river here. We`re that kind of people.

I sockret av meloner är en av mina absoluta favoritböcker. Jag vet inte om det är för att det var det första jag läste av Brautigan, eller om det är för att det var det första som jag läste överhuvudtaget som lät som poesi men var roligt i alla fall.

I I sockret av meloner berättar huvudpersonen, som man får kalla vad man vill, om hur saker och ting går till i kollektivet iDEATH, där allt händer i sockret av meloner. Där lyser solen med en ny färg varje dag och han och hans vänner bor i hus med fönsterglas av melonsocker, som de kan se ut på melonfälten eller ner på forellodlingarna genom. Faktum är att nästan allt är gjort av melonsocker i iDEATH, eller forellolja blandat med melonolja, som man eldar med och har i lyktorna som lyser upp iDETHs alla broar, hus och skulpturer som folk har gjort på kvällarna. Berättaren är föräldralös för tigrarna åt upp hans föräldrar då han var liten och sedan sa de att de var ledsna och hjälpte honom med hans aritmetik. Ingen behöver vara rädd för tigrar längre för de blev dödade och nu ligger deras ben på bottnen av en av floderna. Man kan se dem där om man tittar noga. Men det finns ett nytt hot, inBOIL och hans gäng som håller till i The Forgotten Works som världen utanför kollektivet kallas. The Forgotten Works är ruinerna av den gamla världen, som nu ligger som enorma skräphögar ända till horisontens ände. Där drar inBOIL och hans gäng runt och letar saker ingen vet vad man ska göra med och brygger whisky av dem. Ibland kommer de in i iDEATH och ställer till med ofog.

En annan bok som bara måste nämnas är Plant This Book, där det efter varje dikt fanns ett frö som det var meningen att man skulle plantera när man läst den och låta det blomma upp till något som var som poesi skulle komma att vara på det tjugonde århundradet. Men det var ett jäkla pill att stoppa i alla de där fröna och dikterna var ganska ojämna så förlaget satte stopp för dummheterna efter en mindre upplaga. Fröna ligger nog och gror i hyllorna på något gammalt antikvariat i San Francisco, men dikterna går att fiska rätt på på nätet.

De sista åren i Richards liv var nog inte de roligaste. 1982 publiceras romanen So the Wind Won’t Blow It All Away som skulle komma att bli hans sista. Den sågades vid fotknölarna. Gravt försupen och bitter över att alltid missförstås av kritiker och att genombrottet hos den stora massan ständigt uteblev flackade han runt och ställde till så att folk till slut började ta avstånd från honom. Han tillbringade mycket tid ensam i sitt hus i Bolinas, dit han flytt för att få sinnesfrid nog att skriva. Historier om att det spökar i huset och att en ung kvinnas ben ligger nedgrävda på bakgården ger nog delvis upphov till berättelsen om Hawklinemonstret; spöket som ständigt verkar döljas i folks skuggor, smita mellan golvbrädorna eller kura ihop sig i röken från någons cigarett.

Någonstans bestämde han sig för att sätta punkt för kapitlen om sitt liv och skickade för egen hand den förtiofyrakalibriga kula som satte den punkten. Det där hände någongång i september 1984 och när han hittades mycket senare i sin lilla stuga i skogen låg enligt legenden en urdrucken flaska och vapnet vid hans sida. På väggen hängde ett sönderskjutet gökur.

Similar Posts:

• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• För er som älskar att hata era hjältar
• Arkivet är en dödsmask
• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• Gröt och fralla och yoghurt och salami, skinka, allt på en gång!