Seriealbumet består huvudsakligen av enrutingar, utan inbördes sammanhang. En kvinna som håller fram ett överdimensionerat, grått, sladdrigt spädbarn som sprutar av alla tänkbara kroppvätskor frågor oss: ”Får inte detta din biologiska klocka att börja ticka?” En man frågar sin partner: ”Hej älskling, hur har din dag varit?” och får det upprörda svaret: ”Vad fan är det du insinuerar egentligen? Att jag varit otrogen med din bror och tömt ditt bankkonto? Tror du det om mig, va? Tror du det?” Det är dumt och kanske lite övertydligt, men jag gillar det skarpt ändå.

Bitvis drar Johansson sig stilmässigt nästan mot kollegan Nina Hemmingson, som när en sida fylls av ett svart moln, målat med tunna svarta tushstreck, och texten ”ett vänligt mörker som trycker över tinningarna, och täpper till näsborrar och hals.” Och bilder som rör ångest och depression är kanske lite mer närvarande i det här albumet än i tidigare, som när hon i bästa fantasystil målar upp en karta över Landet Depression, komplett med inre monster, vägar som bara leder i cirklar, och landmärken som ”Tomhetens öken”, ”Diskbergen” och ”Självhatets sjö”.

Men kanske tycker jag att Johansson är som allra bäst när hon går ifrån enrutingarna och ger sig själv lite mer plats. Som avsnittet som avhandlar bristen på demokrati i Lejonkungen, med lågmält geniala: ”Men är Simba ens redo att en dag härska över riket? Nej, enligt en vän till hovet är han, citat: [bild på Zazu] ’vild och galen och för ung’”. Ännu bättre tycker jag om när Johansson spånar fram alternativa sätt att kommersialisera begravningar, med parfymer som luktar som den döda, eller självkörande racerkistor. Där uppstår den där perfekta balansen mellan relevant satir och charmig tramsighet.

Delar av boken känns dock mer som utfyllnad. En bild på ett grålila djur (pudel? koala?) utan närmare kommentar lämnar mig tämligen oberörd, och de återkommande inne- och utelistorna där t.ex. ”skratta på sniskan-emojin” är inne, och ”näbbar” är ute, blir samma typ av absurda humor utan verkligt innehåll som gör att jag har svårt för Monte Python.

Trots det försvarar Nanna Johansson med Jag kommer med stryk sin titel som en av de roligaste serietecknarna jag vet. Jag ser redan fram emot nästa album.

Similar Posts:

• Snygga noveller om obehagliga kvinnor
• Satir och genialitet i serieformat
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”
• Bajsnödigt dagsfärskt
• En brokig målarbok

Netflix och chill är den femte samlingsvolymen av Lilla Berlin, och har dejting och relationer som tema. Ellen Ekman har bett sina läsare att berätta om sina egna ragg- och dejtingupplevelser, och sedan ritat serier utifrån dem. Igenkänningsfaktorn blir förstås väldigt hög för många, för är det något som definierar vår generation så är det stilängslighet (ta hela hipsterkulturen som exempel) och våra ständiga försök att knyta an till människor som kanske eller kanske inte ser ut som sin profilbild, och kanske eller kanske inte kommer kalla dig för könsord innan kvällen är slut. En sådan beskrivning låter kanske deprimerande, men Ellen Ekman tar internetkulturens vardagliga irritationsmoment (som twittertroll och att få oönskade bilder på främmande penisar skickade till sig) och skapar förstklassig komedi. Visst är det jobbigt att behöva hantera mansplainers och ”jag är inte rasist, men…”-bekanta, men det gör livet lite enklare att kunna se t.ex. den bajsnödigt elitistiska musiksnobben genom en humorlins.

Ni vet de där sakerna människor gör och säger som skaver, men som man inte riktigt lyckas sätta ord på? Ellen Ekman gör det åt dig. Det är än lättnad att känna ”ja, precis så är det!” och få en slagfärdig replik att använda på köpet. Som den här, om varför det är irriterande när folk säger att man ska ”bejaka sitt inte barn”:

Vet du vad barn är? De är oförskämda, oanständiga, emotionellt outvecklade versioner av människor. Barn är materialistiska, egoistiska och elaka. De mobbas, ljuger, äter snor och bränner myror med förstoringsglas. Är det något att ”BEJAKA”?!

Netflix och chill är ofta klockren satir, där serierutorna fungerar som en sorts skrattspegel. Vi ser eländet som får oss att spy galla på sociala medier, oavsett om det gäller smygrasism, antifeminism, eller hetsen mot gluten, men istället för att bli frustrerad och ledsen börjar man skratta. Jag tänker köpa de andra Lilla Berlin-albumen och använda dem som ammunition mot dagar då allt känns jävligt, och jag rekommenderar er att göra samma sak.

Similar Posts:

• Bajsnödigt dagsfärskt
• På alla hipsters sida
• Lilla Berlin – Stora människoskildraren
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Da capo

De tio novellerna i Paradise handlar alla om mer eller mindre obehagliga kvinnor i situationer som belyser hur kusliga ”vanliga” människor faktiskt kan vara. I ”Det är nog dags nu” handlar det om en känslomässigt manipulativ kvinna som inte förstår när det är dags att släppa taget om någon, och även fast hon inte gör något vansinnigt obehagligt (till skillnad från huvudpersonen i t.ex. novellen ”Körsbärsflickan”), så får hennes sidor i boken det att krypa av obehag under huden på mig. I början av novellen kan jag identifiera mig lite med henne (jag tycker också att spädbarn ofta känns lite … meningslösa), och beskrivningarna av värdinnans koketterande med rättvisemärkta kakor får mig att fnittra till igenkännande. Snart övergår dock min sympati för huvudpersonen till en obehaglig insikt i hur jäkla manipulativ hon är, och hur hon njuter av att sprida sin misär till andra. Hon börjar likna personer jag (och förmodligen många andra) en gång hade i mitt liv – och var tvungen att frigöra mig från – lite väl mycket. Det är väldigt snyggt skrivet och ett skickligt porträtt av vardagsobehagliga människor som håller fast i en som skadeglada fästingar.

Titelnovellen ”Paradise” hör till de sorgligare i samlingen: det är berättelsen om en gravt alkoholiserad bibliotekarie som ovetande bidrar till mobbingen av sin dotter. Den är tragisk, obehaglig och får fortfarande (flera dagar efter att jag läst ut den) mitt hjärta att ömma för den stackars dottern, men stundtals brer Nanna Johansson på ett lite väl tjockt lager av misär. Visst är den välskriven, det är alla novellerna i boken, men Nanna Johansson briljerar när hon skapar obehag (eller humor) med mindre medel, när det är detaljerna som skapar den bisarra helheten, inte när hon lägger lager efter lager av ångest och äckel i Pojken som kallades Det-anda.

Däremot imponerade ”Vargar” stort: den handlar om en politiker som gör bort sig i en radiodebatt, och skildringarna av de olika karaktärerna i det politiska partiet fördjupade min övertygelse om att Nanna Johansson är Sveriges skickligaste satiriker.

Även ”Underbara monster”, om två systrar som bedriver utpressning tillsammans, är värd att nämnas som en av favoriterna. Den är ruskigt bra, och påminner stilmässigt om de bättre novellerna i Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans (2003).

Jag gillar att Nanna Johansson inte är en entricksponny. Jag tycker visserligen bäst om de novellerna som har lite komiska partier, men ingen av dem skulle egentligen kunna beskrivas som en ”humoristisk” berättelse. Paradise är inte Nanna Johanssons serierutor i novellform. Berättelserna är mörkare än något hon skrivit förut, och även om de flesta av dem är riktigt obehagliga, så njuter jag av att läsa dem, eftersom Nanna Johansson är en så skicklig författare. Med Paradise visar Nanna Johansson att hon inte behöver vara rolig för att vara lysande, och jag ser fram emot hennes nästa projekt, oavsett vilken genre hon väljer att göra det i.

Similar Posts:

• Tramsigt och genialt
• Satir och genialitet i serieformat
• Omänniskor och odjur
• Pladdrig novellsamling får mig att ifrågasätta en favorit
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”

När jag sätter mig ner för att skriva om romanen har däremot nyheten precis kommit att Nanna Johansson kommer att skriva resten av trilogin utan Kristoffer Svensson, sedan han hotat både en recensent och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg som publicerat recensionen. Nu recenserar vi lyckligtvis böcker och inte författare, men lite underligt känns det ju.

Omänniskor gör mig dessutom en smula osäker. Ibland undrar jag om författarna är ironiska. Törs man lita på satiriker, eller driver de faktiskt med mig som läsare? Det är en undrande känsla som väcks i läsningen (särskilt i början) men knappast blir mindre påtaglig av den här utombokliga utvecklingen.

Första gången vi som läsare möter Sigrid, huvudpersonen i Omänniskor, följer hon efter sin pojkvän in i skogen där hon lovat att hjälpa honom med ett ”konstprojekt”. Vi får veta att hon ”var beredd att göra vad som helst för att få vara i hans närhet. Vad han såg i henne kunde hon däremot inte begripa.” ”Av någon anledning verkade Adrian inte ha fattat att Sigrid Juus var en helt vanlig, tråkig människa” – visserligen med intressanta, guldgula ögon:

Tyvärr var det inte många som intresserade sig för Sigrids ögon, eftersom resten av henne var så fruktansvärt tråkig. Bara en vanlig spinkig tjej med mörkblont hår i en slarvig tofs mitt på huvudet. Hon var inte ens tillräckligt töntig för att vara intressant. På skolan fanns ett nördgäng som alltid hängde ihop, men Sigrid var alldeles för tråkig för att passa in där. Inte ens ett mobboffer lyckades jag bli, brukade hon tänka och sedan skämmas för att hon hade tänkt så.

Låter det inte som en parodi på ungefär varenda ungdomsfantasyhuvudperson du läst? Den musiga, blivande hjälten som snart ska upptäcka att hen har fantastiska krafter och en alldeles särskild uppgift (förslagsvis att rädda världen)?

Känslan av orolig väntan på att ens partner ska upptäcka hur ynklig och ointressant man i själva verket är hade kunnat ha självklar igenkänningsfaktor, om jag ens för ett ögonblick kunde ana vad Sigrid ser i Adrian. Han är så rakt igenom ett as, en seriefigursskurk nästan, som enbart tilltalar henne med förakt, som skrattar när hon ramlar och allmänt uppför sig som ett elakt barn. När Sigrid råkar förvandla sig till ett lodjur för allra första gången och anfalla mobbar-Adrian där i skogen är min reaktion ett enda ”Äsch, he had it coming”, som the merry murderesses i ”Cell Block Tango” i musikalen Chicago.

För just det, Sigrid visar sig kunna förvandla sig till lodjur. Hon tillhör omänniskorna (eller hamnskiftarna, som den mer etablerade men inte särskilt lyckade svenska termen brukar lyda). Via nätet får hon snart kontakt med en sydsvensk liten grupp som ska lära henne att hantera sin djurskepnad, samtidigt som de har en rad andra problem att handskas med, inklusive ett ondsint seriemördarvildsvin, en veckotidningsmadam som vill avslöja deras hemligheter och en snokande (pun intended) mellanchef som vill ta över omänniskornas organisation och hjärntvätta djuren ur dem som inte följer organisationens regler. Ja, och så Sigrids småsinta pojkvän då.

Även om det tar ett tag innan den här romanen fångar mig finns också många element som jag gillar. Att internet spelar en så självklar roll, till exempel – vart skulle man annars vända sig om man plötsligt upptäckte att man kan förvandlas till lodjur? – liksom att det finns en karaktär med palestinska rötter som förvandlas till en hyrax, en liten klippgrävling, därifrån. (Jag inser dock lite för sent att jag borde googlat det för att få en rättvisande bild, vilket är lite opraktiskt, för ”klippgrävling” låter större än den är.) Dessutom är själva djurtillstånden fint skildrade, och delar av intrigen – seriemördarvildsvinet är rätt seriemördarklichéigt, om man nu kan säga det om ett vildsvin – som sagt riktigt originell.

Det kan nog bli intressant att se vad det blir av den här trilogin. Hur det nu går med fortsättningen?

Similar Posts:

• När drömprinsen inte är så drömlik längre
• Ungt par i klaustrofobisk bygemenskap
• Det händer faktiskt nu!
• Att vända hem till något trasigt
• Varning för separationsångest!

De sex barnen (som sedan blir sju men Kerstin räknas ändå inte riktigt, enligt Lasse är hon bara ”en halv mänska”) leker och lever. De tycks inte vara kapabla att ha tråkigt – det är ju helt enkelt bara roligt i Bullerbyn.

Det är idealiskt och idealiserat men ändå jordnära och handfast, eftersom det inte handlar om några orealistiska händelser utan enbart om att det är de positiva stunderna som valts ut. Djuren och naturen, liksom årstidernas växlingar, är allestädes närvarande men det övriga samhället och världen på längre avstånd är i princip obefintliga. I en tidning läser Lasse att i Stockholm kostar körsbär två kronor per kilo och raskt startar de körsbärsförsäljning vid stora landsvägen – och säljer körsbär som får resa till utlandet, åtminstone i magarna på kunderna. Det avlägsna hör till de storas värld, en värld som inte ter sig särskilt lockande, eller rättare sagt ganska ointressant för Lisa.

Ett barn i barnets värld och kanhända är det den avgränsade tillvaron vi saknar mest, det är inte bara de röda äpplena och lammets lena nos utan den nästan totala frånvaron av ansvar, svåra frågor och konflikter. Ett paradis före syndafallet.

När böckerna dök upp var de något helt nytt: ett barn, den sjuåriga Lisa, var bokens berättare och skildrade tillvaron utifrån sitt eget perspektiv. Tolkningsföreträdet som hela tiden varit de vuxnas var plötsligt utbytt och en ny identifikation för det läsande barnet tog sin början. Det är enkelt och konkret återgivna händelser och tankar, någon gång funderar Lisa på sådant som känns för stort och någon gång vet hon inte om hon är glad eller ledsen – den plötsliga osäkerheten och ambivalensen i detta känns helt igenom trovärdig men är bara parenteser.

Det jag kan sakna är en känslomässig amplitud – vid ett tillfälle blir Lisa oerhört upprörd över att en lammunge kan komma att dö (det slutar lyckligt, hon blir lammets fostermor och matar honom med nappflaska) men annars är det inte så intensivt på det planet. På samma sätt är det med relationerna som tycks ha en viss distans. Kanhända är det detta spår av tidens gång som blir mest märkbart för mig. De vuxna är snälla och hjälpsamma, med det lysande undantaget skomakaren Snäll som är allt annat än snäll, men de befinner sig ändå på ett relativt stort avstånd från barnen.

Det är ofta så att pojkarna leker med pojkarna och flickorna leker med flickorna men Lisa konstaterar att när man är så få barn som i Bullerbyn måste man leka tillsammans, antingen man är pojkar eller flickor och att de flesta lekar är roligare när man är fler. Hon ifrågasätter också varför pojkarna ska få göra saker flickorna inte får, oftast med resultatet att alla får samma tillåtelse. Enkelt, konkret och självklart – i vissa sammanhang redan på 1940-talet.

Men det här handlar ju om mina reflektioner som vuxen läsare. Fyraåringen och sexåringen vill ha repris på repris, särskilt vissa kapitel (jul- och påskfirande, Körsbärsbolaget, De vises skrin och Pojkar kan inte ha hemligheter är favoriterna) och de håller förvånansvärt bra för dessa upprepade läsningar (på ett par ställen gör jag dock egna omskrivningar p.g.a. n-ordet, den andra stora och tyvärr mycket otrevliga reminiscensen av tiden de skrevs i).

Similar Posts:

• På jakt efter en familj
• Idyll med sju barn
• Är blått en kill-färg?
• På liv och död men helst på lek
• Emil for president

Det hör till frågorna som ställs i Sara Hanssons seriealbum Torskarnas pride-parad, en vass och inte så lite dråplig uppgörelse med marknadsliberalismen och patriarkatet. Hade inte så mycket i den känts så bekant hade jag tyckt att den var smått revolutionerande.

Det är knepigt, det där. Ja, feministiska, politiska serier har blivit en egen genre. Välförtjänt. Ja, Hanssons blandning av längre och kortare tecknade serier varvade med olika typer av kollage och med broderier för tankarna till bland andra Liv Strömqvist, Nanna Johansson och Lotta Sjöberg. Allesammans är jättebra, så det kan man ju knappast beklaga, egentligen.

Av idéinnehållet i Torskarnas pride-parad är stora delar, bland annat om handeln med kroppar och det där märkliga tabut kring begreppet offer, hämtade från Kajsa Ekis Ekmans briljanta Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. Vilket väl också är helt okej – få böcker förtjänar att populariseras och utvecklas i olika former lika mycket som den, tycker jag.

Och Hansson gör det bra. Hon hittar vardagliga, vanliga, helt galna exempel. Som när den nyligen avlidne Kristian Gidlund beskrivs med att han ”var inget offer. Han var en hjälte” – ”Hjälte och offer. Deal with it” – när liberala debattörer påstår att förortsorganiseringen/vänstern/feminsmen gör förortsborna/de arbetslösa/traffickingoffren till offer – ”Man bara: Ser jag ut som Harry Potter? Myllrar det fram en massa hallickar och torskar och styr upp en världsomspännande människohandel bara för att jag SÄGER HÖGT att den existerar?” – eller när tingsrätten frikänner anklagade för en gruppvåldtäkt och konstaterar att offret visserligen är trovärdig när hon säger att hon försökte hålla ihop benen och hindra dem från att föra upp en vinflaska i henne, men att det kan ha uppfattats som bara blyghet.

- Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!

- Ja precis! Det är viktigt att alla får välja själva om dom vill bli gruppvåldtagna med en flaska Castillo de Gredos!

Ärligt talat så är det jävligt skrämmande. Hur hamnade vi i ett politiskt klimat där ”rätten” att välja själv hur våldet man utsätts för KÄNNS, är viktigare än att slippa utsättas för våld in the first place??????????

Hansson är på en gång brutalt träffsäker och tokrolig. Kanske inte på prick varenda sida, en lite uppstramande redigering hade nog albumet tjänat på, men det finns en skön energi även när hon mest bara ångar på. Hennes alter ego i albumet besitter helt enkelt den där orken att bli förbannad, att ta debatten. Att orka skratta åt eländet.

Hade man kunnat ge bort sådan energi i julklapp hade den stått högst upp på i alla fall min önskelista.

Similar Posts:

• Vi vill inte ligga med as, ju
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”
• Att ha en längtan i sig
• Bästiskärlek och Nutellamissbruk – så underbart elvaårig
• Horan och madonnan på marknaden

”Lilla Berlin” är ett smeknamn för Möllan i Malmö. Av efterordet skrivet av förläggare Josefin Svenske får jag också veta att serien från början hette Möllan Deluxe, och startade när Ellen Ekman gick Serieskolan i Malmö. Malmö har de senaste åren etablerat sig som meckat för serietecknare, och störst av alla undergenrer är den feministiska. Det är inte utan att jag blir trött ibland på dem; Nanna Johansson, Liv Strömqvist, Karolina Bång, det kan vara övertydligt stundtals hur alla rör sig inom samma kontext och oundvikligen influeras av varandra. Lilla Berlin är lite annorlunda. Seriens styrka är dess gränslösa ironiserande av sin egen samtid. ”Det är mina vänner hon skämtar om”, skriver Josefin Svenske, och jag håller med. Det finns en hel kult av människor i yngre medelåldern, med My Little Pony-tatueringar, eviga CSN-lån och vårdjobb med drömmen om att bli konstnär en dag, ironiserande tröjor med gamla band från nittiotalet och med en ”chic” hund i minikläder i famnen, samtidigt som de skarpt ifrågasätter beslutet att skaffa barn.

Ibland handlar Lilla Berlin om mig. Jag har inga problem med det heller. Ellen Ekman är skarpt satirisk och dräpande, men hennes mål är framför allt skrattet. Människorna är alla lika oformliga; varken tjocka eller smala. Ibland varken man eller kvinna. ”Jag vill ju bara göra min autocorrect stolt någon dag!”, skriker den blåhårige från soffkanten, faller i sin kompis tröstande armar. Och männen som skrattar åt tonårstjejernas fascination över Twilight, och sedan gråtande börjar leta efter tältpinnarna när det annonserats ut att nya iPhonen har släppts. Det är det lugna konstaterandet att alla är vi lika goda kålsupare. Här skymtar inga politiska pekpinnar, men klockren samtidsgestaltning kräver inte alltid det.

Jag tycker också om den lilla amerikanska bulldoggen, som så tålmodigt provar kostymer mellan kapitlen. Batmandräkt? Friskis och svettis-tränare från åttiotalet? Kanske en pastellfärgad enhörning? Som icketalande kommentator är hen väldigt levande.

Precis som alla bra humorserier är boken beroendeframkallande och jag tänker ”bara ett kapitel till” fram tills den plötsligt är slut. Det är sant, alla serier är inte lika klockrena. Ibland är det som att Ekman har ett bra ämne, men inte riktigt får till det. Eller att ämnet faktiskt spelat ut sig själv på två rutor. Fyrarutors-systemet bestäms av tidningarna, förmodar jag, men det har sina nackdelar.

Hur ofta säger vi det inte; Hur kommer egentligen framtiden att minnas oss? ”Vi hade en global finanskris, massarbetslöshet, rasistiska partier vid regeringsmakten runt om i Europa och ett akut miljöhot”, som en av karaktärerna konkluderar så bra. ”Men ingen protesterade, ingen demonstrerade? Vad vi gjorde? Vi kollade på kattvideos.”

Lilla Berlin ligger så pass rätt i tiden, att jag redan nu oroar mig för hur Ekman ska utveckla detta om några år. Det är bara att hoppas att även hipsters utvecklas…

Similar Posts:

• Satir och genialitet i serieformat
• På alla hipsters sida
• Lilla Berlin – Stora människoskildraren
• Pang, pang! Glädjerus i trosorna
• För barn och vuxna att växa med