Seriens fjärde bok, Sista ordet, är därför ett kärt återseende. Här är Harbinder själv lite mer perifer, och vi är istället mestadels tillbaka hos vännerna i Shoreham. Om de tidigare mest råkade bli indragna i Harbinders mordutredning, så har de nu fått mersmak och söker upp brotten. Eller ja, kanske mest otrohetsaffärerna. Natalka och Edwin driver numera, vid sidan av hennes vårdföretag, en egen detektivbyrå. Benedict bor tillsammans med Natalka, men känner inte riktigt att han är tillräckligt hårdhudad för att bekämpa brott, utan försöker hålla sig till kaffeservering.

Edwin och Natalka blir opassande, men på något sätt ändå helt charmerande, nöjda när detektivbyrån får i uppdrag att undersöka ett dödsfall – och sedan ett till. Det är två äldre författare som har dött, kanske av naturliga orsaker, men kanske inte? Dessutom utreder Harbinder i London ännu en död författare. Den gemensamma nämnaren verkar vara en skrivarkurs på något som heter Battle House, och Edwin och Benedict bestämmer sig för att åka dit på en helgkurs och snoka. Fler dödsfall följer.

Det är inget fel på intrigen i Sista ordet. Det är en klassisk, märkligt mysig – jo, för nog är det konstigt att mord kan kännas mysigt? – pusseldeckare, full av människor som läser och skriver inte minst just deckare. Precis som med den långa serien om rättsantropologen Ruth Galloway, som Griffiths slog igenom med, läser man (eller jag åtminstone) den ändå mest för karaktärerna och deras relationer.

I den här boken har Natalka (”den blonda lönnmördaren”, som Harbinder och hennes flickvän tänker på henne som) familjen på en gång för nära och för långt borta. Hennes mamma Valentyna bor hemma i Natalkas och Benedicts lilla två, medan brodern Dmytro rest tillbaka till Ukraina för att strida. Benedict kommer irriterande bra överens med sin svärmor, och Edwin gör en ny bekantskap under spaningsarbetet. Dessutom får vännerna en ny, motvillig allierad i den yngre polisen Liv Brennan, som i sin tur har Harbinder lite som en hjälte.

Liksom med den helt nypåbörjade serien om den tidsresande (!) polisen Ali Dawson känns det som om Griffiths haft riktigt roligt med Sista ordet. Det är en glädje som smittar av sig på mig som läsare, så jag hoppas verkligen att detta inte är sista ordet om det här förlästa, ljuvliga gänget.

Similar Posts:

• När mysdeckare är som bäst
• En deckare som lovar mer än den håller
• Läsning är farligt
• De sista kvarlevorna?
• Det bubblar i Brighton

Det visar sig också att huset de köpt på ön bär på en mörk och läskig historia. Men Louise syster Lina kommer puttrande i sin bedagade folkabuss. Lina extraknäcker som privatspanare och får i uppdrag av Malin att spana på vem som utsätter henne för stalking. Det visar sig att det finns många tragedier och mörka historier som nu kommer upp till ytan.

Ni som känner era poddare fnissar kanske till när Malin och Sigge på Gotland dyker upp. Det gör även jag. Men där upphör likheten. Det här är den tredje delen i Morden på kartan och jag fortsätter att njuta av miljöerna och den goda maten plus drycken vi bjuds på. Sedan har vi även pusslet som läggs ut och som får det att pirra i magen. Det här är den mest isande och spännande boken hittills i serien och antagligen den bok där systrarna Louise och Lina tar minst plats. Men det gör ingenting då själva spänningshistorien är olidligt spännande.

Det är ruskigt obehagligt och fruktansvärt fel med stalking och förföljelse. Det kan aldrig rättfärdigas eller betraktas med milda ögon. I denna bok får vi verkligen en insyn kring hur läskigt det kan vara. Det byggs upp på ett otäckt vis, och det känns otroligt olustigt. Ett gediget författararbete som gör att allting känns på riktigt. Det förekommer även en del romans, om än bitvis motvillig. Det här är en deckare fylld av vänskap, spänning, god mat, flödande dryck, vackra vyer och såklart massor av olidlig spänning. Jag längtar redan efter uppföljaren.

Similar Posts:

• Mat, mys och mord
• Systerskap, försvunna flickor, mat och dramatik
• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• Girighet och galenskap
• Creepy vid Vänerns kant

Huvudpersonen Hugo Lind är ute i världen på egen hand för första gången sedan hans hustru gick bort några år tidigare. Efter sig lämnade hon en lista med saker han skulle göra, bland annat att ta sig iväg på just den här resan. Med på resan finns också Lara, rutinerad reseledare och guide på Belmonte Travels. Tillsammans med en brokig skara resenärer ska de ägna veckan åt mat och kultur på Capri. När mystiska saker börjar hända i gruppen är det upp till Hugo och Lara att slå sina kloka huvud ihop, jämföra anteckningar och ta reda på vem i sällskapet som är mördare.

Ett fall på Capri är en stundtals mer av en vandrande reseannons än en pusseldeckare. Miljöbeskrivningarna är fantastiska, det känns verkligen som om att jag spenderat några dagar på Capri tillsammans med Hugo och de andra i solen. Stor del av boken ägnas också åt ingående beskrivningar av den mat som gruppen serveras, kanske har författarduon tagit ett antal studieresor för att undersöka restaurangutbudet på plats. Det är trevligt, charmigt och stämningsfullt. Den som uppskattade Anders De La Mottes utflykt till Österlen tillsammans med Måns Nilsson kommer definitivt känna sig hemma även i Mord under Solen. Det är samma soliga känsla.

Som pusseldeckare är boken väldigt generös, De La Motte har strösslat boken med ledtrådar (men, det går ju självklart inte att veta vilken tråd som är den rätta att dra i). Gruppresan består av tillräckligt få personer för att läsaren ska hinna få koll på de alla, och är en trevlig blinkning till Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie (som också omnämns i boken). Vem är egentligen skyldig när nästan alla tycks ha både alibi och ett alldeles eget motiv?

Sammanfattningsvis är Ett fall på Capri en sån där precis lagom spännande och mysig pusseldeckare. Det är soligt, flärd, underbar utsikt, utsökt vin och högklackat på kullersten. Det är snabbläst och lättsmält, och inte särskilt blodigt. Jag ser fram emot att läsa de böcker som komma skall i serien, men är redan lite trött på dynamiken mellan Hugo och Lara. Förhoppningsvis kan den få sig ett lyft för att göra kommande böcker ännu bättre.

Similar Posts:

• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• En annorlunda gammelfaster
• Mustigt elegant om mord och mat
• Fasanfullt farligt
• Murens fall och mörka hemligheter