dagensbok.com » Mississippi

Jesmyn Ward "Rädda varje spillra"

Oscar Rooth — Sun, 21 Jul 2013 22:00:51 +0000

Någon dag direkt efter att orkanen Katrina ödelagt New Orleans tog en nyhetsfotograf en bild på hur en kvinna som förlorat precis allt visade upp sin enda kvarvarande ägodel, sitt kreditkort. Några timmar senare hade bilden spritts över världen och därmed försvann även hennes sista livlina, för kontokortsbedragarna fokuserade mindre på det tragiska livsödet än på faktumet att hennes kortnummer gick att avläsa på bilden. Denna oerhört tragiska slutkläm är något som huvudpersonerna i Jesmyn Wards prisbelönade Rädda varje spillra ändå inte skulle behöva oroa sig för, de är redan innan orkanen slår till så fattiga att inte ens de då så frikostiga bankerna skulle bevilja dem något kreditkort.

Romanen är en lång nedräkning inför den storm som vi läsare ju vet skall komma, men som den fattiga familjen på södra Mississippis landsbygd inte kan ana vidden av. Bor man vid Mexikanska golfen så är ju orkaner inte något unikt utan mer ett säsongsbetingat väderfenomen. Tolv dagar innan orkanen passerar deras fallfärdiga hus i Bois Sauvage är det också bara deras fader, den alkoholiserade änklingen vars namn vi aldrig får reda på, som är orolig. Barnen oroar sig aldrig särskilt mycket, då de hjälper till med förberedelserna – leta reda på plankor och spikar att täcka för dörrar och fönster med samt använda sina sista dollarsedlar till att köpa konservburkar – är det mer av rädsla för pappan än för väderfenomenet.

De har fullt upp med annat, med sina egna liv. Storebrodern Randall förbereder sig inför en basketmatch. Om han gör bra ifrån sig kan han få möjlighet till sponsring för ett basketläger. Där kan det i sin tur dyka upp talangscouter från något universitet som kanske kan ge honom ett stipendium och därmed en chans att komma bort från fattigdomen. Den andra storebrodern, Skeetah, lägger all sin tid på sin kamphund China och hennes första kull, något som kanske inte skulle innebära någon definitiv väg ut ur fattigdomen men ändå kunna inbringa åttahundra dollar om alla fyra valparna överlever. Berättar jaget Esch är en femtonårig flicka vars egna tämligen tragiska levnadsöde, där hon sedan flera år ligger med sina bröders vänner för att det är enklare att göra det än att säga nej, stärks av att hon genom läsandet av grekiska klassiker hela tiden ser paralleller mellan dessa tragedier och sitt eget liv. Slutligen finns här lillebrodern Junior, som söker den uppmärksamhet hos sina äldre syskon som han inte ges av fadern och vars minnen från den annars ständigt närvarande modern inte existerar.

Nej, det är ingen munter historia som målas upp, även om det till viss del kanske är mer ur betraktarens ögon än dess huvudpersoners. För trots extrem fattigdom och att familjen på flera sätt satts i förfall efter moderns död, så finns här också en stark syskonkärlek, och inte bara för att nöden kräver det. De rika miljöbeskrivningarna och den tidlösa atomsfär som uppstår där extrem fattigdom tar bort de flesta av vår tids teknologiska konsumtionsartiklar för tankarna nästan hela vägen tillbaka till Huckleberry Finns dagar. Ward, som är uppvuxen i området och själv upplevde förödelsen av Katrina, följer till viss del den litterära traditionen i sydstaterna med starka familjeband, en institutionaliserad rasism och en handling som utspelas helt på landsbygden.

Men framförallt är detta en litterär röst från ett avsides, närmast u-landsmässigt USA som alltför sällan kommer till tals. Och bara det i sig gör att Rädda varje spillra värd att läsa, att den sedan är välskriven, har ett rikt persongalleri och ett närmast apokalyptiskt upplägg kan man se som en ren bonus.

Hillary Jordan "Mississippi"

Ella Andrén — Thu, 06 Jun 2013 22:00:57 +0000

Det händer att man läser böcker som gör en avundsjuk. I alla fall mig. Jag önskar helt enkelt att jag hade skrivit den här romanen. Hillary Jordans Mississippi – eller Mudbound i original – är vackert och ohyggligt hantverksskickligt skriven, och det helt utan att ta fokus från de enormt berörande karaktärerna och den drabbande, angelägna tematiken. Inledningskapitlet är suggestivt och intresseväckande. Slutkapitlet är baske mig briljant.

På senare tid har jag läst en bunt både fackböcker och romaner som inte gett intryck av att vara riktigt färdiga. Om det sen är en slump eller har att göra med ett upptrissat tempo inom förlagsvärlden vet jag inte. Mississippi är i alla fall raka motsatsen.

En kort stund hinner jag tänka ”Men herregud, skriver alla författare sina romaner i Excel nu för tiden?”, när karaktär efter karaktär ramlar in och får ge sitt perspektiv, men jag släpper den tanken snabbt. Dels är det en liten värld Jordan tecknar, livet på en bomullsplantage i den amerikanska södern strax efter andra världskriget. Dels får inget av de många perspektivbytena berättelsen att stanna av, tvärtom. Varje nytt synsätt fördjupar och förebådar de dramatiska händelser som ska förändra livet för de båda familjer romanen kretsar kring. En svart och en vit.

Båda får de tillbaka en efterlängtad familjemedlem från kriget, en ung man som blivit krigshjälte men som har svårt att återgå till livet på den konservativa, för att inte säga genomrasistiska, landsbygden. Charmören Jamie, lillebror till jordägaren Henry McAllan, dränker krigsminnena i whiskey. Ronsel Jackson, äldste sonen i en av familjerna som arbetar på gården, har blivit behandlad som en hjälte och en människa i Europa och har svårt att gå tillbaka till att vara bara en ”nigger”, ”boy”, ”en jiggdansare i uniform” som förväntas gå bakvägen, sitta längst bak i bussen, tacka och bocka, ursäkta sig och plocka bomull i ett lönesystem bara marginellt friare än slaveriet.

Men om Ronsel och Jamie har svårt att anpassa sig till livet på landet så gäller det också för Henrys hustru Laura. Hon har bott i stan hela sitt liv när ingenjören Henry friar, och blir helt tagen på sängen när han plötsligt meddelar att han köpt en bomullsfarm och att de flyttar dit om två veckor.

”När jag tänker på gården tänker jag på leran”, börjar Lauras första kapitel.

Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. Som sög sig fast vid mina fötter som ett hungrigt spädbarn vid bröstet. Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.

Som om inte isoleringen och bristen på moderna bekvämligheter på gården vore nog får hon också sin bittre, obehaglige svärfar på halsen. Denne djupt intolerante man är snart i luven på både familjemedlemmar och anställda och romanen börjar också med att hans båda söner gräver hans grav där i leran på gården. Någon naturlig död är det inte.

Mikael Timm "Söderns Sötma"

Oscar Rooth — Tue, 31 Jan 2012 23:00:33 +0000

En svensk man i övre medelåldern kör längs highway 61 för att finna det riktiga Södern, att längs Mississippideltats småstäder hitta den äkta bluesen. Det låter som en kliché. Det är en kliché. Men genom att författaren själv är fullt medveten om denna kliché så blir Söderns Sötma ändå en läsvärd reseskildring.

Highway 61, the blues highway, känd inte minst från Bob Dylans album Highway 61 Revisited är en av de legendariska amerikanska vägarna och den sträcker sig längs Mississippifloden från New Orleans via St. Louis upp till Wyoming. Därmed följer den delvis de enorma folkförflyttningarna, the Great Migration, då miljoner afroamerikaner lämnade förtrycket och fattigdomen bland bomullsfälten, och sökte sig till industriarbeten i storstäderna i norr. Denna enorma folkvandring ligger som grund för denna bok, för med folkförflyttningarna följer även bluesen.

Nu skall jag emellertid inte avskräcka läsare som i likhet med mig själv har ett ganska ljummet intresse för blues, för resan Mikael Timm tar med oss på innehåller mycket mer. Inte minst genom att fokuset ligger på de två gränsande staterna Mississippi och Louisiana, där den senare har en helt annan musikalisk kultur, den gladare cajunmusiken och jazzen. Det finns även en litterär grund som parallellt med musiken genomsyrar boken, där Mark Twain och William Faulkner utgör huvudpersoner. Som en tredje pelare finns även historien, från det i Södern ständigt aktuella inbördeskriget (som ju trots allt slutade 1865) till 60-talets medborgarrättsrörelse.

Det är alltså en ganska bred mix av ämnen som behandlas under resans gång, där sidospåren oftast kulminerar med ett besök på en fysisk plats. Det kan vara en stad, en vägkorsning, ett skjul eller en plats där det en gång i tiden fanns ett skjul. Men det är just beskrivningen av dessa platser som är bokens stora behållning, för när myten och verkligheten korrelerar på några exakta gps-koordinater uppstår oftast ett antiklimax. Platserna i bluesens legender var nämligen skitiga, fattiga hålor i Mississippi och just de platserna är idag också skitiga, fattiga hålor. Men nu också avbefolkade och med ett relativt stort ointresse till sin legendstatus bland de som ändå bor kvar där.

Det Mikael Timm och jag har gemensamt är en romantisering av Södern och även om jag aldrig varit där, är och förblir en roadtrip i USA min drömresa. Och av alla de icke genomförda rutter som planerats så korsas alltid dessa sydliga delstater. Att köra av från de stora vägarna och hamna i någon småstad låter ju i teorin så fantastiskt. I praktiken verkar det mesta vara stängt. Jag tänker på när jag i somras, en tidig eftermiddag åkte igenom Arbrå på jakt efter en järnaffär. Det jag såg där stämmer på många sätt mycket bra överens med beskrivningar av ställen som Friars Point eller Itta Bena. I utkanten finns villor, välmående och ompysslade, men när man kommer till centrum och villorna byts ut mot tvåplanshus är det undervåningar där skyltarna skvallrar om att det tidigare var affärer, cafeér eller restauranger men som nu står tomma (Arbrå har en lång huvudgata som går parallellt med både järnvägen och Ljusnan vilket ger ett visst amerikanskt småstadsintryck). Det finns ett vemod över det hela som gör att man kör vidare och inte kliver ur bilen, för det finns liksom ingen orsak att göra det. Går man ur finns det ju ändå ingenting att gå till. Timm har dock sina legender att följa, men för mig har aldrig Snoddas haft legendstatus även om man säkert skulle kunna identifiera det hus han växte upp i. Men även då hade det ju bara varit ett hus bland liknande hus.

Som litterärt verk är Söderns Sötma trivsam om än lite vemodig, som ett bättre resereportage som satts ihop till en hel semester. Genom att de besökta platserna i nuet är ganska ointressanta återknyter Timm hela tiden till berättelser från dåtid, så de 350 sidorna innehåller mycket fakta. Att han för ofta förklarar en sak ingående och sedan, någon sida längre fram förklarar om samma sak fast lite mindre ingående skapar däremot en irritation som lite för ofta förstörde rytmen i läsandet. Som betraktare är Timm emellertid respektfull och man behöver inte tvivla på hans genuina intresse för såväl musiken som för själva området, därmed inte sagt att han lyfter fram området för hur det verkligen ser ut. Eller kanske snarare hur det ser ut för en tillfällig besökare från Sverige.

Har Söderns Sötma då fått mig att stryka hålorna i Mississippi i min planering för min hypotetiska USA-roadtrip? Nej, det har den väl inte, men sträckan Memphis till New Orleans kan nog ändå kortas av i tid. I alla fall något.

Edna Ferber "Teaterbåten"

Ella Andrén — Sun, 14 Aug 2011 22:00:52 +0000

Det är något särskilt med berättelser som ständigt återkommer i nya versioner. Den första version av Teaterbåten jag såg var musikalfilmen från 1951. Där spelar Kathryn Grayson och Howard Keel kärleksparet Magnolia och Gaylord Ravenal och Ava Gardner Julie i överjordisk ljuv Technicolor, med gammaldags übersopranig sopran och ett förlåtande romantiskt skimmer över vad som egentligen är en ganska brutal historia om rasism, segregation och spelmissbruk.

Scenversionen av musikalen har en del mörkare stråk som plockats bort i denna filmvariant och inte oväntat är originalberättelsen, Edna Ferbers roman från 1926, betydligt mindre pastellfärgad ändå. Den är vassare, på ett skarpögt, torrt och charmerande sätt, inte helt olikt en annan författare som rörde sig på floderna under den tid romanen utspelar sig, Mark Twain.

Romanen växlar mellan olika tidsplan och börjar med Kim Ravenals födelse mitt på Mississippi mellan staterna Kentucky, Illinois och Missouri (därav namnet K-I-M). Därifrån berättas om människorna ombord på Bomullsblommans Flytande Palatsteater, en teaterbåt som decennierna kring sekelskiftet 1900 reser runt och spelar melodramatiska pjäser för det inte alltför bildade folket längs floden.

På Bomullsblomman råder kapten Andy Hawks och inte minst hans barska hustru Parthenia. Där växer deras dotter Magnolia upp – i bokform mer egensinnig än ljuv, och onekligen vagt besläktad med Margaret Mitchells sturska Scarlett O’Hara – blir trots moderns hårdnackade motstånd primadonna och förälskar sig i den charmerande odågan och oförbätterlige (för ”bätterlige”, se filmversionen igen) spelaren Gaylord Ravenal. Tillvaron med Ravenal blir en bergochdalbana av storstilat slösande varvat med misär. Den lilla familjen lämnar teaterbåten för spelhålor, sus och dus i Chicago. Tidsfärgerna är verkligen suggestiva – bara inte så fullständigt Technicolor som i filmen.

Inte minst de grymma raslagarna gör Ferbers skildring till en drabbande historisk roman. Julie och hennes man tvingas brådstörtat lämna båten sedan det avslöjats att hon har ”en droppe negerblod” i ådrorna och vare sig får gifta sig eller stå på scen tillsammans med vita. Liksom musikalens kanske mest kända sång skildrar Teaterbåten också de svartas och fattigas liv längs flodens stränder – även om musikalens textrader lite ironiskt fluffats upp från ”niggers all work on de Mississippi” till ”darkies all work” till ”colored folks work” till ”here we all work”.

Slutligen ger också landskapsskildringen Teaterbåten smak av stor amerikansk roman. Inte minst floden själv hör till de verkliga karaktärerna, sävlig och dyig eller rasande vild över alla breddar, på en gång livsfarlig och livsviktig, men redan i färd med att konkurreras ut som transportväg av järnvägen. Den stora, gulaktiga gamla livsådern bildar mäktig relief åt de människoliv som passerar, så jo, nog kunde han berätta historier, den där gamla floden.

dagensbok.com » Mississippi

Jesmyn Ward "Rädda varje spillra"

Similar Posts:

Hillary Jordan "Mississippi"

Similar Posts:

Mikael Timm "Söderns Sötma"

Similar Posts:

Edna Ferber "Teaterbåten"

Similar Posts: