När de gamla kommunistimperierna Sovjetunionen och Jugoslavien brakade samman under trycket av sina egna motsättningar och sin ineffektivitet ledde det till ett antal blodiga krig. Länder skapade med karta och kompass där olika folkgrupper samsats mer eller mindre väl under ett totalitärt förtryck. Listan är kusligt aktuell: Irak och Syrien idag, Kina i morgon?

Är det kanske bättre att leva i en artificiellt skapad fred där lögn är sanning och frihet är slaveri än att kastas in i sådana blodiga stamstrider som har skakat världen under de senaste tjugofem åren?

Eller är det en omöjlig fråga? Är det ens möjligt att lägga locket på alla dessa gamla oförrätter och maktsträvanden, febrig nationalism eller bisarr religiositet som nästan som en naturlag tycks locka opportunister och självrättfärdiga gangsters till att starta krigen?

Och var har detta att göra med The Buried Giant? En historia som utspelar sig i ett slags mytiskt Britannien under 600- eller 700-tal där en mystisk dimma lagt sig över landet, vilket orsakat en kollektiv minnesförlust. Varken de keltiska britterna eller de mer nyligen anlända saxarna minns vare sig sin personliga historia eller vad som egentligen har inträffat de senaste åren.

En hel del.

Utan att avslöja för mycket kan det sägas att dimman härrör från draken Querig, att här förekommer en Don Quijote-liknande riddare vid namn Sir Gawain, och att centralt för handlingen är en quest som kräver att huvudpersonerna företar en längre vandring. Keltisk formelfantasy?

Ja och nej. Fantasy är det. En del recensenter har gjort associationer till Tolkien, mer utifrån något slags slentrianassociation än att texten verkligen på något sätt skulle blinka åt Midgårds-hållet. I så fall är det snarare hos Shakespeare man kan söka efter inspirationen till berättelsen. Kärlek och sorg, krig och fred i ett historiskt men mytiskt landskap och med stora händelser mullrande någonstans i bakgrunden.

Huvudrollerna innehas av Axl och Beatrice, ett åldrat keltiskt par som trots dimman ändå vagt minns att deras son har lämnat dem och flyttat till en annan by. De beger sig ut på en vandring för att söka efter sonen. På vägen stöter de på ett antal personer och gradvis rullas deras egen och landskapets historia upp. Efterhand blir det klarare vad denna minnesförlust spelar för roll, vem som tjänar på den och vem som har allt att förlora på att den hävs.

Det är den frågan som avgör om landet återigen ska störtas i krig.

Så mycket mer om handlingen behöver egentligen inte sägas. Det är dramatiskt och det är omstörtande även om plot-maskineriet ibland är lite väl synligt. Men berättelsens verkliga tyngdpunkt är den finstämt beskrivna och djupt rörande relationen mellan Axl och Beatrice.

Även deras gemensamma historia berörs förstås av minnesförlusten. Kanske finns det saker som förtjänar att glömmas bort? Saker som hotar den kärlek och omtanke de så uppenbart visar för varandra, ett åldrat par ute på en farlig vandring. Är vi kompletta om vi inte har våra minnen – eller är det möjligt att uppfinna sig själv på nytt?

Axls och Beatrices resa från mental blindhet till insikt är lika klassisk som i de stora berättelserna, som i Hamlet eller King Lear, men kanske ännu mer drabbande och oroande eftersom den paradoxalt nog tycks ligga så nära vår egen tid som odiskutabelt är så full av förträngningar och förnekanden.

The Buried Giant är en roman som fungerar suveränt på många samtidiga plan: som filosofisk undersökning, som samhällelig analys, som äventyrs-quest och som sagt inte minst som ett minnesvärt porträtt av två romangestalter som länge kommer att leva kvar i läsarens minne och fantasi.

Similar Posts:

• Ishiguro om vägen till försoning
• Fredsmäklaren
• En konstig debut
• Äntligen …
• Härskarringen

Jag hinner inte vara skör
i detta rika lilla hörn
av självfixering när jag hör
den stora striden

(ur ”Tellus”, av Björn Afzelius)

Det som förvånade mig när Afzelius dog, 52 år gammal, var två saker: Hur svensk media plötsligt hyllade honom hjärtligt – och hur besynnerligt kritiskt de gråtfärdiga vänskapsbeskrivningarna ibland intonerades. Mikael Wiehe var en av dem som tog ton som Afzelius bästa vän och musiska mentor. Jag tror Wiehe förstår att det finns olika ingångar till konstnärliga uttryck. Men menar samtidigt att han själv är given som den kvalitativa intellektuella musikern. Kan det vara så?

Mikael och Björn – som motsatser? En flitig och skolad musiker med genomarbetade arrangemang som håller en god kvalitet – mot en som besitter vad som brukligt benämns som ja, ren och skär musisk talang. Egentligen så är det två helt olika konstnärliga personligheter, men vem vinner? Båda vinner. På skilda sätt. 1986 spelade de in skivan ”Wiehe & Afzelius”, och resultatet blev mästerligt. Kanske bådas bästa skiva. Men.

Livet spinner som ett hjul
varje cykel har ett slut
det tycks som allt har skett förut
men det leder framåt

Tiden är en rörelse
i varje ny förförelse
döljs en ny förgörelse
men det leder framåt

(ur ”Tellus”)

Som barn fungerade Afzelius som väckarklocka, jag vet inte varför men skivan ”Exil” (inspelad med kompbandet Globetrotters) spelades frekvent på morgnarna när jag skulle upp och iväg till fritids, för att väcka mig eller slippa höra morgontjafset. Så vissa låtar på den skivan får jag fortfarande slummer- och irritationsassociationer av. Min mammas egna lilla ceremoni för uppvaknande. Hans sånger bär kvar känslor. Barndomshelvetet.

Varje tanke har sin tid
varje kunskap har ett pris
och varje seger kostar strid
med det leder framåt

(ur ”Tellus”)

Afzelius var en av de fåtal utvalda artister som ständigt stod inför den svenska kulturella landsförvisningen. För varje skiva han släppte tävlade kritikereliten – Lasse Anrell och Måns Ivarsson, tillsammans med andra puckon – om att förnedra och håna Afzelius musik och person, så häpnadsväckande elakt de bara kunde. Nu efteråt har Anrell tonat ned sitt hat och skriver ”ingen kan ta från honom att han gick in i den svenska folksjälen.” Vänta nu… Ingen kan ta ifrån honom vad? Vad kan ingen ta ifrån honom Anrell!? Säg. Du har ingen chans. Nåväl, det är svårt att ta något ifrån en död. För att få en modern referens så är Afzelius fortfarande populär, på Spotify är han väldigt populär, mest ”streamad” bland svenska artister. I Norge har han sålt flest skivor någonsin och i Danmark är han lika stor som på åttiotalet.

Ja, vad får jag för pultronerna
som fläckar spalterna
med byskvaller och annan harmlöshet?
Vars enda ambitioner
är en byline och en lön
och ett stambord där Det Vackra Folket finns,
medan andra bryter ryggen
i jakt på sanningar
som skrämmer skiten ur en livrädd redaktion.

(Ur ”Medan bomberna faller” Björn Afzelius)

Anrells citat finns placerat på baksidan av Gunnar Wessléns bok. Osmakligt. Varje skiva Afzelius släppte möttes av unisont kritikerhat från storstadstidningarna, och när han väl dog formades direkt en kanon av svagsinta recensenters postmortemhyllningar, vilket bara känns, hmm ja, kanske lite elakt, iskallt och svekfullt. För sent.

Vill du ge mig nåt så ge det till mig nu
Sjung ingen lovsång håll inga tal

Låt bli att säga hur fin jag var
vill du säga nåt så säg det till mig nu

(ur ”Liten blues vid gravens rand” av Björn Afzelius)

Så bokens titel är skum. Kanske är det bara jag, men jämför: ”En god man” med Afzelius låt ”En kungens man”, visst känns det som en parafras? Är detta medvetet kan man ju ifrågasätta förlagets och författarens förstånd. För ”En kungens man” är ju en fruktansvärd sång om våldtäkt och makt.

Undertiteln är en parentes ”(och bara en människa)”. Bara, människa? Ja titta här! Låt oss peka på det uppenbara! … Men det handlar inte ”bara” om en människa väl? Det handlar om ett konstnärskap som inte bara är ”bara” – för i så fall, varför en biografi på ett stort förlag? Sluta förminska människan Afzelius, vad är det för elitistisk hobby? Gör det bättre själv då, men jag vill inte spekulera längre, titeln är skum, på gränsen till pervers.

Epoker avlöser varann
jag minns de vänner som försvann
man samlar på sig brustna band
men det leder framåt

(ur ”Tellus”)

Gunnar Wesslén har skrivit en bra biografi. Inte för lång, snarare lite väl kort. För halva boken är bara slarvigt inslängda så kallade ”bonustexter”. En kort och välskriven text av Isabelle Afzelius och Rebecka Afzelius, Björns döttrar, samt en minnestext av Mikael Wiehe som känns befogad och intressant. Efter den ett utdrag från En gång i Havanna, Afzelius roman, som givetvis också fick usel kritik av kritikerna. Och här börjar det kännas som utgivaren behöver fylla ut formatet. Med massor av korrekturfel och slarv; förmodligen har de klipp&klistrat in romanutdraget. Även bokens sista text, en artikel Afzelius skrivit om fotbollslaget Örgryte, borde kanske ha lästs igenom innan publicering.

Men textutdragen visar ändå hur språkligt begåvad prosaförfattare Afzelius var, framförallt i dialogerna. Men varför ska det visas? Varför ska det poängteras? Och som om det inte vore nog med alla dessa bonustexter så medföljer även en bonusskiva, inspelad i Danmark någonstans – en liveskiva, mellansnacket är på danska – och syftet med den är också lite oklart. Låtlistan finns på nätet. Och skivan består bland annat av ett långt danskt bonusskämt, med obegriplig komisk poäng.

Och det är lite synd, för biografin är enkel, saklig och intressant. Men den fyller inte sitt format. Dessutom är kapitlet ”Kvinnorna”, om Björns disharmoniska förhållande till kvinnor – hmm… ointressant. Tyvärr. Kunde bli. Blev nästan. Blev inte. Synd.

Så: Boken fyller inte sitt format. Men är intressant. Speciellt det objektiva berättarsubjektet, och Afzelius döttrars korta text om sin farsa. Men parafrasen ”En god man”, det känns som en vilja till genusdiskurs, men bara en svag antydan. Den fullföljs inte, vilket gör titeln mycket skum. Nästan idiotisk faktiskt. För Afzelius är inte ”bara”, han är ju en av Nordens mest älskade artister – en språklig kameleont – som skrev alltifrån litterära berättelsesånger till låtar som kanske till och med Lasse Anrell fattar; för det finns alltid något, i varje skiva, som lämnar avtryck och visar vilken mästerlig människa Afzelius var, (och bara en konstnär).

Jag stod vid det rytande havet inatt
Och såg ut i rymdens evighet
Och jag såg en svag men tydlig glöd;
Jag såg att nya stjärnor föds
Och fast det var natt
Blev det ändå aldrig svart
Där ute
Tändes nya ljus

(ur ”Ljuset” Björn Afzelius)

Similar Posts:

• Vecka 2: Nytt år, nya böcker…
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Texter för soffbordet
• Fredsmäklaren
• Boken jag inte vill läsa

Det är en mycket trevlig bok, om en spännande tid och om imponerande människor. Men man kan ju också se något problematiskt i Leijnegards urval: det är väl ingen som undrat vart Guillou, Wiehe och kompani tagit vägen? De har ju funnits där hela tiden sedan det begav sig.

Nog hade det kunnat vara mer intressant om Leijnegard valt att intervjua inte bara just dem som redan i så stor utsträckning fått komma till tals, både i allmänhet och vad gäller tiden kring 1968?

Till stor del bottnar min initiala irritation i den idiotiska baksidestextens frågor:

Varför sätter en etablerad stjärnadvokat som Claes Borgström sin karriär på spel när han kräver att det svenska fotbollslandslaget ska hoppa av VM för de prostituerade kvinnornas skull?
Varför väljer en erkänt skicklig dramatiker som Suzanne Osten att envist göra barnteater i stället för karriär?

Och så vidare. Vore jag till exempel Osten skulle jag bli klart förolämpad. Hon är en nyckelfigur i svensk barnteater och svensk barnkultur är oerhört erkänd. Det är att vara en skicklig dramatiker, och att göra en jäkligt imponerande karriär också, för den delen. Hade hon tjänat bättre och fått mer respekt i somliga kretsar om hon jobbat på Wall Street istället? Jo säkert, men det gäller väl de flesta?

Men skit i baksidestexten nu. Boken i sig är betydligt mer respektfull och nyanserad. Leijnegard är, precis som i teve, en sympatisk intervjuare, kanske till och med väl beundrande och en smula okritisk. Samtidigt redogör han så öppet och personligt för sina grubblerier, sin partiskhet och sin ängslan att det är svårt att tycka illa vara.

Redan i förordet är han till exempel klart bekymrad över könsurvalet. Han har velat intervjua sina idoler och då har det mest blivit gubbar. Bara fyra av tretton intervjuade är kvinnor, – två av dem arbetade ju för övrigt tillsammans, Osten och Margareta Garpe – trots att Leijnegard själv påpekar att kvinnorörelsen, med sina ofta konkreta krav, som på fler dagisplatser och fri abort, hörde till 68-rörelsens allra mest framgångsrika delar.

Leijnegards intervjustil är öppen, och de intervjuade 68:orna tycks i stor utsträckning prata om det de känner för. Han låter dem tala till punkt, söker samtal snarare än konfrontation, och det har förstås både för- och nackdelar. Ofta knyter det ihop dåtid och nutid, hur olika människor begriper och kopplar samman det de gjorde då med vad de gör och tänker nu. Ibland spretar det lite väl mycket, precis som själva dispositionen. Ibland infogas ett litet övergripande kapitel, ibland stoppas sådana bitar in i intervjuerna. Annars är det välskrivet, som sagt med en sympatiskt ödmjuk attityd.

Jag gillar inte minst författarens personliga ingång. Själv är han lite för ung för att ha varit med på några barrikader, och tror knappast heller att han hade stått där även om han varit rätt generation – han växte upp i en helt annan 60-talsradikalisering, den kristna väckelserörelsen Maranata – men skriver redan i förordet in sig själv i en svensk välfärdshistoria, född 1964 som ”en perfekt liten prototyp i den svenska socialdemokratins experimentverkstad”:

Tjugo år tidigare och tjugo år senare skulle min uppväxt i nyhetsförmedlingen ha beskrivits som barnfattigdom, men här, i mitten av sextiotalet, förverkligades de våtaste drömmarna om ett klasslöst – och demokratiskt – samhälle i sådana som jag.

Som en introduktion till 68-rörelsen och de intervjuade personligheterna – förutom de redan nämnda även Sköld Peter Matthis, Gunilla Thorgren, Staffan Ling, Pierre Schori, Tomas Bolme, Göran Rosenberg och, lite insmugen utan egen rubrik, C-H Hermansson – fungerar 68:orna säkert bra. Om och av de flesta av dem har skrivits andra böcker att gå vidare med. Men just därför tillför den kanske måttligt mycket för den redan skapligt insatta.

Så även om det är en välskriven och trevlig bok, hade det kanske funnits vinklar som varit mer angelägna att ta upp. De där galna sektmaoisterna som alla refererar till, eller de berömda avståndstagarna, de som påstår att den som inte varit röd som ung saknar hjärta men den som inte blivit blå som gammal saknar hjärna och allt det där (fast de är, som historiker har påpekat, faktiskt inte någon majoritet bland 68:orna). Eller varför inte om den där andra radikaliseringen/mobiliseringen, den av religiösa och konservativa krafter som Leijnegard delvis själv har erfarenhet av (inte bara Maranata utan också Kristdemokraterna grundades ju på 60-talet)? Det kan man kanske önska sig till nästa bokprojekt?

Similar Posts:

• Våga vara besvärlig
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Radikalisering att dra lärdom av
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

Proggen skildrar hur olika människor och tendenser inom svensk musik- och kulturvärld under några år på 60- och 70-talen kunde samsas under musikrörelsens tak och beteckningen progg. Progg som i progressiv musik, men minst lika mycket som i progressiva idéer och organisationsformer. Håkan Lahger beskriver en kreativ brytpunkt mellan amatörism och professionalism, direktdemokrati och elitism, frihet och dogmer, där allting var möjligt och ingenting oproblematiskt.

Lahger skriver en sorts outtalad mikrohistoria där fenomenet progg fungerar som prisma för en hel tidsanda. Det myckna anekdotsamlandet blir ibland på gränsen till kitschigt, men det är klart underhållande och faktiskt också illustrativt och tankeväckande. En tids mentalitet, på en gång nära och långt ifrån vår egen, beskrivs genom enskilda händelser och konkreta berättelser.

Proggen är en intervjubok där olika framträdande deltagare får ge sin syn på rörelsen, inte minst författaren själv. Skildringen är personlig, men på ett tydligt och uppriktigt sätt, och de olika utsagorna ställs emot varandra och diskuteras, inte som absoluta sanningar, men som just olika upplevelser. Fokus ligger på ett antal band och inte minst skivbolag. Varje kapitel har sitt tema, vilket inte ger någon vidare kronologisk känsla, men å andra sidan gör det möjligt för den mindre proggorienterade läsaren att hänga med bland bandnamn, bolag, skivor och låtar. Lahgers prosa är journalistisk, lättsmält och personlig och han gör gärna små minirecensioner av de skivor han nämner. Därför fungerar boken också utmärkt som guide för den som är nyfiken på tidens musik.

Som musikjournalist är Lahger framför allt intresserad av kulturhistoriska linjer och paralleller, medan jag kan sakna ett mer idé- och allmänhistoriskt sammanhang. I Lahgers skildring är politik främst det som smyger sig in och förstör i form av sekteristiska små vänsterpartier, ”politruckerna”, ”dessa blodiglar som hade infiltrerat musikrörelsen [...] och likt senkomna inkvisitionspatruller tvingade dem att legitimera sin verksamhet”, och det är dessas verksamhet som, enligt Lahger, leder fram till musikrörelsens död. Men politik är också de mer vardagliga försöken att omsätta teori i praktik, något som inte alltid är det lättaste.

Arbetsrotation och likalönprincip såg vi som viktiga demokratifrågor. Alla jobb på en arbetsplats är inte lika roliga – alltså bytte vi jobb med varandra en gång om året ungefär. Att alla människor inte föds till kreditbevakare upptäckte vi när musikern Per ”Cussion” Tjernberg roterat sig fram till den befattningen.

Men trots att vissa tafatta försök att leva som man lär kan locka till skratt, är det svårt att inte också uppskatta rörelsens försök att skapa alternativ. Musikrörelsen må vara ett ganska typiskt barn av sin tid, men det den ifrågasatte är minst lika aktuellt i dag. Eller som Mikael Wiehe ironiskt svarar på frågan om det inte är lite larvigt att fortfarande sjunga samma sånger: ”Det är jättelöjligt att sjunga om arbetslöshet, orättvisor och sånt för det finns ju inte i dag. Att sjunga om diktaturer som torterar folk är också fånigt för allt sånt är borta numer.”

68-rörelsens historia är något som håller på att skrivas. De senaste åren har gett flera litterära exempel på det, och Håkan Lahgers bok är ett. Och även om det innebär att de romantiska visionerna om tiden onekligen får sig en törn, så är nog ändå den mer nyanserade verkligheten intressantare.

Similar Posts:

• Vad är kulturen bra för?
• Ett nytt sätt att leva?
• Jag tror inte det är över
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• När punken kom till Stockholm

I början av 1990-talet kunde dock parterna enas om ett vapenstillestånd. Återstod så bara att skapa fred – verklig fred. Men hur gör man det när kriget har drabbat var och varannan familj på ön? När klaner har ställts mot klaner, familjer mot familjer, och alla har någon närstående som drabbats?

I den här boken försöker Pat Howley beskriva de ansträngningar som gjordes för att nå försoning och återupprättelse för de drabbade. När de ”västerländska” sätten att försöka nå fred misslyckades började befolkningen tillämpa sina mer traditionella former för försoning. Den stiftelse som författaren är ordförande för, PEACE Foundation Melanesia, var med under många år och medlade mellan olika parter.

Det jag saknar är en mer grundläggande genomgång om konflikten som sådan – som läsare får man inte en särskilt god bakgrund till varför konflikten uppkom över huvud taget. Howley säger i och för sig att det inte är hans syfte med boken – men kan man förstå en fredsprocess utan en grundläggande förståelse om konflikten i sig? Och det gör också att vi inte kan få svar på en minst lika viktig fråga (för att tala med Mikael Wiehe); är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?

Boken är dock intressant i så måtto att den visar att försoning och straff inte behöver gå hand i hand – att de tvärtom kan motverka varandra. I övrigt undrar jag vilka lärdomar som man verkligen kan dra från detta fall – hur generaliserbara är slutsatserna?

Similar Posts:

• Inbördetskriget i Nepal
• Partiska nyheter om Israel
• Konflikthärden Colombia
• Chockterapi eller reformism
• Argumentsamling mot privatiseringar