dagensbok.com » Mick Wall

Mick Wall "AC/DC"

Björn Waller — Fri, 22 Nov 2013 23:00:13 +0000

Vid mer än ett tillfälle, med bara mindre variationer, har Angus Young fått frågan ”Har inte AC/DC bara gjort exakt samma skiva tolv gånger?” Hans standardsvar är ”I helvete! Vi har gjort exakt samma skiva tretton gånger!” Det är kanske inte helt sant, få tycker Fly On The Wall är i klass med Back In Black, men det finns knappast något annat rockband som blivit så framgångsrika på att hålla sig så benhårt till en och samma formel. Medlemmar har dött och fått sparken, musikaliska trender har kommit och gått i 40 år, och AC/DC har envist harvat på med samma formel som de repade in hemma i Australien på 70-talet: Tre ackord, texter fulla med övertydliga dubbeltydigheter, ett jävla ös, och en skogstokig gitarrist i skoluniform. Det låter pubertalt, och det är det också, men när det fungerar… jävlar i det, då är, eller var, de ett av världens bästa rockband.

Så det känns väl på sätt och vis ganska rättvist att en biografi över bandet är ungefär lika formelbunden den. Och att den, liksom en modern AC/DC-konsert, knappt ens låtsas om de där 20-30 åren mellan For Those About To Rock och den senaste plattan; bandet debuterade 1975, och av 443 sidor text täcks perioden 1982-2012 in på de sista 60. Men Mick Wall kan sitt ämne; han har följt bandet sedan 70-talet, och nu har han sammanställt alltihop till en berättelse som, i sann hårdrocksbiografianda, ger oss allt vi kan tänkas vilja ha i sex-, drog- och rock’n'rollväg. Eller ja, han får ju naturligtvis referera det mesta sexet och knarkandet ryktesvägen eftersom Bon Scott dog 1980 och bröderna Young vägrat bli intervjuade för boken. Därför är han tvungen att pussla ihop det mesta utifrån gamla intervjuer, intervjuer med före detta vänner, flickvänner och managers, och lite egna spekulationer och skönlitterära vinjetter. Många bra musikerbiografier ägnar ju en hel del tid åt att diskutera musikalisk utveckling. Det får Wall mer eller mindre skippa, av naturliga skäl, så vad återstår då att skriva om?

Det sätter också en lite bitter ton på boken. Fast han uppenbarligen är ett fan av musiken, och lyfter fram det som en styrka att han inte behövt kompromissa genom att fjäska för bandet och få deras godkännande, blir det ändå ibland väldigt tydligt att han inte är överdrivet förtjust i bröderna Young som människor – speciellt då Malcolm, som framställs som en maktfullkomlig, paranoid diktator betydligt oftare än Wall berömmer hans låtskrivande. Vilket han naturligtvis mycket väl kan vara, men efter ett tag har vi fattat; familjen Young är en skotsk klan, de lärde sig slåss tidigt, det är de mot världen och det tas inga fångar. Det är synd, för det är ju en smått fantastisk historia han berättar: ett band som på drygt fem år jobbade sig upp från lokala puben till det mest sålda rockalbumet i historien och ett av musikvärldens starkaste varumärken – och jo, det finns någon ironi i att Wall muttrar över att bandet som aldrig ville annat än att underhålla och bli stora nu minsann har sålt ut när de drar runt på turnéer som bara går ut på att underhålla och vara stora, men fan vet vem som drabbas av den.

Det finns saker här som kunde utvecklats, och som Wall eller någon annan gärna får spinna vidare på i en mer allmänt hållen bok: funderingar om hur rockindustrin förändrats under de senaste 20 åren, med fokus på greatest hits-samlingar och greatest hits-turnéer till svindyra biljettpriser för åldrande och bekväma rockstjärnor. Det finns beskrivningar av det hårda, konstanta, smått omänskliga turnerandet på 70-talet som ställer en del frågor runt idén att yngre band nu, efter CD-skivans död, ska försörja sig på att spela live i stället. Men allt det där är ju att tänka efter och brodera ut, och det var aldrig det som AC/DC handlade om. Hur mycket han än må gnälla över kommersialisering och produktifiering är Mick Wall fullt medveten om att skälet till att hans bok ges ut är att det står AC/DC i stora bokstäver på framsidan, med Angus i skoluniform och Bons fyllegrin, och som sig bör kliver han in på scen, river av exakt det man förväntar sig i samma snabba 4/4-takt, och slutar med att skjuta salut. Om du väntar dig mer är du på fel ställe.

Mick Wall "Enter night"

Niclas Müller-Hansen — Wed, 29 Dec 2010 23:03:24 +0000

Mick Wall lyckades för nästan exakt två år sedan ge ut en fantastiskt detaljerad och välskriven biografi om Led Zeppelin, When giants walked the earth och nu finns hans senaste bok om Metallica i en bokhandel nära dig.

Enter night är i upplägget väldigt lik boken om Led Zeppelin. Varje kapitel inleds med fragment av ett gammalt samtal med en bandmedlem eller ett möte och därefter tar historien vid.

Mick Wall har jobbat som musikjournalist i 30 år och har följt bandet sedan början och intervjuat, krökat, snortat, ätit och allmänt levt rövare med medlemmarna i allehanda sammanhang. Med andra ord sitter han inne med en hel del info, vilket också ger boken en validitet som kanske saknas i liknande biografier.

Boken tar upp allt man kan önska sig om bandet, från Dave Mustaines sparkning och Lars Ulrichs ofta hårt kritiserade trummande till Cliff Burtons tragiska död utanför Ljungby och hur Ulrich och Kirk Hammet var drivande bakom de sågade albumen Load och Reload. Ingenting lämnas orört och allt får komma upp till ytan.

Wall skriver alltid väldigt bra och framförallt lyckas han trollbinda läsaren genom hela boken, vilket han även gör i detta fall. Själv har jag lyssnat igenom i stort setta hela bandets skivkatalog samt plöjt igenom filmen Some kind of monster för femtioelfte gången. Ett betyg så gott som något.

Enter night är ett självskrivet köp för varje fan av Metallica, men även för andra inte fullt lika troende lyssnare. Boken ger en väldigt bra bild om hur ett band växer från att spela i ett garage till att sälja ut de absolut största arenorna världen över och hur mycket arbete som lagts ner bakom kulisserna för att ta sig till nästa nivå, även om det ibland har inneburit att lägga sina gamla ideal och principer åt sidan, som exempelvis Ulrichs hårt kritiserade korståg mot Napster. Dock skulle de sedan själva utnyttja internets olika kanaler i samband med lanserandet av senaste albumet Death magnetic.

Läs och njut av en mycket givande och innehållsrik biografi, som åter visar att Mick Wall är en av de främsta musikjournalisterna jorden fått tillgå.

Mick Wall "When giants walked the earth"

Niclas Müller-Hansen — Tue, 17 Feb 2009 23:00:00 +0000

Mick Wall är en legendarisk brittisk musikjournalist som mött och intervjuat de flesta av alla de stora rockhjältarna. Han har så här långt publicerat en hel hög med diverse biografier om bland annat Ozzy Osbourne, Status Quo, Guns ‘n’ Roses och Iron Maiden. Dessutom är han en av de journalister som namnges i Guns ‘n’ Roses-sången "Get in the ring" (1991). En sång baserad på alla de journalister och kritiker som gav tummen ner åt bandet. Wall nämns främst på grund av en oupskattad intervju han gjorde med Axl Rose. Barnsligt? Ja. Underhållande? Absolut. Rock and roll? Utom all tvekan.

Hans senaste skapelse är en biografi om ett av de största och mest mytomspunna band som spelat på denna jord, Led Zeppelin. Om detta brittiska band finns det otaliga böcker skrivna. Vissa bra, andra mindre bra. Mest hyllad, men samtidigt också väldigt kritiserad, är nog Stephen Davis Hammer of the gods, en bok som siktar in sig på en hel del av de mest galna historierna om bandet.

Walls bok är baserad på många av hans egna intervjuer med samtliga medlemmar i bandet samt stenhårde managern Peter Grant och bjuder på en mycket intressant och läsvärd historia. Han tar allt från början och lotsar läsaren genom Led Zeppelins uppgång och fall. Han fokuserar inte på de smaskiga och numera sönderanalyserade historierna, även om dessa givetvis nämns, utan ger kanske en mer ärlig och mänsklig bild av dessa giganter. Han försöker komma närmare de "vanliga" människorna bakom Plant, Bonham, Page och Jones. Detta bland annat genom kortare passager genom hela boken där Wall pratar om respektive medlem i andra person. Ett intressant berättelseformat, men ibland tar det lite tid innan man förstår vem av medlemmarna som han avser och är inte alla gånger helt lyckat för flytet i historien.

Kanske framkommer det inte allt för mycket nytt i boken, men just själva sättet som historien förtäljs på, gjorde att det på något vis blev en oerhört spännande läsning. Jag hade ytterst svårt att lägga ner boken på kvällarna och längtade oavbrutet till nästa lästillfälle. Ett betyg så gott som något.

En hel del text ägnas åt de ockulta inslagen som Jimmy Page stod för. Mycket intressant och ska man tro på allt så har herr Page en stor del mörker och mystik inom sig. Betydligt mer än vad jag tidigare trott.

When giants walked the earth täcker det mesta och sträcker sig från de allra första ackorden fram till den hyllade återföreningen i London 2007. En återförening som nu visat sig bli den sista då Plant sagt nej till en fullskalig turné. Mycket säkert på grund av hans enorma succésamarbete med sångerskan Alison Krauss, som nyligen gav dem fem Grammys i USA. Dessutom ger Wall en ganska nykter och ärlig recension av den extremt hypade återföreningskonserten i London. Det var kul och delvis spännande, men samtidigt inte som förr och det fanns tillfällen då han tittade på klockan och även gäspade. Detta stämmer nog bättre med verkligheten än de många andra i mångt och mycket överdrivna hyllningarna. Hur gärna man än vill, så kan det nog aldrig riktigt bli som förr.

When giants walked the earth är en mycket bra biografi och anses av många kritiker vara en av de absolut bästa Zeppelinbiografierna så här långt. Detta beror nog mycket på den mer nyanserade bild som ges av bandet och medlemmarna och som visar att Led Zeppelin var så mycket mer än bara låttjuveri, fiskehistorier, groupies, motorcyklar i hotellkorridorer och "Stairway to heaven".

dagensbok.com » Mick Wall

Mick Wall "AC/DC"

Similar Posts:

Mick Wall "Enter night"

Similar Posts:

Mick Wall "When giants walked the earth"

Similar Posts: