I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Eftersom jag var tämligen utled på covid-19 och dess verkningar kunde jag inte undgå att provoceras av den privilegierade författaren på 70 plus, som hade möjlighet att dra sig undan och leva i välmåga med läsning och promenader, men likväl hade mage att beklaga sig. Även om Mazzarella själv i sanningens namn också pekar på den skam hon känner över att på många sätt ha det väl förspänt.

När jag nu läser boken igen har det mesta återgått till det normala i samhället och jag märker att jag kan bedöma texten mer nyanserat. Frustrationen hos 70-plussarna, som blev utpekade och fick sin rörelsefrihet begränsad tycks mig mer begriplig.

Från höst till höst handlar dessutom om mycket mer än reflektioner kring pandemin. Inte minst berörs ett ämne som upptagit Mazzarellas tankar i två decennier vid det här laget. I essäböcker som Då svänger sig sommaren kring sin egen axel (2000), Resa med rabatt (2010) samt Solkattens år (2015) vänder och vrider hon på åldrande och livets gång. Hon har i romanens form även porträtterat Finlands första kvinnliga professor Alma Söderhjelm som gammal jämte författaren Zacharias Topelius på ålderns höst.

Mazzarella känner sig främmande i den av samhället tilldelade åldringsrollen. När ett brev från en frivilligorganisation dimper ned i brevlådan tar hon genast för givet att man vill att hon ska ställa upp och besöka åldringar. Först så småningom trillar poletten ned och det går upp för henne att det i stället är hon som är det tilltänkta objektet för omsorgerna.

Merete Mazzarella och hennes man (L. kallad) tillhör fyrtiotalisterna, en generation som har rykte om sig att inte gärna vilja kännas vid sin ålder. Tills pandemin slog till levde paret ungefär som före pensionen. Något som förmodligen kan fungera om ens yrkestitel är författare respektive filosof.

Mazzarella beskriver hur hon lever med en ständig känsla av tidsbrist. Inte undra på, tänker jag, då bådas almanackor är fulltecknade med föreläsningar, seminarier, författarframträdanden, resor, luncher och middagar med mera. Hon träffar läsare på bokmässan och föreläser för läkarstudenter i Göteborg. I november flyger Merete och L. till Australien för att hälsa på goda vänner. Besöket blir rumphugget, då de australiska skogarna brinner för fullt och de tvingas att hålla sig inomhus. Merete reser därefter till Reykjavik för att föreläsa på universitetet. Planerna på en släktträff i Canterbury i mars börjar också ta form.

Men mars månad ska visa sig bli avbokningarnas tid och snart gapar almanackans sidor plågsamt tomma. Paret lämnar Helsingfors och beger sig till lägenheten i det pittoreska Ekenäs. Mazzarella inser att det är viktigare än någonsin tidigare att iaktta, reflektera och dokumentera det som händer.

En tudelning uppstår i samhället mellan de som har för mycket att göra och de som har för lite. De senare anses inte ha rätt att beklaga sig. Moralismen ligger i luften. Den invanda föreställningen om att äldre människor är en homogen grupp är också hart när omöjlig att rucka på.

Varje morgon inleds med tidningsläsande, vilket inspirerar Mazzarella till att resonera kring samtida företeelser som Trump, det amerikanska valet, Brexit, krig, flyktingkrisen, tiggeriet, klimatkrisen, polisvåldet mot afroamerikaner i USA med mera. Den intensiva coronabevakningen i media skapar ett beroende. För läsaren är det intressant att bli varse skillnaden mellan det finska och det svenska sättet att hantera krisen.
Mazzarella kommer också in på begrepp som tid och nostalgi. Dessutom delar hon frikostigt med sig av barndomsminnen och berättar om möten med människor av alla sorter.

Till sist kan jag bara instämma med den skolvaktmästare som Merete Mazzarella stötte på då hon var inbjuden som talare till en fortbildningsdag för sjuhundra österbottniska lärare i Vasa. Han sa: “Min fru och jag har ett uttryck: ‘Den människan är en sån människa som man skulle kunna dricka kaffe med.’ Du är en sån människa som man skulle kunna dricka kaffe med.” Kan det sägas bättre?

Similar Posts:

• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I åldrandets stund
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?
• Är jag den jag tror jag är?

Boken består av tre längre kapitel efter ett inledande och initierat förord om resandets historia och resandet som idé. Därefter berättar Mazzarella i första kapitlet om kryssningsresor hon gjort med de norska kryssningsfartyg (med ofta filippinsk besättning) som seglar världen runt med äldre välbeställda pensionärer. Hon har rest ensam på arbetsuppdrag, tillsammans med sin tidigare man Lars G och nu med sin nuvarande man L. Hon säger sig både fascineras och äcklas av kryssningskulturen. På något plan påminner skildringen av livet ombord om flera av dikterna i Lars Huldéns lilla bok Inga stjärnor i natt, sir (2012) – att som äldre resa utan intresse för show eller underhållning (eller för att bli fotograferad) utan för att få se stjärnhimmeln.

I det andra kapitlet berättar hon om sin och makens vistelse i Australien och återvändandet dit. Mazzarella skriver utförligt om världsdelens historia, natur och människor. Om att få nya vänner, yngre vänner med livet framför sig. Om australiensarnas vänlighet och direkthet men också om urinvånarnas utsatthet. Om naturens och djurlivets storslagenhet.

I sista kapitlet är det åter Australien och vännerna där som är i fokus – men hon skriver också fram sin döde far som hon något orättvist skrivit lite om i tidigare verk. En tillbakadragen och hyperkorrekt man som hon inte riktigt kände – som hon via sin mor lärde sig förstå sig på. Nu som själv över sjuttio kan hon känna en större fördragsamhet med den han var. Hon var ju faktiskt ”pappas flicka” och i många lägen förde han hennes talan trots att hon kanske inte begärde det. Just då.

Livet – och våra relationer – är också en resa. Mazzarella plockar fram – ofta vardagliga – minnesbilder av nära som hon mist och kan känna tacksamhet över någon liten detalj som (ändå) blev rätt. Om inte annat så efteråt i det egna minnet. Som över- och efterlevande ändrar våra känslor över tid. Vackert lyfter hon fram för kärlek det arabiska uttrycket ta’burni som ungefär kan översättas med orden ”du som ska begrava mig”, alltså; ”du som jag inte vill överleva”. Kan känslan uttryckas starkare?

Starkt berättar Mazzarella också om hur hon och maken på en resa från Australien till Nya Zeeland besöker minnesplatser för jordbävningsoffren i Christchurch den 22.2.2011. På ett ställe har en mamma placerat ut ett foto och en minnesdikt över sin döde son:

”Please don’t ask me if I’m over it yet, I’ll never get over it
Please don’t tell me he’s in a better place, he’s not here with us
Please don’t say at least he’s not suffering
I havent’t come to termes with why he had to suffer at all
Please don’t tell me you know how I feel, unless you have
lost a child
/…/
Please just say you are sorry.
Please just say you remember our child
Please just mention my child’s name, please let me cry.”

Orden drabbar. Idag har minnesplatser för katastrofer blivit en sorts ”upplevelseturism”. När vi ställs inför andras vanmakt upplever vi den egna sårbarheten. Samtidigt kan vi fascineras av slumpen, av naturens kraft. Ingen går någonsin säker någonstans. Mazzarella citerar och översätter Will Durants ord: ” Civilisationen existerar med geologins medgivande vilket kan återtas när som helst”.

Merete Mazzarella är diplomatbarn och har gått i skolor överallt i världen – ändå ser hon sig som just en ”försiktig resenär”. En som vill ha ordning och reda, rutiner och ramar. Boken skildrar också hennes starka relation till maken. Tacksamheten över åren de fått och får tillsammans. De har gift sig som 65+. Han är ”världens bästa reskamrat”.

Jag är en hängiven Merete Mazzarellaläsare – varje ny bok är en läsupplevelse. Som läsare blir jag inspirerad av den här boken som lär en mycket om en värld långt borta. I dag närmare än förr. Samtidigt handlar essäerna om inre resor och livets lärdomar. Ingen annan författare kan som Mazzarella förena högt och lågt, djup kunskap med banala (?) detaljer. Om människor som alltid lever som människor lever – av lokala och kontextuella förutsättningar och orsaker. Det nästan känns som om jag varit med och där – även om det bara är mellan bokpärmar. På så vis skriver Merete Mazzarella.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• I åldrandets stund
• Är jag den jag tror jag är?
• Tårar och glädje i skuggan av döden

I stället handlar det uttryckligen om den livsmening som varje enskild människa måste skapa sig genom att medvetet reflekterande förhålla sig till sitt liv som helhet med alla dess tankar, känslor, relationer, projekt och ambitioner.

Om livets mening består av åtta essäer där Mazzarella kretsar kring några av de fundamentala frågorna i våra liv. Det handlar bland annat om vår världsbild, om slumpen, det onda, förlåtelse, sorg etc. Mazzarella skriver underhållande om svåra ämnen och illustrerar sin text med anekdoter ur det egna livet, skönlitterära episoder och karaktärer, myter, forskningsresultat, lärda citat och mycket mer. Här finns garanterat något för alla och jag tappar snart räkningen på hur många ställen i texten jag markerat med de där praktiska små färggranna lapparna som är speciellt avsedda för detta ändamål. Här är ett sådant.

När människor väl tagit ställning i en fråga är de benägna att bara ta in information som bekräftar deras åsikt. Och vidare: det är inte bara ens värderingar som påverkar ens handlingar utan också ens handlingar som påverkar ens värderingar. Den som har börjat förfölja – eller döda – andra människor blir mer och mer styrkt i sitt hat mot dem de förföljer eller dödar.

Mazzarella är påläst, klok och spirituell men jag saknar tempoväxlingar och pauser. Jag önskar också att hon ibland kunde ha dröjt sig kvar vid en fråga lite längre, strukit några av sina referenser och istället lämnat mer plats för egna reflektioner. Nu får jag upprepade gånger känslan av att nudda vid något riktigt intressant som jag tyvärr inte hinner utforska innan texten hastar iväg igen, med mig i släptåg.  Möjligen kan mitt intryck ha blivit lidande av att jag läste alla essäerna i ett svep. Essäerna i Om livets mening förtjänar att läsas var och en för sig, men läs dem gärna tillsammans med någon annan. Mazzarellas prosa gör högläsningen till en njutning och här finns mycket att diskutera. Hur skulle vi reagera om vi försattes i en situation som krävde att vi gjorde ett svårt moraliskt val? Vad menade egentligen Friedrich Nietzsche med begreppet ”amor fati”? Läser du essäerna i din ensamhet går det förstås utmärkt väl att diskutera dem med författaren. Det är svårt att hitta en samtalspartner som är mer kultiverad och välformulerad än Mazzarella. Men jag håller inte med henne om allt. Särskilt inte att Sonja, i Brott och straff av Fjodor Dostojevskij, skulle vara misslyckad som karaktär. Tvärtom.

I den sista essän, ”(credo)”, redovisar Mazzarella några av de teser som hon själv följer i sitt liv. Vi får bland annat veta att hon tror på: vänskap, konversation, hoppet, på att undvika bitterhet och på vardagen. Medan jag läser tänker jag att de flesta nog skulle må bra av att göra en liknande skrivövning. Genom att med jämna mellanrum försöka granska de sanningar som styr våra liv kan vi kanske undvika att leva det på autopilot. Det var bättre förr är ett credo som många bär på idag. En annan populär sanning verkar vara att alla samhällsproblem beror på att vi tagit emot för många invandrare. Vilka av dina credon vill du ha kvar och vilka behöver bytas ut? Frågorna som Mazzarella ställer i Om livets mening kan hjälpa dig att komma igång med ett sådant tankearbete.

Similar Posts:

• Resans sköna konst
• De tomma almanackornas år
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?
• I åldrandets stund
• En fruktansvärd dragning till drömmerier och huvudet fullt av overklighet

Fadern tog så ofta henne och Fanny med sig till graven att hon senare förklarade att det var genom att stava sig fram på gravstenen som hon lärde sig läsa.

Mary Shelley, författaren av Frankenstein, föddes av filosofen och författaren Mary Wollstonecraft den trettionde augusti 1797. Tio dagar senare dog Wollstonecraft i sviterna av barnsängsfeber. Några år senare skulle Mary lära sig läsa med hjälp av bokstäverna på sin mors gravsten. När hon var sexton år gammal började hon träffa poeten Percy Bysshe Shelley vid samma gravsten. Merete Mazzarella beskriver Percy utifrån det rykte som naglat fast följande på hans CV:

• försökt spränga elitskolan Eton
• försökt bränna ner familjehemmet
• försökt sig på att ”frambesvärja helvetets andar”

Tim Burton och Helena Bonham Carter framstår som en gullig Pixarfilm i jämförelse. Marilyn Manson och Dita Von Teese korta äktenskap framstår som ett Disneylyckligt slut. Percy och Mary är för all framtid cementerad som alla gothares ideala power couple.

Boken går igenom det totala mörker som Mary Shelley tar sig igenom och som i folkmun kallas livet. Där får vi möta män som framställer sig som radikala och jämlikstörstande men som i praktiken är samma gamla patriarkala skrot. Vi får möta läkare som försöker väcka lik till liv med elektricitet. Läsa om studier som visar att apor kan njuta av skräckfilm. Och så kan vi notera kokbokstipset med sjuttiofem vegetariska recept som 1691 såldes in med frasen att rätterna kunde tillredas och ätas:

[...] utan orättvisa, risk eller grymhet och utan att ackompanjeras dödsskriken från våra medvarelser

Elegant glider boken över från att vara en effektivt berättad biografisk berättelse om Mary Shelley, och människorna i och kring hennes liv, till att gå in mer på Frankensteins tillkomst och betydelse. Inspirationskällor, filosofiska resonemang, tidsanda, etiska problem, missförstånd i tolkningar, biografiska detaljer som smugit sig in osv.

Frågor om huruvida artificiell intelligens är möjlig såväl som frågan om omvärldens fördomar kan göra en ond samsas med mer vardagsnära undringar om datoranimerad skräckfilm verkligen kan vara lika skrämmande som spelfilm.

Det här är en sån bok som kommer göra dina anhöriga och/eller kollegor tokiga. Var och varannan sida vill jag säga till någon: ”Hör på det här då!”

Ja det är ett totalt jävla mörker som skildras. Men framför allt är den smart, snyggt komprimerad till de ofattbart 251 sidorna och bitvis även skriven med en underbar humor.

Similar Posts:

• Vecka 7: Kärlek och död
• Första svenska översättningen av Shelleys skönlitterära prosa
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• Allt det som en bok kan vara
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?

Båda har ljus hud, är med fördel gamla och bär runt på en penis samt en jättelik ovilja att sluta kvotera in sina gelikar.

De tafatta badhusmetaforerna i DN:s förhandsintervju med Peter Englund var det enda som var nytt för i år. I flera intervjuer (t.ex den här) hördes den ständige hävda akademins motto: ”vi går bara på litterär kvalitet”. Jag hörde även resonemang (t.ex. i Kulturnyheterna i Svt) om att de aderton inte ”behöver” ta hänsyn till saker som etnicitet, kön, ålder, produktion osv. Det enda de behöver ta ställning till är den litterära kvaliteten. Och det vet ju alla: om en inte behöver göra något, då bör en inte heller göra detta. För då är det risk att en dör, eller nåt.

Är det inte spännande att både nobelpriset i litteratur och stolar i styrelserum alltid bara hux flux ”råkar” gå till den här penisbärande gruppen från väst.

Av pristagarna har enbart 9,91% varit kvinnor. 7,21% har varit svenskar. Tittar vi historiskt så är det alltså nästan lika stor sannolikhet att en svensk ska få priset nästa år som det är att en kvinna ska få det. Om de fortsätter att bara gå på kvalitet alltså.

För skrivet i sten är det inte. Priset ska tilldelas den som gjort mänskligheten störst nytta under det förlupna året och att dennes verk ska vara ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Visserligen ska ingen hänsyn tas till enbart nationell härkomst men är verkligen ”störst nytta” och ”idealisk rigtning” verkligen en syftning på enbart litterära kvaliteter och hela författarskap? En debutant som gjort stor nytta för mänskligheten, t.ex. väckt en intressant debatt, skulle lika gärna kunna få priset utan att en behöver läsa Nobels testamente som hin håle läser bibeln. De tidiga åren nämndes ofta ett enda specifikt verk i motiveringen t.ex.

Jag tycker akademien ska frigöra sig från sin tolkning av testamentet på samma sätt som jag tycker att eh.. äventyrsbad ska sluta med såna där obekväma gummisnoddar… ni vet såna där för skåpsnycklarna som skaver och gör ont runt vristen… när en simmar runt och åker vattenrutschbana och sånt. Typ.

Men tills dess: veckan på dagensbok.com innehåller bland annat:

Daniels recension igår av Niccoló Ammanitis Du och jag. Fjortonårige Lorenzo säger till sina föräldrar att han ska åka på skidsemester med sina kompisar, men gömmer sig istället nere i källaren under en vecka. En i grunden fin historia som hade behövt utvecklas mer.

Tomas recension idag av Rachel Joyces Två sekunder i Byron Hemmings liv. Elva-årige Byrons liv förändras för alltid under två ödesdigra sekunder. En historia som vill vara både tragisk och komisk men inte riktigt levererar.

Min egen recension på torsdag av Mary Shelley-biografin/Frankensteinanalysen Själens nattsida av Merete Mazzarella som lätt är den bästa fackbok jag läst i år.

Lördagens tema som är ”Människosyn”.

Similar Posts:

• Extra sekunder rör till det
• Vakuum och transportsträckor
• Nobelpriset 2010
• Outvecklad berättelse från källarhålet
• Vecka 41 på dagensbok.com – Nobelveckan

Fast jag skulle nog tillägga: har vi något val? Finns det människor som helt låter bli att tänka på det förflutna? Är det möjligt att skilja ut, att alls hantera nuet och framtiden utan också en dåtid? Ett förflutet i vars ljus – eller kanske skugga – vi begriper och handskas med resten?

Berättar vi inte ständigt om oss själva, även om vi kanske gör det mer fragmentariskt och inte alltid så medvetet som i det självbiografiska skrivande Mazzarella i första hand talar om i Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv?

En sådan på gränsen till historiefilosofisk läsning inbjuder Mazzarella också till, även om man förstås kan läsa Att berätta sig själv mer åt handbokshållet. Nå, ”inspirationsbok”, när hon nu vågat sig på ”i-ordet”. Det är naturligtvis en diskussion hon för, i likhet med många andra författare av skrivarhandböcker, inspirationens vara eller inte vara – eller kanske snarare dess förhållande till skrivandet som hantverk.

Som författare och lärare på skrivarkurser möter Mazzarella både läsare och skrivaradepter och dessa möten får bidra både med goda exempel och som startpunkt för protester, som damen som på en bokhandelssignering – och verkar inte alla författare då och då stöta på sådana här Catherine de Bourghska karaktärer? – kommer fram och meddelar att ”Jag har haft ett så intressant liv att mina vänner brukar säga att jag skulle få vilket litterärt pris som helst om jag tog mig tid att skriva om det.”

För säkerhets skull nöjde jag mig med att le artigt men saken är naturligtvis den att allt skrivande har två sidor: visst måste man ha något att skriva om men man måste också veta hur. Den här boken handlar om båda sidorna för dels vill jag visa hur mycket det finns att skriva om – faktiskt mer än man kanske omedelbart tror – och dels vill jag ge synpunkter på hur.

Att berätta sig själv ger en och annan konkret skrivövning, men det är nu inte riktigt författarens egen kopp te. Den bästa skolan för skrivande är läsande, menar hon, och framför allt ger hon exempel, både ur sitt eget liv och skrivande och ur mängder av andra författares. Till stor del handlar det om medvetandegörande: Varför vill man berätta? Vad? För vem?

Intressant nog framträder två traditioner ur exemplen: en finlandssvensk, lite konservativ och välvillig (eller uddlös) memoartradition och en rikssvensk, betydligt mer konfrontativ sådan. Från Strindberg till (Anna Wahlgrens dotter) Felicia Feldt tycks hämnd vara en central drivkraft på den rikssvenska sidan. Också den som läser Att berätta sig själv i första hand som just läsare kan med andra ord få nya perspektiv genom Mazzarellas finlandssvenskt dubbla blick, på en gång innanför och utanför det (riks)svenska.

Exemplen kan komma såväl ur Tove Janssons Muminpappans memoarer som från Stephen King och Bodil Malmsten, Jan Myrdal och Siri Hustvedt. Dessutom ur en finlandsvensk litterär kanon som jag, bortsett från Jansson då kanske, är pinsamt dåligt orienterad i. Visst är det märkligt att det i det här fallet verkar betydligt närmare från Finland till Sverige än tvärtom?

Att berätta sig själv är ”en bok att vika hundöron i” står det i baksidestexten, och det får man nog göra om man snabbt vill hitta tillbaka till något särskilt, för någon kapitelindelning eller något register finns inte. Stilen är essäistisk, vilket förstås är ett medvetet val, en hållning. En prövande sådan, i betydelsen utforskande. Betydligt mer ”så här har jag gjort och tänkt” än ”så här gör man”, och det är förstås sympatiskt.

Det handlar om minnen, om händelser som står som symboler för hela liv, om tidsanda, om gestaltning, tilltal och konsekvenser. Allt det där är säkert högst relevant för den som vill skriva om sitt liv. Men mest handlar det nog ändå om detta i sig: hur vi föreställer oss våra liv, om berättelserna alls går att skilja från det faktiska levandet?

Så tolkar i alla fall jag Mazzarellas titel. Att ”skriva om sig själv” är något som går att skilja från ett redan färdigt objekt, ett själv. Att ”skriva sig själv” är däremot något som skapar inte bara texten utan samtidigt just självet, den som berättar. Det är en handling genom vilken man blir till.

Similar Posts:

• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• De tomma almanackornas år
• I brist på science fiction
• Det handlar bara om oss

Monika Fagerholm, författare till böcker som Glitterscenen och Den amerikanska flickan, medverkar vid en rad seminarier på årets bokmässa. Fagerholms nya roman Lolauppochner beskrivs som ”en thriller och isande story om ovanliga människor i ett trångt sammanhang”. På torsdagen kl 13 i Schildts & Söderströms monter berättar hon mer om den. Tillsammans med journalisten Martin Johnson har Monika Fagerholm skrivit essäboken Havet och även med denna är hon aktuellt på bokmässan. För att få veta mer om Havet ska man befinna sig i Schildts & Söderströms monter på torsdagen kl 16 eller på fredagen kl 13. På fredagen kl 14:30 blir det även ett seminarium om boken, lett av förläggaren Marianne Bargum.

Finska poeten Heidi von Wright, även hon utgiven hos Schildts & Söderströms, är aktuellt med diktsamlingen Delta och gör ett antal läsningar i Rum för poesi under mässan. Detsamma gör Matilda Södergran, som är aktuell med boken Maror (ett sätt åt dig).

Robert Åsbackas senaste roman heter Samlaren och är ”en roman om barndom och ett dokument om ett brott men också om besatthet och samlande som passion”. På lördagen kl 15:30 berättar Åsbacka om boken i Schildts & Söderströms monter. Han medverkar även i flera seminarier tillsammans med bland andra Monika Fagerholm.

För att spana in fler finska tips – se bokmässans program.

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• Vecka 38, redan!
• Danskt på bokmässan
• Havets visa

Så när kom lycka egentligen att bli synonymt med min lycka? Efter århundraden av filosoferande där lycka varit en fråga om att träda ut ur sig själv, om att se den andre, hur kommer det sig att lycka plötsligt blir en fråga om trygghet – om min trygghet, min välgång, min egendom? När blev lycka att äga?

frågar sig Jayne Svenungsson och granskar lyckobegreppet ur ett historiskt och ett samtida perspektiv. Vad skulle kunna få oss att stanna upp och ifrågasätta detta starka fokus på den personliga framgången?

Boken kan fungera som en ingång till de olika författarskapen. Flera skribenter berör upplevelsen av tiden, eller snarare bristen på den. Att alltid finnas tillgänglig på mobilen eller via nätet, att inte ha någon stilla frizon. Att känna kravet att vara aktiv, uppbokad, att alltid ha något på gång.

Johan Nilsson jämför något överraskande likheterna och olikheterna hos de båda fiktiva karaktärerna Tony Soprano och Mattis Rövarhövdning. Hans fokus är att granska vilken roll de väljer att spela som fäder. Lars H Gustafsson utvecklar sina tankar om föräldrarollen och varför så många är eniga om att en auktoritär fostran inte är konstruktiv.

Här finns många möjligheter att diskutera värderingar, ja förhållningssätt till livet. Jag gillar att den här boken ställer många av de stora övergripande frågorna. Vad är kärlek? Vad är närvaro? Vad får plats i nyhetsflödet?

Anneli Jordahl funderar över identitetsproblematiken eller kanske mer specifikt självkänslan, hur den tar sig olika uttryck:

När jag åker runt i landets skolor och pratar om min bok Klass – är du fin nog? händer det att elever stenhårt hävdar att jag tillhör överklassen. Medieyrkena är så högt åtrådda att i deras ögon kan inte journalisterna vara något annat än överklass. Jag försöker säga att jounalistyrket är ett medelklassyrke, men uppenbarligen inför döva öron. De har nämligen läst i tidningen att de som är verksamma i storstadens högstatusmedier är vår nya aristokrati

Similar Posts:

• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• I 68:ornas långa skugga
• Röster och möjligheter
• Essäer om livets mening
• En lagom trevlig turistsouvenir

Första berättelsen behandlar den bedagade kolumnisten, vars material börjar sina och vars hals börjar bli rynkig. Tandköttet blöder när hon borstar tänderna och det moderna karriärslivet i vilket man firar högtiderna ensam verkar ha förlorat sin tjusning. Hon vaknar, resonerar och minns, hon ger en intervju, resonerar och minns, hon träffar väninnan, resonerar och minns. I utkanten, och främst mot slutet av historien, växer ett relationsdrama.

Andra berättelsen tar plats på ett flygplan där den tidspressade affärsmannen väntar på att få lyfta mot USA, dels i affärer, dels för att följa upp en relation till en prostituerad kvinna. Parallellt med detta löper bakgrundshistorierna, den ena om frun, den andra om hur han träffade den prostituerade. Efterhand börjar scenen på flygplanet utvecklas till ett gisslandrama.

I tredje berättelsen skildras den unga kvinnan från Österbotten som är anställd på kundserviceavdelningen hos en amerikansk bank. Anställningen bottnar i hennes utseende – kunderna som loggar in och får bilden av henne direktsänd ska själva få välja hur deras handläggare ska se ut. Olika utseenden finns representerade hos banken, hon själv jobbar i avdelningen för nordiskt yttre. Så småningom får hon ett förslag från en kund om att föda dennes barn.

Huvudpersonen i fjärde och sista berättelsen är en nypensionerad lärare, som minns sina döda föräldrar medan han själv är på väg till thanatologen. En thanatolog är en person som hjälper en att dö, ja en dödolog, för att översätta. Här arrangeras allt inför händelsen: datum, ceremoni, närvarande, tablett eller spruta. Vid sidan av detta berättas om gången när han bjöd hem en hemlös kvinna att bo hos sig.

Så ser det ut. Ingen av historierna är särskilt fängslande. Däremot finns annat att berömma: exempelvis är människoporträtten trovärdiga och väl genomförda, likaså är kompositionen med parallellhistorier som binds samman mycket skickligt hanterad. Men allra bäst är Mazzarellas bild av framtiden, det är en lika skrämmande som rimlig vision man konfronteras med. Bara idén om thanatologen är värd applåder, men också annat som rör medier, politik och samhällsklimat.

Dessvärre är Mazzarella inte så generös med sina framtidsvisioner som man hade velat, för det är dessa som är behållningen och som håller uppe intresset. Att det verkligen utspelar sig i framtiden märks mest i de två sista av historierna. Kanske var Mazzarella rädd för att bli sorterad som science fiction.

Similar Posts:

• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?
• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Tårar och glädje i skuggan av döden
• Essäer om livets mening
• De tomma almanackornas år