I romanen presenteras vi snabbt för Maître Susane, en 42-årig advokat i Bordeaux. Hon får ett uppdrag att försvara en mordanklagad kvinna och kvinnans make söker upp henne för han menar sig älska sin hustru, trots att hon mördat de tre gemensamma barnen.

Berättarrösten har en klang av naivitet som emellanåt faller åt ett lite mästrande tonfall i sina betraktelser. Hon är varken destruktivt lagd eller gillar att dricka mycket alkohol. Inte heller ingår hon lösa förbindelser eller är odräglig mot sina bekanta. Det är något annat i hennes personlighet som är otydligt, vilket ger sig till känna när hon har kontakt med sina föräldrar och den städerska som hon anlitar för att hon tror sig vara snäll. Det svårfångade hos berättaren illustreras också i det faktum att läsaren inte får veta hennes förnamn, bara att det börjar på bokstaven ’H’.

Handlingen följer Maïtre Susanes liv som kretsar kring arbetet, besök hos föräldrarna, och de första mötena inför rättegången. Det är kallt i Bourdeaux på vintern med isiga gator, och därtill fylls vardagen av städerskans goda maträtter och ex-pojkvännens behov av barnvakt. Maître Susane har bestämt sig för en sak, nämligen att hon inte vill göra sina föräldrar besvikna. De är ju så kärleksfulla, menar hon och hon vill vara kärleksfull tillbaka. Föräldrarna i familjen Susane är stolta över att deras enda barn gjort en fantastisk klassresa. Däremot vill de inte tala om alla hemskheter som händer i världen, alltså sådant som kan ha beröring med dotterns yrkesval där brott och straff är självklara beståndsdelar. De vill inte heller gå tillbaka i de gemensamma minnena av en händelse som inträffade innan Maïtre Susane klippte av sig sitt långa hår.

Den obehagligaste läsningen finns i två sekvenser som utöver sitt innehåll också sticker ut i sin språkliga form. Den ena är en monolog som den mordanklagade kvinnan håller, och den andra är när hennes make sjunger sin klagovisa över hur livet blev. När jag läser dessa rader (sidor!) kan jag nästan inte begripa hur författaren Marie NDiaye klarat av att skriva dem – här besöks mörka skrymslen i respektive psyke. Men det är tonen av relativisering i resonemangen som gör att avgrunden öppnar sig i mig med frågan: Skulle jag också kunna …? Min gissning är att författaren velat undersöka denna ömma punkt, hur en individ kan pressas att handla utifrån förväntningar som hen inte kan uppfylla.

Romantiteln väckte (naturligtvis) min nyfikenhet och mina efterforskningar ledde mig till en biblisk formulering från 5 Mosebok 32:35 (1917 års svenska översättning). Orden tycks i första hand avse rättsfallet som Maïtre Susane med tveksamhet åtar sig – men berättelsen ger fler tolkningsmöjligheter. Spänningen mellan städerskan och huvudpersonen är full av underströmmar som skulle kunna spegla Frankrikes historia som slavhandelsland (maktutövning upphöjt till tusen) och på ett plan finns de där tankarna på en omkullkastad maktordning. Både individer och nationer kan drivas av oreflekterat handlande som befäster maktstrukturer som aldrig verkar släppa. På liknande sätt associerade jag under läsningen av Leila Slimanis Vaggvisa år 2018.

Känslan av misströstan är stark när jag har läst ut boken, en känsla jag helst undviker i livet. Men i romanform kan jag möta den och i Marie NDiayes utförande är den mycket effektivt förmedlad.

Similar Posts:

• De gör alla vad som behövs för att överleva
• La mort de l’äuteur
• Storheten i det mänskliga
• Hennes låsning
• Med strömmen – eller mot?

NDiaye berättar historien fragmentariskt, så det tar ett antal sidor innan vi är helt inne på vad handlingen är: Denna Cheffe, fattighusflickan som inledde sin bana när hon som 16-åring fick ta över som kokerska hos en rik familj av gourmeter, gick på nästan nolltid till att bli en firad kock med egen restaurang, omskriven och hyllad av gäster, tidningar och matexperter, är nu död. De enda som kan berätta om henne är bokens berättare, en man som gått i lära hos henne och påstår sig vara hennes enda riktiga vän, och hennes dotter, som vi får veta är en otacksam typ som vi inte ska lita på för fem öre. Alltså faller det på honom att berätta hela hennes liv och gärning … så som han ser den, förstås.

Hon ville att det skulle vara andligt, hon ville att personen som åt skulle gå in i ett fridfullt och anspråkslöst kontemplativt tillstånd, hon ville att han eller hon sedan skulle vända sig till henne, om de så önskade (men hon föredrog att personen inte gjorde det), som till officianten vid en ceremoni som på samma gång var mycket enkel till sitt utförande och sofistikerad till sitt utformande, och hon, Cheffe, celebranten, kunde då bli lovordad för att hon på bästa sätt hade organiserat de många olika etapperna vid mässan i serveringsrummet, hon kunde bli tackad, lovordad för det intelligenta i genomförandet.

La Cheffe är en roman som förbryllar mig. Precis som i Ladivine är NDiayes prosa helt oantastlig, och hon lyckas inte bara ge liv åt sina karaktärer utan också åt maten de lagar; det ska väl en fransyska till för att skriva en bok om mat som gör en både vrålhungrig och behagligt mätt. Men sedan har vi alla motsättningar i den. Cheffes krav på enkel matlagning, där råvarorna ska stå i centrum och alla onödiga finesser ska bort, kontrasteras med hennes självutnämnde lärjunges (eller om det nu är NDiayes) komplexa, mångbottnade berättarstil. Det blir som en roman i kamp med sig själv, en huvudperson som vill avfärda alla försök till analys och persondyrkan och låta maten tala för sig själv, en omvärld som vill tolka henne som ett ointelligent underbarn som lever på ren instinkt, och en inte helt pålitlig berättare så förälskad i sin mästarinnas gärning att han måste gräva ner sig i och övertolka varenda liten bit han vet om henne – utan att vi har något annat än hans egna ord att hålla oss till. Barthes möter Nabokov över ett dignande matbord, om ni så vill, och båda försöker övertyga oss om att det är maten som är det spännande i den kombinationen.

Det blir en roman som samtidigt drar in en och duckar varje försök att spika fast vart den egentligen vill komma, och det kan inte ha varit lätt att översätta den heller. Ta bara titeln: Maria Björkman måste behålla franskans Cheffe som både titel och namn, och den som inte vet att det är kvinnliga formen av ”kock” (som ju inte finns på svenska – ”kokerska” är något annat) får väl klara sig utan den pusselbiten. Är det ett syrligt svar till alla som velat läsa hennes tidigare romaner sådär självbiografiskt som kvinnliga (speciellt icke-vita) författare alltid måste stå ut med, är det en religiös parabel, är det en berättelse om hur klassresor går och inte går till i efterkrigstidens Frankrike, är det bara en enkel berättelse om en kvinna som inget annat vill än att laga mat och reparera sin trasiga relation med sin dotter (eller om en man som vill få allt att handla om honom)…? Svaret borde väl egentligen vara att den är allt det och mer, men tack vare att allt måste grävas ut från under vår inte-så-kära berättares röst är det lite mer av en kamp än jag skulle vilja att hitta det. Som en fantastisk måltid som hela tiden avbryts av en självgod kypare som inte vill låta en äta ifred och tvingar en att tänka mer på hur maten lagas än en vill utan att ge en all information en behöver för att göra det.

Men ändå. I slutändan, när en lägger ifrån sig dessertskeden och dricker ur det sista av kaffet och konjaken, så må där ha varit rätter en inte riktigt begrep men som helhet var det en jäkla måltid ändå, där varje liten krydda fyller en funktion. NDiaye skriver om skapande på ett sätt som vägrar dra enkla slutsatser och sensmoraler, och hon slutar med en av de vackraste scenerna jag läst på länge, inte den där sortens gräddig översöt dessert som bara gör en illamående, utan som hur mätt en än är får en att redan planera nästa besök.

Similar Posts:

• De gör alla vad som behövs för att överleva
• Fransk roman med underströmmar
• Autobioretiotik
• Mord genom tolkning – vem dödade doktor Sheppard?
• Storheten i det mänskliga

Ladivine är en roman om att göra det man anser sig behöva för att överleva, men även (och än mer) om den livslånga skuld dessa handlingar kan medföra. Malinka växer upp med sin ensamstående mor – en mor som städar för sin försörjning, en mor som enfaldigt väntar på att hennes barns far ska komma tillbaka till henne och som därför vägrar flytta ifrån den enkla bostaden. En mor som inte förstår den värld Malinka möter i skolan och som hon därför slutar fråga om. Hon är fel. Fel ursprung. Fel utseende. Fel ambitioner. Fel fel fel. Allt mer fjärmar sig Malinka från sin mor, och då hon får sitt första jobb tar hon det som Clarisse – en glad, älskvärd och självuppoffrande ung kvinna med framåtanda. Långt från den tysta, fattiga flickan från den mörka lägenheten i Bordeaux.

Förnekandet av sitt ursprung är för Clarisse vad som ger henne det liv hon drömt om, men det får konsekvenser hon varken förutsett eller förmår förstå. Det svek som förnekandet av modern innebär tvingas de båda leva med – Clarisse genom skulden hon bär på (”Hade hon inte gjort städerskans liv till ett bittert bröd?”) och Ladivine genom att tvingas svälja all ilska och värdighet eftersom rädslan att helt förlora dottern är större. Och det stannar inte vid dem. Det blir som en infektion i familjen, ett virus som slår ut deras känsla av gemenskap och driver dem isär. De gör alla det som behövs för att överleva. De sviker alla varandra. De lever alla med skulden därav.

Marie NDiayes roman är så väl ljuvlig som plågsam att läsa. I olika partier är vi olika nära romanens karaktärer, och det är just i sina karaktärsskildringar NDiaye har sin stora styrka. De är alla så väl bekanta som oförståeliga. De väljer fel, fegar ur och misslyckas samtidigt som jag har full sympati för dem alla. Det är inte lätt att vara människa liksom. Över hela historien ligger svärtan, som en lurande ångest som sipprar fram mellan sidorna. Alla dessa tillkortakommanden. Alla dessa missförstånd. Allting som plötsligt är försent.

Ladivine gör ont, just för att den är så in i märgen mänsklig. Vi skäms och vi sviker varandra. Och skulden vi därför bär på gnager i sig lite mer av oss för varje svårsomnad kväll.

Similar Posts:

• La mort de l’äuteur
• När orden försvinner
• Fransk roman med underströmmar
• Klassiska brev från 1600-talet
• När Simone de Beauvoirs mamma dog

I bokens första berättelse reser Norah, uppväxt i Frankrike men med senegalesisk far, till Dakar efter en kallelse från fadern. Han övergav henne, hennes mor och hennes syster när Norah var runt tio år, och hon har aldrig haft någon bra relation till honom. Men nu behövs hon, för att hjälpa brodern Sony som fadern tog med till Afrika och vars liv idag tycks ha stannat upp trots all den utbildning och de resurser som fadern satsat på honom.

Den andra berättelsen skildrar Rudy Descas, en misslyckad köksförsäljare och före detta lärare som under en dag slutligen konfronteras med den händelse i det förflutna som format honom – och i hans egna ögon dömt honom till misslyckande och meningslöshet. Den starka kvinnan här är hans hustru Fanta, som följt med honom från Senegal till Frankrike bara för att upptäcka att hon inte kan få jobb och att hennes man blir alltmer främmande för henne.

Slutligen får man också följa Khady, en ung änka som fastnat i en sorgens apati och som av sin mans familj sänds iväg mot det avlägsna Frankrike. Den här berättelsen är kortast, men den är bitvis nästan outhärdlig att läsa. Om de tidigare historierna är sorgliga och situationerna de skildrar stundtals känns hopplösa så blir det här helt nattsvart. Khadys öde återberättas i ett obarmhärtigt sakligt återgivande av misären i människosmugglarnas och de korrupta tjänstemännens händer på vägen mot ett hägrande Europa.

Bokens mest centrala frågor handlar om familjer och relationer: vilka åtaganden har man mot sina föräldrar, mot sina barn, mot sina medmänniskor över huvud taget? Och mot sig själv? Norah har alltid haft ett dåligt förhållande till sin far, och egentligen ett ganska oproblematiskt sådant. Men när hon i och med Afrikaresan möter minnena av den egna barndomen slås hon också av den egna modersrollen – hur känner hon egentligen gentemot den egna dottern Lucie? Och Rudy ställer sig frågan varför Fanta egentligen valt att stanna hos honom när han så uppenbart gör henne deprimerad och när han inte ens förmår älska sin egen son, som han upplever stjäl Fantas kärlek från honom? Hur kan han bryta sig ur den nedåtgående spiral han hamnat i?

Man får inga enkla svar, tvärtom har NDiaye lyckats skapa genuint mänskliga karaktärer, med många otrevliga och svårsmälta drag. En del av hennes skicklighet ligger i att hon ändå inte gör karaktärerna onda, eller får oss att känna avstånd till dem, tvärtom känner man igen sig själv alltför väl. Khady minns hur hon slösade bort de tre år hon hade med sin man innan han dog på att vara helt besatt av att få ett barn och aldrig kunna njuta av stunden. Rudy ältar sina egna elaka repliker till Fanta, och både försvarar och fördömer inför sig själv det humör han utvecklat som gör hans fru och son nästan rädda för honom. Och Norah som inser hur hennes far manipulerat henne hela hennes liv låter honom ändå fortsätta – även om här också finns insikten om hur ensam och svag fadern är, hur lite han till sist har kvar som resultat av sitt intrigerande.

NDiaye har ett språk som kanske bäst kan beskrivas som fängslande. Det går mellan att vara drivet och spännande som i en deckare när hon efter hand låter karaktärernas förflutna träda i dagen, och rent trollbindande, när karaktärernas tankar vandrar, tvångsmässigt upprepande och återkommande till smärtpunkterna som driver dem. Varje berättelse är skriven ur en karaktärs synvinkel rakt av, och när man befinner sig i deras huvuden köper man helt deras subjektiva syn på verkligheten. Vid något tillfälle i varje berättelse tycks de vara nära det sinnessjuka, det avtrubbade eller det hypnotiserade, och språket förstärker detta intryck på ett mycket starkt sätt.

Slutligen börjar jag återigen att fundera kring titelns styrka: handlar den framför allt om kvinnornas uppenbara mod och förmåga att kontrollera och uthärda sin egna situation och göra den bästa av den, eller om deras förmåga att förlåta dem som svikit dem? Även om boken inte svarar direkt på vari storheten och styrkan i det mänskliga egentligen ligger så visar den hur man som individ kan leva vidare genom förödmjukelser och bakslag, och hur man dessutom kan lyfta andra människor och stödja dem samtidigt som man själv lider. Tre starka kvinnor är väldigt långt från feelgood, men en hyllning till människan är den.

Similar Posts:

• La mort de l’äuteur
• De gör alla vad som behövs för att överleva
• Fransk roman med underströmmar
• Mångbottnat om habegär och strålkastarljus
• Ett underbart verk