Men nu var det inte en konstrecension detta skulle bli, utan en recension om en bok. Jockum har visserligen illustrerat den, men det är faktiskt den gamle ryske berättaren Leo Tolstoj (1828-1910) som skrivit den. En barnbok får man väl kalla Fabler och andra berättelser. Den är utkommen på svenska på initiativ av ett av Leo Tolstojs barnbarnsbarn, Daniil. Det var också han som ville att just Jockum Nordström skulle illustrera verket.

Det är tveklöst en vacker bok jag håller i och sådant är viktigt för böcker jag ännu inte har någon relation till. Det ger mig chansen att åtminstone få ett första intryck när jag upptäcker den i bokhandeln, innan jag förkastar eller hyllar det som står skrivet innanför pärmarna.

Som recensent kan jag vara fysiskt rätt skoningslös mot de böcker jag är satt att tycka till något om. Bläckpennan går varm över boksidorna, jag stryker under, över, ringar in – gör stora utropstecken där jag verkligen gillar något. Men denna bok så fin, att jag för allra första gången istället suttit med ett A4-blad intill och gjort mina anteckningar.

Och visst det finns en poetisk och filosofisk elegans i dessa berättelser som fortfarande håller, nästan så jag hellre skulle rekommendera en vuxen läsare denna bok för alla dess nyanser. Visst förekommer en och annan högtravande hjort bland fablerna, men i det stora hela är det mycket elegant serverade moralkakor, som inte alls innehåller några pekpinnar som annars är lätta att sätta i halsen. Det är teman som hur sinnen var för sig kan förvirra oss och skapa en felaktig helhetsbild. Det är tankar om att det inte de enskilda känslorna vi har inom oss som är våra största egna fiender utan den kropp som hyser dem. Det är sagor om hur man ska akta sig för fåfänga, för då hör du snart inte hemma någonstans.
Det är en vacker värld att få befinna sig i och trösterik. Och jo den skulle kanske även passa ett barn, för ju mer jag läser, ju mer invaggad i sagans trygghet blir jag.

Daniil Tolstoy berättar i efterordet att många hans farfarfars berättelser är tolkningar av den grekiske diktaren Aisopos fabler. Jag kan inget om denne grek, men jag slås av en annan sak. Ett av Leo Tolstojs andra verk heter Guds rike finns inom dig och innehåller idéer om icke-våld som senare kom att inspirera både Mahatma Gandhi och Martin Luther King Jr.
Med lite god vilja kan man se spår av sådana tankar redan i denna bok – i aforismens form.

Similar Posts:

• Vecka 34: Historia och poesikonstverk
• Så vackra vi får bli, ”Jo-han”!
• Släpp dig lös från tidens tygel
• Absurda fabler om ilska, eller kanske något annat
• Räv med rätt att finta

Första recensionsdatum var första maj, och det får nog sägas vara huvudspåret. Ett första maj-tal i bokform, där tilltalet ”Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!” återkommer som ett mantra. Det handlar om politik, om agitation som inspiration. Om handlingskraften i orden.

Där kommer också kopplingen till Jesu bergspredikan in – Jesus som en radikal tänkare och agitator.

Jesus ledde en social rörelse, så har jag alltid tänkt om honom. Han verkade i en tid då inga politiska ideologier existerade, bara makt, förtryck och legitimering av övermakt och förtryck, och mot detta vände han sig. Kristen var han heller inte, för han levde innan kyrkan byggt sina hierarkier och dolt det ursprungliga budskapet. Och rabbiner och överstepräster retade sig på honom. I evangelierna framträder en man som konsekvent tar ställning för de fattiga – och det innebar på Jesu tid inte att idka välgörenhet mot några få utslagna utan att ta ställning för den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Liten bergspredikan för socialister är faktiskt tillägnad ”Jesus, Marx och Naomi Klein, för all inspiration under åren”.

Insprängt i detta vindlande första maj-tal finns sedan tre olika principprogram, ett ”politiskt-filosofiskt”, ett ”social-politiskt” och ett ”ekonomiskt-politiskt”. Jag gissar att poängen är rörelsen från idé till handling, snarare än det krassare och betydligt vanligare tvärtom, att mycket nödtorftigt formulera ideologi av de handlingar som för dagen verkar mest opportuna. Fast uppriktigt sagt går jag en smula vilse mellan tal, principprogram och inskjutna små fakta- eller inspirationsuppslag om alla från Jesus och Mahatma Gandhi till Frantz Fanon och Moa Martinson. Där tappar formgivningen mig; jag har helt enkelt dåligt tålamod för att bli avbruten mitt i en text av en annan, oavsett hur intressanta de är var för sig.

Jag önskar att Greider tydligare gett sig utrymme att utveckla punkterna i sina tre principprogram, och rörelsen från ideologi till praktisk politik. Det är ju där svensk och åtminstone västerländsk politik tycks ha tappat tråden, och Greider hade nog kunnat vara rätt person att hjälpa oss sammanfoga de där trådarna igen.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vad skulle Palme göra?
• Kriser som kan leda framåt?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Argument för de kuvade

NgÅ©gÄ© wa Thiong’o föddes 1938, och många av hans minnen från uppväxten på landsbygden i Kenya kretsar ofrånkomligen kring krig – men ett krig som ett barn upplever det. Andra världskriget återspeglat hos de kenyaner som drog ut som brittiska soldater och kom hem med berättelser om stora världen som verkade obegripliga. Kriget som följer efter det, när generationen som hjälpte till att försvara Friheten mot Hitler förvägras sin egen frihet och svarar med Mau Mau-uppror. Kriget därhemma, där hans far har dragits ner till fattigdom och alkohol efter att smarta grannar lärt sig brittisk lag och blåst honom på hans mark, och som tar ut det på sina fruar. Allt detta är inte lätt att förstå när man är liten, och man ser det ju bara styckevis och delt. Samtidigt bygger den vuxne NgÅ©gÄ© utifrån detta en berättelse som mäter sig med En halv gul sol eller vilken annan stort upplagd krönika som helst.

Visst är det frestande att läsa den här självbiografin med de postkolonialistiska analys-glasögonen på, gudarna ska veta att NgÅ©gÄ© inte ryggat för det förr (se recensionen av En blomma av blod härintill). Men som den magnifika tegelstenssatiren Wizard of the Crow visade för några år sedan är den 70-årige NgÅ©gÄ© inte längre den arge unge man som skrev med Mao i högsta hugg och trodde sig ha svar på allt, och hur passionerad han än blir om behovet av information, utbildning och en egen identitet glömmer han aldrig att det här inte är hans berättelse; det är ju den unge NgÅ©gÄ©s berättelse. Trots alla stora händelser i bakgrunden, trots kriget som alltid finns där är det en enormt ömsint och klarsynt uppväxtsskildring, berättad utifrån ett barns horisont. En familj som slits sönder när det traditionella sättet att leva inte längre är möjligt, och heller inte alltid var så paradisiskt till att börja med; när bröder försvinner upp i bergen med maskingevär i händerna och aldrig får nämnas igen; när hans mor förkastas av sin man och tvingas uppfostra honom på egen hand, och han ändå tvingas ta sin fars namn; alla de där motsägelserna man tvingas ta itu med när man inser att ens föräldrar är människor med fel och brister som inte alltid har rätt. NgÅ©gÄ©s storhet som författare har alltid varit att berätta det stora utifrån det personliga, och sällan har han gjort det bättre än här. Det här är inte en nostalgisk bild av den gamla goda tiden, det är ett hårt liv som skapat en hård framtid.

Sedan finns allt det andra där också, berättelsen om hur djupt alla gamla sår och motsättningar går även efter att man lyft på locket och förklarat folk fria. Om hur enda vägen framåt är att utbilda sig, kunna läsa och skriva, kunna förstå världen – men för att kunna göra det måste han ta sig ett engelskkristetvitt namn, kasta av sitt språk och gå i en missionsskola där han lär sig att med rätt utbildning kan han kanske en dag bli nästan (men bara nästan) lika fin som de civiliserade kolonisatörer som underkuvade Afrika. (Skolan drivs, förstås, av kenyaner som lärt sig läxan.) Om det bisarra i att självständighetssträvan kopplas ihop med ”rätten” att omskära flickor, eftersom kolonialisterna använde bekämpandet av omskärelse som en ursäkt för att driva bort folk från rika naturtillgångar, och motståndsmännen ju måste göra motstånd även på symboliska fronter. Tragedin i att när förtrycket kallas demokrati och jämlikhet För Dem Som Anpassar Sig, kommer kampen för Frihet att förkasta demokrati och jämlikhet som västerländska påfund. What have the Romans ever done for us, liksom. Allt det där är fortfarande giltigt, allt det är fortfarande viktigt att berätta i dag.

Men det är något han kommer att avhandla mer längre fram, än så länge är han 7, 10, 14 år gammal och hans äldre jag beskriver barnets värld i alla dess levande, hoppfulla, tragiska detaljer. Och han upptäcker litteraturen samtidigt som han börjar förstå att världen bortom det han kan nå till fots faktiskt är nåbar, han slukar Skattkammarön och börjar förstå att man faktiskt kan berätta saker, faktiskt inte behöver andras tillstånd för att skriva en egen bok, gå sin egen väg, sätta ihop allt det man ser till en komplex bild i stället för ett enkelt val mellan det ena eller det andra. Världen kan växa bortom kriget, från en by till ett land till en hel värld, så länge man inte låter andra bestämma vilka berättelser man har att hålla sig till.

Det är en väg som kom att leda till fängelse och exil. Det är en rejäl ironi i att en av de få stora afrikanska författarna som skriver på sitt eget språk i stället för engelska eller franska måste göra det i Kalifornien, och att han själv måste översätta dem till engelska efteråt för att kunna nå sina läsare eftersom varken europeiska eller afrikanska förlag gitter översätta från kikuyu. (Inget ont om Jan Ristarps svenska översättning från engelskan, den är utmärkt.) Men det gör inte berättelsen om den unge NgÅ©gÄ© och hans hårt kämpande mor och deras envetna drömmar mindre viktiga. ”Gör alltid ditt bästa, lova mig att du alltid gör ditt bästa”, ber hans mor honom när hon ger upp allt för hans skull. Jag tror hon vore stolt.

Similar Posts:

• Meet the new boss, same as the old boss
• Fantastisk berättarkonst
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Nya vägar
• I morgon, och i morgon, och i morgon släpar sig sakta fram

Sen kan vi förhoppningsvis komma fram till frågan jag egentligen ville diskutera: sätter vi verkligen folk i fängelse för att ha ”befriat” tolv hönor i det här landet? Är det ett rimligt bruk av samhällets resurser?

Civil olydnad är, enligt Strindlund och Vinthagen, att bryta mot lagen med ett gott syfte, att göra det fredligt och öppet och vara beredd att ta konsekvenserna av det. Själva har de framför allt, förutom det där med att befria hönor, tagit sig in på vapenfabriker och försökt oskadliggöra vapen, både brittiska atomubåtar och ur den svenska vapenexporten. Utifrån det berättar de utförligt om hur det rent konkret är att vara med och förbereda en aktion, genomföra den och ta konsekvenserna. De sitter i fängelse, går med fotboja, blir skadeståndsskyldiga, de grubblar på sina liv, tvivlar ibland och är stolta ibland. Långt ifrån några ”idiotjävlar”. Förstås.

Motståndets väg blandar väl avvägt dessa personliga berättelser, där läsaren får komma nära aktivistvardagen, med mer eller mindre teoretiska resonemang. Vi får följa tankegångarna, från Thoreau, Gandhi och Martin Luther King, med mängder av exempel på olika former av motstånd, men också mer praktiska resonemang kring hur man organiserar sig och hur man kan förbereda sig, också exempelvis inför en demonstration för att undvika urartning. Författarna skriver om våld och ilska, om gruppdynamik och om humor som motstånd.

Det finns till och med statistik som visar hur mycket mer effektivt fredligt motstånd är än våldsamt sådant, vilket ger tillfälle att rannsaka hur vi egentligen föreställer oss att världen förändras. I historieböckerna verkar det ofta alltid handla om krig och kupper och politiska mord, men skärskådar man åtminstone de senaste hundra åren så är exemplen på framgångsrik, och oumbärlig, civil olydnad otaliga. Rösträttsrörelserna, fackföreningarna, medborgarrättsrörelsen, kampen för jämställdhet och sexuellt likaberättigande, miljörörelsen, den arabiska våren.

Särskilt tänkvärda – och ofta roliga – är just exemplen på aktioner, från den berömda danska tomteprotesten till svenska homosexuellas motstånd mot sjukdomsklassningen (där man bland annat helt enkelt ringde och sjukanmälde sig). Det är inspirerande, både på så sätt att det ger praktiska uppslag och synliggör möjliga vägar och väcker mängder av frågor. Vad är moraliskt försvarbart i ett samhälle? Hur ändrar vi det som är fel? Eller med författarnas ord: ”blind lydnad är inget lovvärt; ibland är motstånd på sin plats”.

Similar Posts:

• La lutta continua
• Befrielsen är nära?
• Rösträtt, nej tack!
• Han vågar hoppas
• Vad är egentligen motstånd?

Det kan låta som triviala frågor, men våra förebilder borde ju säga en hel del om vilka vi är – eller åtminstone om vad vi skulle vilja vara och vilka egenskaper vi anser åtråvärda.

Författarna till 100 nya förebilder för dig som tröttnat på Gandhi har tagit en åtminstone till synes lite ny approach:

Gandhi, Moder Theresa, Obama. Alla är de personer att se upp till. Starka ledare och generösa medborgare med klanderfria karriärer – men också riktigt, riktigt tråkiga. Varför har vi fått för oss att en förebild måste vara fläckfri?

I 100 nya förebilder har de istället samlat ”en bunt personer med egenskaper värda att inspireras av. Vissa är harmlösa, andra är svin – men alla har de någonting att lära oss!” Så är det ju. Men blir de för den sakens skull förebilder?

Självklart är 100 nya förebilder skriven med glimten i ögat – för att inte säga med en fot i 1990-talets ironiska generation som vägrade ta ställning till något som helst. Allting är liksom relativt, allting är parodiskt. Kanske hade den kunnat komma undan med det om den varit mer nyskapande parodisk, men vem behöver egentligen ytterligare grimaser över hur ”sjukt knepig” film David Lynch gör, över finansmannen Jan Stenbecks viktproblem eller golfaren Tiger Woods älskarinnor (”totalt nio över par”)?

Det blir helt enkelt på tok för mycket klichéer av det slag som går att läsa i vilken veckotidning eller webbportal som helst. I bokform blir känslan lätt överdosartad. Kändisarna är desamma västerländska mer eller mindre nutida som figurerar på varenda löpsedel, och de få historiska undantagen känns ofta uppenbart Hollywood-filtrerade.

Här och var finns roligare undantag, det medges. Tågrånaren och sedermera SJ-chefen William Tester (det här var i mitten av 1800-talet) var i alla fall för mig en ny bekantskap och, jo, definitionen av målaren Anders Zorn som ”Moras första prylbög” kanske är lite, lite skojig. Relativismen är ändå förvirrande. En del av de här människorna har åstadkommit en del imponerande saker, även om de långt ifrån är ”fläckfria”. Andra är, eller framstår i alla fall som, rakt av bara knäppa och sviniga, och ibland är reduktionismen slående. Var det till exempel verkligen Yoko Ono som splittrade Beatles? Allvarligt? Eller, känner du till Haruki Murakami som en spännande författare? Här är han framför allt en knäppskalle som springer maraton.

Jag blir som trött. Vad är egentligen poängen med att vara ”känd för att vara känd” (Paris Hilton är väl standardexemplet), att tjäna storkovan på att sälja ut syrrans konsumtionskritiska musik till just det etablissemang hon kritiserade (Janis Joplins syster Laura Joplin), att supa ihjäl sig i matlagningsteve (tevekocken Keith Floyd), att upprepade gånger ha misshandlat sina anställda med telefoner (supermodellen Naomi Campbell) eller att vara knarkig och svinig i största allmänhet (så, så många)?

De flesta av de 100 människorna som samlats här är ändå de som faktiskt redan uppmärksammas mest. Just därför blir kontentan mer obehag än underhållningsvärde. Vad är det för människor vi engagerar oss i egentligen? Är dagens media bara 1800-talets freak show-cirkus i ny kostym?

Det är väl egentligen bara en sak som står klar när jag slår igen den här boken: jag tillhör nog inte målgruppen. Jag har, när allt kommer till kritan, inte på något sätt tröttnat på Gandhi.

Jag kanske skulle lära mig lite mer om Gandhi istället.

Similar Posts:

• Frivillig enkelhet
• Iakttagaren Naipaul
• Murakamis sorgsna meditationer
• Kubansk partipamp talar ur skägget
• Spattig, smått inspirerande introduktion till världens tillstånd

Galtung tar sin utgångspunkt i Norge under andra världskriget. Där ser han som barn sin far internerad av den tyska ockupationsmakten och någonstans sås ett frö till det som så småningom blir det tvärvetenskapliga forskningsfältet freds- och konfliktforskning och ett livsprojekt som sannerligen har världen som verksamhetsfält.

Titeln Johan utan land syftar på den engelske kungen som blev bannlyst sedan han vägrat underkasta sig påvens överhöghet. Kontroversiell kan också Galtung vara, även om mycket av det han säger väl egentligen faller under rubriken sunt förnuft. Att våld föder våld tenderar vi ju oftast att vara överens om. Så varför är vi så dåliga på att se alternativa, fredliga lösning på internationella konflikter?

Galtung tar i alla fall skarpt ställning för människor, deras basbehov och rättigheter, mot våld och imperialism i alla former. Han skräder inte orden när det gäller såväl väpnat våld som det strukturella våldet, vårt sätt att föredela resurser med överflöd för vissa och lidande och svält för andra. Det ”anglo-amerikanska imperiet” jämför han med det nazistiska och det sovjetiska – ”fråga de över tio miljoner offren för vart och ett av dem” – och förutspår dess sammanfall. Världsbanken, WTO och Internationella valutafonden kallar han ”folkmordsinstrument”.

Johan utan land betecknas som en självbiografi, men har egentligen inslag av alla möjliga genrer. Så mycket ingående privatliv blir det inte, däremot ett högst personlig blandning av essä, kåseri, filosofi och politik. Galtung diskuterar Gandhi och Ibsen, Bertrand Russell och Olof Palme, musik, sexualitet, lycka, ”EU-hycklerismen” och hur man cyklar i Kyoto. Här finns porträtt av människor och situationer världen över, liksom ett utdrag ur en ospelad pjäs med Gud och Historien i de centrala rollerna. Det är spattigt, inspirerande och tänkvärt om vartannat och ger inte sällan mersmak att gå vidare i Galtungs enorma bibliografi.

Johan utan land är en svårplacerad genreblandning som större förlag ofta drar sig för att ge ut. Istället kommer Johan utan land ut på nystartade Panta Rei, och att vi har passionerade småförlag som ids fånga upp något av det som faller utanför de stora mediekoncernernas allt snävare lönsamhetskalkyler finns all anledning att vara tacksam för.

Som första produktion lider boken dock av en och annan barnsjukdom och med en rejäl korrekturläsning ytterligare hade läsaren sluppit att hela tiden snubbla på stavfel, inkonsekvenser, interpunktion och citattecken på avvägar och inte minst en massa bindestreck som blivit tankstreck. Det är förstås inte hela världen, men det stör onekligen flödet i annars trivsamt lättillgängliga texter.

Det är sannerligen inte alla med så brett och djupt kunnande som också lyckas tillgängliggöra det för den som kan mindre. Det lyckas Johan Galtung.

Similar Posts:

• Förnuft OCH känsla
• Tredje Världens kamp
• Pinochet – mördare
• Frivillig enkelhet
• Kubansk partipamp talar ur skägget

Men boken lider av ett stort handikapp. Det är som att Naipaul är så mycket iakttagare att han själv som förmedlande länk mellan läsaren och de behandlade personerna försvinner ur bilden. Hans egen position förblir oformulerad, som vore den för självklar för att behöva uttryckas. Självutplåningen är inte ett ödmjukt grepp, snarare leder det till ett besvärande självupphöjande. Han cirkulerar liksom ovanför författare som E.M. Forster, Graham Greene och, kanske mest påtagligt, sin gode vän Tony Powell.

Detta skapar ett tomrum kring personerna (ett tomrum som inte hade funnits där om författaren hade haft vad man i brist på bättre uttryck skulle kunna kalla en horisontell närvaro) som gör dem bortkomna, tafatta och patetiska. Ett löjets ljus omger dem. Mot dessa står författaren själv. Hans sakliga, förnuftiga röst blir med sin immanenta närvaro själva motpolen till de andras frånvaro, brist, omgärdande tystnad. Det mest bedrägliga med Naipauls teknik är att man som läsare dras med och omhuldas av den åldrade, kloke författaren. Man betraktar de misslyckade, falska eller koketta karaktärerna i Naipauls krets från samma punkt som Naipaul själv. Man nickar och håller med. Det är inte särskilt sympatiskt.

Är En författares krets en positionering? Kanske är det oundvikligt att en författares porträtt av kollegor i slutändan mest av allt blir ett självporträtt. (Tänk till exempel på En fest för livet, Hemingways underbara men självglorifierande och tendentiösa porträtt av sin egen krets i det glada 20-talets Paris, där F. Scott Fitzgerald framställs som ett pubertalt och fåfängt nervvrak, ständigt på jakt efter Hemingways bekräftelse som bot mot sitt dåliga självförtroende.) Men, jag tror inte att det fullt ut är Naipauls avsikt att karikera dessa författare. Det är snarare som att han inte riktigt orkar fylla ut det förklenande tomrummet kring dem. Boken ger ett trött intryck, som inte förbättras av en påfrestande tendens till refererat. Man önskar att ett starkare engagemang bar upp texten.

Det finns stycken som fastnar, i varje essä faktiskt. Jag fascineras av hans nyktra hållning till Gandhi, tankarna kring sin fars skrivande och uppgörelsen med Flauberts Salommbo. Språket är vackert och enkelt. Men som helhet är boken för oengagerande. Nobelpristagaren behöver pigga upp sig lite.

Similar Posts:

• Inget mästerverk
• Latinamerika på svenska
• Att inte berätta något av det man vill berätta
• Små fickor av frihet
• Istanbul – i en svartvit melankoli

Allt som kan uttryckas i ord, kan uttryckas i liv.

Där har vi Sven Lindqvist essästil fångad i en kort mening. Allt han läser söker han att koppla till sitt eget eller andras liv; att skriva om det lästa kan bara uttryckas på det sättet. Citatet är från Thoreau och Lindqvist använder det själv i sin säregna kalendariumbok En underjordisk stjärnhimmel från 1985. Essäistik handlar för Lindqvist lika mycket om ämnena i sig som om skrivandet i sig; att skriva är ett ständigt sökande efter den perfekta formen för det man vill säga. Det är oundvikligt. Därför definierar han ofta sin egen metod och vad han håller på med i snart sagt varje essä. Tydligast blir det i den kortaste ”Omöjliga böcker” där slutsatsen blir en sanning som väl borde gälla för alla böcker som vi önskar koppla till begreppet kvalitet.

Alla böcker är omöjliga. Tills de är skrivna.

Det kan låta invecklat, pretentiöst eller kanske meningslöst, men resultatet är slående. Det är enkla och tydliga essäer om vitt skilda ämnen. Jag läser dem utan någon som helst ansträngning och sveps lätt med i Lindqvists resonemang, upptäckter och reflektioner. Det är förstås ett resultat av hans högt ställda krav på sig själv och det han skriver.

I bokens titelessä finner Lindqvist berättarens tidigare jag Faidros i Robert M. Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel vara en tämligen osympatisk och opålitlig figur, men likväl intressant.

Det är bara odrägliga människor som alltid har rätt. Vad vi begär av våra vänner är inte att de ska vara ofelbara. Det är mycket viktigare att de har förmågan att göra oss nyfikna, aktiva, snillrika.

Nu har jag svårt att tro att Lindqvist skulle vara en odräglig person, men i övrigt kan man begära det samma av hans essäer. Han åker i Pirsigs hjulspår från Minneapolis i Minnesota till Bozeman i Montana medan han lyssnar på romanen i bilen. Har man läst Zen och konsten att sköta en motorcykel får man återupptäcka den ur Lindqvistska perspektiv. Har man inte gjort det så inser man nog att man borde.

I andra texter kan Lindqvist sitta på Norrtäljevägen efter en begravning och finna tröst i några rader om Lemminkäinen ur det finska nationaleposet Kalevala. Han kan upptäcka likheter mellan Ghandi och grabben Jan Myrdal, undersöka kvinnors brutna ryggar i konsten och se mystiska kopplingar i egoismens väsen mellan gubbar som Adam Smith, Robert Malthus, Thomas Hobbes och Charles Darwin. Kan allt verkligen vara deras fäders fel? Han låter oss lära känna Owen Lattimore, en tidig asienexpert/resenär som anklagades för att vara kommunistvän i 50-talets USA och Ralph Bagnold som ägnade hela sitt liv åt sand. Amatörforskaren är förövrigt något som fascinerar Lindqvist. Han återkommer ofta till dem, liksom Joseph Conrad och Freud. Den enda kvinna som behandlas är Agnes von Krusenstjerna, men då på grund av sin klåfingrige man David Sprengler som, enligt Lindqvist, petade allt för mycket i hennes språk.

Den mest centrala frågan genom alla texter är varför det är nödvändigt att vara en läsande människa och vad böcker kan hjälpa oss att upptäcka? Här liknar Lindqvist den engelske filosofen Alain de Botton, vars utmärkta essäbok Filosofins tröst (2001) har kommit i ytterligare en pocketutgåva.

Det måste dock medges att alla essäer inte håller samma höga klass och spänning, men därmed inte sagt att någon skulle vara förutsägbar eller tråkig. Tillsammans ger de en bra bild av Lindqvists hela författarskap. Det måste förlaget ha haft i åtanke när de gjorde sitt urval, men oklart vilka som har varit publicerade tidigare och i så fall var, vilket är synd. De är hur som skrivna mellan 1980 och 2003.

Söker du boken på ditt bibliotek ska du nog leta på hyllan för litteraturvetenskap. Men Lindqvist är svår att katalogisera. Boklådor, antikvariat och bibliotek med självaktning bör ha en egen hylla för honom att vila på.

Similar Posts:

• Lysande om mörk historia
• Ordet Europa betyder mörker
• Karriärist i dialog med det förflutna
• Den frivilliga läsakten
• Vår export av det civiliserande våldet

Titelns formulering "filosofiska vandringar" får anses ganska rättvis när det istället för ett strängt avgränsat utforskande är en varierande och ibland överraskande sammansättning. Det är filosfi boken sysslar med, och sida för sida följer analys på analys, parallell på parallell och referens på referens, bundna till främst Sokrates och Platon, Marx och Engels, och Kant och Hegel. Till exempel granskas Ronja Rövardotter mot bakgrunden av kalla kriget. Helvetesgapet som delar Mattisborgen blir då järnridån, med en stormakt i låst konflikt med den andra på varje sida. Nog för att boken kom ut 1981, och att kopplingen finns där om man vill se den, men snarare än en medveten allegori över kalla kriget lär det vara så att samma psykologi gäller för konflikter mellan rövarband som för nationer – och för tusentals andra typer av grupper som kan råka i luven på varandra.

På det stora hela befinner sig analyserna i ett slags lagomland. Boken ger inga stora aha-upplevelser, utan består mer av drygt 300 sidor jaså-upplevelser. Enda gången de båda författarna blir något sånär kritiska och utmanar Astrid Lindgrens texter ordentligt är i avsnittet om Jonatan Lejonhjärtas eventuella pacifism. Storebrodern som genom hela berättelsen varit en Gandhi junior, som till och med räddar livet på en fiende, han blåser till sist i luren så att draken Katla vänder och förgör tyrannen Tengil. Därmed befrielsen, men samtidigt har den dittills obefläckade Jesusgestalten sänkt sig till att bruka de onda makternas verktyg. Blir budskapet då antipacifistiskt eller lämnas frågan öppen? Hur positivt förhållande man än har till Astrid Lindgren, så blir analyser som är ständigt välvilliga och okritiska sega i längden. Det är först när det riktiga ifrågasättandet sker på det här viset, som berikandet sker. Men mer än vad det är i detta avsnitt blir det inte.

Det förekommer ett slags mellanspel innan och efter varje kapitel, där Mästerdetektiven Blomkvist, Karlsson på taket och Sokrates samtalar och introducerar följande ämne. Dessa mellanspel är så bedövande usla, högtravande och förnumstiga att de trots den lilla plats de tar riskerar sänka hela läsningen. De blir inte – som det säkert var tänkt – lättsamma andningspauser för läsaren, utan istället tröga smärtpunkter som man bara vill blunda för. Det är overkligt att förlaget låtit dessa delar passera.

Nåväl, författarna gör en poäng här och en poäng där, och sammantaget är boken ändå bitvis angelägen. För att behandla filosofi är den även hyggligt pedagogisk och väl anpassad för att förstås av en större målgrupp. Visst, det är mycket formler och modeller, och det hade kunnat uppfattas som att ta udden av något magiskt, men man ska inte oroa sig. För det starkaste intrycket boken gör på mig är förundran över hur väl Astrids berättelser står pall för att analyseras.

Similar Posts:

• Vi ses i Nangilima
• Essäer om Astrid
• Sartre och kriget i Irak
• Frivillig enkelhet
• Kubansk partipamp talar ur skägget

Det Lane gör är att börja fråga oss vad som egentligen är värt något här i livet. Är det att ha den senaste bilmodellen, nya moderiktiga kläder, den allra fräschaste mobiltelefonen och så vidare? Eller är det något annat?

För John Lane är svaret enkelt; han argumenterar för att vi alla ska leva i ”frivillig enkelhet”. Med enkelhet menar han inte fattigdom – det är ingen glorifiering av fattiga människors tillstånd han gör. Självklart ska fattigdom bekämpas, och fattiga människors välstånd öka.

Men enkelhet är något annat – att börja fråga sig vad som är viktigt för en, och leva efter det. Inte följa strömma mot ökat materiellt välstånd, utan börja söka efter sina egna mål. Kanske kan det lilla ordet ”nog” förklara filosofin; att veta när man har fått nog, när man faktiskt inte behöver mer materiella prylar.

Lane skriver i en lång tradition av filosofer och levnadslärare. Det är allt från Jesus och andra religiösa ledare, till mer moderna sådana som Gandhi, som har förespråkat ett liv i enkelhet. Allt genom boken får vi små citat från läromästarna insprängda i Lanes text. Men Lane skriver även bra själv. Boken är lättläst, men lyckas trots det ta upp många intressanta filosofiska frågeställningar.

Nog finns det invändningar att göra mot filosofin om frivillig enkelhet. Nog finns det problem att övervinna för den som vill leva efter den. Men Lanes bok kan förhoppningsvis tjäna som inspirationskälla för den intresserade.

Similar Posts:

• Askes – för de rika
• Kubansk partipamp talar ur skägget
• Gröna vågen – mitt i stan
• Relalalaxa
• Vandringar i lagomlandet