dagensbok.com » László Krasznahorkai

László Krasznahorkai "Den sista vargen"

Lena Nöjd — Mon, 16 Mar 2020 23:00:59 +0000

Berlin är en stad späckad med mytologiska platser. Framför allt känns filmen Cabarets varietéscen som en laddad plats. Berlin är också en stad som besökts av en och annan kultförklarad person. David Bowie och hans coola kompis Iggy Pop måste ha fyllt studion de jobbade i med vindlande ordföljder kring livet, drogerna, och undersökandet av nya musikaliska klanger.

Att jag får sådana associationer, beror på att jag läst László Krasznahorkais senaste bok Den sista vargen. I bokens första berättelse hänger nämligen en man på en bar i staden Berlin. Han måste, är helt enkelt tvungen, att berätta för killen bakom bardisken om händelsen när han blev bjuden av ett kulturellt sällskap att resa till Extremadura, som är en region i västra Spanien. Mannen är skribent men av allt att döma har han drabbats av leda. Ett stort ingenting har vuxit inuti honom och författarlivet är minst sagt i fara.

När han sitter i baren över ett glas öl ser han ut genom fönstren på gatans människor. Baren ligger långt från de glassiga turistkvarteren, och han registrerar en drogpåverkad människa som ser ut att segna ner på asfalten vilken sekund som helst. När han berättar om resan till det europeiska grannlandet är han ömsom frenetisk och ömsom reflekterande. Barkillen travar nydiskade glas och utbrister ibland ett ”va?!” när han missat något led i den öldrickande gästens berättande.

Mannen med skrivandet som yrke är fast i sin egen berättelse. Hans känsla av inlåsning är skickligt gestaltad med ord som ramlar över varandra. Ingenstans finns en punkt. Inget nytt stycke. När historien cirklar känns det som att titta in i en öldrickande människas hjärna. Det svindlar och skrönan kan liknas vid ett konstverk med klaustrofobiska övertoner. Tankarna far mellan barens nutid och bjudresan då han satt i en taxi med en tolk som skulle visa de böljande slätterna utanför staden. Genom bilfönstren såg han ett ödsligt landskap med enstaka träd, varpå tolken förklarade att vargarna strövade där. Tolken förmedlade även att vargarna skulle skjutas ihjäl – en efter en, beskriver han för barkillen.

Texten håller liv i flera samtidiga ögonblick. Ingenting är förutsägbart och den som vill kan tolka in en civilisationskritik över hur människan som art har fastnat i sitt beteende. Naturens flora och fauna är endast till för konsumtion. Det som förstörs, det förstörs. Det är inte cynism utan rena fakta. Människan är uppfinningsrik och finner nya sätt att tjäna pengar på det som gått förlorat. Åtminstone kan turistnäringen uppfinna historier med hjälp av inbjudna författare.

Förutom historien som utspelar sig i den berlinska baren och i den spanska regionen, innehåller boken ytterligare två noveller. Den andra novellen ger plats åt jägmästarens perspektiv. Han var skötsam i alla sina dar, men så inser jag att jag ramlat i berättarens fälla. Han förändras och sådana förändringar är alltid rolig läsning. Fångstgropar och svanhalsfällor kommer till användning – men kanske inte som förväntat.

I den sista novellen betraktas händelserna med den förändrade jägmästaren ur ett annat perspektiv. Om jag skulle sätta upp en pjäs baserat på denna novell, lutar jag åt att ge den titeln ”Hedonistklubben”. Novellen är skruvad och dess disharmoniska klang slingrar sig efter hand tillbaka och lägger sig över de andra två novellerna.

László Krasznahorkai "Seiobo där nere"

Robert Myhreld — Sun, 08 Apr 2018 22:03:28 +0000

Man får fan hålla i kepsen när man läser Seiobo där nere, slira litet på handbromsen, punkten är lika sällsynt som levnadsglädje, det går kanske tolv på ett dussin, var sjuttonde komma tredje sida kommer det en radbrytning, en möjlighet att andas ut och in, ett eller två kapitel är faktiskt sansat, men på det stora hela är jag rätt säker på att Harry Järv, ni vet karln som behärskade tre saker: närstrid, fotografering och kommatering, hade tappat det av upphetsning, jag får ofta vända om, läsa igen, jag har inga pretentioner att det här skall likna Krasznahorkais stil utöver dess forsande, fast är den egentligen det, forsande, det är nog upp till läsaren, men jag erkänner att jag älskar att skriva såhär, släppa kontrollen, i den mån det är möjligt låta orden vara fria, släppa lös dem, tillåta lössläpptheten, låta det komma som det kommer, jag misstänker jag bör skriva lite om boken, men först vill jag säga att jag älskar de två tidigare böckerna som finns översatta, Motståndets melankoli – vilken titel! – men framförallt Satantango – vilken titel! -
behållningen av Seiobo är kanske inte lika stor men det är en stor upplevelse, hur nu en upplevelse kan vara stor, jag återger gärna lite av den sista, är den skriven av en ungersk Beckett? En Joyce? tänkte jag, det är kanske någon typ av stream of consciousness som man kan skriva så det framstår som att man vet vad man dillar om, hur som helst, där finns samma stoff, uppbyggt på lite annorlunda vis men med stort släktskap och istället för Dublin har vi här en bortglömd liten rostig och fuktig by i den misslyckade kommunismens Ungern, i sanning ett misslyckande, det är så sant att även en osanning vore sann, Byn, Människorna, Regimen, men det är kanske inte upp till andra att avgöra vad som är lyckat och misslyckat, men de känner det, människorna, förmår inte rycka upp sig själva, ur jorden, allt är lera, regn, bristningar, imma, svordomar, lort, fylla, missunnsamhet, misstänksamhet, en väntan efter något inte helt definierbart men absolut radikalt annorlunda, det är lite Övre Kågedalen över berättelsen om den bortglömda byn, antagligen inte lika mycket satanism och inavel, men avskildheten, den absurda realismen, den finns där, byn som abstraktion är inte bortglömd eller förbisedd, eller så är den det, kanske är den alltför vanlig, inte nödvändigtvis i Ungern utan överallt där orter dör ut till följd av marknadens sentimentalfria och likgiltiga hållning: en nedlagd arbetsplats, byns ekonomiska generator ”Anläggningen” har sedan länge varit just nedlagd, föreställ er skådeplatsen som är en förfallen gammal åkerlada, några rostiga plogar, en rulle förstelnad taggtråd, vattenpölar, en krog, en fylla av guds nåde, där däckas det, spys det, kastas upp och kastas in, vänsterprasslas det, sovs på ”biljarden”, slattar hinkas i, cigaretter tänds, kaffe serveras, man sover i omgångar, spindlar överallt, någon typ av rännstensromantik i form av ett slags landsbygdsvurm, där är ungar som först dräper katter med råttgift för att sedan bära hand på sig själv med samma medel, där är döttrar som säljer sig i den nedlagda kvarnen, där är stora ord och lite agerande, där är en profetfigur, antagligen någon typ av byråkrat, som av för mig outgrundliga anledningar driver gäck med folket, människors tilltro till frälsning hos Personen, övertron, eldar bron bakåt, de befinner sig strax framom varje räddning, man får nog inte ogilla den här boken, eller det är klart man får, men räkna med hatbrev från etablerade kulturpersonligheter, boken som i första kapitlet, vilket för övrigt är det jag gillar mest, sätter tonen med slingrande, krävande, precisa meningar om en jättehäger som står i ett vattendrag och mest står, väntar på bytet, harpunen redo att ha ihjäl ett fjälligt gäldjur som simmar förbi, jättehägern som lever ohistoriskt för att tala med Friedrich, att leva historiskt är en stor del av människoskapet, människor passerar förbi längs en utmed vattendraget löpande väg, men ser den inte, den är inte osynlig men för vårt öga är den det, vi ser sällan, sittandet-tittandet i egen rätt existerar kanske inte längre, om det nu någonsin har gjort det, prestationsprincipen sträcker ut sina varböldsfingrar även här, all rörelse framstår som absurd – hur kan rörelse ens uppstå – men vi tycks vilja maximera detta fenomen – rörelsen – som vore vi säkra på att falla om vi stannade upp och såg efter, kanske kan man skriva helt utan kolonet punkten och dess kärleksavkomma semikolonet tankestrecket och vad nu vi lärt oss använda för att göra det hela grepp och för tanken formbart fördelen med att skriva utan betalning är att man kan ta sig vissa friheter som i en pengagenereringskontext skulle huggas bort i sin brist på säljbarhet kanskekanviskrivaihopordensådetbliroerhörtjobbigtattläsa kanskesegnälkabomordenkastatyvärr vetjagintehurmanskriveruppochnedvänt, nej, vi struntar i det, som jag ser det kretsar boken mycket kring hantverket, och vår bristande förmåga att se bakåt, i brist på minnen som är källor till inblickar blir allt gissningar, vi vill ha mening för annars blir vi svävande och vi vill inte sväva, vi vill ha fast mark under fötterna och hittar på olika påhittningar, Italien, Grekland, Spanien, Rumänien, Japan besöker vi, en Buddha restaureras, en målning växer fram närmast organiskt, Akropolis förblindar, det brinnande stoftet är för starkt och solglasögonen är hemma, det blir som att kolla in i solen, marmorn reflekterar det ögondräpande ljuset, tårar i ögonen, slutet är abrupt, vi gillar det, detta verk är absolut ett hantverk, utmejslat ur språket som minsann är trubbigt, en massa av massor av ord som inte betyder något utan kontext, jag vill gärna använda ordet nappatag men vet inte riktigt hur jag skall infoga det, men se där, det gick ju ändå!, fulspel och banala knep, boken en frustande häst, man får hålla i tömmarna, inte släppa kontakten med dess käkar, inte dra för hårt för då är det bokplågeri men är man för slapp så rinner ditt liv iväg ohejdbart, vi står inför konstens förmåga att hänföra, få oss att förstå att vi tror oss förstår, i början var ordet, i slutet var punkten och mellan dessa poler frodas kaoset, nu sätter vi stopp för detta utan en punkt

Andrzej Stasiuk "Östern"

Robert Myhreld — Fri, 09 Mar 2018 23:00:33 +0000

Östern vidgar sig. Det som i På vägen till Babadag utgjordes av Europas östra yttergränser, är nu också de för oss avlägsna delarna av Ryssland samt Kina. Blicken är emellertid den samma, den som ser långt och skönjer det nära i det fjärran. Andrzej Stasiuk far genom landskap som får en att vilja ”dö…[och] återgå till platsens inre, till mineralriket”. Vi är ett passivt öga på resa längs Gobiöknens avvägar, denna sandvildmark, ”alltings grav”. Kanske är det en längtan efter att få se solens första strålar vilket är det samma som avskildheten; att få höra ”plåtskramlet från en skottkärra i gryningen”.

Andrzejs Östern är liksom Taksim och På vägen till Babadag en återberättelse av vad landskap, människor, stämningar vet att återberätta och förutse. Han vill med sitt sökande höra vad omgivningen och personer förtäljer om då- och nutid. Andrzej följer i spåren av Jordens fördömda, de som tvingades bort från sina hem och ”koloniserade de avfolkade Lägre Beskiderna, Karpaterna, Donaubäckenet och så småningom hela världen”. Han funderar kring föräldrarnas verklighet i ett kommunistiskt experiment som var

större än allt prat om rättvis fördelning av resurserna, åt var och en efter behov, om att ta från de rika och ge till de fattiga och kräva tillbaka det stulna brödet. Det var större än så, det handlade om att upphäva hela materien, besegra den – så att den aldrig mer skulle få någon betydelse eller orsaka problem. Detta projekt var alltså större än historien och låg mycket nära geologin.

Östeuropa kallas ibland Europas bakgård. För vilka kan man fråga sig. För oss som är Europas, om än högst diskutabelt, välansade trädgårdsmästare? Frankrike. Tyskland. Sverige. Öst är det okända, men inte för människorna som lever där. De utgör länder som är just länder och det i sin egen rätt. Jag försöker ändå förstå om det ligger något i det och vems upplevelse av bakgård vi egentligen talar om. Kanske ligger bakgårdigheten i en önskan hos de ännu inte invigda att sammankoppla sig med den ohejdade och vulgära konsumistiska och varucentrerade ådra vi livnärs av. Eller är bakgården synonymt med en materiell och immateriell eftersatthet: Fattigdom, en konservativ och oförlåtande syn på abort, HBTQ-rörelser, utlänningar, alltså allt som avviker från någon sorts heteronormativ nationalism? I sådana fall kan jag finna många vanvårdade bakgårdar runt min egen husknut. Tistlar, blöt mossa, morrande väsen, skramlande oväsen och irrbloss.

Han vädrar kommunismens fall och förfall; försöker förstå ett Ryssland vars vindar påverkat honom sedan barnsben. Han spanar över gränsen in i ett Kina som, för att håna Ryssland kan man gissa, upprättat prålande och självlysande byggnader. Symboler för ett framåtskridande som är lika mycket en polerad yta som något annat. Han är en ”förbipasserande”, men är det möjligt att blott vara en passiv betraktare? Vi kanske vill det, önskar och intalar oss dess möjlighet – allt för att slippa ansvarskänslan som tär vårt samvete.

Jag känner igen mig i Laszló Krasznahorkais Satantango. Vi befinner oss i samma sorts by-abstraktion som är utdöende till följd av marknadens sentimentalfria- och likgiltiga hållning: En nedlagd arbetsplats – byns ekonomiska generator Anläggningen – har sedan länge varit död. Det som är kvar av byn är någon gammal fallfärdig åkerlada, ett par rostiga plogar och en rulle med ledsen taggtråd. Lortiga vattenpölar, en krog och en fylla av guds nåde. Där däckas det, spys det, vänsterprasslas det, sovs på ”biljarden”, slattar hinkar man i sig, cigaretter tänds, kaffe serveras, man sover i omgångar, spindlar överallt.

Han söker detta förfall och inte främst dess orsak. Förfallet är det gamla men lika mycket det moderna med dess fragilitet. Alltså det som bara har ett ögonblicks mer livsgnista i sig. När såg ni senast ett nybygge som stämplats med ett årtal? Våra varors innersta är förruttnelse. Och producerade i – Kina!

Sökandet leder honom, många gånger av en slump (vad en slump nu är) in i det som urbaniseringen lämnat efter sig. Byar eller mindre orter som krympt och utarmats.

Alla flyr härifrån. Från byarna till småstäderna. De lämnar efter sig eternit [asbestcement], plåttak, putsat och oputsat tegel, pvc-fasader, buskar och träd plågade av beskärning, de lämnar sitt förflutna och sitt landskap och försvinner.

Finns det i det moderna projektet, frågar jag mig, utrymme för landsbygden mer än i någon typ av ruralromantik och som en retreat för rekreationssyften?

Han börjar förstå att han hör hemma här. Mor hans spörjer varför han inte flyttar västerut, men han är bestämd: Det är i det nedbrutna, i den nutida dåtiden som långsamt faller sönder, han har sina ”bröder och systrar”. Det blir personligt och dokumentariskt. I bakgrunden, i de historiska återblickarna, skymtar Kriget och Förintelsen fram. Äldre människors skildringar av rök och doft av bränt kött och mänskligt fett. Barns skattjakter i askan. Aldrig ett överflödigt ord, ingenting någonsin utelämnat. Det påminner oss om att vi påverkas av samhälleliga omvälvningar som inleddes för årtionden sedan. Man lösgör sig inte från historien.

Jag förstår ändå ingenting. Kanske anar jag något, det att minnet är ett skydd mot tiden som oundvikligen ändå kommer förinta det som från begynnelsen är dödsdömt. Jag söker bland tusentals närmast identiska skärvor bara för att finna att de ändå är omöjliga att sammanfoga. Grundgrops-citaten som är strödda över sidorna är sällsynt passande. Han reser med Platonov i fickan, han är en förklarande guide. Och vill den leninstaty täckt av duvors träck han finner säga oss något?

Han gör själv ett sista försök att förstå varför han reser. Han svarar:

Jag vet inte själv.

László Krasznahorkai "Motståndets melankoli"

Björn Waller — Mon, 17 Nov 2014 23:00:01 +0000

Det hela börjar runt 1989. Eller kanske 1956. Eller kanske 1920. Eller kanske 1691, eller…

Nä, fan, det börjar runt 1989, någonstans i Ungern, innan murens fall (och möjligheten till den – vissa saker är bara möjliga i efterhand). Samtidigt som änkefru Pflaum återvänder till sin grå, sjabbiga hemstad och sin perfekt inredda museipjäs till lägenhet sent en kväll, rädd för sin egen skugga efter att ha tvingats beblanda sig med allt möjligt folk på tåget som aldrig går i tid – så kommer också cirkusen till stan. Det är inte en cirkus från nostalgiska barndomsskildringar, med akrobater och elefanter. Om du tänker dig Ray Bradburys cirkus är du på väg åt rätt håll, men ändå helt fel. Det här är den sortens cirkus som anländer som en naturlig slutpunkt i en värld där gatorna blir skitigare, skyltarna aldrig fylls i, träden ramlar omkull och städas inte upp, klockorna stannar och alla färger går mot svartvitt. Cirkusen har två attraktioner: En gigantisk uppstoppad val, Bibelns Leviathan, en en gång levande varelse utställd som en monstrositet eller underverk; och en bisarr cirkusdvärg kallad Fursten. Med cirkusen följer, eller skapas, folkmassan; grå män som samlas och står där i grupp, som dricker tyst ur medhavda flaskor, som följer ensamma nattvandrare med blicken och får dem att skynda lite extra från gatlykta till gatlykta, som Väntar. Något håller på att koka upp ur gatstenarna, ett våld som ingen sett förut men som efteråt alltid kommer att ha varit där, och det kommer inte att sluta väl för den som är på andra sidan om det.

Om du som läser detta tycker handlingen låter lite bekant så gör jag en kvalificerad gissning att du också är en sådan som ser konstiga filmer med undertexter, för Motståndets melankoli filmades 2000 av Krasznahorkais vän Bela Tarr under titeln Werckmeisterharmonierna. Det är en väldigt sevärd film om man har tålamodet för långsamma, svartvita filmer med väldigt lite dialog – tänk INLAND EMPIRE fast helt annorlunda. Krasznahorkai och Tarr har samarbetat flera gånger – senast Turinhästen, som gick på svenska biografer i fjol – men deras språk är helt olika; där Tarr i första hand låter kameran göra jobbet och utmanar tittaren att tolka släpper Krasznahorkai inte ut oss ur karaktärernas huvuden. Alla får de komma till tals utom möjligen då de där zombieliknande skarorna som står samlade runt valurn… förlåt, valutställningen och väntar på klartecken. Ingen är ju sådan efteråt.

Så det pratas och det pratas och det pratas, långa snirklande monologer som löper över sida efter sida utan punkt, hoppar från det ena ideologiska, filosofiska, astronomiska, lingvistiska, populistiska isflaket till det andra; man får känslan av att alla vet någonting som de inte vågar erkänna för sig själva, att historien (och Historien) är ett tunt gungfly som man trampa igenom om man inte fortsätter dividera (intressant ord) om hur stabilt det är. När våldet väl bryter ut (för det gör det ju, naturligtvis) går det så plötsligt, så fullständigt frånkopplat från allt att alla bara kan prata om varför just jag inte hade något med det att göra, jag stod för det andra, vad det nu är. Jag kan rättfärdiga allt jag gjort, låt mig bara först säga att, vilket förresten påminner mig om den gången då jag, och med ”jag” menar jag alltså utifrån min centrala plats i den kosmiska ordningens perfekta, ja, som Nietzsche sade, katastrofen som helt utan någon förskyllning, och med någon menar jag då specifikt min, drabbar –

”En katastrof! Javisst! Yttersta domen! Hästballe heller! Det är ni själva som är katastrofen, det är ni som är yttersta domen, ni nuddar ju inte ens vid marken där ni går, era sömngångare. Och jag kan se”, och han tog herr Nadabán i axlarna och ruskade om honom, ”att ni inte förstår ett ord av vad jag pratar om!!! För ni pratar inte, nej, ni ’viskar’ ni, eller ’exklamerar’, ni går inte bara omkring på gatan, utan ni ’skyndar febrigt’, och inte kliver ni in någonstans, utan ni, ni ’stiger över tröskeln’, ni fryser inte, eller svettas, utan ’skakar’ och ’vattnet forsar’ från er! Jag har inte hört ett normalt ord på flera timmar, för det enda ni kan är att gny hjälplöst och börja yra om yttersta domen när en huligan slår in fönstret hos er, ni är hjärnslöa allihop, som ligger där och krälar i gruset och bara stirrar och glor och mumlar ’Magi!’ ”

- slänger både historien och Krasznahorkai in när det någon gång börjar bli för bisarrt självförhärligande; romanen slutar aldrig samtidigt bygga upp sig själv och plocka sönder sig. Och som läsare applåderar man, sätt dit de där självupptagna teoretikerna som inte får något gjort, givetvis står de goda för lag och ordning, för det Vanliga Folket, för den tuffa kärleken som folket behöver när det blir för förvirrat. Ingen mänska blir väl för fan en bättre medborgare av filosofi, abstrakta tonskalor och översatt litteratur. Vi vill ha harmoni, vi vill höra låtar vi redan kan. Och då får vi förr eller senare det.

Motståndets melankoli är en zombieroman där ingen efteråt har varit zombie trots att gatorna är fulla med lik. Krasznahorkai är mästerlig; han skriver med stora skopor svart humor, intelligent och invecklat, men mynnar gång på gång ut i scener så drömska, vackra och fruktansvärda att jag inte vågar lägga ifrån mig den, för det finns något mörkt och krypande som inte kan sättas ord på därinne, och så fort man tittar åt något annat håll händer saker i den. Det har tagit 25 år för en svensk förläggare att få ut den; vänta inte lika länge med nästa. Nån jävla ordning får det ju vara.

dagensbok.com » László Krasznahorkai

László Krasznahorkai "Den sista vargen"

Similar Posts:

László Krasznahorkai "Seiobo där nere"

Similar Posts:

Andrzej Stasiuk "Östern"

Similar Posts:

László Krasznahorkai "Motståndets melankoli"

Similar Posts: