Delvis beror det förstås på vad man vill lägga i begreppet revolutionär. Språnget ut i friheten talar om ”ögonblicket då konsten blir revolutionär”, men vad innebär egentligen ”revolutionär”? Holm kopplar det till frihet, till ”att återställa förnimmelsen av livet”, ge oss tillbaka en verklig förståelse och mening som slentrianmässigt gått förlorad för oss:

Och detta är konstens uppgift. Att ge oss tillbaka föreställningarna. Göra dem sinnliga. Blåsa liv i dem och rädda dem ur glömskan och den abstrakta innehållslösheten. Det är när [den amerikanske kritikern Fredric] Jameson pekar ut vad som står på spel som Ekelunds ”att visa friheten” och Šklovskijs ”att återställa förnimmelsen” som tydligast möts. Den andemening som jag läste fram var att återerövrandet av den glömda erfarenheten och det förlorade innehållet i ett begrepp som frihet är detsamma som att bevara kontakten med den frigörande eller revolutionära energin.

Om ögonblicken när sådant sker handlar Språnget ut i friheten, där Holm läser, läser om och lokaliserar sådana ögonblick hos bland andra Selma Lagerlöf, Carl Michael Bellman, Birger Sjöberg, Karin Boye, Sami Said, James Joyce, Virginia Woolf, Gunnel och Lars Ahlin, men också i filmklassiker som Cykeltjuven, De 400 slagen, Butch Cassidy och Sundance Kid och, som sagt, Dirty Dancing.

Det är personliga läsningar, ibland omläsningar där Holm förvånas över hur fel hon minns, och så här i efterhand har jag faktiskt svårt att minnas särskilt många av de där ögonblicken av frihet. De är helt enkelt hennes läsningar, och långt ifrån alla riktigt fäster i mig. Jag gillar det mer teoretiska resonemanget om vad konst egentligen vill oss eller har för uppgift, men var de där ögonblicken faktiskt uppstår – det ligger kanske snarare hos läsaren än i verket i sig?

Hos Bellman har Holm till exempel fäst sig vid en häst som stegrar sig och bryter sig ur skaklarna i slutet av Fredmans epistel nr 80, ”Liksom en herdinna, högtidsklädd”, fast huvudpersonerna snarkar förstås vidare efter sitt vanliga festande. I Gösta Berlings saga är det den girige gamle Brobyprästen som tar sin ungdoms älskade i sina armar och bestämmer sig för att om hon kan vara med honom så måste han vara en bra människa. I Kallocain de små glimtarna av tillit mellan människor.

Texten om Dirty Dancing handlar om ”meddans”, om att faktiskt våga lyssna in andra människor (och gör mig glad över att sedan ett tag haft Holms bok Pardans stående i Att läsa-hyllan), men här kontrasteras också olika tolkningar av den något utnötta repliken ”Nobody puts Baby in a corner”. På Karlstads universitet sitter repliken som devis ovanför ingången till biblioteket och ska enligt rektor uttydas ”Låt ingen sätta sig på dig!”. ”Vart tog to stand up for other people vägen?”, skriver Holm. “Vart tog meddansen vägen? Den delade rytmen, absorberandet av den andras erfarenheter?”

Det är helt enkelt fruktbart att ställa olika tolkningar mot varandra. Vad innebär diskrepanserna? Varför har vi fäst oss vid, tagit fasta på olika saker i samma text? Varför blir en text levande och angelägen för den ene läsaren men inte för den andre? Ibland pekar Holm på något i själva texten när jag tror att hon kanske borde peka på läsningen och läsaren istället.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Går det att såga Shakespeare?
• Ändar av två författarskap
• Multibegåvade Helga Henschen
• Frihet är det bästa ting …

Men vad hjälpte det? Jag ville ju läsa Vi på Saltkråkan, ville vara i den världen, ville känna det där märkliga som hände när mina ögon mötte texten på tummade bladen. Mamma fick ge med sig.

Nåja. Hon fick snart sin vilja igenom. Jag upptäckte ganska snart alla de där andra böckerna: det fanns andra röster att lyssna till, andra äventyr att uppleva, andra uppdrag att utföra.

Jag bröt med Tjorven och Båtsman och såg den nya dagen gry. Oändligt var mitt stora äventyr!

Dock kan jag inte låta bli att undra: hur väcktes egentligen min lust att läsa? Jag minns det som något som liksom skedde av sig självt. Visst, jag har haft föräldrar som alltid har påpekat vikten av, men framför allt hur roligt och spännande det är, att läsa. Och visst, skolfröknar och magistrar har läst högt och gått med oss till ortens bibliotek och lånat det som kallades för ‘bänkböcker’. Men relationen mellan mig och litteraturen uppstod någon annanstans, i ett annat sammanhang.

Kanske skulle jag ha önskat att det hade varit som på film. Tänk att ha den där fantastiska läraren – en litterär ciceron à la Mr Keating – som öppnade dörren (inte bara på glänt utan på vid gavel) till skattkammaren litteraturen. Ok, allt är inte guld som glimmar… Det finns diamanter och så finns det makadam…

Men så blev det inte. Vilken tur då att jag fick antologin Läsandets lust och magi i min hand! Här finns nitton texter om litteraturens roll skolan; om relationen mellan lärare och elev och om hur passionen till ordet väcks. Visst andas det didaktik och pedagogik mellan raderna, men inte så att det stör. Snarare formuleras ett tydligt syfte: att visa på vikten av att göra litteraturen till en självklar del i skolundervisningen. Och härligt att upptäcka att Mr Keating har sina skönlitterära motsvarigheter! (Varför har jag inte tänkt på det förut!?)

I Läsandets lust och magi finns texter från världens alla hörn och från skilda tider. Här finns den litterära parnassen: Albert Camus, Lars Ahlin och Moa Martinson. Självklara val som Maria Gripe och Roald Dahl. Ständigt nobelprisaktuella Assia Djebar finns också med, liksom Augustpris-belönade Susanna Alakoski. Och så wildcards som Johanna Lindbäck, Katerina Kieri och Leif GW Persson.

Jag har egentligen inga invändningar gällande urvalet. Spännande, bra, intressanta och blandade texter som verkligen problematiserar lusten och magin kring själva läsandet. Men jag saknar ett mer utförligt förord. Varför just dessa texter, varför inte andra? Vem vänder sig antologin till och hur ska den fungera? Och vem är egentligen redaktör? Allt detta är petitesser, för jag har verkligen förälskat mig i den här boken. En litterär godispåse!

Ja, detta är sannerligen blandad kompott, både till form och innehåll: brinnande passion som i Kieris Ingen grekisk gud, precis, där den 15-åriga Laura kärar ner sig i matteläraren; självklar, knivskarp men ack ändå, så ödmjuk, briljans som i Roald Dahls Matilda och nyfiken iver i Moa Martinsons Krykbröllop. Det som texterna har gemensamt är litteraturens kraft och makt – det där mötet med ett språk som väsentligt skiljer sig från det vardagliga.

Då bidragen är utdrag ur längre texter väcks såklart ett sug efter mer; efter att få läsa fortsättningen. Därför blir det i längden lite enformigt och avhugget – känslan av att läsa litteratur övergår till ett intryck av att läsa exempel på litteratur. Detta är texter om barn, för barn ibland berättade ur barnets perspektiv. Men de nitton texterna är inte renodlad barnlitteratur! Hur som helst, de vänder sig lika mycket till både stor och liten. I just det här fallet ser jag detta snarare som en bok på en litteraturlista för en kurs om barnlitteratur. Alternativt fungerar detta som en diskussionsbok för blivande lärare. Men att sätta i händerna kidsen, bokslukare or not och säga: Var så god och läs! Mja… Kalla det paradoxalt, men en antologi av det här slaget får en renodlat praktiskt aspekt. Fokus ligger inte längre på vad litteratur är och betyder utan hur den faktiskt kan användas.

Similar Posts:

• Rendez-vous på biblioteket
• Litterära genvägar
• Det skrivna ordets laissez faire
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Ditt liv som litteratur

Faktum är att du måste spela i något av ett A-lag, eller i alla fall ha ambitionen att göra det, för att uppskatta Alla är vi stora romaner. Beckman är visserligen underhållande, men spelar inte för skojs skull. Jag vill sätta Beckmans texter i händerna på varenda kulturjournaliststudent. Verksamma kritiker ska förstås också läsa dem. Släng Kulturjournalistikens grunder! Vanliga reportrar och mediekonsumenter kan förresten också läsa den, liksom de sju författarna till det nu nygamla manifestet. Läs åtminstone detta stycke ur recensionen med namnet Alla är vi stora romaner, om Sigrid Combüchens Värme:

Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick. Att vi inte blir skrivna beror på svårigheten att få ned massan av intryck, minnen, åsikter på något beständigare material än blotta medvetandet. På eget eller andras papper. Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur. I text är ingenting helt sant eller fullständigt.

Beckman som författare och kritiker känns allt annat än gammal och sliten. Hans kritikertexter är kaxiga, nonchalanta och charmigt fåniga på samma gång. Mest av allt är de dock allvarliga och granskande. De är också oväntade, men genomtänkta. Texten sparkar de mest omöjliga bollar in i mål, lurar alla – men vinner ändå. Ganska ofta är Beckman negativ. Alltid konstruktiv. Han är en spårhund, sticker ut näsan och sniffar upp svagheter och rostar vilket rosat stjärnskott som helst. Se där, nu gjorde jag mig skyldig till minst två svagheter i en mening.

Beckman säger:

1.

Det är alltid fråga om moral i dikt. Allt för många poeter säljer sin sanning för en god formulering att investera i.

(det gäller förstås kritiker också, i än högre grad skulle jag säga)

2.

…metaforer är överhuvudtaget livsfarliga för pedanter. I den konsekvent genomförda bildens namn genomförs de värsta osanningarna.

( eller med andra ord:)

3.

Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.

Det är svårt att säga hur mycket arbete Malte Persson lagt ned på att kategorisera Beckmans texter i tematiska block istället för kronologiskt. Jag har inget emot det, tycker tvärtom att det är intressant och nog främjar hans omöjliga idé om att boken ska vara till även för nya Beckmanläsare. Efter Perssons goda introduktion, och kanske några onödiga kortintroduktioner till de olika avsnitten, står så Beckman i farstun. Under kritikerarbetets gång har, eller formulerar, han en (läs: sin) poetik. Moral, realism och sanning står i hans främsta rum. Det står klart efter att jag har läst, skrattat, grubblat och dubbelgrubblat mig igenom omkring 100 recensioner. Varför skriver jag egentligen det här här? Vad menar jag att jag vill säga? Varför?

1986 tar Erik Beckman offentligt avsked från kritiken (för att återkomma bara vid enstaka tillfällen) och blev ”författaren som hatar romaner”. Jag önskar han var med oss idag och återigen sa, med ett post- framför modernistiska:

Fan ta den som försöker förringa den modernistiska poesins konstfärdigheter.

Nu får jag säga det själv:
Fan ta er!

Similar Posts:

• Fulsmart
• Är det synd om kulturbarnen?
• Poesi für alle
• Ordhat är också ett ord
• Rädd att glömma

”Tanken är att det digitala biblioteket ska ta vid där den marknadsdrivna utgivningen slutar”, säger parterna till bokbranschens tidskrift Svensk bokhandel.

Redan i år står ett pilotprojekt med ett hundratal titlar av fyrtiotalister som Stig Dagerman och Lars Ahlin på dagordningen. Även litterära tidskrifter ingår i satsningen.

Än så länge är vare sig de upphovsrättsliga frågorna eller finansieringen löst, så den cyniske skulle kunna fråga sig i vilken grad det här alls är en nyhet.

Vi håller ögonen öppna, men hänvisar än så länge till exempelvis Projekt Runeberg, Litteraturbanken och eBoklagret Omnibus där ju digitala svenska klassiker, av modell äldre och på andra sidan upphovsrätten, funnits tillgängliga i åratal.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Ändar av två författarskap
• Ny litteraturbank på Internet
• Google utan svenska nätböcker
• Den knepige Stockholmarn

Han föddes 1915 i Sundsvall, som det sjunde och yngsta barnet i en handelsresandefamilj. Under hans tidigaste barndom flyttade familjen till Stockholm och bodde i närheten av morföräldrarna i Alby, men föräldrarna skildes och den sjuårige pojken Lars fick tillsammans med sin pappa och några av sina syskon återvända till Sundsvall. Där växte han upp, tidvis under knappa och besvärliga omständigheter.

1933, 18 år gammal, under depressionsåren gjorde han som många andra unga arbetslösa: Bröt upp för att söka lyckan i Stockholm. Här levde, verkade och dog han.

Alla Lars Ahlins böcker är skrivna i Stockholm, men de flesta utspelar sig i en stad som har topografin, historiska händelser och många gatunamn gemensamt med Sundsvall.

”Badhusparken”, ”Ån”, ”Vestpåstan”, ”Getaå” och ”Fagerdal”. Det är för mig suggestiva namn. Jag har min bild av detta urbana landskap, men det vore spännande att besöka Lars Ahlins Sundsvall i verkligheten. Frågan är hur mycket av det ahlinska jag egentligen skulle få se? Skulle jag känna igen mig? Är Lars Ahlin den sortens berättare som bekymrar sig om verklighetens detaljer på ett naturalistiskt vis?

Jag vet inte, men jag tror så här: I hans diktade värld är huvudsaken det tidlösa, allmängiltiga och unika.

För att vara ärlig, så dröjde det länge innan jag som fascinerad ahlinläsare ens reflekterade över var händelserna ägde rum. Det var sättet att berätta, idéerna, filosofin och resonemangen som drog. Hans romaner var och är provocerande, mångbottnade, tankeväckande, paradoxala.

Handlingen är alltid på något sätt skruvad. Gestalterna är tragiska och bisarra, och scenerna som tagna ur en opera buffa eller pilsnerfilm eller Shakespearepjäs. Jag skrattar, kliar mig i huvudet och stångas inför begrepp, som jag inte får någon rätsida på, bara för att brottas vidare med texten, bara för att komma fram till ett ”Vad menar karlen?”

Romanen Fromma mord från 1952 betraktas av många som Ahlins kanske knepigaste berättelse. Jovisst, men den är på samma gång en av hans roligaste och mest barocka. Snacka om stilbrott och konstigheter och tvära kast mellan högt och lågt, teatraliskt och avskalat, glädje och sorg, framgångar och motgångar, vilja till liv och mord på lust.

I centrum för handlingen står Aron, ung, nästintill stum och mycket vilsen. Nyligen friskförklarad från en flerårig psykisk kollaps återvänder han till sin barndoms stad, en stad som lånat drag från Sundvall. Han har en plan: Att hylla minnet av sin döde far, genom att lägga en sten på dennes grav, uppsöka sin ungdoms älskade, gifta sig med henne och börja leva ett helt vanligt liv. Det låter enkelt, men det ska visa sig vara oöverstigligt.

Man kan läsa Fromma mord på många sätt. Enligt Lars Ahlin själv är detta den av hans berättelser i vilken han fick mest sagt om sin syn på människolivets villkor och alla de varierande intellektuella spörsmål som eggat honom: politiska, sociala, teologiska, lingvistiska, estetiska, etiska och moraliska. Alla är invävda i varandra, eller som Aron säger: ”Det kommer inte till mig i ordning.” Nej, i Fromma mord resoneras om allt mellan himmel och jord lite huller om buller. Litteraturvetaren Gunnar D Hansson ägnar en knappt 500 sidor lång avhandling åt bara denna roman. Jag hänvisar den nyfikna till den, Nådens oordning från 1988, eftersom jag här vill summera min egen uppfattning:

Fromma mord är en av de mest okonventionella, originella och mångsidiga kärleksromaner jag läst.

Med det menar jag att romanen visar på bredden och djupet liksom avigsidorna av människans behov av kärlek och förmåga att älska.

Ur en och samma sak, kärlek, som dessutom kan tyckas vara ett banalt eller sentimentalt, i alla fall slitet motiv lyckas Ahlin mjölka ut så mycket: Horan, Madonnan, Vännen, Modern, Kärleken till nästan, Den svartsjuke älskaren, Ynglingen som är vilsen på grund av en frånvarande fader, Falska föräldrar, Kärleksförväxlingar …

Det handlar om både egenkärlek och solidaritet. Den jaguppfyllda Krösusen ställs bredvid den barmhärtige samariten. På ett plan är också alla lika – lika älskansvärda. Mördaren sover som spädbarnet. Råheten träffar oskulden. Å andra sidan är kåtheten lika blind som dubbelmoralen. Då kan kärleken kräva lik. Torsken stryper horan, för att hon lurat till sig en kyss. Ibland blir ett barn början på familj och lycka, men här finns också motivet den svikna med sina aborter och sin fortsatta, frusna längtan. Samtidigt lever de frikyrkligt fromma, Lilly och Sven, i kyskhet. De ersätter kärleken med moral. Deras motbild är de två mycket gamla, Olof och Josefa, som inte bara uppskattar varandras sällskap och samtal. De har kvar åtrån för varandra.

Den som mest brister i sin förmåga att älska är Aron. Han, den stumme och faderlöse, är i ett mycket stort behov av kärlek.

Det kan verka tålamodsprövande att läsa Fromma mord, eftersom det episka flödet och den realistiska verklighetsskildringen är underordnade experimentet att testa hållbarheten i karaktärernas livsåskådningar. Men läsaren får sin belöning i form av glasklara utvikningar.

Ja, plötsligt tar berättelsen över, resonemangen avbryts och i en passus skildras människan och hennes öde förbehållslöst, rakt och direkt. Nu är verkligheten berättarens råmaterial! Här måste Lars Ahlin ha öst ur det självupplevda, använt historier han hört, dragit sig till minnes människor, dofter, stämningar och miljöer från sin barndoms stad. Av den anledningen vill jag gå i hans gestalters kvarter. Jag vill se vad de ser, trampa på samma gatstenar och föreställa mig vad i staden som tvingar dem till drastiska ”hopp över skacklarna”, för att klara livhanken.

Författaren Lars Åke Augustsson har undersökt parallellerna mellan den stad som så ofta är spelplats i Ahlins berättelser och verklighetens Sundsvall. I den lilla skriften Lars Ahlin och Sundsvall, Sundsvalls Tidnings Årsbok 1978, redovisar Augustsson sina resultat. Han kommer fram till att Ahlin använt miljöer från uppväxtstaden som byggstenar i de flesta av romanerna och i många noveller. Men det vore inte likt Lars Ahlin att rätt och slätt instämma i något.

Redan 1949 avfärdar Ahlin i en intervju i Säffle-Tidningen alla försök att förankra historierna i den egna biografin. Han säger:

… en historia måste ju utspela sig någonstans och då ger man den drag, som man är förtrogen med, men att den i verkligheten skulle ha utspelat sig just i Sundsvall eller Sigtuna eller annorstädes är nonsens.

Och när Lars Åke Augustsson i sin skrift frågar vad Lars Ahlin som sjuåring tyckte om att återkomma till Sundvall, blir svaret:

Låt mig säga, att jag älskade ju Stockholm. Jag kände mig aldrig riktigt som sundvallsbo, utan hela tiden längtade jag tillbaka. Jag har karikerat det där i romanen Om, i hon som kallas ”Stockholmsbåten”. Jag drömde också hela tiden att jag minsann bara var på visit i Sundsvall och min rätta identitet fanns i Stockholm. Det berodde mycket på att mina syskon bodde i Stockholm, de som följt med till Sundsvall flyttade snart tillbaka och bara jag och min bror Gustav Adolf blev kvar. I Stockholm fanns systrarna och mina äldre bröder. Jag kände mig som en stockholmare och det var vad de kallade mig i småskolan, ”Stockholmarn”.

Similar Posts:

• Ledstång i vinglig spiraltrappa
• Handbok för handfallna skribenter
• Vår verklighet och deras?
• Kulturarvet på nätet
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Författaren och läsaren talar samman över tid och rum och ibland får vi lyssna till det där samtalet, ty texterna författaren skrev har gått ännu ett varv genom en läsares medvetande, tolkats och förståtts och tolkningen har skrivits ned så att läsaren blivit författaren och nya läsare kommit till. Det är en hoppfull ordning och nog är den ordningen en bekräftelse på att författaren rört vid världens hjärta.

Jag kan fylla alla mina vita papper med de skönaste kombinationer av ord som tänds i min hjärna. Eftersom jag längtar efter bekräftelse på att mitt liv inte är meningslöst och att jag inte är ensam på jorden samlar jag orden till en bok och skänker den åt världen. Världen ger mig i gengäld pengar och berömmelse och tystnad. Men vad bryr jag mig om pengar och vad bryr jag mig om att jag bidrar till litteraturens förkovran – jag bryr mig endast om det jag aldrig får: bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta.

Sedan åratal finns fler titlar om Stig Dagerman än av honom, om något bevis för att han verkligen rört och fortfarande rör vid våra hjärtan. Böckerna och artiklarna, skol- och handböcker i litteratur om Dagerman har ofta tagit fäste i självmordet och med ångest som läsglas har en inåtvänd läsning och tolkning av Dagermans författarskap förts vidare, en inåtvänd läsning med riktning mörker och pessimism. Att se ångest och fruktan som mänskans arvedel och samtidigt murbräcka och en möjlig väg i ett frigörelse- och frihetsprojekt, hör inte till vanligheten när Dagermans litterära gärning tolkas och sammanfattas.

Denna inåtvändhetens tolkning är märklig, med tanke på de rader av artiklar som Dagerman skrev i frågan som kulturredaktör i dagstidningen Arbetaren, de enkätsvar han gav och de debatter han deltog i och med sådan tydlighet formulerade sin syn på författarens uppgift, något som han även tillämpade i sin skönlitterära produktion.
Alla författare skriver inte programförklaringar. Alla författare deltar inte i debatter om litteraturens mening. Alla författare är inte lika öppna inför sina egna tillkortakommanden och förtjänster som de förväntar sig att omgivningen ska vara mot dem.

Lotta Lotass la den 25 maj (2002) fram sin doktorsavhandling Friheten meddelad – studier i Stig Dagermans författarskap vid Göteborgs universitet och konstaterar att Dagerman såväl i sina artiklar i press och tidskrifter som i sina skönlitterära alster haft avsikten att meddela sig med läsaren för att dra in denna i ett samtal om mänskans villkor i världen.

Lotta Lotass beskriver – eller snarare berättar om – författaren Stig Dagermans sätt att i artiklar, enkätsvar, noveller, skådespel och romaner arbeta med frihetsfrågorna som de centrala. I de tidigare artiklarna och romanerna rör det sig till stor del om den politiska friheten, något Hans Sandberg utvecklat i Den politiske Stig Dagerman. Tre studier (1979) och i de senare texterna om det allmänmänskliga behovet av solidaritet och medmänsklighet.

Lotass hävdar – och styrker med rader av citat både av och om Dagerman – att det centrala i Dagermans estetik är möjligheten och viljan att meddela sig och bjuda in läsaren till samtal och gemensam resa, att läsare och författare tar sig iväg på en gemensam resa i medmänsklighet. Det blir därför nödvändigt för författaren Dagerman att i sina romaner och andra texter öka utrymmet för den aktiva läsaren, att utelämna och öppna för läsarens tolkning och vidareskapande. Lotass väljer att kalla detta ”det outsagdas estetik”.

Författarens uppgift är varken mer eller mindre än att genom skrivandet kritiskt analysera och skildra mänskans livsvillkor i ett samta l med läsaren för att åstadkomma en högre grad av medvetenhet och med målet att göra mänskan fri. I en meningslös tillvaro blir friheten möjligheten till skapandet av mening.

Det är ingen överdrift att påstå att Dagerman var ytterst generös med att berätta om hur han såg på litteraturens mening och varför han skrev, varför han skrev som han skrev och varför han skrev om det han skrev. I en debatt som Folke Fridell inlett om arbetarna och proletärdikten i Folket i Bild uttrycker han sig så här:

Den nya proletärdiktens stora uppgift blir därför att visa den halvvägs befriade människan vad friheten har för mening, för ansvar och för mål. Fridell själv har ju förstått att på ett litterärt utomordentligt sätt lösa denna uppgift och kanske är det inte helt förtmätet att påstå att även den s. k. 40-talspessimismen på sitt sätt arbetat i samma riktning, i den mån nämligen som den sökt göra den andligt ofria, komplex- och neurosbundna människan medveten om sin situation oc h därmed sökt ge henne ett instrument att skära sig fri med. Att detta sedan tolkats som pessimism av lyckans små entreprenörer bör inte hindra denna litteratur från att även i fortsättningen provocera individen-proletären-demokraten till ökad insikt om frihetens verkliga betydelse och värde.

I konsumentkooperationens tidning VI heter det:

Människans öde avgörs överallt och alltid och den ena människans betydelse för den andra är omätlig. Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor. Högst av alla dygder sätter jag den form av kärlek som kallas förlåtelse. Jag tror att människans törst efter förlåtelse är outsläcklig, inte därför att det finns någon arvssynd av himmelskt eller djävu lskt ursprung, utan därför att vi alla från första begynnelsen konfronterats med en världsordning vars obarmhärtighet vi kan göra mindre åt än vi önskar.

Och som hon skriver! skulle jag vilja skriva nu, hon Lotta Lotass. I brödtexten borrar hon sig in i romanerna och artiklarna i tidskriften 40-tal, citerar och argumenterar och öppnar för en läsning där hon som författare är ständigt närvarande. Mot och tillsammans med brödtexten löper en andra text i notapparaten där kommentarer kring andras forskning tar plats. Notapparaten är emellanåt lika omfattande som brödtexten, något som alls inte stör utan blir en bild av den tes Lotass driver, nämligen den om Dagerman som strävande efter ett aktivt samtal med läsaren. Mellan brödtextens berättelse och fotnoternas noggranna och samtidigt uppslagsrika berättelse ett spänningsfält som vibrerar.

Och som hon skriver, ja! Språket sökande och samt idigt klart och mycket långt ifrån det som Dagerman uttryckte om akademikerklassen:

Akademikerklassen står med få undantag på andra sidan planket, närsynt, belevad och funktionsoduglig, skaffar sig vyer genom att kliva upp på decimetertjocka kompendier och kursplaner med får aldrig näsan ovanför planknivån.

Jag vill inte uttala mig om riktigheten i den unge Dagermans synpunkt i denna fråga – själv akademiker med viss självrespekt (!), men helt visst tillhör Lotass undantagen. Snarare har följande dagermanska formulering varit vägledande för Lotta Lotass:

Går ens livsverk ut på att hänsynslöst realisera sig själv i hopp om att därigenom kunna bidra till att vidga livsperspektivet för sig själv och andra bör man rimligtvis ingenting ha att invända mot att en gång själv bli brukad av andra i samma syfte. Tvärtom bör det väl vara en källa till tillfredsställelse att veta att man också p ostumt kan tjäna sin bestämmelse. /…/ I sin aptit på att få en så fullständig bild som möjligt av ett människoliv är litteraturvetenskapens nyfikenhet släkt med diktens och ställd inför samma krav: kravet på obegränsad hänsynslöshet till förmån för kunskapen och sanningen.

Man skulle kunna påstå att Lotta Lotass vidgar den förståelse för Dagermans liv och gärning som skuggats av den läsart Olof Lagercrantz valde när han redan 1958 skrev Dagermans biografi. Lagercrantz uttryckte sig för övrigt om saken mycket självkritiskt när hans biografi gavs ut på nytt 1985.

Kanske uppmärksammade jag den gången i överkant sådant som pekade framåt mot döden i garaget. Jag läste Dagerman som en detektivroman men baklänges. Det gällde att bevisa att slutet var oundvikligt. /…/ Nu skulle jag vilja befria Dagerman från den ångest som vilar över bilden av honom och se mer än förr till det kvicka, lustiga, ömsint medmänskliga.

Man skulle även kunna hävda att Lotta Lotass fortsatt där Lars Ahlin stod vid Dagermans bår senhösten 1954, att hon fortsatt och vidgat resonemanget om fruktan som en frihetens väg:

Någon frågar: Varför ska människan vara sin fruktan trogen? – Svaret är frihet. Detta måste sägas gång på gång. Frihet är svaret. Och här gäller det återigen att se vart Ditt ord för oss. Inte allenast de yttre friheterna, dessa människans dyrbara skapelser, som en lycklig historisk belägenhet här i detta distrikt låter pryda oss med, låter oss förvalta. Blodsfurstarna känner de flesta av oss igen, tyrannerna som låter kalla sig överhet, ja även de makthungriga som strävar att centralisera myndighet och kapital känner de flesta av oss igen. Ditt ord låter oss inte stanna enbart vid dessa friheter, det för oss vidare. Du vill placera friheten i människans skapande centrum, så att vårt liv, så att våra dagar och verk måtte bära frihetens p rägel och form. Och Ditt ord om frihet riktade sig inte endast till de skapande giganterna, Du riktade det till oss alla. Ty alla människobarn skapar dagar och verk, alla behöver vi frihet i vårt skapande centrum. Du trodde att vi skulle vinna frihet genom vår trohet mot vår fruktan.

Lotta Lotass visar och bevisar i sin avhandling att Dagermans meddelande om några av frihetens vägar nått fram och att det äger sådan tyngd och sådana möjligheter att samtalet fortlöpande fördjupas och förnyas och att samtalet visar på det medvetna handlandets meningsfullhet i möten mänskor emellan, möten där frihetens vägar består av försoning, förlåtelse och förtröstan.

Post scriptum
Det är ändå märkligt hur en författare som vid sin bortgång var i avsaknad av ekonomiskt kapital, fortfarande snart femtio år efter sin död, lyckades ackumulera ett så högkaratigt kulturellt kapital som förädlas och beses, diskuteras och omtolkas och sprider ljus och genererar ränta till mängder av förlagsfolk, forskare och skribenter. Jodå, Dagerman använde begreppet ”kulturellt kapital” långt innan sociologen Pierre Bourdieu börjat utforma sina teorier och verktyg (något som Philippe Bouquet uppmärksammar i den i Frankrike i fjol utkomna La dictature du chagrin, en samling av Dagermans politiska artiklar; Bouquet gav häromdagen även ut en samling av Dagermans dagsverser, Billets quotidiens). Som läsare får vi ständigt del av den avkastning Dagermans hårda arbete och investeringar på det kulturella fältet skapar!

Kanske låter det grymt, men man har ibland en känsla av att det finns något av den tvivlande borgensmannens darrning i den hand som skriver under ett uttalande, en protest eller en resolution, alltså den sorts växlar där ett antal personer med kulturellt kapital förbinder sig att vid gäldenärens sammanbrott s tälla något mer än en kvantitet bläck till hans förfogande.

Och ett av dina meddelanden som jag inte riktigt vet om det var ämnat för andra än den hårt arbetande författaren skulle få vara med i det där eventuella brevet, så här tror jag att du skrev – och där skulle jag sätta punkt.

Similar Posts:

• På första parkett
• Bränt barn brinner
• Stig Dagerman-priset till Le Clézio
• Inte riktigt inpå nu heller
• Kulturarvet på nätet

Listan:
1. Ett drömspel, August Strindberg
2. Fredmans epistlar, Carl Michael Bellman
3. Drottningens juvelsmycke, Carl Johan Love Almqvist
4. Röda rummet, August Strindberg
5. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
6. Kriser och kransar, Birger Sjöberg
7. Hans nådes tid, Eyvind Johnson
8. Hercules, Georg Stiernhielm
9. Nya dikter, Verner von Heidenstam
10. Aniara, Harry Martinson
11. Natt i marknadstältet, Lars Ahlin
12. Fröken Julie, August Strindberg
13. Hemsöborna, August Strindberg
14. Kejsarn av Portugallien, Selma Lagerlöf
15. Färjesång, Gunnar Ekelöf
16. Sagan om Fatumeh, Gunnar Ekelöf
17. Dvärgen, Pär Lagerkvist
18. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
19. Utvandrarsviten, Vilhelm Moberg
20 Jernbaneeposet, Sara Lidman

Similar Posts:

• Svenska klassiker till din dator
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Strindberg 101
• Bara dikter, men vilka dikter
• Sara Lidman död