Hem Mina hem är Fatima Klanco Al Mulkis första roman och eftersom hon själv har en bakgrund som flykting från forna Jugoslavien kan man utgå från att hon vet vad hon skriver om. ”Detta är en fiktiv roman, även om jag delar hud med Mina ibland. De flesta människor jag skriver om har sprungit ur min fantasi, men de erfarenheter jag beskriver delas av många verkliga människor.”

Det som berör mig mest är Minas historia som motvillig flykting, något som hon delar med många andra flyktingar både innan kriget i Jugoslavien och efter det. Hon har ingen önskan att lämna sitt land, sitt hem och sina föräldrar. Hon vill inte stanna vare sig i Makedonien eller senare i Sverige. Hon vill hem. Hem till Hotonj, till sitt äppelträd och familjens hus. Hon förstår att det inte går under kriget då hon dessutom får ta hela föräldraansvaret för sin syster, men inte ens när hon motvilligt lärt sig svenska och blivit förälskad, känns Katrineholm som hemma för henne. Hon kan inte kalla lägenheten som hon bor i med sin man för ”hemma”, vilket naturligtvis sårar honom.

Minas hemlängtan är det som bär romanen och att hon inte kan starta ett nytt liv innan hon har varit tillbaka och sett hur det ser ut där nu är lätt att förstå. Fatima Klanco Al Mulki låter Mina berätta i jag-form och med ett ganska enkelt språk. Hon tvekar inte att skildra hennes mörka tankar. Krig, etniska konflikter, flykt och oro för dem som blev kvar sitter djupt i Mina.

Jag kommer ingenstans hur mycket jag än kämpar, tänkte jag och suckade. Sedan skakade jag på axlarna som för att skaka av mig känslan rent fysiskt. Det fungerade faktiskt. Lite grann i alla fall.

Det enda som jag känner att jag kunde varit utan, är berättelsen om Minas yngre bror Jusuf. Det tillför inte berättelsen särskilt mycket utan stör mig faktiskt mest. Minas tankar, känslor och upplevelser håller för hela romanen!

Similar Posts:

• På flykt från Sverige och utvisningsbeslutet
• På flykt under stjärnorna
• Den politiska idiotins konsekvenser
• Negras resa
• Ett mästarprov om människor på flykt

Dubravka Ugrešić rör sig ledigt i de snåriga relationerna inom den ryska avantgardistiska gruppen Oberiu. Den anses vara den sista av alla de experimentella grupperingar som uppstod under ryska revolutionen. Lärt ledsagar hon läsaren i författaren Boris Pilnjaks öden i Japan. Genomgående finns en stark drivkraft att återupprätta litteratur som medvetet osynliggjorts av 1900-talets auktoritära regimer.

(…) mina och likasinnades litterära upptäckarmödor gick hand i hand med den rättfärdiga känslan att vilja rädda texter och deras författare ur den stalinistiska glömskans käftar.

Rättfärdigt, absolut. Och angeläget! 1930-talets stalinism upphöjde några få, men avrättade femtonhundra framstående författare. Ändå tänder essäerna inte riktigt till. Om det är för alla petigt redovisade namn och detaljer, för bristen på närvarokänsla, eller kanske för det faktum att de flesta texter saknar en riktig clou…

Det är först när berättaren får ett oväntat arv som Räven blir engagerande. Författarinnan bor sedan många år i Amsterdam, men en okänd beundrande läsare har testamenterat henne en stuga på den kroatiska landsbygden. Det visar sig emellertid, precis som i sagorna, att det lilla huset redan har en invånare. Ett oväntat möte frammanar minnen från inbördeskrigets Jugoslavien.

Men annars har berättarjaget sin hemvist bland författare och akademiker i den europeiska intellektuella miljön: litteraturfestivaler, bokmässor och universitetsseminarier. Det är en ganska ensam tillvaro. Visserligen överraskar berättaren sig själv gång på gång med en öppenhet för nya möten. Sådant bör löftet om goda berättelser. Men människorna runtomkring henne är mest ytliga, påflugna och svåra att bli av med. Besvikelser, rätt och slätt.

Den leda essäförfattaren känner drabbar även läsaren.

Dubravka Ugrešić, liksom landsmaninnan Slavenka Drakulić, gav en gång världen inträngande analyser av kriget i det forna Jugoslavien. De bjöd båda nationalismen motstånd och tvingades i exil. Kanske är det denna erfarenhet som plågar berättarjaget i Räven? Man kunde önska henne någon slags befrielse från mörkret.

Vid ytterligare ett tillfälle glimmar det till, nämligen i essän ”Little Miss Footnote” om en bibliotekarie i New York som vill förbättra sin ryska. Dorothy Leuthold erbjuder sig att skjutsa ett flyktingpar genom USA i sin nya Pontiac. Det är sommaren 1941 och det äkta paret vill gärna se landet, samt fånga fjärilar. Här handlar det om Vladimir Nabokov och hans fru Vera. Dorothy Leuthold blir indragen i den stora väv av texter som kretsar kring Nabokov.

Vi är allesammans texter, vi går omkring i världen med osynliga kopior fasthäftade vid oss, med många revideringar av oss själva, vars existens, antal och innehåll vi inte har en aning om. På huden bär vi omkring på livsberättelser om andra människor som vi inte ens vet någonting om. Vi klibbar alla fast vid varandra likt genomskinliga ark med dold text, vi växer in i varandra, hemliga hyresgäster flyttar in i oss allihop, i var och en av oss, vi flyttar allesammans in i andras hus. Nabokov tycks ha haft rätt när han sa att vi alla är små delar av en megatext, fotnoter i ett väldigt, oavslutat mästerverk.

Essän är laddad med närvaro. Dess författare har starka åsikter om Vladimir Nabokov – hon tycker inte om hans mansplaining och gubbighet. Dessutom är det ett fascinerande mysterium som blottläggs, en till synes oansenlig person råkar hamna i världslitteraturen. Så snärtigt kan en räv skriva om litteratur! Tyvärr uppväger inte essän helhetsintrycket.

Similar Posts:

• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Den smakar bittert – och ljuvt av liv
• I brotten och tystnaderna
• Mastigt, träligt, underbart
• Nu prjamo amerikanets!

I bokens första del följer vi en skolflicka. Hon ska snart fira Republikens dag i det som då var Jugoslavien i en liten by helt nära Kroatien. Allt är tryggt med en pappa som är lärare och en mamma som jobbar på posten. Men sakta börjar allt förändras. Rykten om att det är krig på andra sidan floden kommer i svang. Allt blir bara obehagligare. Föräldrarna frågar sig vilka som skulle vara deras fiender och eftersom de inget ont gjort så varför skulle de vara rädda. Men efter mycket övervägande flyr de till en släkting i Kroatien. Deras by omringas kort därefter av serber och på tv kan de se dödade och lemlästade landsmän. Efter många svårigheter bestämmer sig familjen att ta sig till Sverige. Och flickan, huvudpersonen som berättar allt, hon kan redan några ord på svenska: ”helvete, tack och hejdå”.

Del två handlar om familjens liv i Sverige. Först ser de själva allt som en parentes. De ska återvända hem. Svårigheterna för Negra är många. Hon ska lära sig svenska samtidigt som hon glömmer allt mera av sitt modersmål. Hon blir utsatt för rasism redan första dagen i skolan. Hon skäms för att föräldrarna inte får riktiga arbeten och för att de är annorlunda. Åren går och kriget fortsätter. Parentesen övergår i svenskt medborgarskap.

Författaren Sven Wollter besöker hennes skola och talar mot rasism. Han säger att invandrare är en tillgång. Negra blir förbannad och skriver en insändare där hon beskriver orättvisor hon mött, till exempel att aldrig få ett extrajobb som alla andra i hennes ålder. Hon får respons på sin insändare och det väcker hennes intresse för journalistyrket. På kuppen får hon också ett extraknäck. Trots motgångar och otillräckliga språkkunskaper kommer hon med tiden in på folkhögskola med skrivarlinje.

Sista delen handlar om den vuxna Negra. Om hennes kamp för förståelse och vad det innebär att fly sitt hemland. Familjen har återvänt många gånger till det som i dag är Bosnien. Såren efter alla hemskheter är åtminstone på ytan läkta. Idag kan de istället längta ”hem” till Sverige.

Negra har sökt upp sin gamla skola i Huskvarna och pratat med sin före detta rektor. Hon fick också veta att rektorn gjorde mycket tillsammans med polisen för att få slut på nynazisternas härjningar. Det finns andra sidor av det som hon sett från sin synvinkel. Hon har också besökt flyktingförläggningar. Bokens titel härrör från när Negra ser en pojke som just anlänt till Sverige. Han vill bara börja sitt nya liv.

Kapitlen är korta och likaså meningarna som mest består av huvudsatser. Allt skildras i ett nu i presens vilket gör att handlingen kommer nära läsaren. De första delarna mera skrivna ur ett barn och en ungdoms synvinkel – den sista delen har ett vuxet perspektiv. Det enda som jag saknar är några årtal och siffror. Man vet inte som läsare alltid när och var vissa händelser inträffar eller hur lång tid som något pågår. Krigen i före detta Jugoslavien blev faktiskt Europas största folkmord sedan andra världskriget.

Bokens budskap är viktigt: flyktingens människovärde. Den snabblästa versionen tar inte bort budskapet. De som av olika anledningar inte läser originalversioner av en bok har chansen att läsa en bok på en nivå som är överkomlig. Jag var precis som du passar särskilt åt läströtta tonåringar som vill läsa något som ”hänt på riktigt”. Jag håller helt med Vilja förlag om att läsning och lättläst ”är en fråga om demokrati”. Läs och förstå något om dagens samhälle och dina medmänniskor. Och blir du sugen på mera av Negra Efendić kan jag bara rekommendera hennes sommarprat i P1 26 juni 2017.

Similar Posts:

• Krig och flykt
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• Engagerat om Sveriges flyktingarbete 2016
• Viktigt om något av det vidrigaste
• Från halv till dubbel

Nej, men väl Saša Stanišić som under kriget i Jugoslavien flydde till Tyskland. Jag vet egentligen inte om Stanišić och Dahlström är särskilt lika i sin skrivstil, men en sak har de gemensamt: skrivar- och berättarglädjen. Varken Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! eller exempelvis Dahlströms Den galopperande svensken lider brist på det möjliga och omöjliga. Särskilt inte det sistnämnda. I båda böckerna finns ett överflöd av upptåg, utsvävningar, galenskap, annat, spektakel, skälmar, lustigkurrar, gynnare och minnesvärda karaktärer i allmänhet. Ta bara Wasa Bergman, den galopperande, som fastslår att varken politiska system, ideologier, filosofier eller religioner leder någon vart och att det inte blir någon

kärlek på vår planet förrän människan öppnar sig fullkomligt för operamusiken. Jag tar därför tillfället i akt att rekommendera världens regeringar att – om nödvändigt med våld och militär hjälp – tvinga massorna till Operan. De kommer där att erbjudas FRÄLSNING, KÄRLEK, FRIHET, BRODERSKAP, JÄMLIKHET (he-hå-ha-ha) GULD, MAKT, HÄLSA, LYCKA, PARADIS, EVIGHT LIV, GUD, SPRIT och KNULLERI, genom att lyssna på operamusik. Min operamusik! Jag rekommenderar också F.N att skänka Det Kinesiska Folket 900.000.000 resegrammofoner och fem operaskivor per medborgare innan det är för sent. Företrädesvis mina kompositioner.

Stanišić begagnar sig inte av det underskattade knepet att gå lös med versaler och överlag är tyglarna litet stramare hållna. Påhitten är emellertid inte färre om än inte lika vrickade. Jag menar, hur toppar man en skildring av hur kalkoner används som luftvärnsammunition?

Boken inleds med att en person med ett namn som skulle göra sig väl på en schweizisk backhoppare – Ferdinand Klingenreiter – skall genomföra ett trollerinummer. Backhoppare är han ingalunda vid sidan av sin hobbysysselsättning utan arbetar på ett sågverk. Ett familjedrivet sådant. Kanske slutar trolleriet lyckligt, kanske inte.

Är ni en sån filur som alltid kommer på avvägar när ni pratar? Där samtalspartnern hinner gå och brygga kaffe, bädda sängen och operera nageltrång med nageltång utan att missa något väsentligt. Ni skall förklara vägen till en vilsen bilist och slutar med att berätta om fan och hans moster.

När vi ändå är inne på Operan:

Han påminner mig om den enda operan jag sett, jag minns inte längre vilken det var, det var långt innan jag kom hit, i slutet dör någon av en skottskada, men inte på en gång, han dör länge, det är en sådan där vilja dö-död under vilken det fortfarande sjungs om livet, frukt-ans-värt och vackert. Avsked från älskarinnan, avsked från brodern, från en blomsterförsäljare, från en häst och så vidare. Och just som man börjar ignorera den döende en smula, blir varse den sena timmen och funderar på allt man måste uträtta i morgon, då kommer döden! Men inte slutet. En annan böjer sig nu ned över honom, hans mördare förmodar jag, men jag vet inte säkert, för i skottögonblicket var det ett enda stort och dessvärre också dansant huller om buller, och han skrålar ännu en aria ur sitt blodiga bröst, först därefter är det över. Trodde du ja! Den döde slår upp ögonen, antingen spelade han bara död för att kunna lyssna till sin motspelares sång i lugn och ro, eller så kastar han sig strax som en zombie mot hans hals och sliter ut adamsäpplet. Men nej. Den ännu-icke-döde sätter i gång igen, lalaaa, förlåter sin mördare, eller kanske inte, och det vore ju fint för en gångs skull, att inte förlåta. ”Skjut en gång till!” vill jag ropa till den andre, men jag är där i sällskap av en dam som älskar opera, fast hon säkert inte är äldre än fyrtio. Så jag är tyst, och den blivande mördaren erbjuder den odöde en ångerfull kram, och sedan sjunger de, herregud min skapare, en duett, en lovsång till deras en gång så stora vänskap, och när det hela är över faller ridån och alla applåderar hänfört, jag med, och sedan säger mitt sällskap, wow, det där var intensivt, hur kan de toppa det efter pausen?

Jag ber om ursäkt för det långa utdraget som antagligen också bryter mot någon sådan däringa copyright.

Jag gillar när det svävar ut och utsvävningar i allmänhet. Jag är svag för det här. Hade jag skrivit en roman skulle jag skriva såhär. Alltså försöka skriva så. Det där med att skriva romaner verkar tekniskt och svårt och gör antagligen bara ont när man försöker och efteråt är det bara gråt och tandagnisslan över de orättvisa recensionerna.

Boken består i olika berättelser, men Mo och berättarrösten dyker upp flera gånger. De vadar exempelvis ut till en flotte där någon sorts välgörenhetstillställning går av stapeln. Allt för att Mo skall komma i samtal med en kvinna han fattat tycke för. Själva vistelsen ute på flotten får mig att skratta. En styrka hos Stanišić är hans förmåga att skildra sociala situationer på ett smart och samtidigt träffande vis. Det är vänligt, gladlynt och empatiskt. Hjärtat har han på rätt plats.

Samma Mo och berättarröst hamnar sedermera i Stockholm och närmare bestämt Södermalm. De bevistar en vernissage, planerar en stöld av det surrealistiska huvudverket och lyckas under spektakulära former och i bara farten knycker de en machete från ett pizzahak. Lösensumma utkrävs men det hela slutar inte riktigt som det var tänkt.

Jag vill verkligen gilla boken eftersom … ja, jag gillar tillvaron när den inte är så stringent eller ens rimlig. Hur tråkigt vore inte det? Är inte det rimligt så säg! Och nog gillar jag den men jag måste jag erkänna att den ibland blir snudd på tradig. Inte ofta, nej, men någon gång. Jag kan inte förklara varför så jag avstår företaget. Det är som det är med det, men läs för Guds skull, det är underhållande och samtidigt oväntat klarsynt!

Similar Posts:

• Ol’ man river
• Från skrattspegel till LSD-tripp
• Medel till litteraturikon
• Kom igen, det svänger ju!
• En dåligt förvaltad idé

Snart är giftermålet arrangerat. Alla är nöjda. Bajram är snygg och självsäker. Hans familj är rik. Redan på vägen till bröllopsfesten lappar han till henne för första gången.

Egentligen är det här Min katt Jugoslavien har sin startpunkt. På boksidorna börjar den någon helt annanstans, i Helsingfors, med ett tillfälligt sexuellt möte, arrangerat på ett nätforum. Killen som dyker upp är förvånansvärt snygg och trevlig, men Bekim är snabb att slänga ut honom efter förrättat värv. Istället faller han pladask för en talande, manipulativ katt som han träffat på en bar, och tar tåligt emot den ena rasistiska gliringen efter den andra, samtidigt som han ständigt servar med städning och mat.

De båda generationernas destruktiva kärleksrelationer berättas parallellt, Bekims och hans föräldrars, Emine och Bajram. Det moderna Helsingfors och det tidiga 1980-talets Kosovo i Jugoslavien, ett land som snart ska bryta samman i krig och tvinga den unga familjen att lämna allt välbekant bakom sig.

Det är så Pajtim Statovcis hyllade debutroman beskrivs i recensioner jag har läst, som en familjs sönderfall i skuggan av ett lands. Visst är flytten till Finland en påfrestning, inte minst för mannen som är van att vara familjens självklara överhuvud, en man med pengar, utbildning och jobb, som plötsligt helt saknar sammanhang och makt i det nya landet. Men det är ingen bra familj från början, och jag ser snarare just hur mycket Bekim upprepar sin mors roll. Hur ska man egentligen känna igen kärlek om den saknats omkring en som barn?

Nu har jag skrivit nästan bara om den naturalistiska sidan av romanen, och så långt är det en stark berättelse, men så finns ju det här andra också. Katten, som väl är en litterär blinkning till Bulgakov, men varför? Jag har inget bra svar på det. Den är inte det enda djuret av betydelse i romanen, inte ens den enda katten, men det är det enda antropomorfa djuret, det enda som talar.

Bitvis fascinerar inte minst Bekims komplicerade förhållande till ormar – varför han väljer att släppa in inte bara den avskyvärda katten utan också en enorm boaorm i sitt hem – men särskilt alla katterna blir uppriktigt sagt mest ett hinder för min läsning. Jag förstår inte vad de ska betyda, vad han vill med dem. Om de bara är ett sätt av vara cool och svår och höglitterär?

Från början berättas också Bekims historia i jag-form och Emines i tredje person, men när Emines plötsligt växlar till jag-form också blir det lite snurrigt. Det tar ett par avsnitt innan jag är säkert på vem det är som berättar. Det förstår jag heller inte, och det är väl en fin gräns det där – man vill gärna ha böcker som utmanar en, men man gillar sällan att känna sig dum.

Min katt Jugoslavien är intressant, den biter sig fast i mitt huvud, men den lyckas inte med den där balansen och därför tycker jag inte riktigt om den ändå. Huruvida det helt enkelt beror på att jag är dum får nog du som läser det här avgöra.

Similar Posts:

• Krig och flykt
• Modet att dra eller modet att stanna?
• Att älska någon som har ett förflutet
• Kärleken, friheten och priset
• Min far var en lögnare, som alla historieberättare

Den lilla flickan, det var jag. För att jag inte skulle vara ute och ränna även på nätterna krossade mina föräldrar och morföräldrar bilden av lantidyllen med berättelser om den hemska Baba Roga, eller Baba Jaga. En ful, gammal trollpacka med håriga vårtor, hängiga bröst och en omättlig aptit för småbarn. Gissa vem som stannade inomhus på kvällarna efter det?

Så det är med skräckblandad förtjusning som jag plockar upp Dubravka Ugresics senaste roman Baba Jaga la ett ägg. Men istället för att spä på myten om den fasansfulla trollpackan tacklar Ugresic fenomenet Baba Jaga utifrån en annorlunda infallsvinkel. Boken är uppbyggd kring tre delar. Den inledande har en realistisk och självbiografisk ton och handlar om en kvinna och hennes pedantiska mamma i Zagreb. Den andra delen är betydligt mer flippad och följer de tre skruvade pantertanterna Kukla, Pupa och Beba på deras äventyr på ett tjeckiskt lyxspa. Boken avslutas med en akademisk genomgång av ”babajagalogin”, skriven av en av romanens karaktärer.

De tre olika delarna kan till en början verka vara oberoende av varandra, men efter att ha läst några sidor av ”babajagalogin” upptäcker man hur skickligt Ugresic har sammanfogat delarna till en helhet. Detaljer som i de första två delarna verkade obetydliga visar sig ha en stor betydelse från ”babajagalogisk” synvinkel.

Få saker anses vara så fula som det kvinnliga åldrandet. Vare sig det handlar om en gammal tant i Zagreb som håller på att tappa tänderna eller hennes dotter som lämnar ungdomens glansdagar bakom sig och passerar medelåldern. Varför skulle man annars i Bosnien, Kroatien, Serbien, Ryssland, Polen, Tjeckien och i många, många andra länder ha en Baba Jaga att skrämma upp barn (och vuxna!) med?

Ugresic försöker i sin bok att ge fulkärringen upprättelse, att se bakom den tvinande fasaden och istället se styrkan i Baga Jaga, se visdomen som (förhoppningsvis) kommer med åldern. Baba Jaga la ett ägg är en hyllning till den genuina kvinnan. Hon som vågar vara sig själv, även om det innebär att vara en ful, lite småelak gammal tant med luden överläpp och lösa tänder. För det är bara att inse – det är en slutdestination som väntar oss alla, så det kanske är lika bra att acceptera, och bejaka, den så fort som möjligt.

Similar Posts:

• Balkan blues
• Lärt och ledigt – men till leda
• Tristessens tonåriga gudinnor
• Negras resa
• Näckens nya kläder

Både den etnicitetsproblemfria kommunistiska tiden under Tito och den kaotiska perioden innan krigsutbrottet får under bokens femtio kapitel sitt utrymme, men i huvudsak är det under kriget som vi får följa huvudpersonen Fausta. Hon skickar tidigt iväg sina söner till en tryggare tillvaro i Kroatien medan hon själv blir kvar i ett krigshärjat Bosnien. Där överlever hon granatbeskjutning efter granatbeskjutning och plockar på något sätt ihop spillrorna av sig själv efter att ha varit vittne till avrättningar, flyktingfördrivning, plundring och svek från de människor som stått henne närmast, innan hon slutligen beger sig till fronten i Paulovo för att hämta sin äldste son som blivit inkallad och får se kriget från första parkett. Fausta ställer sig länge skeptisk till tanken på att det överhuvudtaget skulle utbryta ett krig, och när det väl gör det förstår hon inte varför. Varför vill människor dela upp sig i kategorier som muslimer, kroater och serber? Kan det inte vara som förr, då alla var jugoslaver? Men i takt med att kriget eskalerar klarnar och problematiseras också Faustas bild av det förflutna – var det verkligen någonsin så enkelt som att alla var jugoslaver?

Marianovics prosa är fyllig och ibland nästan överdrivet svulstig – det är stundtals väldigt tätt mellan de målande metaforerna. Detta är dock ett smärre problem i ljuset av bokens egentliga fokus – dess innehåll. Det stora problemet ligger i tecknandet av karaktären Fausta. Marianovics språk må vara något pråligt, men hennes penna är trots allt väldigt vass – hon är inte sen med att kritisera omgivningen, historieskrivningen, poltikerna, sin man och alla andra som hon anser ha handlat felaktigt. Vilket är alla utom just Fausta. Huvudkaraktären beskrivs som en politisk idiot. En person som varken kan eller vill ansluta sig till den rådande etnicitetsfokuserade politiken och som istället väljer att se alla människor som likar. Om alla bara hade varit som hon hade det kanske inte blivit något krig! Nu var, tyvärr, uppenbarligen ingen som Fausta. För i Sista kulan sparar jag åt grannen är i princip alla karaktärer höga på nationalism och Fausta får stå som ensamt ideal för hur människorna kunde, och borde, ha varit. Boken är förvisso en roman och i en roman får författaren ta sig vilka friheter han eller hon helst vill, men när en skildring som Marianovics är så nära den smutsiga sanningen blir idealiserandet av huvudkaraktären, och i förlängningen författaren själv, ett brott med troväridgheten. För bland alla blådårar som inte hade någonting emot att diskriminera, tvångsförflytta och avrätta sina grannar i nationalismens namn fanns det trots allt en hel del människor som trodde på livet i ett blandat samhälle, fler politiska idioter, än bara Fausta.

Förhållandet till det förflutna är av särskilt stor betydelse i Marianovics debutroman. Hon beskriver det som någonting typiskt för länderna som tidigare utgjorde Jugoslavien att inte problematisera sitt förhållande till det förflutna, att vara tyst och skydda den nya generationen från historiens obehagliga sanningar. Istället för att öppet diskutera och hantera de oförrätter som människorna har begått mot varandra tidigare, väljer man att ständigt att stryka ett streck över det gamla och hastigt föra in det nya. Nazismens brott sopades under mattan med intågandet av kommunismen, som i sin tur förträngdes med hjälp av nationalismen. Man tog inte itu med de problem som hängde över Balkanhalvön som ett ilsket åskmoln, ett åskmoln som med åren växte sig allt större för att slutligen dundra loss i ett krig som utmynnade i en katastrof. Marianovic utför, i och med att skriva den här boken, en stor gärning då hon bryter den tystnad som skapade förutsättningarna för kollapsen i det forna Jugoslavien och bjuder upp till en öppen diskussion om det förflutna. Sista kulan sparar jag åt grannen blir därmed, för att använda ett urvattnat uttryck, en väldigt viktig bok.

Similar Posts:

• Krig och flykt
• Balkan blues
• Tänkvärt om rättvisa
• Katten. Landet. Kärleken
• När kriget är över varas såren

I enlighet med kommunistpartiet är emellertid snart ingenting mer. Jugoslavien faller samman och Aleksandar behöver sin förmåga att besvärja verkligheten med farfarinspirerade skrönor mer än någonsin. Det är släktfester och högtidliga vattenklosettinvigningar, fiskafänge och bussäventyr, krigets fasor som tränger sig på och den vuxne Aleksandar som tio år efter flykten från inbördeskriget återvänder från Tyskland för att leta efter flickan med det vackra håret och fel namn.

Sasa Stanisics roman är splittrad som upplevelsen av ett självklart barndomsland och återvändandet till det som inte längre finns. Kronologin är uppbruten; trådar lämnas och plockas upp igen; läsaren möter karaktärer och deras berättelser, eller berättelserna först och sedan sammanhangen de snappats upp i. Liksom farfar samlar Aleksandar historier.

De drastiska skrönorna trängs under plottersvulstiga rubriker som ”Hur soldaten lagar grammofonen, vad livsnjutare dricker, hur vi ligger till skriftligt i ryska, varför färnor äter spott och hur det kan komma sig att en stad splittras”. Stanisics språk är fullt av respektlöst finurliga formuleringar. Som hos den som lärt sig ett språk bara för att få höra att det språket inte längre finns och ändå beredvilligt anammar nya; som hos den som kämpar för att hitta formuleringar så exakta att det inte blir utrymme över för formell korrekthet. Så målar Aleksandar sin italienske vän ”ofarvälad”. Själv är han, under visst inflytande av farfars vänsterretorik, ”Ofärdigandets förstekamrat” och politiska diskussioner mellan pappan och farbrodern ”har flera gånger redan lett till skickauppmigpåmittrum och till intetalamedvarandrapåfleradagar bröderna emellan”.

Aleksandars berättelser blandar det mustigt komiska med svärta i varierande mängd. Genom växlingarna mellan å ena sidan svårbegripliga politiska händelser och å den andra vardagsäventyr och lekar, mellan brutal verklighet och färgglad fantasi, lyckas Stanisic förmedla barnets intryck och begränsade grepp om det osannolika, ofattbara våldet forna grannar och vänner emellan.

Similar Posts:

• Gladlynt och empatiskt
• Den politiska idiotins konsekvenser
• Bildpoesi från ett krigshärjat land
• Själar som i röd copihue på uppriven mark
• Krig och flykt

Jag var jugoslav fram till att jag var tolv ungefär, sedan byttes mitt pass ut av mina föräldrar, de förklarade att de inte ville att jag skulle göra militärtjänsten därnere, för den var hårdare än uppe i norden. Männen från Balkan kallar lumpen här för en barnlek. Mina föräldrar kunde aldrig föreställa sig hur rätt de hade, för jag skulle ha behövt rycka in mitt under brinnande inbördeskrig.

Inte en fluga förnär handlar om efterspelet i Haag, domstolens teater speglas personligt på en vardagsprosa med ett fåtal metaforer. Drakulic tillåter sig psykologisera och utifrån detta fabulera sina berättelser, men inom ramen för en faktaframställning i något slags berättande essäformat. Krigsförbrytare framför skranket avhandlas genom att föra tillbaka dem till sin vanliga miljö, som pappor eller yrkesverksamma män (en kvinna också). Drakulic lägger ned energi på att skildra dem som vanliga människor, du eller jag istället för att som tabloidpressen utmåla dem som bestialiska monster, trots att dessa män systematiskt våldtagit muslimska kvinnor och med pistolen mot tinningen dödat deras män.

Drakulic liknar de anklagade vid folk hon kände innan kriget, en av krigsförbrytarna liknar hennes far som dog innan kriget. Hon skildrar sedan i samma andetag dottern som tar livet av sig för hennes far var generalen som i pressen kallade ”Bosniens slaktare”. På detta sätt kommer boken nära, en av de anklagade kunde likaväl varit författarens far och dottern som begår självmord kunde ha varit hon. Sådana här saker sägs naturligtvis inte, men framställningen får en att dra slutsatser.

Boken är perfekt om man vill ha en enklare beskrivning av mekanismer som utlöses i människan under krig eller andra extraordinära situationer. Drakulic tes är att det är dessa situationer som förvandlar människor till att utföra saker man inte kunde föreställa sig. Hennes framställning är inte djuplodande eller faktamässigt späckad, men de personliga greppen faller jag för, hon får krigsförbrytarna att framstå som människor, men detta sker inte alltför långt från tabloidpressens grepp att få förbrytare att framstå som monster (det är ungefär likvärdiga grepp men detta är mycket mera sympatiskt).

Jag dras med i balkannostalgi när hon rabblar maträtter och så förstår jag det hon referera till direkt, men hon förklara allt väl, så varje läsare ges en chans att följa hennes tankegångar. Hennes tes får mig att inse att jag kunde ha varit en massmördare idag, om inte mor och far bytte ut mitt jugoslaviska pass. Men jag kan inte köpa hennes tes med hull och hår. Det finns alltid motståndskrafter, alla människor manipuleras inte av situationen.

Similar Posts:

• Tänkvärt om rättvisa
• Lärt och ledigt – men till leda
• Krig och flykt
• När kriget är över varas såren
• Bombkrig och rättsskipning

Bara det faktum att Seierstad faktiskt inte bara låter sig lockas av kriget, så som många andra journalister, utan följer upp vad som händer i Balkan efter att kriget har avslutats (åtminstone för den här gången) är värt en stor eloge.

Seierstads mål är att låta tretton utvalda individer och en familj, alla från Serbien, själva komma till tals om hur de ser på det som varit. Inte moralisera, inte fördöma – utan intervjua och låta dem skildra sin syn på konflikten. Här finns intervjuer med toppolitiker från Milosevic’s socialistparti, med svartabörsväxlare och med en ultranationalistisk gammal bonde. Här finns den kämpande journalisten, kosovoserben i landsflykt och den upproriska studenten från Otpor. Familjen och individerna är valda för att ge ett spektrum av åsikter från Serbien.

Boken utkom för första gången på norska 2000. Det här är den tredje versionen av samma bok, där Seierstad har följt upp sina intervjuer år för år. Det ger tyvärr ett något förvirrande intryck när man i varje kapitel tvingas hoppa tillbaka i historien, utan några klarare avgränsningar av när intervjuer från ett år slutar och nästa tar vid.

Men även om ambitionen är att låta de intervjuade själva komma till tals, så finns det olika sätt att skildra de intervjuade på. Mellansnacket skiljer sig åt. Personskildringarna likaväl som vad som betraktas som bakgrundsfakta. Liksom kapitelrubrikerna – genom exempelvis en rubrik som "krigsförbrytarens hustru" har Seierstad redan från start stämplat kvinnan som där intervjuas, så vad den intervjuade sedan säger om mannens oskuld faller platt till marken.

Trots det har boken ett viktigt värde i det att den visar på de stora åsiktsskillnader som finns mellan människor. Att det inte är, eller åtminstone inte borde vara, någon överraskning gör dock att boken aldrig känns så särdeles överraskande. Den ger dock ett gott prov på att man inte kan dra alla serber över en kam, och att serber – precis som andra – uppvisar stora åsiktsskillnader. Och därför också att kollektiva bestraffningar av hela folk blir så problematiska.

Men just det här perspektivet gör också att bokens titel – Med ryggen mot världen – förvånar mig en aning. För flera av bokens porträtt ger inte alls intryck av att de intervjuade vänt, eller vill vända, ryggen mot världen – tvärtom. Så frågan om varför om just den titeln valts blir hängande i luften när jag stänger boken.

Similar Posts:

• Att beskriva det obeskrivliga
• Modigt sökande efter ofredens rötter
• En problematisk bokhandlare
• Berättelsen om en komplicerad tragedi
• Årets vidrigaste och mest angelägna bok!