I det stora hela är det tjejer som väljer killar och inte tvärtom. Tanken att Jean-Claude någonsin skulle ha gjort Åsa närmanden är direkt komisk.

Röststarka personer som kväljer dom med plattityder. Det är osnyggt. I synnerhet i dessa tider av oförblommerad fascism.
Därpå följer en ytlig och ointressant betraktelse av den svenska deckarexplosionen, eller vad man ska kalla det. Jan Guillou nämns. Visserligen skriver han inte deckare utan agentromaner och historiska romaner, påpekar Stig Larsson helt korrekt, men ändå är Jan Guillou en betydande utvikning i texten om deckare.

Stig Larsson anser att divergenser från ämnet, ofta av mer bisarrt slag, fungerar som en krydda. Jag är beredd att hålla med honom, så kan det absolut vara. Ibland. Men bara om författaren lyckas ta sig tillbaka till det egentliga ärendet igen. Det lyckas inte Stig Larsson göra. Så den här recensionen, som ska utmynna i ett betyg mellan ett och tio; så ser reglerna ut, börjar luta mot rekordlågt. Det är ett planlöst mumlande.

Men så kommer jag till sista avsnittet i Högt och lågt. Det bär titeln ”Att göra sig ett namn”. Stig Larsson rannsakar sin skrivkramp och sina vedermödor med berömmelse och (eventuellt) alkoholmissbruk samt den där relationen som kraschade. Här berör han mig. Förstå mig rätt: jag är fullständigt okunnig i ämnet Stig Larssons privatliv. Jag bryr mig näst intill inte alls om kända människors tillvaro utanför offentligheten. Det är snudd på analfabetism från min sida, men det är vad det är.

En gång fanns det för mig en lätthet när jag skrev. Fram till diktsamlingen Uttal 1992. Eller kanske Natta de mina 1997. Det kom bara. Jag plockade ner det som dammkorn i luften.

Ett sådant eteriskt förhållande till skrivande har jag aldrig upplevt. Så avundsvärt! Och tänk att sedan förlora den förmågan och behöva leva vidare.

Stig Larsson funderar kring vilka slags höga krav inför evigheten som författare kan tänkas bygga upp. Han grunnar över mättnad på bekräftelse. Till slut vänder och vrider han på fenomenet att vi människor ljuger för oss själva. Hur som helst, detta till sist förhållandevis målinriktade mumlande leder fram till konklusionen att högmodet bar med sig Stig Larssons fall. Det kan låta högtravande, men det är så jag läser det.

Mellanböcker, jag är svag för dem. Nyligen recenserade jag en av Lina Wolff och en av Sven Delblanc. Stig Larssons Högt och lågt är en utpräglad mellanbok. Frågan är bara mellan vad och vad den befinner sig?

Similar Posts:

• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Slavisk i sin uppriktighet
• Första numret av 10-tal
• Blek läsdramatik
• Ett genis dagbok

Som vanligt är mässprogrammet fullpackat med programpunkter, om allt ifrån döden till översättning till hur du äter rätt. Montrarna svämmar över av boktravar, godis i skålar och bokmärken. Och bokintresset ligger som en dimma över det hela.

Tidigare har denna kombination gjort åtminstone mig exalterad. Att få gå på mässa med mängder av likasinnade, att få lyssna på samtal om det som intresserar en och bläddra i så många böcker man orkar. Och gratis godis, såklart. Finns det något bättre?

I år är det annorlunda.

2018 är Bokmässans 34:e år. För mig är det kanske 5:e året. Minst. Och redan från första stund, när ljudet slår emot mig som en tidvattenvåg, känner jag mig överväldigad.

En känsla av att jag redan sett allting blir också den genomgående upplevelsen under de två dagar jag besöker mässan. Där sitter Jan Guillou i ett bås, där sitter uttråkade människor i en annan monter, obesökta, där berättar andra författare om sina böcker, böcker jag redan läst.

Den uppenbara skillnaden den här gången är att jag numera sett fler sidor av branschen. Jag recenserar deras böcker, har jobbat för vissa, är här med ett presspass om halsen. Det jag trodde skulle fördjupa upplevelsen spräcker i stället hål på den. Magin är borta.

Får man tröttna på Bokmässan? Får man uppleva den som mer av ett pr-jippo än en hyllning till litteraturen? Betyder detta att jag har ett sviktande intresse för litteratur, eller har tröttheten efter valet förvandlat mig till cyniker?

Det känns som ett svek, mot mig själv, mot litteraturen och mot alla som sliter med mässan, att inte uppskatta detta kraftverk som Bokmässan faktiskt är. För visst är det fantastiskt med alla dessa människor som samlas kring detta enda, detta som driver mig i det mesta jag gör. Ändå förmår jag det inte.

Endast undantagsvis hittar jag tillbaka till magin; när Jacqueline Woodson pratar om hur mammans oro för hennes framtid gav henne foder till skrivandet, när hon läser högt ur Brown Girl Dreaming och publiken liksom svävar upp mot taket i takt med hennes ord, när jag ser leende människor lyfta okända böcker i montrar, när jag hör uppmuntrande ord på Skriva-tidningens scen.

Men kanske kan man gå på Bokmässan en gång för mycket. Kanske bör man ta det med en nypa salt. Eller så får man acceptera att mässan är ett oerhört extrovert evenemang för en väldigt introvert aktivitet. Då är det möjligen inte så konstigt att man blir överväldigad. Verkliga människor är trots allt betydligt mer krävande än fiktiva.

Similar Posts:

• Jag bojkottar inte bokmässan. Jag åker inte på bokmässan.
• Nedräkning inför Bokmässan i Örebro
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Vecka 42 på dagensbok.com

Berättarjaget heter Carina och är författare. Hon har många (alla?) likheter med Carina Rydberg själv.

När Den högsta kasten inleds har Carina fått tre romaner utgivna och är därmed författare på riktigt. Hon har dessutom skrivit ett filmmanus som rönt uppmärksamhet. Filmen Svart Lucia börjar få spridning internationellt.

Med förskottspengar från förlaget och en introduktion från regissören Daniel Bergman reser Carina till Indien för att träffa den uppburne regissören Shekhar Kapur. Hon hänger en tid ihop med en man som utsätter henne för sexuella övergrepp.

Det hinduiska Indien med alla sina gåtor och motsägelser utövar stark lockelse på Carina. Även kastsystemets outtalade regelverk fängslar henne. Som för så många västerlänningar på resa i Indien väcks hos Carina tankar om hierarkier och makt. Hur förhåller man sig till tiggare? Hur ser de högst rankade indiska männen på västerländska kvinnor? Kanske är det de vita som är den högsta kasten? En berusad engelsk turist påstår i alla fall det.

Tillbaka i Stockholm kämpar Carina för att uppnå status som stamgäst på krogen PA&Co. Det är en skenbart anspråkslös inrättning. Lokalen är liten, enkel och placerad på en bakgata. Men där råder ett obevekligt kastsystem. Vem som helst får inte boka bord. Alla hälsas inte hjärtligt välkomna. Och ska man ha PA&Co som vardagsrum krävs en välfylld plånbok. Här trängs kulturpersonligheter, karriärister och rika vid bardisken.

Författare är en kast för sig. Är de rent av den högsta kasten? Carina återkommer till den frågan. Den sårade författaren bär ett fruktansvärt vapen, sitt skrivande. Den upptäckten gjorde Carina redan som barn, på en resa med tunnelbanan då hon råkade ut för en kvinna hon instinktivt ogillade.

Jag vet inte varför, men jag hatar denna kvinna redan vid första anblicken och jag vill att hon ska sitta någon annanstans. Hon blänger surt på mig. Jag plockar fram dagboken. Det är en föraning; ett slags experiment. Jag slår upp boken och börjar skriva. Efter varje mening, tittar jag upp på kvinnan, ser henne i ögonen. (…) Efter ett par stationer reser hon sig upp och byter plats.

Carina blir kär i advokaten Rolf som är stammis på PA&Co. En period följer då han vagt besvarar hennes subtila signaler. Men när han slutar med det är det dags för hämnd.

De vet det nu; allesammans vet de om det, dådet jag planerar. Inte sällan kommer man fram till mig och vill prata om det: Jag har hört det, Carina, jag har hört ryktesvägen att du skriver en bok om oss, om det som händer här. Det ryktet är säkert sant, svarar jag. Det är nämligen jag själv som sprider det. Och jag vet att alla är rädda för mig, till och med mina kolleger, till och med de som kan ge igen.

Den högsta kasten förtjänar att inte falla i glömska. Dess teman – kvinnors kamp, kärlek, makt och hämnd – är tidlösa. Carina Rydberg har en fantastisk känsla för detaljerna i en händelsekedja, de små sakerna som bygger upp ett till synes omedvetet beslut hos en människa att agera. Hennes språk är avklarnat, här finns inget dödkött. Dialogerna är synnerligen realistiska, som om de faktiskt ägt rum, vilket de kanske har, åtminstone en del av dem. Den högsta kasten är en osedvanligt raffinerad metatext, en roman om en roman. Är det berättarjaget som utkräver hämnd, eller är det Carina Rydberg? Till och med berättelsen om hur bokens omslag kommer till finns med. Fotografiet är taget vid bardisken inne på PA&Co och föreställer Carina Rydberg.

Romanen utlöste en kulturdebatt för 21 år sedan. Det ansågs grymt av författaren att hänga ut Rolf och flera andra. Men i debattens andra våg försvarades Carina Rydberg. Gick man möjligen hårdare åt just henne för att hon är kvinna?

Genom åren har ju uthängningar förekommit i många svenska romaner. Så kallade nyckelromaner som August Strindbergs Svarta fanor, Leif GW Perssons Grisfesten och Cecilia Gyllenhammars En spricka i kristallen har fått mycket uppmärksamhet.

Verk med det särskilda ärendet att hämnas har också publicerats. På rak arm kommer jag på Jan Guillous Ondskan och Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

Jag lämnar därhän huruvida Carina har rättmätiga skäl att hämnas och om hämnden tjänar sitt syfte. Var och en får döma själv.

Similar Posts:

• Meningen med det onda
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Fallet som förför
• I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution

Jag kommer inte att åka till bokmässan i år. Det är skillnad.

Jag har gått på bokmässan i många år, det kändes som något man måste göra som bokfanatiker, men de senaste 7-8 åren har jag åkt dit i jobbet. När jag nu har nytt jobb och inte är tvungen att medverka känns det extra tydligt att jag är, och alltid har varit, fri att själv bestämma om det är värt att gå till bokmässan eller inte. Och plötsligt känns bokmässan, speciellt då det som den i år valt att bli, bara inte värt det.

Jag har full respekt för dem som väljer att gå dit och faktiskt ta striden, till skillnad från att vara där och låtsas som ingenting för att sälja fler böcker. Fore jag till bokmässan skulle jag stödja dem som aktivt vill utgöra en motvikt till den ökande normaliseringen av rasism och fascism.

Jag har full respekt för dem som vägrar gå dit med motiveringen att detta inte är en strid vi ska behöva ta 2017, eller att det helt enkelt inte är säkert att vistas bland anhängare till dem som bokmässan sträckt ut en hand till. De som å andra sidan likt Lena Andersson vill vara ”nyfikna” på vad deras motståndare står för kan upplysas om att världen tog debatten med fascismen mellan 1933 och 1945, och det avsnittet av SVT Opinion slutade med tiotals miljoner döda och hängningar i Nürnberg. Inga nya rön har tillkommit sedan dess som bör få oss att omvärdera åsikten att människor är människor.

Det är busenkelt att inte gå på bokmässan. Jag föddes inte på bokmässan. Mitt naturliga läge är att inte vara på bokmässan. Bokmässan har ingen självklar rätt till mina pengar och min tid. Jag bojkottar den inte; jag väljer bara inte till den. Det må låta som hårklyverier, men jag tycker det är en viktig skillnad:

Bokmässan har, när de envisas med att bjuda in medverkande som sprider hat, förnekar förintelsen och uppmanar till våld mot oliktänkande, när de blidkar mörkerkrafter som ger fullkomligt fan i det bokmässan borde handla om annat än som en möjlighet att flytta fram sina positioner i Debatten™, och när de försvarar detta med att gömma sig bakom åsiktsfriheten, ogiltigförklarat sig själv som något annat än en glorifierad firmafest med bokbord. Åsiktsfrihet är viktigt eftersom idéer kan försätta berg, men det är just därför det är viktigt att vi klarar av att se vad olika åsikter faktiskt står för och vilket samhälle de förordar. Om alla åsikter ska behandlas exakt lika, om åsikten att förintelsen inte ägde rum ska ges samma vikt som åsikten att det är värt att köa för Jan Guillous autograf, har åsiktsfriheten urholkats till meningslöshetens gräns.

En bokmässa som kapitulerar på en så grundläggande punkt är inget som ska bekämpas. Den är bara meningslös. Meningslösa saker väljer man inte bort, man låter dem bara samla damm i ett hörn tills de antingen visar sig vara värda något igen, eller glöms bort helt.

Similar Posts:

• Därför åker jag inte till bokmässan i år
• De goda litteraturälskarnas tystnad
• Till de barnsliga värderingarnas försvar
• Vecka 42 på dagensbok.com
• Får man tröttna på Bokmässan?

Den centrala tesen i Per Svenssons Vasakärven och järnröret är just detta: att när Sverigedemokraterna säger sig stå upp för svenska traditioner är det just detta de gör – specifikt då de traditioner som växte fram ur nationalistiska strömningar runt första världskriget och kulminerade i vår egen lilla naziströrelse under 30-talet, och som precis som Åkesson och kompani hade sin bas i Lund.

Det är inte ett parti som skapats som en reaktion mot de senaste decenniernas migration. Det är ett parti som förvaltar ett mer än sekelgammalt arv av misstro mot den allt förändrande modernitet som i dag kommer till uttryck i globaliseringen, och som i går manifesterade sig genom urbaniseringen. Det är ett parti sprunget ur samma fantasier och samma fruktan som gav näring åt det tidiga 1900-talets radikalkonservativa, fascistiska och nazistiska rörelser.

Och för den som eventuellt tror att han nöjer sig med att bara ropa ”De är precis som Hitler!” så nej, han underbygger sitt argument också. Han spårar personliga band från då till nu; likheter i den grundläggande bilden av ett idealiserat, homogent, harmoniskt Sverige som nu är under akut hot från både inre och yttre krafter som vill riva ner allt vi håller kärt; liknande argument nu som då, samma självpåtagna roll som ”vanligt folks” röst, samma förakt mot de ”radikalas” teorier och diskussioner i stället för handling och förändring, samma salongsfähiga, kultiverade Vänner Av Ordning… Ja, se textutdraget nedan.

Till stora delar blir det ändå en historielektion, en historia som (ett tag än) ligger inom levande minne men som är lite obekväm att komma ihåg (se bara de senaste dagarnas Guilllou-diskussion). Svensson går igenom de nazistiska och pronazistiska rörelserna under 30- och 40-talet, debattklimatet, idéerna och personerna, för att sedan följa vart dessa tog vägen fram till 90-talet då Sverigedemokraterna klev fram ur BSS och Nordiska Rikspartiet och så småningom fick en partiledare som minsann bara gick med på grund av sin EU-skepticism, sådetså. Till exempel lägger han ett långt stycke av boken på att behandla debatten i Lund våren 1939, där frågan om huruvida tio (10) judiska tyska läkare skulle få uppehållstillstånd i Sverige besvarades med högljudda diskussioner och studentprotester (jo, det var förstås de lärda studenterna som låg bakom protesterna). Det hette att ”judeimporten” skulle vara skadlig både för svensk arbetsmarknad (”De kommer hit och tar våra jobb!”) och för den svenska kulturen som inte kunde hantera sådana ”orientaliska” inslag – inte så att de var antisemiter, gubevars, men om vi började släppa in sådana där främmande kulturer skulle folk säkert bli det, för det vet man ju hur såna där är. För att bevara det öppna, toleranta svenska samhället måste vi alltså hålla de andra ute. Eller som det heter 2014:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

…så låt oss då vara dem som splittrar det där konsensus. Etc. Det finns fler exempel, men syftet här är inte att lista allesammans (boken är bara 140 sidor, du blåser igenom den över en långfika). Men fungerar boken då? Mja. Jag tycker ju Svensson har bra poänger, och att han lyfter fram paralleller som är värda att hålla i minnet både nästa helg och under de kommande åren. Men samtidigt… det känns som en bok som hade behövt antingen vara mer översiktlig, eller längre och mer ingående. Han bygger väldigt stora slutsatser på ganska specifika fall, och någonstans känns det som om steget från A till B inte är helt självklart. Det finns en större fråga än det han berör här, att det finns andra strömningar än bara 30-talets nazister till 80-talets skinnskallar till 10-talets slipsprydda ”Sverigevänner”, och lite ironiskt känns det som om han är något för upptagen med att se likheter för att se skillnader. Som han påpekar fick varken nazisterna på 30-talet eller maoisterna på 60/70-talet någonsin ihop mer än några enstaka procent (där hade vi det vanliga folket) i något val, men kom ändå att prägla debatten tack vare att de var representerade i kultur- och akademikerkretsar. Så vari består steget till ~10% för Sverigedemokraterna, som ju knappast är överrepresenterade där, enstaka debattörers envisa försök att göra plats för dem till trots? Hur gick det till, vad är det SD säger som SNF missade, och vad innebär det i praktiken? Svensson ger exempel och lyfter t ex fram kulturpolitiken som en viktig del av en nationalistisk politik – det är ju trots allt den svenska kulturen som SD säger sig vilja försvara – så varför inget om den kulturpolitik som bedrivits i länder som Ungern, som SD beundrar så, för att ta bara ett exempel? På gott och ont skriver han som en journalist, i korta essäer på ett gemensamt tema snarare än en enda lång text, och varje text är i sig väldigt läsvärd. Men han vill också övertyga. Politik handlar ju om att omsätta idéer i praktiken, och då är det viktigt vilka idéer som ligger bakom en handlingsplan.

Det karakteristiska för den apokalyptiska nationalism som Sverigedemokraterna representerar är att den inte hämtar sin energi ur kärlek till det land dess företrädare lever i, utan i stället närs av hat mot detta land. Sverigedemokraterna avskyr Sverige. De drömmer om ett annat, helt annorlunda Sverige och uppfinner därför ett förlorat ur-Sverige som kan och måste återskapas: Folkhemmet.

I slutändan undrar jag lite grann vem den här boken är tänkt att övertyga. Enligt en färsk opinionsundersökning skulle halva svenska folket rösta mot Sverigedemokraterna om valsystemet tillät det – där har vi återigen ”vanligt folk”. Men när vi alla blivit så överens om att rasism och nazism är något förkastligt blir det lätt för dem som lutar sig mot dess idéer att utmåla sina motståndare som de farliga extremisterna – ”De jämför oss med Hitler! Där ser ni hur trångsynta de är!” medan de själva valt att glömma att det inte är 20 år sedan som deras partiledning uppträdde i armbindel och högerarmen i vädr… f’låt, jag menade ”var EU-kritiska”. Hur diskuterar man rationellt i det läget? Hur argumenterar man mot alarmism utan att själv bli alarmist?

Vasakärven och järnröret är en nyttig bok, både för frågorna den själv ställer och för frågorna man ställer sig när man läser den. Men som bäst är den kanske när den påpekar de enkla självklarheter som är lätta att missa när alla höjer rösten. Som att till och med Heidenstam, som nationalisterna gillar så mycket, ju talade om Sverige som ett fosterland. Tänk om det var lika lätt att definiera vad man är för som vad man är mot.

Similar Posts:

• Tystnad, tagning
• Vi och de – vår uppdelning och deras
• Schweden Schwedens olustgård
• Döden DÖ
• Kamphundarna som blev underdogs

Romanen inleds genom ett medryckande porträtt av Harald; Lauritz son. Det är vår, ett drygt halvår innan första världskrigets slut, och Harald leker att han är sin tyske hjälte Manfred Baron von Richthofen; jaktpiloten strider mot engelsmännen. När krigsleken är avklarad ägnar Harald sig åt att fånga fiskyngel. Han lyckas fiska upp tre stycken och lägga dem i en glasburk. När han inser att fiskarna inte kommer att klara sig i burken finns det bara en sak att göra: spola ned dem i toaletten och hoppas att de klarar sig bättre i Hotellviken där avloppet mynnar. Genom den korta historien om fiskarna och pojkens omtanke om dem visar Guillou upp sin fenomenala förmåga att gestalta barnets världsbild samtidigt som han målar upp en detaljerad öppningsscen för romanen på ett nära och sinnesstarkt vis genom pojkens ögon.

Den målande inledningen till trots är detta inte en karaktärsdriven roman. Den drivs istället framåt av verkliga historiska hållpunkter vilka läsaren förmodligen känner till i stora drag. Det är ett medvetet val av Guillou då han undviker att gå på djupet av karaktärerna härefter, en avsiktlig stilistik som gör karaktärerna distanserade från läsaren. Dessutom beskriver Guillou inte den lilla människans kamp, tvärtemot: han beskriver de välbärgades historia.

Fördelarna med att välja överklassen som utgångspunkt är att karaktärerna har ekonomi (och affärsmässiga anledningar) att röra sig fritt över spelplanen och – liksom en fiktiv hundraåring som smiter ut genom ett fönster – träffa en mängd av de verkliga människor som gjorde avtryck under 1930-talets Europa. Släkten Lauritzen träffar såväl Bertolt Brecht, Hermann Göring som Virginia Woolf och norska kronprinsen. Det är inte endast politiker eller människor med direkt koppling till andra världskriget som nämns vid namn: allt från norska OS-simmare till Banankungen Folke Andersson omnämns, i förbifarten utan att det har med intrigen att göra. Även detaljer ur kultur, arkitektur och till och med vilket vinporslin som används räknas upp. Det blir tillslut ett slags frosseri i tidsandan, ett slags historikerns ”pornografi”. Det är inte negativt, det ger en helhetsbild och uppmuntrar till ett vidare intresse hos läsaren.

Som välbeställd överklass undkommer familjen Lauritzen någorlunda lätt de flesta missöden som annars brukar karaktärisera mellankrigsbeskrivningar. Vanliga människor faller offer för nazismen, men detta pågår endast i periferin i romanen. Dessutom väljer rollfigurerna ofta att blunda för det som försiggår. Harald behåller som ung vuxen sin idoldyrkan för krigets symboler och ser det militära snarare som en karriärmöjlighet och ett äventyr. Personernas handlingar beskrivs inte med särskild anledning av att vi ska förstå eller känna med dem. Harald spolar till exempel lika enkelt ned fiskynglen i toaletten som han spolar rent en blodig mur i Berlin. Den blodiga muren är inget mer än ett praktiskt problem, och dess nedsölning inget annat än en order verkställd av Harald själv. Oron i samhället verkar mest vara en olägenhet som sätter käppar i hjulet för den övriga familjens affärsverksamheter – något man måste undvika att komma för nära, undvika att ha för starka åsikter om eller att ta ställning för eller emot. Något som man istället ska vänta ut på lagom avstånd. En påklistrad neutral hållning som kan känns välbekant.

Guillou upprepar inte det som många andra redan gjort då det gäller romaner som utspelas i samma tid. Han vill inte skildra människorna i skottelden, inte heller tränga in i hjärnan på dem som håller i gevären. Han beskriver istället dem som står bredvid och ser på, liksom vi läsare i efterkrigstid gör.

Romanen visar inte en svartvit bild av perioden. Ingen människa är mer ignorant än hon tillåter sig vara. Skygglapparna åker på först när vi upptäcker att det finns någonting att skygga inför. Kanske är vi lika naiva inför de vindar som blåser idag, säkert underskattar även vi vår samtid. Sammanfattningsvis ger Mellan rött och svart en annorlunda helhetsbild av mellankrigstiden som skapar fler frågor vilket – som välkänt – är mycket bättre än att servera svar.

Similar Posts:

• Faktaspäckade snabbkurser med underhållningsvärde
• Guillous riddare kommer hem
• Inte bara fula fiskar
• Romankonst med spoilervarning
• Här kommer Birger!

Det är en mycket trevlig bok, om en spännande tid och om imponerande människor. Men man kan ju också se något problematiskt i Leijnegards urval: det är väl ingen som undrat vart Guillou, Wiehe och kompani tagit vägen? De har ju funnits där hela tiden sedan det begav sig.

Nog hade det kunnat vara mer intressant om Leijnegard valt att intervjua inte bara just dem som redan i så stor utsträckning fått komma till tals, både i allmänhet och vad gäller tiden kring 1968?

Till stor del bottnar min initiala irritation i den idiotiska baksidestextens frågor:

Varför sätter en etablerad stjärnadvokat som Claes Borgström sin karriär på spel när han kräver att det svenska fotbollslandslaget ska hoppa av VM för de prostituerade kvinnornas skull?
Varför väljer en erkänt skicklig dramatiker som Suzanne Osten att envist göra barnteater i stället för karriär?

Och så vidare. Vore jag till exempel Osten skulle jag bli klart förolämpad. Hon är en nyckelfigur i svensk barnteater och svensk barnkultur är oerhört erkänd. Det är att vara en skicklig dramatiker, och att göra en jäkligt imponerande karriär också, för den delen. Hade hon tjänat bättre och fått mer respekt i somliga kretsar om hon jobbat på Wall Street istället? Jo säkert, men det gäller väl de flesta?

Men skit i baksidestexten nu. Boken i sig är betydligt mer respektfull och nyanserad. Leijnegard är, precis som i teve, en sympatisk intervjuare, kanske till och med väl beundrande och en smula okritisk. Samtidigt redogör han så öppet och personligt för sina grubblerier, sin partiskhet och sin ängslan att det är svårt att tycka illa vara.

Redan i förordet är han till exempel klart bekymrad över könsurvalet. Han har velat intervjua sina idoler och då har det mest blivit gubbar. Bara fyra av tretton intervjuade är kvinnor, – två av dem arbetade ju för övrigt tillsammans, Osten och Margareta Garpe – trots att Leijnegard själv påpekar att kvinnorörelsen, med sina ofta konkreta krav, som på fler dagisplatser och fri abort, hörde till 68-rörelsens allra mest framgångsrika delar.

Leijnegards intervjustil är öppen, och de intervjuade 68:orna tycks i stor utsträckning prata om det de känner för. Han låter dem tala till punkt, söker samtal snarare än konfrontation, och det har förstås både för- och nackdelar. Ofta knyter det ihop dåtid och nutid, hur olika människor begriper och kopplar samman det de gjorde då med vad de gör och tänker nu. Ibland spretar det lite väl mycket, precis som själva dispositionen. Ibland infogas ett litet övergripande kapitel, ibland stoppas sådana bitar in i intervjuerna. Annars är det välskrivet, som sagt med en sympatiskt ödmjuk attityd.

Jag gillar inte minst författarens personliga ingång. Själv är han lite för ung för att ha varit med på några barrikader, och tror knappast heller att han hade stått där även om han varit rätt generation – han växte upp i en helt annan 60-talsradikalisering, den kristna väckelserörelsen Maranata – men skriver redan i förordet in sig själv i en svensk välfärdshistoria, född 1964 som ”en perfekt liten prototyp i den svenska socialdemokratins experimentverkstad”:

Tjugo år tidigare och tjugo år senare skulle min uppväxt i nyhetsförmedlingen ha beskrivits som barnfattigdom, men här, i mitten av sextiotalet, förverkligades de våtaste drömmarna om ett klasslöst – och demokratiskt – samhälle i sådana som jag.

Som en introduktion till 68-rörelsen och de intervjuade personligheterna – förutom de redan nämnda även Sköld Peter Matthis, Gunilla Thorgren, Staffan Ling, Pierre Schori, Tomas Bolme, Göran Rosenberg och, lite insmugen utan egen rubrik, C-H Hermansson – fungerar 68:orna säkert bra. Om och av de flesta av dem har skrivits andra böcker att gå vidare med. Men just därför tillför den kanske måttligt mycket för den redan skapligt insatta.

Så även om det är en välskriven och trevlig bok, hade det kanske funnits vinklar som varit mer angelägna att ta upp. De där galna sektmaoisterna som alla refererar till, eller de berömda avståndstagarna, de som påstår att den som inte varit röd som ung saknar hjärta men den som inte blivit blå som gammal saknar hjärna och allt det där (fast de är, som historiker har påpekat, faktiskt inte någon majoritet bland 68:orna). Eller varför inte om den där andra radikaliseringen/mobiliseringen, den av religiösa och konservativa krafter som Leijnegard delvis själv har erfarenhet av (inte bara Maranata utan också Kristdemokraterna grundades ju på 60-talet)? Det kan man kanske önska sig till nästa bokprojekt?

Similar Posts:

• Våga vara besvärlig
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Radikalisering att dra lärdom av
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

Det märks tydligt att Guillou, som den journalist han är, har ägnat mycket tid åt research. Romanen är verkligen fylld med fakta. I svitens första bok, Brobyggarna, fick vi följa bröderna Lauritz och Oscar i deras vedermödor med att bygga järnväg i Norge och i kolonialismens Afrika. Här får vi istället följa deras bror Sverre till England, dit han rymt med sin älskade Albie. De är båda ingenjörer och planerar till att börja med att starta ett företag som ska förbättra tågens komfort så att passagerarna slipper det hårda dunkandet från skenskarvarna. Det tar dock inte lång tid förrän Sverre halkar in på den konstnärliga banan istället, när Albies systrar upptäcker hans målartalanger.

Den som vill ha djuplodande, kloka och dynamiska personporträtt ska inte läsa Dandy, men om man vill ägna några sköna timmar åt underhållning och samtidigt få en snabbkurs i hur det var att vara tyskvänlig, konstnärlig, homosexuell man i början av förra århundradets England, då är det här en perfekt bok. Vi får exempelvis reda på turerna när Oscar Wilde blev fängslad på grund av sin relation till en yngre man, Bosie. Vi får också läsa ett citat ifrån Wildes rättegång, då han höll ett vackert tal om kärleken:

Den kärlek som inte vågar säga sitt namn i detta århundrade, är samma stora tillgivenhet från en äldre man till en yngre man som fanns mellan Bibelns David och Jonathan, den som Platon lade till grund för sin filosofi, den man finner i Michelangelos och Shakespeares sonetter.

Sverre och Albie befinner sig i utkanterna av Bloomsburygruppen, en grupp som hedrar det bohemiska, konstnärliga och frigjorda och som också ser med förakt på lönsamt arbete. Efter en tid fylld av skamkänslor över sina plikter med godset finner Albie till sist sin roll. Eftersom han är en förmögen man så börjar han fungera som konstmecenat. I den rollen hjälper han till att ordna en utställning av nya, franska konstnärer som Manet, Gauguin, Cézanne och Seurat. Den blir ett totalt fiasko, konstkritikerna anser att en femåring hade kunnat måla bättre tavlor än tidigare nämnda konstnärer. Eftersom ingen utställningsbesökare vågade köpa någon av tavlorna så blev Bloomsburygruppen tvungna att ställa upp och köpa tavlorna, vilket borde ha blivit en mycket god affär på lite sikt.

I vanliga fall innehåller Guillous romaner en god portion fakta om krig och teknik, men här har han tagit med oss till konstens och kulturens värld samt den bohemiska och sexuellt mycket frigjorda Bloomsburygruppen. Vi får möta Virginia Wollf, ekonomen Keynes och flera andra som hörde till den intellektuella eliten i England. Det är en trivsam omväxling!

Similar Posts:

• Renässans för en annorlunda modernism
• När världen skälvde
• Pompös roman om det unga 1900-talet
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Carpe Noctem

Camilla passade på att träffa den argentinska författaren Claudia Piñeiro och ställa en del frågor om hennes bok Torsdagsänkorna, som hon även recenserar idag.

Senare i veckan kommer jag att skriva om en svensk debutant – Kristian Johannesson som skrivit Vi måste börja med orden, utgiven på Xpublishing. Under bokmässan träffade jag också Kristian för en intervju. Det blev ett samtal om att debutera, men också om språk, identitet och klass. Intervjun kommer att dyka upp här på dagensbok inom en snar framtid.

Till helgen får vi också följa med till Jan Guillous historiska värld när vår gäst skriver om del två i Guillous senaste romansvit Det stora århundradet.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• Anna C:s favoriter på bokmässan 2012
• ”Du börjar aldrig helt om som människa” – Intervju med Kristian Johannesson
• Jag bojkottar inte bokmässan. Jag åker inte på bokmässan.
• Får man tröttna på Bokmässan?
• Vi börjar om

Men, och det är något jag definitivt bär med mig till kommande år: det är också lätt hänt att livet liksom tränger sig på. Trots rensad kalender slutade det med att jag for fram och tillbaks mellan mässan, undervisning, möten och jobbutbildning. Jag var ju ändå i stan. Så ja, en liten sväng kunde jag ju komma förbi. Och alla dessa små stunder ledde till en lite hackig mässupplevelse. Så lärdomen inför framtiden lyder: är det bokmässa så är det! Då får livet stå på paus några dagar.

Mitt flackande till trots hann jag så klart uppleva en hel del, träffa spännande människor och föra intressanta samtal om litteratur. Här kommer mina favoriter från årets mässa.

Presspasset
Ja, det här var alltså min första mässa som skribent för dagensbok.com, och det var också min första mässa med presspass. Vilken lyx! Vad mycket seminarier! Vad mycket intressanta diskussioner att lyssna till! Och vilket jäkla mässproffs man var efter fyra dagar. Jag hittade alla lokaler, och jag kunde dessutom alla genvägar där det var i stort sett folktomt. Guld värt under lördagen och söndagen, då folkträngseln annars skulle inneburit missade seminarier och monterprogram. Dessutom uppskattat av vännerna som besökte mässan under söndagen. ”Vad vill ni se?” frågade jag, och kunde sedan förklara vart de borde ta vägen. ”Foton – ja det är på våning 2″, ”Kokböcker likaså” och ”Serierna är längst in till höger i hallen. Ni vet att ni är rätt när det börjar bli riktigt trångt.”

Personliga hälsningar i böcker
Jag ska erkänna att jag inte riktigt fattat grejen med att låta en författare signera en bok. Och då menar jag de signeringar som enbart består av just en namnteckning. Men när de blir personliga, eller spinner vidare på något man faktiskt pratat med författaren i fråga om, då blir det mycket roligare. Som denna, av Annelie Babitz. ”Är du feminist” frågade hon när jag bläddrade i hennes bok, och sedan pratade vi näthat en stund vid Vertigos monter innan hon signerade sin bok så här:

Att mailkontakter fick ansikten
Man står i en monter och kikar. Börjar prata lite om förlagets utgivning och vips så visar det sig att personen man pratar med är den man mailat med angående bilder och liknande. Och sedan är man tjenis med varandra och mailkontakterna kommer därmed bli ännu trevligare framöver.

Nina Björk
Under mässan fick jag tillfälle att intervjua (idolen) Nina Björk kring hennes nyutkomna Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde. Hon är skittrevlig, om någon nu betvivlat detta. Dessutom är hon klok och intressant, och jag fick bl.a. fråga henne varför hon aldrig får epititet ‘jobbig’, trots att hon är feminist och ofta säger obekväma saker. Intervjun kan ni läsa i samband med min recension av hennes bok nästa vecka.

Undanskymda författarskap lyftes fram
I montern Träff genus och jämställdhet kunde man under fredagen och lördagen stanna till för att lyssna när kvinnliga författare från de nordiska länderna, som i staffetform, i samtal berättade om sina egna kvinnliga förebilder. Femton minuters hyllning av en inspirerande och fascinerande kvinna ur litteraturhistorien, framfört av en inspirerande och fascinerande kvinna i nutiden. Mycket fint initiativ, som jag tror också generade stor nyfikenhet inför dessa ofta undanskymda författarskap.

ABF:s monter
De av er som läste våra dagliga rapporter från mässan minns kanske att jag under en av dagarna i stort sett fastnade i ABF:s monter. Svårt att göra annat när de radade upp intressanta programpunkter. Det pratades feminism, Wittgenstein och AIDS. Det lästes ur böcker och delades ut pris. ”Alla ska ha råd att gå på seminarier” var deras paroll, och de hade verkligen flyttat ut de ‘lärda’ samtalen från seminariesalarna till det stimmiga mässgolvet. Här läser Göteborgsförfattaren Eija Hetekivi Olsson ur sin roman Ingenbarnsland.

Fotboll och feminism
Så väl feministen som fotbollsnörden inom mig uppskattade samtalet jag hade med Tyresö FF:s försvarare Johanna Frisk om hennes och klubbens engagemang i UN Women. Som ambassadör för dem åker Johanna runt i världen och talar med fotbollsutövande kvinnor kring deras villkor och möjligheter. Det blev ett samtal som till stor del kretsade kring styrkan som kommer ur lagidrott – hur man växer när man ges möjlighet att växa och hur gemenskapen med andra kvinnor ger hopp i ofta hopplösa situationer. Imponerande och viktigt!

Sammelsuriet
Någon beskrev ordet sammelsurium som en ”gudomlig kakafoni”, och vad annat kan man kalla alla de intryck man kastades mellan under fyra dagar. Ena stunden sitter man på ett seminarium om Montaigne, i nästa på ett om Jens Lapidus. Man snubblar över människor man känner precis överallt: jaha, en gammal skrivarlärare stod visst här och läste, och här var några vänner ur ROKS, och här en kompis från Galago, och här Jan Guillou. Fast nej, honom känner jag förstås inte. Men han var där. Man tecknar en prenumeration här, köper lite böcker där och vart man än är på väg så kommer man av sig för att något pockar på ens uppmärksamhet. Det är intrycken, sammelsuriet, som ger oss boksmälla efteråt.

dbc-arna
Slutligen var det en fröjd att få träffa övriga dbc-are på mässan. Jag har, som ganska ny och enda göteborgare, enbart träffat Lina tidigare då vi läste kulturjournalistik ihop. Men nu fick jag träffa dem allihop – Lina, Emelie, Anna Liv, Camilla och Anna C – och de är finfint folk! Hoppas vi ses snart igen!

Similar Posts:

• Lördag och söndag på bokmässan
• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Fredag på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• Maries bokmässa 2013