Några av dem följer måhända Rents och Sickboys deviser från Irvine Welshs Trainspotting, vars tid och plats är exakt densamma, i ”I chose not to chose life, I chose something else” som någon slags liberalekonomiskt rationellt ställningstagande, men den absoluta majoriteten har hamnat där av orsaker de inte själv kontrollerar. I mixen av de ytterligheterna, de nyrika vinnarna och förlorade heroinisterna, finns de vanliga Edinburghborna. Där befinner sig Ian Rankins kriminalkommisare John Rebus.

Romanen, som är den andra om kommissarien, har 25 år på nacken och inom en genre som till stora delar är en färskvara är det ett styrkestest att den fungerar så pass bra. Rebus är på många sätt den klassiske kriminalromanshjälten, lite opolerad på ytan men med ett stort hjärta under ett stundtals lite vresigt yttre. Och med en nyfikenhet som inte låter sig stoppas bara för att det blir obekvämt. Hans brottslösningsverktyg är intellektet och observationsförmågan. Därigenom ligger han närmare Sherlock Holmes än någon nutida cyberpolis, men dateras därmed också långsammare. Det ekonomiskt diversifierade Edinburgh har ju heller knappast tappat aktualitet. Cynism, knark och ond bråd död, ja, inte heller det är ju beståndsdelar som åldras snabbt.

Samtidigt kan man säga att det inte finns någonting direkt unikt i Rankins kriminalromaner om Rebus. Den egensinnige och lite obekväme kriminalaren, som såklart lever ensam och gärna tar sig ett glas, är ju det närmaste en kliché. Att låta brottslighet stå som fond för en samtida samhällsbetraktelse är heller knappast unikt. Men Rankin behärskar det här och hans skrivande kan balansera på den tunna linjen så att allt detta inte bara passerar som en dussindeckare. Även om mycket av klichéerna kring kriminalromanen inte var lika daterade för ett kvartssekel sedan (eller så var det redan så då, jag får helt enkelt skylla på min i sammanhanget relativa ungdom eller för den delen ren okunskap) så är upplevelsen idag att det här fungerar väldigt bra och att romanen uppnått en status som något av en nutida klassiker.

Ett uttalande som i sig också kan liknas vid en kliché, men som samtidigt enkelt kan exemplifieras: kila in på en Pocketshop, välj en bok från kriminalhyllan och fundera om den kan läsas med behållning 2040? För Rankins Rebusromaner är svaret tveklöst ja och därför hamnar Katt och råtta på rekomendationshyllan. Den perfekta deckaren att läsa när hängmatteläsningen går över till höstmörkerläsning.

Similar Posts:

• Rötägg, korruption och whiskey
• Ett pikant lik i eldstaden
• Pensionärerna i Edinburgh som står utanför PRO
• Degenererande deckardebut Ett öde värre än döden
• Porträtt av en mor

Hierarkier uppstår mellan langare och desperata människor i begynnande abstinens. Moral försvinner bland vänner och vännerna är de som drar ner och håller kvar varandra i ett beroende utan valmöjligheter:

Med smack finns aldrig några verkliga dilemman. Dom kommer bara när man har slut på varor.

Ibland undrar jag om slangspråket är mer en parodisk version av hur människor pratar, än av hur de faktiskt pratar:

Eh, liksom, ja fattar pressis huru menar liksom

Det finns också spår av engelskan kvar i den svenska översättningen:

Farlig snubbe Beggar. Vild, vild katt.

I övrigt tycker jag att slangspråket bidrar till stämningen och trots att det inte finns någon tydlig handling, rycks jag med och tar mig lätt fram mellan meningarna. Det är en lättläst text. Jag beundrar översättaren Einar Heckscher för att han tagit sig an projektet att översätta en bok med så mycket slang som Trainspotting.

Det här är en skildring av missbruk, som inbegriper psykologi (med kognition, emotioner och beteenden), gruppdynamik, och hur den rent fysiska verkligheten ser ut; vad händer med kroppen och vad gör man med kroppen när man håller på med droger som heroin?

I skolan fick jag mest lära mig kvantitativa fakta om droger. Skräckpropaganda kring vad olika typer av droger har för effekt i hjärnan. Jag säger inte att Trainspotting är sanning och fakta. Det vet jag ingenting om. Det jag tänker att jag läst, är ett eventuellt försök till en mer kvalitativ helhetsbeskrivning av någon som är fast i missbruk. Att förutom det starka behovet av mer droger och en umgängeskrets som bidrar till beroendet, finns en depressiv och destruktiv verklighet som är svår att möta utan droger. Utopiska framställningar av drogrus, varvas med dystopiska vardagsskildringar. Det behövs inga pekpinnar.

Similar Posts:

• Trainspotting light
• Same same but different
• För Rebus ligger bäst före-datumet fortfarande i framtiden
• Stereotypiskt på skotska
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?

Dennis Milnes är kriminalare och torped på en och samma gång, en god torped eftersom han bara tar betalt för att sätta kulor i kriminella huvuden. Och de förtjänar det dessutom enligt hans egen lag. Han är en cyniker som cyklar runt i gamla hjulspår, allt går per automatik. Han röker hellre än äter, såg ganska bra ut en gång i tiden och har förstås ingen tro på polisväsendet i sin helhet.

Under ett nattligt uppdrag inträffar dock det ofrånkomliga misstaget, Dennis avrättar tre till synes oskyldiga män. Han blir tvungen att jonglera med både sin tillvaro, sina utredningar, med sanningen och sin egen moral. Hur hänger allt detta samman med fallet på den unga prostituerad kvinnan som han leder redan dagen efter misstaget.

Låter det som en baksidestext? Jag erkänner att det finns ett godkänt spänningstempo men den här deckaren håller inte måttet. Karaktärerna resonerar ytligt och motsäger sitt eget psykologiska djup. Jag skulle till och med vilja påstå att Dennis Milnes är en schizofren psykopat utan att det har varit författarens syfte med honom. Sedan finns en del trista sexuella anspelningar som klottrats ner för att boken ska falla in i genrens stående floskler.

Kanske ska en författare inte vara innovativ när han eller hon knackar på deckarvärldens dörr för att bli accepterad. Kanske ska författaren titta så mycket det bara går på sina grannar. Meningarna är korthuggna, för all del, jag gillar snabb prosa men Kerninck har skalat med köttyxan och tagit den lätta snabba vägen in i deckarsvängen utan att lyckats tillföra något.

Och slutligen måste jag återkomma till marknadsföringen med citat och långa baksidestexter: Jag gillar det inte, det skapar stora förväntningar och i mitt fall ger det helt enkelt en dålig smak eftersom det snarare signalerar att boken behöver hjälp på traven än att den förtjänar en plats i bokhyllan. Det går att välja bort, visst, men det är svårt att värja sig mot.

Similar Posts:

• För Rebus ligger bäst före-datumet fortfarande i framtiden
• Snabbt och rått om infiltration i Londons undre värld
• Ett pikant lik i eldstaden
• Rötägg, korruption och whiskey
• Amatörtjuvar med en plan

På något vis känns det oerhört befriande att få veta det. Erik Andersson får i uppdrag att göra en nyöversättning av Sagan om r… förlåt, Lord of the Rings till svenska, och han vet inte ens hur boken slutar. Han översätter som man läser, sida för sida, och låter överraskningarna komma när de kommer.

Redan där tappade han säkert en del Tolkienfanatiker – de är ett petimätert gäng. Men samtidigt är det väl egentligen något sådant den här sortens bok behöver; i stället för att skriva med en gigantisk Ohlmarksk ryggsäck och barndomsminnen av hur Frodo Bagger reser till Vattnadal kan han närma sig texten på dess egna villkor. Så är tanken i alla fall; ett och ett halvt år med fast anställning och en massa tomtar och troll. Men ju mer han översätter, desto mer får han att fundera på. Som läsare kan man kosta på sig lyxen att tolka en text som man känner för det, men översättaren har ju ett ansvar gentemot författaren, som i det här fallet dessutom varit pretentiös nog att själv klaga på den gamla svenska översättningen och ge ett helt gäng anvisningar om hur boken ska översättas. Och där sitter Andersson – en ordleksglad författare i sin egen rätt – och brottas med en text som samtidigt är saga, världskrigsparallell, kristen allegori och lingvistisk lekstuga.

Ö.a. är inte bara för Tolkienfans, långt ifrån. I korta, knastertorrt humoristiska anteckningar följer Andersson sitt eget arbete när han går i närkamp inte bara med Tolkien utan med språket självt. Ja, och så fansen då.

31 mars 2004
Blir medlem av Tolkiens Arda, vilket berättigar mig till att skriva inlägg på deras diskussionsforum. Jag ger mig genast in i debatten om nyöversättningen (under pseudonym).

2 april 2004
Blir åthutad av en tolkienist, som skriver att jag inte tycks förstå de principer som Erik Andersson arbetar efter. Bestämmer mig för att hålla mig borta från Ardas diskussionsforum.

Översättaren ska inte märkas, brukar det heta; en bra översättares uppgift är att överföra författarens verk inte bara ord för ord, utan också med andemeningen intakt. Språk har inte alltid något ett-till-ett-förhållande. Det är detta många (inte minst TV3s översättare) missar; ett ord som har en betydelse i svenskan kan ha flera olika – eller rentav ingen alls – i engelskan, och vice versa. Det är den där gamla historien om att eskimåerna har hundra ord för snö och inget för badstrand medan engelskan inte har något ord för ”lagom”… eller, om ni så föredrar, att hobbitar har hundratals ord för ”mellanmål” men troligtvis inget för ”höjdhopp”.

I händerna på en höjdarskribent som Andersson blir detta ren och skär underhållning, samtidigt som det är en fascinerande inblick i hur översättare arbetar (trodde ni att de sitter ensamma på sin kammare? Vänta tills ni ser fellistorna han får från de sakkunniga…) Men det blir mer än så. Det här med hur språk fungerar, till exempel. Tolkiens värld är gammal, och det enda sättet han kan översätta ett redan i ringens värld ålderdomligt namn som Baggins till svenska är att gå tillbaka till dess rötter, översätta dem och sedan låta det åldras även i svenskan. Svårigheten i att översätta ett så enkelt uttryck som ”the one ring” – den ”enda” ringen är det ju bevisligen inte, men vad säger man i stället? – eller dubbeltydigheten i ordet ”pity” (synd/medlidande), som är ett grundtema hos Tolkien men inte existerar i svenskan.

Men också hur fiktionen byggs upp, hur en författare skapar en värld med inget annat än ord och hur lätt det kan vara för en slarvig översättare att riva den. Till exempel: Tolkiens värld – speciellt då hobbitarnas – är ju uppenbarligen inspirerad av England. Engelskheten genomsyrar alltihop från små pubar med fryntliga bönder i polisonger till det eviga godsavethekingandet. Så det måste han bevara – samtidigt som han måste översätta namnen till svenska. Var drar man gränsen? Om hobbitarnas lantliga engelska plötsligt låter som svenska dialekter blir det ju fel.

Som en lek översatte jag en gång ett kapitel ur dialektromanen Trainspotting av Irvine Welsh till västgötska. Det gick över all förväntan. Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister.

Sådär funderar och grubblar han på medan Frodo och de andra vandrar mot berget och mot alla odds klarar av sitt till synes omöjliga uppdrag… precis som deras översättare till slut gör. Och ärligt talat vete katten om det idag inte är roligare att läsa Ö.a. än att ta sig igenom Tolkiens jättebibba en gång till.

Similar Posts:

• På promenad i den språkliga trädgården.
• Den berättande varelsen
• Västgötalagen ser dagens ljus igen
• Författaren och verkligheten
• Översättningens dubbla landskap

I Nordkraft finns hela missbrukarregistret. Från fredagsrökarna i ena änden till Steso-Thomas i den andra. Steso-Thomas missbrukar hejdlöst vad medvetesförändrande preparat som helst men har en förkärlek för Stesolid. Han överdoserar ständigt, är nära döden alltför ofta och självklart är han blek och smal som en banjosträng.

Eftersom Steso lever lite på övertid blir han ett självklart nav i den myt- och historiebildning som bokens karaktärer ständigt ägnar sig åt. Boken består av tre huvudberättelser och inom dessa fullkomligt vimlar det av småhistorier – när Steso tog flera hundra svampar, när Asgers hundar slutade para sig… och så vidare.

Det handlar om en mindre mängd människor som försöker kombinera missbruk med ett någorlunda värdigt liv. Ett liv som ofta går ut på att träffa andra missbrukare, knarka och snacka om det senaste.

Bokens första huvudberättelse handlar om Maria som är "pusherfrau". Hon åker till Kristiania med jämna mellanrum för att hämta hem varor till pojkvännen Asger. På samma gång som hon utnyttjar pojkvännens tillgångar utnyttjas hon alltså själv som langare, en situation hon sitter hopplöst fast i.

I den andra berättelsen får vi följa Allan, nyss hemkommen från en tid på havet och förföljd av gamla demoner. Han vacklar vid att falla tillbaka in i sitt tidigare missbruk. Allans bekantskapskrets i Ålborg överlappar Marias och i den tredje berättelsen flyter alla dessa människor ut i en ström av ansikten och minnen.

Den sista delen skildrar händelserna kring Stesos oundvikliga död. Där borde också gränsen för de övriga romanfigurernas acceptans för det egna missbruket krympa, eftersom det genomgående funnits en outtalad devis att "jag är i alla fall inte lika tragisk som Steso" hos dem alla. Istället träffas de på begravningen och hänger sig åt ett nostalgiskt historieberättande som aldrig tycks ta slut. Det här är bokens svagaste punkt. Trots den ofta miserabla vardag som författaren guidar oss igenom saknas det vilja till förändring. Bilden är, fastän den ena kompisen efter den andra slutar sex fötter under jorden, alltför romantiskt skimrande i sin bild av gemenskap och kamratskap. Visst är det befriande att slippa både sentimentaliteter och pekpinnar, men det förefaller osannolikt att karaktärerna ska vara så statiskt orädda som de visar. Slutet kunde istället ha utnyttjats till att skrapa lite mer på alla dessa karaktärsytor.

När Nordkraft gavs ut i Danmark 2002 var den en stor kritikerframgång och Jakob Ejersbo lyftes fram som landets nya stora samtidsskildrare. Boken blev till film som hade premiär i mars i år. Och kanske hade Ejersbo ett filmmanus i bakhuvudet när han skrev Nordkraft. Men till skillnad från den här genrens stora stilbildare – Irvine Welshs Trainspotting, så misslyckas författaren alltför ofta med att skapa sympati och empatier i tragiken. Kanske beror det helt enkelt på att tragiken i Nordkraft inte är särskilt påtaglig. Flera av bokens karaktärer verkar leva ganska gott i sina missbruk, förutom Steso som riktigt omdömeslöst skenar i helt fel riktning och därför blir dess mest engagerande själ. Och där Steso är Nordkrafts svar på Trainspottings Spud så är hela romanen i slutändan inte mer en teckning av några knarkares vardag på andra sidan sundet. En nordisk Trainspotting, helt enkelt. Som väl aldrig kunnat bli annat än en lightversion av föregångaren?

Similar Posts:

• Ett liv i missbruk
• Att skriva genom smärta
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?
• Epidemin som sänkt USA:s medellivslängd
• Inget utmärkande

We would’ve injected vitamine C if they’d only made it illegal.

Citatet är hämtat från filmatiseringen av Irvine Welshs Trainspotting från 1993 och fungerar väl som en bild av Per Anderssons Medan Svensson åt plankstek – en reseberättelse från graffitins hemliga värld, en bok som utifrån samtal med målare från den svenska graffitirörelsens drygt tjugoåriga historia försöker skapa en bild vilka det var som gjorde vad. Och varför. De kallar eller kallade sig saker som: Sad. Arsle. Unik. Karma. Dhemn. Xeno. De taggade, gjorde wholecars och wholetrains, bildade crews, visade sina skills och fick sina pieces buffade. Och allt av den enkla anledningen att alltihop var olagligt.

När man läser Medan Svensson åt plankstek försvinner snart alla illusioner man kan ha haft av graffitimålarna som konstutövare som strävande efter att få vara ifred och få utveckla sin konst – i Per Anderssons bok återkommer flera målare tvärtom till det klara ställningstagandet att det de gör inte ska betraktas som konst – utan ett koppel enfaldiga och uttråkade individer som spenderat så mycket tid i närheten av stark sprayfärg att de inte ens orkar komma på några andra bevekelsegrunder till det egna beteendet än: ”Ja, ja det vet jag väl att det inte är rätt. Men det är fan inte helt fel heller.” (Citatet från graffitimålaren Martin Burgos, intervjuad av författare Andersson i oktober 2002.)

Att läsa Medan Svensson åt plankstek är en i stort sett fruktlös längtan efter att någon av de målare Andersson talat med ska lyckas säga något mer djuplodande om sin sysselsättning. Någon med ett mål eller en mening med sitt skapande – bortsett då från att få bekräftelse från andra målare och att bryta mot den samhällsordning och den lag som de tråkiga planksteksätande, volvoåkande Svensson-människorna inordnar sig i.

Vid några enstaka tillfällen stannar boken upp för att göra några enkla reflektioner om det offentliga rummet: vem det är till för, vilka budskap som tillåts kommuniceras och varför. Någon djupare analys företar sig Andersson däremot inte. Varför han låter bli kan man fundera över. Kanske är han själv alltför nära knuten till den motståndskultur han försöker beskriva – vid ett flertal tillfällen lyckas han uttrycka sig oklart om huruvida han är passiv betraktare av eller anhängare till graffitivärlden. Kanske har han, i likhet med de målare han berättar om, haft näsan i aerosolflaskornas närhet så länge att han förlorat alla ambitioner att gå utöver det rena beskrivandet, återgivandet av samtal.

Det bestående intrycket jag får av Medan Svensson åt plankstek är bilden av graffitimålarna som ett antal vilsna individer som hur mycket de än gnäller över samhällets aktioner mot dem, i slutändan tar sin energi ur just det faktum att deras verksamhet är olaglig. I deras ”tjuv och polis-lek” blir de ironiskt nog beroende av just det samhälle som de vill vara ifred från.

Similar Posts:

• Ring, ring
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Va! Ska jag? Det kan polacken göra.
• Årets vidrigaste och mest angelägna bok!
• Rak och ärlig skildring om ovanliga människor

Porno är mer eller mindre en förlängning av Trainspotting. En fortsättning som förutom knarkande till stor del handlar om hur man tillverkar en porrfilm. Spud, Sick Boy, Renton och Begbie dyker nu upp igen, tio år efter Trainspotting, i Lieths smutsiga kvarter. Welshs hemmamiljö. Och liksom Balzacs Den mänskliga komedin låter Welsh oss smaka och skymta figurer från tidigare romaner.

Sick boys första tanke efter ett möte med "Juice" Terry Lawson (från Welshs Glue), efter några misslyckade exilår i Londons undre värld, är att han vill göra en porrfilm. Ett projekt som kräver antagonisten Rentons hjälp. Detta är bokens huvudspår men Welshs berättarglädje tar oss även med på ett flertal avstickare. Spud ger sig bl a på ett försök att skriva Lieths historia emellan amfetamintrippar och stinkande fyllor. Renton, återkommen från Amsterdam (dit han flydde efter Trainspotting), tvingas till slut möta sanningens ögonblick när han blir fångad av den alltid lika psykotiska Frank Begbies ögon på Edinburghs gator. Begbie själv lyckas som vanligt slå ihjäl och misshandla ett flertal personer innan han själv hamnar på sjukan. I slutet knyts alla trådar ihop, porrfilmen produceras, och Renton lurar sina gamla kollegor återigen.

Romanen berättas av de fyra herrarna från Trainspotting samt av en ny figur vid namn Nikki. Hon får ansvara för det oftast frånvarande feminina könet i Welshs författarskap vilket, trots hennes manliga hållning, känns som den enda fräscha fläkten. Som vanligt tar Welsh också ett steg längre än sina kollegor genom att skriva dialektal prosa. Fem berättarröster med olika dialekter, olika språkbruk, olika syn på verkligheten och framförallt olika viljor är historiens själva motor och drivande kraft. Deras växelverkan håller spänningen uppe utan vilken Porno skulle te sig tråkig och tröttsam.

Hoppade du i sängen när Trainspotting kom och undrar du vad som hänt killarna sedan dess ska du läsa Porno. Och tycker du om Welsh i allmänhet så kommer du inte bli besviken. Men förväntar du dig något nytt och friskt av Welsh så kan du nog nöja dig med att läsa baksidan till boken.

Similar Posts:

• Stereotypiskt på skotska
• Ett liv i missbruk
• Trainspotting light
• För Rebus ligger bäst före-datumet fortfarande i framtiden
• Degenererande deckardebut Ett öde värre än döden

Welsh har tecknat fyra mans levnadsöden från 70- till 2000-talet. Fyra grabbar som lever i den skotska huvudstadens betong. De tillhör arbetarklassens bottenskikt. Skiten i slummen sitter som cement på väggarna. Pisset osar i trappuppgångarna när det samsas med spritflaskor som senare byts mot kontaktlim och kanyler. Det är här Welshs är som skarpast, när han i förbigående, skildrar den skotska arbetarklassens utseende utan introverta beskivningar av storstadsmiljön.

Carl, Terry, Billy och Andrew liv vävs samman av slagsmål, fyllor och brudar. Deras mindre mansgrispåverkade sidor döljs snabbt av grupptryck och social misär. Med ett ordförråd stor som en salt godispåse är de märkta för livet. Stigmatiserade. De kommer från slummen och hör hemma där. Slummen binder dem samman i en bräcklig kamratskap uppbyggd på lagar som de själva inte har stiftat.

När Odysses fortsätter in 80- och 90-tal utan större forändringar förutom att grabbarna antingen blir fetare och fulare, nerknarkade eller får HIV börjar läslusten bedarra någat. Ringklockorna plingar och karaktärerna från Trainspotting passerar som skuggor framför mig.

Det är synd att Welsh lägger större vikt vid coola anekdoter a la Pulp Fiction och träffsaker dialog än att utveckla skildringarna av verkligheten. Våra huvudpersoner känns alltmer konstrueerade utefter en mall som Welsh behärskar med slutna ögon. Och deras liv som en Hollywoodrulle.

Framemot 2000-talet har grabbarna hunnit bli medelålders män. Nån har insett att det inte funkar att knarka hela livet, en annan har tagit livet av sig. Det klister som höll dem samman tidigare har passerat sitt utgångsdatum.

De är vuxna och börjar genomskåda sin falska kamratskap. Ja, historien påminner plötsligt om en medelåldeskris.

Man kan inte supa och knarka och knulla runt i all evighet livet har mer att bjuda på… lite trist stereotypisk pekpinne.

Livbojen blir i slutändan romanens dialektala prosa. Glue liksom Welshs övriga romaner måste läsas på originalspråk. Utan den skotska dialekten skulle hans karaktärer krympa och förlora all färg och lyster och romanens puls skulle tyna bort. Antagligen skulle den bli en i mängden av okej författare.

Så det är bara att bita ihop och försöka sjunga sig igenom boken om du vill få lite vrickad underhållning.

Det funkar.

Similar Posts:

• Same same but different
• Degenererande deckardebut Ett öde värre än döden
• Kvantitet istället för kvalitet
• För Rebus ligger bäst före-datumet fortfarande i framtiden
• Ett liv i missbruk

Erkänner att jag anade ugglor i mossen innan jag hade läst förordet. Varför vill Hornby samla ihop en massa skribenter i en och samma bok? Är det någon typ av ”Best of anglosaxisk populärlitteratur”? Gratis marknadsföring åt flertalet av författarna? Så är det givetvis inte. Idéen till boken fick Hornby från sångaren i U2, Bono, som ville hjälpa till att minska tredje världens skuld till väst. Hornby, som har en autistisk son, vill istället hjälpa andra autistiska barn att få möjlighet att gå i en för dem anpassad skola i Storbritannien. Syftet är vettigt!

Det här kunde ha varit riktigt spännande och roligt att läsa. Noveller kan man ju beta av i ganska rask takt. Enkla historier som förhoppningsvis har en och annan knorr på slutet. Men av någon underlig anledning upplevs berättelserna vara stöpta i en och samma from. Karaktärerna består i mer än hälften av novellerna av en medelålders man eller kvinna som drabbats av en övergångskris. Vuxna som förlorat sina ungdoms dagar och engagemang och känner sig allmänt nedstämda. Sen finns det de författare som har vänt på steken. De fokuserar på ungdomen som en tid av upptäckarlusta, en minnesvärd tid utan begränsningar och tvång.

De flesta av novellerna kunde nog ha varit minnesvärda om författarna tagit ut svängarna istället för att användas till att låta författaren lätta något på sin egen ångestventil. Och om de inte har tagit tillfället i akt att skriva av sig sin ångest har de planlöst hafsat ihop en berättelse utan struktur och mening. Kanske det hela beror på att utrymmet för varje författare är något snävt vad gäller antal sidor.

Prosan påminner mer än ofta om att den gemensamma förkärleken för snabb och lättläst text med inslag av talspråk, vilket inte är fy skam, men när novell efter novell rättar in sig i samma led flyter de lätt ihop. Synd!

Irvine Welsh med sin sköna novell ”Katolsk skuld (Erkänn att du njuter av det)” bidrar med en historia om en ung kille som hatar bögar. Och en natt när han raggar upp sin polares flickvän stannar hjärtat plötsligt. Som vandrande död tvingas han sedan ha sex med män ur sitt förflutna tills det han erkänner att han njuter av det. Robert Harris och Giles Smith bidrar med var sina något mer samhällskritiska noveller. ”Sista beställningen”, av den senare, förtäljer en tragikomisk berättelse om en fängelsekokerskas tankar om mat och måltider. Hela hennes tankevärld utgörs av funderingar kring varför de dödsdömda väljer undermålig kost eller extravaganta delikatesser som sista måltid innan avrättningen. Hur kan någon vilja äta smörgåsar eller en McDonald’s-meny? Den förre, Robert Harris, har skrivit ”Premiärministerns frågestund”. En komisk novell om hur Storbritanniens premiärminister får ett akut toalettbehov på väg till sitt lantställe. Kortegen av livvakter och assistenter tvingas svänga in på en bensinmack. Plötsligt känner premiärministern att han vill ut i det fria och flyr sitt sällskap genom toalettfönstret. Hans handlingar får oanade konsekvenser som för tankarna till ett tokroligt avsnitt med Mr Bean.

Slutligen uppmanar jag en eventuellt lässugen person att köpa Samtal med en ängel om han eller hon avgudar författarna. Vill man hjälpa Hornby med skolan kan man köpa boken med gott samvete. Själv tycker jag att den duger som present till någon bekant eller som läsning bredvid toalettstolen.

Similar Posts:

• Mer jävlaranamma, tack
• Hornby som underfundig novellist
• Jubileumspocketens år
• Same same but different
• Både bu och bä