För professorn, journalisten och författaren Colm Tóibín är relationen till James sannolikt både bred och djup. I vår svenskspråkiga del av världen skulle en jämförelse kunna göras med nutida författares förhållande till Selma Lagerlöf eller Vilhelm Moberg, för att ta några exempel. Flera decennier efter deras död har respektive författares verk en aktualitet och tidlöshet som gör dem lästa än i dag.

Romanen Mästaren inleds år 1895 när Henry James nervöst och förväntansfullt inväntar kritikernas reaktion på hans första teaterpjäs som nyss haft premiär. Han vågar inte själv lösa biljett till föreställningen som om han har på känn att uppförandet blir ett fiasko. (Något som också inträffade i verkligheten.)

Det är den gamla världen som möter den nya. James hyser en stark vurm för allt europeiskt så som historia, arkitektur, kultur och levnadssätt. Han stormtrivs i högreståndskretsarna där man lämnar visitkort och där betjänter håller sig i bakgrunden. I umgängeslivets konversationer får man inte beröra ämnen som kan väcka upprörda känslor. Hans agerande utmärks av gentlemannamässighet och han är efterfrågad som gäst både här och där.

Umgänget ger James massor av uppslag till författandet. Ska han skriva en roman, pjäs eller en novell? Hur ska han göra för att inte avslöja personer som inspirerat till verkens figurer? Många gånger drar han sig tillbaka i stillhet för att ingen ska störa honom i författandet, vilket ger honom en kylig aura.

Till det yttre är romanen så händelselös att långtråkigheten dominerar under min läsning. Berättelsens nutidsplan utgörs av fem år men tillbakablickar och erinringar går längre bak i tiden. Tunga och melankoliska tankar fyller hans dagar. Vissa avbrott sker när han gör visiter hos andra eller när han tar emot gäster i det egna hemmet. Till min stora överraskning är det just denna långsamhet och den segt flytande handlingen som fängslar mig. James blir ju en sammansatt person och med Tóibíns språk fångas det kolossalt outtalade som hör ihop med honom och den tid han levde. James är definitivt inte oberörd när han läser och hör om hur Oscar Wilde döms till landsförvisning för sin homosexualitet. Vidare förmörkas dagarna av tankarna på vänskaperna han skattat så högt och som gått förlorade. Ett dåligt samvete får hans självbild att krackelera.

Tóibín har närmat sig sin romanfigur på samma sätt som jag tror skådespelare tillägnar sig sitt manus och sin roll. Jag undrar ibland var gränsen går mellan James och Tóibín. Förvandlingsnumret påminner lite om hur Coetzee ger kropp åt Dostojevskij i romanen Mästaren från Sankt Petersburg.

Tänk att Tóibín gjort sig mödan att skriva om Henry James i romanform. En sakligt hållen biografi hade missat alla metaeffekter som skönlitteraturen är så bra på att förmedla.

Similar Posts:

• Komplicerat att vara Mann
• Stillsam skildring av kvinnlig frigörelse
• Vecka 35 på dagensbok.com
• Skräckgotisk psykothriller!
• Gripande och modigt om det allra viktigaste

Behöver man ens ett spöke där?

…Jo, man gör nog kanske det. Att läsa Kvinnan i svart är som att flyttas tillbaka till en förment oskyldigare tid, och det är ju förstås tanken också; även om det dröjt 30 år för den att komma på svenska så är det ju en modern skräckroman, skriven när Hollywood precis börjat pumpa ut den ena filmen efter den andra där ungdomar hackas ihjäl med machete. Av det märks inget i Kvinnan i svart, en historia från en tidsålder då vi inte behövde vara rädda för seriemördare och Margaret Thatcher utan fortfarande kunde tro på spöken i sorgflor som visar sig när någon ska dö. Hill lånar hej vilt från När skruven dras åt, Baskervilles hund och varenda Hammerfilm som någonsin gjorts och berättar en historia om Arthur Kipps, en ung, lovande advokat från London som av olika skäl måste tillbringa några dagar i ett uråldrigt, avlägset hus där det nog spökar. Det är hela grundhistorien, berättat på ett sekelskiftesspråk (riktigt fint översatt) som bygger en sådan Förr I Tiden-stämning att det till och med för huvudpersonen känns bisarrt när Hill mitt i all nostalgiporr smyger in bilar, telefoner och förstavärldskrigsveteraner. För så länge sen var ju ändå inte 20-talet, och så oskyldiga var ju inte folk då heller. Så återigen: varför berättar hon då bara en rak, enkel spökhistoria vi hört hundra gånger förut?

Kanske just därför. För ändå.

Hur postmodernistiskt posthorrorcynisk jag än är, trots att jag sett och läst den här grundhistorien förut, trots att andra gjort det bättre, trots att jag rentav sett den ganska mediokra filmversionen … så sitter jag ju ändå där, drar filten om mig och vänder blad som om livet hängde på det medan jag då och då kastar ett öga ut genom fönstret där vårstormar viner och hoppas att de inte kommer närmare. Hill sveper in allt i den där dimman, det där språket som stänger in oss med Arthur, utplånar den rationella världen utanför och illusionen att vi kan göra något åt det. Vi fruktar det vi inte ser, men lika mycket fruktar vi det vi får se om dimman lättar, om vi tvingas se det hemska rakt på utan något emellan. Då vill vi ha dimman tillbaka, men då är det så dags.

Och sen kan man intala sig att det bara är en spökhistoria, bara något vi hört förut, bara en historia om något hemskt som aldrig dör, som alltid finns kvar hur civiliserade vi än blir. Det är inte alltid så bara.

Similar Posts:

• Kommit undan med det?
• Skräckgotisk psykothriller!
• Sommarskräckis
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Fin men inte klockren debut

Inledningen är riktigt bra, svenskt 90-tal och Cornelia som vandrar runt på gatorna i Vasastan i Stockholm. Hon är bara elva år när hennes mamma stoppar huvudet i gasugnen och dör i en hög på köksgolvet.

När Cornelias mamma där hör hon rösterna för första gången. De onda makterna som vill åt henne. Hon blir attraktiv för ond magi, hon blir ond magi.

Så här långt är det bra, det är lågmält det är smutsigt elegant, det är socialrealistiskt och det är grått, grått som i gråa känslor, så som jag gillar romaner. Och det är fina miljöskildringar.

Men här bryts berättelsen av fragment från en annan berättelse och en annan tid. Den odödliga Fredman träder in i romanen. Fredman och Cornelia är sammankopplade på något sätt men hur lyckas inte Anders Fager riktigt få fram varken i själva historien eller i själva berättandet och deras berättelser får han aldrig riktigt ihop. Det är som att han har knytit ihop två berättelser men sömmen syns alltför väl, och här och där har tråden inte fäst.

Här tappar jag tråden och intresset. Anders Fager lämnar inledningens lågmälda stil och övergår till den stil han har i Svenska kulter. Det är en stil som är överflödig och inte särskilt skrämmande utan mer grotesk. Det som från början är onda makter som lockar och kallar, subtila spår av ondska, blir till rått våld och äckel utan minsta spår av skräck – bara obehag. De onda makterna liknas bäst vid ett snedrus.

Similar Posts:

• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Folkhemskt
• Sympathy for the devil
• Intervju med Anders Fager
• I framtidens förlorade värld

Vi tänker oss, inte helt oväntat, en lista där vi i redaktionsgruppen presenterar månadens tio bästa böcker på Dagensbok. Listor finns ju överallt, tänker ni kanske nu. Sant, det gör det. Men vår lista finns bara på dagensbok.com

Mer då?

Idag fortsätter Emelie på de populära bokhyllepresentationerna och radar upp både nytt, gammalt och återfunnet ur sin hylla. En viss vit kissekatt har också smugit sig med in, fastnat på bild och verkar trivas bland alla böckerna.

Kettil har läst När skruven dras åt av Henry James – en skräckgotisk thriller som utspelar sig på ett öde gods. Kettil fascineras av James berättartekniska briljans men blir aldrig riktigt rädd.

Lina skriver om Karolina Bångs fantastiska seriebok Cowgirls. Bång har skapat en Vilda Västern-värld med erotiska inslag, befolkad av lesbiska kvinnor. Det är en hit!

Anna Liv recenserar Åke Edwardsons Möt mig i Estepona. Det är en febrig berättelse där ett dolt förflutet lägger krokben för en mans hela tillvaro. Om en hämnd som inte låter någon komma undan. Anna Liv blir andfådd och drabbad av denna välskrivna psykologiska thriller.

Trevlig vecka,

önskar

Similar Posts:

• Skräckgotisk psykothriller!
• Pang, pang! Glädjerus i trosorna
• Linas 10 i topp på bokmässan
• Porträtt av Henry James
• Gripande och modigt om det allra viktigaste

Vad har då Freud åstadkommit? För det första har de demoner och spöken som tidigare jagat runt oss i landskapet nu flyttat in i huvudet och förvandlats till hjärnspöken. Och för det andra har vi fått metoder för att komma till tals med dessa spöken: genom terapi kan vi jaga dem på flykten.

Det är i denna skärningspunkt vi kan placera in Henry James spökhistoria När skruven dras åt från 1898. Som Mattias Fyhr skriver i förordet till boken så är det både skräck, gotik och psykologi. De sedan länge döda går igen, mitt på dagen. Och de är rena hjärnspöken. Samtidigt.

När skruven dras åt är en skräckhistoria som utspelar sig på ett öde gods. En ung kvinna, guvernanten, sätts att vaka över två barn. Snart ser guvernanten hur döda personer går igen och hon misstänker barnen för att vara i maskopi med dessa spöken. Barnen säger sig aldrig se dessa spöken och tycker guvernanten är skrämmande. Ond, bråd död väntar. Men vem har rätt, guvernanten eller barnen?

När skruven dras åt är en gåta utan lösning. Genom att fullända sin point-of-view teknik visar James att varje person har sin verklighetsuppfattning, något neutralt perspektiv finns inte. Enda sättet att få gåtan att lösa upp sig är att hålla på en av personerna, då blir spökena bara verkliga eller bara mentala. Priset vi får betala är att vi gör oss dummare än texten, den bestämmer sig aldrig för vem som har rätt och vem som har fel. Jag är säker på att boken ligger på Paul Austers tio-i-topp lista.

Personligen är jag så fascinerad av James berättartekniska briljans att jag aldrig blir riktigt rädd. Men en läsare som struntar i konstruktionen, eller kanske helt enkelt är mindre rädd för att bli rädd, kan här låta sig falla ner i ett par timmars skräckgotisk psykothriller av bästa märke.

Similar Posts:

• Vecka 35 på dagensbok.com
• Flortanten kommer
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Trygg kan ingen vara
• Groteskt utan känsla för stil

Johansson har skrivit en mycket personlig, detaljerat resonerande och öppenhjärtig bok. Delvis består den av en dagbok och hon har också skrivit av många SMS, som hon skickat och fått, vilka finns med i boken. Böcker om sjukdom, lidande och död finns det många, men denna innehåller dessutom en självupplevd berättelse om att plötsligt få en gudstro. Detta ger berättelsen en ytterligare dimension och det känns därmed viktigt att läsa den och ta den till sig, just i vårt mycket sekulariserade land.

Carolina Johansson berättar att hon för en kort stund har upplevt något oerhört, som förvandlat henne: ”Så detta nya nu. Gud finns. Fråga mig inte hur, men jag vet detta. Jag vet. Han har alltid funnits, kommer alltid att finnas, ingenting kan annars finnas.” Hon ställer sig mängder av frågor i och med detta:

Vad var det som skedde? Jag vet inte. Det lämnar mig inte. Gud satte bo i mig. Jag kan inte glömma. Det finns inga alternativ. Håller jag på att bli galen? Hur gör jag? Hur bevarar jag detta? Hur håller jag mig kvar i denna nya verklighet, när den overkliga verkligheten omkring mig allt som oftast förnekar min verklighetsuppfattning? Varför tycks mig detta så viktigt? Var kommer denna längtan ifrån? Var befinner jag mig? Vem är jag?

Hon funderar mycket och söker svar i böcker för att få sina upplevelser förklarade. I boken Varieties of Religious Experience skriven av den amerikanske religionspsykologen William James (1842-1910) (bror till författaren Henry James) hittar hon en beskrivning av vad som är typiskt för en religiös erfarenhet. William James intervjuade många människor som blivit omvända och kom fram till att religiösa genombrott eller sammanbrott beskrivs förvånansvärt samstämmigt:

Främst kännetecknas den religiösa erfarenheten, enligt dem som James intervjuat, av att den är obeskrivlig. Det går inte att beskriva det som skett. Ändå upplevs den som ett tillstånd av kunskap, och därtill som en kunskap som, till skillnad från den vetenskapliga sanningen, tycks orubblig. Det är samtidigt en flyktig upplevelse, som en sekund kanske, men den kan lämna och lämnar permanenta spår. Det är en erfarenhet som inte kan kontrolleras eller manas fram, den kommer och går som den vill. På sitt sätt stämmer den där listan in på mig och det lugnar mig. Den legitimerar mig. James ger mig en etikett, en förklaring. Detta har skett. Och det är av religiös, andlig natur. Av Gud.

Till slut söker sig Carolina Johansson till kyrkan för att få bli döpt. Så stark är upplevelsen hon haft och viljan att bli medlem av en församling. Hon dras till kyrkan som till en magnet.

Boken är, som sagt, mycket personlig, självutlämnande och också mycket gripande. Författaren har skrivandet som yrke, så hon tycker att det för henne är naturligt att skriva om allt detta som hänt henne. Det är ändå modigt att berätta om allt så i detalj. Boken har ett vardagligt språk, men beskriver många andliga upplevelser och rymmer många tankar om tro. Detta är en bok som borde läsas både av dem som tror på Gud och av dem som inte tycker sig ha någon anledning alls att tro. Den med omvändelseberättelsen sammanvävda skildringen av mammans sjukdom och bortgång är läsvärd för alla som har föräldrar, har haft föräldrar eller andra närstående. Ja, kort sagt, alla borde läsa denna bok.

Similar Posts:

• Porträtt av Henry James
• Vecka 35 på dagensbok.com
• Groteskt utan känsla för stil
• Skräckgotisk psykothriller!
• American Girl