De intervjuade, Anna Bengtsson på förlaget Ersatz och Svante Weyler, menar båda att denna otidsbundet viktiga litteraturs andra genomslag beror på att den blivit särskilt angelägen just idag. Det finns många paralleller att dra till samtiden, och man ska inte vara försiktig med att dra dem, menar förläggarna. Det skedde då, och sker nu, ett moraliskt sammanbrott i Europa. Weyler lyfter dessutom fram litteraturen som en väg in i en pågående historia, till skillnad från det överblickande fokus på resultatet av historien som annars råder. Bengtsson har som konkret exempel Werfels undflyende språk, vilket hon liknar vid en vokabulär av idag vars ändamål är att skapa en fiktion: ”Sverigevänner! Det pågår en systemkollaps!”

Det finns ett tydligt politiskt ställningstagande hos förlagen och jag undrar: hos vem började uppsvinget, läsarna eller förlaget? Hos båda, hoppas jag. Nåväl, till romanen:

Det går bra för Leonidas. Det är Wien 1936 och han är nyligen femtio år fyllda. Hans klassresa började när han ärvde en närmast magisk frack från en judisk vän som begått självmord – de ”intellektuella israeliterna” hade det ju så bra när det begav sig, så visst kunde väl de kosta på sig ett självmordsmotiv just då.

Dans i benen, en ännu vacker fru, Amelie, ett universum ”vars enda mål är att upphöja gudagunstlingar som han från djupet till höjden och förse dem med makt, ära, glans och lyx”. I brev efter brev blir han överöst med födelsedagsgratulationer, idel gratulationer – i mängder, maskinskrivna adresser, och se där! En adress i blekblå handskr…

Vera Wormser. Omisskänneligen Vera Wormser.

Ett slags Den allvarsamma leken-berättelse har därmed inletts, men den melankoliske flanören är utbytt mot den melodramatiske fjompen. Hans inre värld är en kraftigt pendlande tillvaro: sprudlande svulstig och bottenlöst katastrofal, och väderleken ser till att skifta därefter.

Vera är en dåtida älskarinna som under större delen av romanen är en osynlig, indirekt verkande kraft. Även hon är en ”intellektuell israelit” och i sitt brev berättar hon, i mycket formella ordalag, om en ung man som inte får lov att avsluta sina gymnasiestudier i Tyskland, men nådig Leonidas, med sitt inflytande på området utbildning, kanske kan möjliggöra fortsatta studier i Österrike?

En-två-tre-fyr-fem … Ja. De år som en gymnasistyngling lär ha tillryggalagt är lika många som de år som gått sedan Leonidas och Vera sist sågs och han övergav henne. Har Leonidas alltså en son? Hur ska han i så fall kunna berätta detta för Amelie!

Efter att ha hört radioinslaget om boken är det svårt att inte allegorisera texten helt, läsa den som en återberättelse av ett historiskt skeende och se den faktiskt självutnämnde opportunisten Leonidas som något förkroppsligat. Vad symboliserar egentligen den döde judens frack på den (återigen självutnämnde) urösterrikaren?

Ett kärntema i romanen är såklart skuld. Leonidas svek Vera, då för längesedan, och är beredd att göra vad som helst för att hon ska få upprättelse. Amelie skymtar det blekblå bläcket och misstänker sin ”León” för att ha levt ett dubbelliv. Hon har visserligen fel, men i tanken ger Leonidas henne rätt oavsett vilka anklagelser hon kommer med. I ljuset av världshändelsernas överdjävlighet kan det från 2010-talsläsarens perspektiv tyckas helt absurt att det är från faderskapstrasslet hans dåliga samvete får sin näring.

Utan att han själv verkar förstå det, är det också han som är den överlägset tydligaste företrädaren för tidens starka antisemitism. Judeföraktet är så påtagligt att man nästan känner dess stank. Leonidas nämner till och med ismen vid namn, strax efter att det i maktens korridorer – där han håller till om dagarna – har talats om en internationell nepotistisk sammansvärjning av ockrande judar. Då visade han visserligen sitt ogillande. Men på individnivå, i synnerhet när han tänker på Vera, är det trots att hon är en av ”de där människorna” som hon visar på den ena eller andra positiva egenskapen.

De båda träffas till slut för att diskutera den unge gymnasistens situation. Vera är på genomresa – på väg bort från Tyskland, naturligtvis, och ut ur Europa. Under ett ögonblick av förakt härleder Leonidas den högfärd och arrogans han ser hos henne till hennes judiska börd. Han har varit ansvarstagande och full av skam i ena ögonblicket, fram till dess att han i nästa stund blir provocerad och röjer för läsaren att ”de där människorna” ska man inte diskutera med, utan helt sonika ge ett kok stryk.

Romanen handlar om mycket annat också. Här har jag bara gett ett destillat av en del av intrigen. I grunden är det en historia om orättvisan och kampen uppåt, återberättad av en outhärdligt inbilsk man.

Similar Posts:

• Motstånd och feghet
• Livet på riktigt
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Klarsyn trots översvämning av skit

”Jag vet vad det är för fel på mig”, sa han till Ellesley. ”Jag lider av akut nostalgi. Jag skulle vilja vara ung. Finns det något botemedel mot det?”

Men så spricker ju allt redan i Venedig, när han går vilse i de där dimmiga gränderna och inte hittar hem till henne igen på hela natten, och när de springer ihop med en arrogant gammal barndomsvän till honom och han påminns om allt det där han lämnade bakom sig. Han försöker förklara det för henne som han säger sig älska, men han har inte ord till det och så åker hon åt ett håll, han åt ett annat, äktenskapet verkar vara slut innan det ens börjar och Mihály driver runt i 30-talets Italien som en medeltida pilgrim på jakt efter något han tappade bort redan som ung student. Han har ju huvudet fullt av dem han hängde med, kretsen runt det dekadenta överklasstvillingparet med systern som alla älskade och brodern som alla beundrade, extasen de jagade i spriten och teatern och de självutplånande idéerna…

Och det är här jag måste bita mig i tungan för att inte jämföra boken med Den hemliga historien … fan. Det är orättvist att jämföra romaner på det sättet, speciellt när så många år skiljer dem åt, även om jag inte vore förvånad om Donna Tartt hade en två-tre sönderlästa ex av Resa i månljus i källaren. Det är ju långtifrån samma roman, även om både persongalleriet och idéerna ibland får mig att vilja läsa det här som en uppföljare till den där romanen jag älskat sedan 20-årsåldern – men det är ju den där fällan med nostalgi, ja. Och medan Erzsi rycker på axlarna och drar till Paris (för vad gör man när man plötsligt är singel igen) snubblar Mihály runt bland Italiens mångtusenåriga minnesmärken och kloster och konstskatter och försöker komma på vad det är han jagar … Kanske de av hans gamla vänner som fortfarande lever finns här någonstans, kanske de kan hitta tillbaka till vad det nu var, kanske han åtminstone kan få ett tydligt svar på vad som hände med dem? Får han ro då, och kan återvända hem med sin fru under sin arm och ta upp vuxenlivet?

Där är alla de där olika karaktärerna som åldrats decennier mellan minnet och nutiden, det där ungdomliga sökandet efter ett rent ideal, som Tartt kontrasterar med Reagans 80-tal och Szerb med Mussolinis Italien. Det är ju ett fascistiskt land Mihály reser genom, världskriget står för dörren; det är inget som Szerb slår på stortrumman om, men inte helt olikt Fallada (fast mycket mer subtilt) ser han det komma och låter det skymta i gliporna. Det är en bok som skriven för att överleva decennierna, för att både frammana nostalgi efter något förlorat (det gamla, ännu ej av ideologier sönderslagna, Europa) och höja ett varningens finger för vad som händer när både människor och folk går vilse i det. Det är en 1900-talets ironi att Szerb slutade i ett koncentrationsläger, mördad som ännu en i en ansiktslös massa som inte hörde hemma i den där perfekta världen som lovade en helt ny nostalgi.

…vilken lycka det vore om han också älskade henne och kunde bli fri från det förflutna och de döda. Men han visste att det inte gick.

Men innan dess skrev han den här romanen (och flera andra – Nilsson förlag publicerar resedagboken han skrev under sin egen resa i Italien vid samma tid nästa år), och med god hjälp av Maria Ortmans översättning är den ofta så löjligt vacker att jag tappar andan. Han låter sina karaktärer vandra runt i en värld som snart ska rasa, gå ut och in ur gamla minnen som omger dem som slöjor – vi lever ju aldrig bara i nuet – och stilen är så lätt, så precis, med både humor och hjärta nog att få något att värka inom mig. Det är en reseguide i många dimensioner, som får mig att vilja sitta på ett tåg som dunkar ner genom Europa även om jag vet att uniformerna blir fler på stationerna. Se på omslagsbilden; molnen som samlar sig över den antika staden som hotar sjunka i vågorna, men månen skiner ner på de förfallna men ändå så vackra fasaderna. Håll fast i styråran.

Similar Posts:

• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Sicilien först
• Underskatta inte en gammal dam!
• #neverthelessshepersisted

För jo, långa stycken är det som en sådan det känns; en svart komedi med allvar i botten, men ändå. Självfallet delvis på grund av när den är skriven; 1937 satt nazisterna vid makten och man fick passa sig vad man sade om nutiden. Fallada valde att stanna kvar i Hitlers Tyskland hellre än att gå i exil, och han som några år tidigare slagit igenom med ett varningens finger och nio år senare skulle avsluta sin karriär med en uppgörelse över Hitlerväldet fick nu nöja sig med att skriva satir över den tid nassarna tog på sig berömmet för att ha räddat Tyskland från; det maktlösa, kaotiska, hyperinflaterade tjugotalet, då landet (som ju bara varit ett land i en knapp mansålder) verkade ligga på gränsen till att braka raka vägen tillbaka ner i medeltiden. Så efter att ha spelat bort sina sista pengar gör våra huvudpersoner med den unge (svåröversatte titelkarakären) Wolfgang Pagel i spetsen, raska käcka gossar med gamla officersgrader och ”von” före namnet men inte i bankboken, det man gör i sådana lägen: de lämnar det alltmer kaotiska Berlin med sina illegala spelhålor och horhus, gravida flickvänner, svältande befolkning och fullspäckade fängelseceller (old chum) och flyttar ut på landet, där det åtminstone finns mat och en tydlig befälsstruktur. Har man klarat sig igenom ett världskrig ska man väl klara att sköta ett gods? Hur svårt kan det vara?

OK, fullt så tokroligt blir det kanske inte. Komedin ligger i första hand i (de ibland rätt krystade) situationerna våra huvudpersoner hamnar i och sedan bara gräver sig djupare ner i, och i insikten att världen inte är byggd så som de alltid trott att den är. Allt de tar för givet är lika delar missriktad stolthet och överklasskygglappar – de som aldrig behövt bry sig om något så självklart som pengar har hela tiden varit helt beroende av dem. Alla pratar om vädret ekonomin, men ingen kan göra något åt den. Inflationen, och världspolitiken, är långt bortom en horisont som våra huvudpersoner, hur många åsikter och hur mycket pondus de än svänger sig med, har minsta hum om eller inflytande på; de kan bara försöka anpassa sig. Eller rättare sagt, det är ju just det de inte vet hur de ska göra. Vad betyder stolthet, vad betyder patriotism, vad betyder ett gott namn när dollarn står i flera miljarder mer nu än den gjorde i förmiddags? Vad är det då som säger att den ene är herre och den andre dräng? Vem kan inte bli egoist då – vem kan överleva som egoist då?

… 979 sidor lång är den. Det hade den verkligen inte behövt vara. Fallada har tillräckligt mycket sug i berättandet – språket går rakt på, detaljerna är många, cliffhangrarna står som spön i backen – för att ro hem det, men känslan av att han får betalt per ord är svår att skaka av sig. Samtidigt är orden han använder viktiga, och boken påminner faktiskt en hel del om Ivar Lo-Johanssons samtida och pocketaktuella Kungsgatan i hur frispråkig den är runt sex, droger och könsroller. Visst känns porträtten av kvinnor – för att inte tala om etniska och sexuella minoriteter som skymtar förbi – lite dammiga, inte minst med nazistyret som bakgrund, men de får i alla fall finnas och spela en aktiv roll i boken, till skillnad från… ja. Goebbels sägs ha gillat den, och även om jag kan förstå det vet jag ändå inte om han läste samma bok som jag, för hur mycket romanen än stryker under föraktet mot Versaillesavtalet, den svaga Weimarrepubliken och valutaspekulanterna, är det ändå i de enskilda människornas oändliga dumhet och medkänsla som Fallada hittar räddningen, i den mån den alls finns. I slutändan betyder den starkes rätt inte så mycket som han vill tro.

Schön wär’s.

Similar Posts:

• Ingen natt är svart nog
• Alla dör för sig
• Biografin om den samhällsengagerade städerskan
• Tills…
• Eisensteins pansarkryssare på grund i Hofors

Jag läste nyligt Sanningen om fallet Harry Quebert – en bok som är över 700 sidor lång och dessutom ges ut i ett megastort inbundet format. Varförså otympligt?! Den var visserligen rätt bra men inte så bra att jag ska orka släpa runt den som lunch-/pendel-/semesterbok (tack gode gud för att jag bara är timvikarie och inte har någon semester).

Förlagen borde överväga att ge ut fler titlar i mindre inbundna format eller i danska band. Titta på förlagen [sekwa] och Gilla böcker. Snygga böcker i bra format. Det finns en uppsjö av olika format att välja mellan i den här genren, ovanstående förlag har valt det danska bandet som sina format. Exemplariskt. Inbundet är inte en garanti för att det ska stå emot tidens tand heller så kom inte med den gamla klyschan.

Säg farväl till blytunga böcker, säg ja till danmark!

Veckan på dagensbok.com bjuder på följande:

På måndag skriver Björn om den mycket efterlängtade nyutgåvan av Hans Falladas genombrottsroman Hur ska det gå för Pinnebergs? från 1932. En enkel, vacker roman som känns skrämmande aktuell men lämnar möjligheter öppna.

På tisdag skriver Ella om Den stora omvandlingen, Kent Werne med fleras granskning av välfärdsmarknaden. Inkännande, smart, ganska skrämmande och inte så lite angelägen läsning inför valet

På onsdag skriver Anna om nyöversättningen av Inger Christensens Alfabet. Det är det tredje översättningen som har gjorts till svenska och den nya är minst lika vacker som de gamla. En diktsamling som håller att läsa länge till.

På torsdag skriver Lina om Therese Bohmans Den andra kvinnan. En efterlängtad andrabok för mig som älskade hennes första, Den drunknande. Den här boken är också hemskt bra, handlar om en kvinna i tjugoårsåldern som sliter på timjobb i restaurangavdelningen på ett sjukhus, och vars liv lyses upp av en otrohetsaffär med en äldre, rik läkare. Lina blir lyrisk över författare som skriver så bra som Bohman gör.

På lördag blir det stort politiktema.

På söndag i svallvågorna från politiktemat skriver Marie om Anna-Charlotta Gunnarssons Popmusik rimmar på politik. Temat för boken är kamp och protest, och hon förklarar historiska skeenden med utgångspunkt i musiken som skildrar/protesterar mot desamma. Ruggigt intressant läsning som ger en ny syn på många ”glättiga poplåtar”.

Similar Posts:

• Vecka 45 på dagensbok.com
• Den nya svenska modellen
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen
• Vecka 43 på dagensbok.com: Efterdyningarna av Augustprisnomineringarna
• Tack för det Modernista!

Den svenska titeln, översatt för första gången 1933, är lite pilsnerfilmsaktig; originalets Kleiner Mann, was nun? (Och nu då, lille man?) känns egentligen mycket bättre. Men samtidigt gillar jag den; det skapar en annan känsla, mindre av en varningsskrift (som det ju är) och mer en fin, småputtrig men alltmer desperat historia om en ung familj (som det ju framför allt är).

Men vi börjar från början. Johannes Pinneberg gifter sig med Emma ”Lämmchen” Mörschel. Det var inte tanken att de skulle göra det så snabbt egentligen, men de är unga och kära och preventivmedel är svåra att få tag på och ooops, så kan det gå. Inget fel i det, så här i moderna tider moraliserar ingen över tocket; de är ju över 21, de har redan arbeten och erfarenheter och hade väl ändå tänkt att det skulle bli så förr eller senare, nu har de bara knappt 9 månader på sig att få ett stabilt vuxenliv på plats innan den lille är här. De älskar varandra, de är villiga att arbeta hårt, och de lever i ett gott folkhemssamhälle där man tar hand om varandra. What could possibly go wrong?

De måste bara få det där första fasta fotfästet i samhället. Men det är svårt. För att kunna spara pengar måste man först ha pengar. Inget jobb utan bostad, ingen bostad utan jobb. Förstahandskontrakt finns inte och de har ändå inte råd med möbler, men att hyra möblerat är dyrt och ingen vill ha en nyfödd skrikhals som inneboende. Löneförhöjning för att han ska kunna försörja dem ensam är… jovisst, Herr Pinneberg, det vore nog fint, men det är ju lågkonjunktur och de här skatterna, ni vet, det är svårt för företagarna också, och passar det inte finns det tusentals arbetslösa som vill ha er plats och kan börja redan i morgon. Ni vill väl inte bli känd som en bråkmakare?

(Andra bråkmakare går det bättre för; i bakgrunden finns alltid politiken, sällan i fokus men alltid där, och de här nationalsocialisterna som alla skrattade åt för några år sedan har ju ändå en del idéer om vart samhället ska ta vägen. Visst är en del av dem våldsamma extremister, men de är ju trots allt ett riktigt parti som förtjänar respekt, och enstaka bunkaslagsmål mellan extremister på bägge kanter är ju bara ett bevis på att det behövs någon som kan gå in och rätta lite i ledet. Visst är de bus, men de är vårt bus, rejäla blonda tyska grabbar, och judarna har ju alltid vägrat att anpassa sig. Klaga inte på era nazistiska medarbetare, Herr Pinneberg, det här är en demokrati och de har minst lika stor rätt som ni att höras. Boken är skriven i Tyskland 1932. Ett år innan Hitler kom till makten.)

Så vad göra? Pinneberg får ingen anställningstrygghet, han får leva på ackordslön, ur hand i mun, han kämpar mot sina kollegor för att sno så mycket provision han kan. Men han har ju Lämmchen och hon har honom, de sätter bo, de är tu som blir tre precis så som det ska vara. De gör allt som förväntas av dem, de borde ha allt som krävs för att klara sig. Hennes klassmedvetna arbetarföräldrar snäser att jaja, så går det när man försöker gifta upp sig. Hans alltmer desperat åldrande madam till mor kan inte förstå, herregud, haka upp sig på något så banalt som pengar?

Precis som i efterkrigsspyan Ensam i Berlin fångar Fallada det lilla perspektivet, de intima ögonblicken, de hårda arbetstimmarna, de vardagliga bekymren och glädjestunderna. Aimée Delblanc har gjort ett fantastiskt arbete med att översätta boken till något som låter 30-tal och ändå känns den så modern; det här var ju inget gammalt feodalmedeltida Dickenssamhälle där alla föddes till sin plats i livet, det här var ett ungt par mitt i 1900-talets Europa, de levde NU. Men i bakgrunden alltid politiken, sällan i förgrunden annat än i frustrerade raseriutbrott. Varför ska de behöva vara politiska? De är inte 30 en gång, allt de begär är att få finnas och vara tillsammans och förtjäna sitt uppehälle. Johannes Pinneberg är en stolt man, han vill inte behöva stå med mössan i hand och tigga om en chans till. Tigger man är man ju en snyltare och en latmask, det vet ju alla – ”Stoppa det organiserade tiggeriet” skrev tidningar över hela Tyskland i uppmarschen till Hitlers makttillträde. Ju hårdare samhället blir, desto mer föraktar vi de svaga, svagheten hos oss själva. Sist in, först ut.

…han har halkat utför, sjunkit, är utslagen. Ordning och renhet: Det var en gång. Arbete och säkert bröd: Det var en gång. Framgång och hopp: Det var en gång. Fattigdom är inte bara elände, fattigdom är också straffbart, fattigdom är en skamfläck, fattigdom innebär misstankar.

Hur ska det gå för Pinnebergs? Det är alltför frestande att säga att vafan, vi vet hur det gick: De blev en punchline i en Killinggängsketch. Och jag blir förbannad, jag hatar att det med facit i hand verkar så uppenbart vart det var på väg. ”Vi får hoppas (…) att Pinnebergs och Lämmchens leverne blir ett belägg för att två rättfärdiga dock kan rädda Sodom,” skrev Nils Bohman i sin recension sommaren 1933. Det kanske bästa, och samtidigt hemskaste, med romanen är att Fallada ändå vågade tro på det. Han beskriver Hannes och Lämmchen med sådan mildhet och medkännande även när de gör bort sig, när de desperat lägger pengar de inte har på lite vardagslyx för att bevisa att de trots allt är människor, när de alltmer tappar greppet och halkar utför, för vad har han för val? Kan man annat än tro att det måste lösa sig när priset för misslyckande är så högt? Så jag försöker glömma att jag vet det Fallada bara kunde frukta, att jag vet precis hur det gick för Pinnebergs och alla de andra småttingarna. Jag vill ju tro att det där frågetecknet betyder att frågan är och förblir öppen. Att den lilla människan är stor nog att göra skillnad.

Boken är skriven i Tyskland 1932. Den blev en storsäljare, en litterär sensation, ett slagträ i kulturdebatten. Sedan kom Hitler till makten ändå. Den gången var pennan inte mäktigare än svärdet.

Och nu då, lille man?

Similar Posts:

• Akta föraktet för mänskoföraktet
• Alla dör för sig
• Hitlers folkstat
• Adolf i den nya världen eller Hitler 2.0
• Vad ska man tro?

Det är, förstås, hopplöst naivt. Om detta vore en Hollywoodhistoria regisserad av Spielberg skulle de ha en chans, men nu är det skrivet i all hast av en döende antinazist, kort efter kriget, och löst baserat på en sann historia. Och det som kunde blivit en relativt enkel historia om Frihet och Rättvisa och Hjältemod blir här något mycket mer komplicerat; på ytan en rak spionthriller, med de rättviseälskande lagbrytarna och den pliktbundne Gestapoofficeren som jagar dem med alla moderna kriminologiska metoder han kan komma på. Men när Otto Quangel placerar ut det där första kortet

Moder! Führern har mördat min son!

skapar det ringar på vattnet, och in dras alla möjliga andra. Hitlerjugendmedlemmen i lägenheten intill, lodisen nere på gården, den gamla judinnan som gömmer sig i lägenheten ovanpå, sonens fästmö, Gestapofolk som gör allt för att främja sin egen karriär… Det är ett fantastiskt persongalleri, där många förenas av ett och samma brinnande ideal: ”Här gäller det att akta sig så man inte råkar illa ut!”

Hur går det till när en författare glöms bort, egentligen? Den första bok jag läste av Hans Fallada var debuten Kleiner Mann, was nun? (med den oturliga svenska titeln Hur ska det gå för Pinnebergs?), skriven 1932 och inte utgiven på svenska sedan 60-talet, trots att det är en helt mästerlig skildring av ett ungt par som försöker bygga ett liv i ett samhälle på väg att glatt marschera mot populism och fascism. Ensam i Berlin blev hans sista roman, skriven 1946 med facit i hand, och jag hittar samma sak här: ett mikroperspektiv, där vi aldrig skymtar de högt uppsatta och de stora händelserna, utan får historien som den ser ut nere på gatan, på arbetsplatserna, på krogarna. Att den inte släpps i fullständig version förrän 2012, just när alla kultursidor börjar bestämma sig för att det är nog med Hitler nu, känns både försenat och löjligt vältajmat. Den skrevs ju innan Hitlertyskland hunnit bli den där gigantiska kitschiga klichébilden av den effektiva fasciststaten där alla marscherar i takt, där folk antingen är brinnande nazister eller hedervärda motståndsmän. Hos Fallada blir 40-talets Berlin skrämmande normalt: Gestapo är bara en poliskår (om än extra brutal), motståndsmännen föga mer än insändarskribenter (om än med lite högre insats när de gnäller ”Så här får man ju inte säga i det här landet, men…”), och alla andra… Han vågar göra både sina hjältar och sina skurkar fega, naiva, slarviga, han vågar se den oerhört svarta humorn i alltihop. Och trots det tappar han aldrig bort allvaret i botten. Paret Quangel borde inte behöva vara hjältar, det de står för är ju så självklart. Det finns miljoner normala, hederliga, hjälpligt moraliska människor runtomkring dem. Så varför står de ensamma?

Är det nog snackat om Nazityskland än? Tja, om det enda vi är fascinerade av är uniformerna, Hitler och den självgoda vetskapen att det inte kan hända igen är det kanske lika så väl. Så läs inte detta som en studie av Nazityskland. Läs det som det det är: en gripande, spännande sträckläsarroman om ett samhälle där det lättaste är att ducka, tacka för maten och sätta sig själv främst. Och de som trots allt inte gör det.

Similar Posts:

• Tysklands krig mot Tyskland
• Ingen natt är svart nog
• Hitlers folkstat
• Relativt trovärdigt
• Akta föraktet för mänskoföraktet

Till imorgon har Björn läst Hans Falladas Ensam i Berlin. En storartad mångbottnad motståndsthriller från Hitlers glansdagar, som släpps i fullständig svensk utgåva för första gången just när alla bestämt sig för att tröttna på nazister”, skriver Björn.

På lördag gästas vi av Charlotte Qvandt som bjuder på Lotta Olssons senaste diktsamling Himmel i hav, med höstens kanske snyggaste omslag.

Eva har läst Linn Ullmans roman Det dyrbara som gick som följetong i Dagens Nyheter i somras.

Nästa vecka blir det barn- och ungdomsboksvecka som alltid när det är höstlov, med massor av läsning och bokutlottningar! Mer om det senare.

Trevlig läsning!

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com
• Vecka 15 på dagensbok.com: Påsklov = barn- och ungdomsboksvecka
• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Torsdag på bokmässan
• Sommar och sol. Vinden och havet och doft av kaprifol.