Lilla Kerstin upptäcker en talande mus i huset som väntar på att hon och familjen ska flytta in. Musen med tröja och mössa visar på lönndörren, som är porten till en ny värld. I De Vita Björnarnas land möter hon trollen, dockfolket och björnarna. När hon presenteras för Stjärnornas Härskarinna Limosa blir hon välsignad – trots att hon är människobarn – och hon får ett uppdrag. Hon ska befria invånarna från en förtryckare som gjort livet svårt.

Hiskliga flygturer varvas med långa vandringar. Kerstins resa går genom vassa klipplandskap, dimmiga hedar och bubbliga träsk. Äventyrskänslan är stark och den ena vådliga situationen avlöser den andra. Den eskapistiska tonen byggs upp av talande träd, magiska dolkar och förmågan att flyga. Vackert är också att Kerstin förtrollas med en röst utav kristall. När hon sjunger fylls hon av stolthet och triumf.

Illustrationerna av Hans Arnold dyker upp med jämna mellanrum. Snälla varelser har runda kinder och stora ögon. De onda har försetts med kloliknande fingrar.

I varje äventyrlig scen hejdas huvudpersonen av en kort stunds tvekan men finner ganska snabbt en utväg ur svårigheten. Med hurtighet far hon vidare utan att jag känner mig helt övertygad.

Jag reflekterar också över huvudpersonens ensamhet. Hon ges en hjälpande hand flera gånger men mötena med andra är så korta. Rädsla och utmattning är känslor som visar på sårbarhet men ingenstans uppstår de välbehövliga speglingarna och avskeden sker ofta abrupt. Avsaknaden av samförstånd med andra eller egen reflektion gör att jag inte kommer nära hjältinnan. Tankeväckande är också att förtryckaren i Underjordens rike skildras som ond och ingen verkar fundera på den bakomliggande orsaken till tyrannens maktutövning.

Jag kan föreställa mig att 9-12-åringar som just börjat med kapitelböcker gillar den här boken. Den kan fungera som en första bekantskap med genren fantasy. Verklighetsflykten är i många avseenden färgrik. Därtill kan frågorna som uppstår under läsningen tas med i vardagens grubblande som handlar om människor och livet här på jorden.

Similar Posts:

• Kampen mot järnklon
• Stortrollet och andra sagoväsen
• Förbjudet att sluta mitt i en …
• Diva eller duglig makthavare?
• Ingen vidare sagoskog

Och oavsett om man inte kände till personerna i fokus sedan innan eller i de fall där de porträtterade var väldigt bekanta (som exempelvis Madonna och Missy Elliott) fick man som läsare alltid något nytt med sig, infallsvinklar och fakta som vidgade och fördjupade ens bild av dem. Dessutom var det en annan sak som särskiljde Sex från annan tidningsmedia, fråga-svar-intervjuerna fick för en gångs skull ta den plats som förtjänades och var därför uppfriskande uttömmande på ett sätt som kanske bara senare fått sin motsvarighet i Filters långsträckta artiklar, för övrigt ytterligare ett magasin som Sex chefredaktör Ika Johannesson var med och startade.

En fråga som dök upp i mitt huvud nu när den uttömmande och utstickande publikationen har blivit föremål för en antologi var om texterna skulle kännas lika fräscha som då, under de år som tidningen ursprungligen gavs ut. Till exempel finns en intervju med Karin Dreijer (som just då var aktuell med The Knifes soundtrack till ungdomsfilmen Hannah med H) med i boken. Dreijer har sedan dess hunnit med att skapa och ge ut en hel massa musik, vad skulle det betyda för läsningen idag? Farhågan visar sig vara synnerligen obefogad. Texterna känns fortfarande relevanta och högintressanta. Och det ligger troligen i just den ovan beskrivna förmågan att samla intresseväckande personliga berättelser från olika tidsperioder, med det gemensamt att de fortsätter att fascinera, mellan samma pärmar. Det tydliga konceptet ”låt spännande människor tala till punkt” och variationen mellan intervjuobjekten i kombination med ett vetgirigt engagemang som skribenterna tillhandahåller skänker en tidlöshet bortom tidsbundenheten som speglas i de olika historierna. Texterna följs dessutom upp av korta uppdateringar om vad som hänt i intervjupersonernas liv sedan intervjuerna trycktes.

De texter som valdes ut till den här boken röstades fram av de som utgjorde tidningens redaktion back in the days. Och om det är någonting som finns att anmärka på i den här samlingen så är den kritiken av mer personligt prefererande art. Undertecknad hade helt enkelt delvis gjort ett annat urval. Till exempel var det oerhört spännande att i ett av tidningens nummer äntligen få läsa en intervju med shoegazelegendarerna My Bloody Valentines sångare och gitarrist Bilinda Butcher (det här var många år innan bandet återförenades), den personliga favorittexten saknas här. Men egentligen finns det inte mycket att klaga på. Intervjuerna som inkluderats här härrör bland annat ur möten med Diamanda Galás, Karl-Erik Hagström, Stina Nordenstam, Douglas Coupland och Cynthia Plaster Caster och är inget mindre än journalistiskt guld. Blandningen i den här volymen reflekterar dessutom den bredd som varje enskilt nummer av tidningen hade. Kort sagt är den här omfångsrika antologin ett måste för alla vars hjärtan slår för popkultur.

Och för er som undrar, tidningens namn kommer sig av att, citerat från Ika Johannessons förord,”…det var ett ord som ensamt kunde symbolisera alla de krafter som driver dem vi valt att intervjua.”

Similar Posts:

• Plats i hjärtat för Håkan
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• Mörkrets krafter
• Bilder att leva med
• Popkultur

På frågan varför han började skriva just skräck svarar han att det är ett kul ämne. Han tycker om det övernaturliga även om han som han säger ”inte tror ett smack på det själv.”

Anders Fagers berättelser är rätt gränslösa. Jag frågar honom om det är för att han själv är ateist och inte tror på vare sig något övernaturligt eller något gudomligt som han kan vara så gränslös?

Nej, hade jag haft en tro hade jag säkert stormat mot den. Jag har inget provokationsbehov och söker inte heller skräck-chocker för chockernas skull.

Anders berättar att han inte skriver berättelser utifrån äckliga och obehagliga situationer i sig, utan bygger berättelserna kring en karaktär.

Skräck läste han redan som liten under 70-talet. Han sprang runt skräckhyllorna på biblioteket i Bredäng och lånade böcker av Hans Arnold och H.P. Lovecraft.

Jag frågar vad han som skräckförfattare själv blir rädd för.

Jag blir rädd för det som alla andra blir rädda för. En annan medelålders man recenserade en av mina novellsamlingar i nåt kulturprogram på SR P1. Han tyckte att jag hade medelåldersmannens skräck för unga kvinnor. Det tyckte jag var jättekul, men jag tror inte att jag har den skräcken.

Skräckgenren är nu mitt uppe i fasen ”vad händer när vi blir populära” med exempel som True Blood och The walking dead.

Det har blivit klyschigare, som saker blir när de blir mainstream. Men jag tror det är bra, för då kan jag tjäna mer pengar och förhoppningsvis innebär det att fler än jag börjar skriva jävligt bra. Inom nischlitteraturen kunde man komma undan med mycket.

Enligt Anders Fager är Karin Tidbeck den just nu bästa svenska skräckförfattaren. ”Hon är larvigt duktig tekniskt sett. Jag hoppas fler får upp ögonen för henne.”

Similar Posts:

• Groteskt utan känsla för stil
• Folkhemskt
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Sympathy for the devil

Därefter kastas jag in bland sagorna som kommer från en annan tid och en annan berättartradition. Det är inte utan att jag känner mig lite vilse. Flera av författar- och illustratörsnamnen är okända för mig och jag saknar en kort presentation av dem, ett förord och en motivering till varför just dessa sagor har valts ut. Jag känner mig vilse eftersom jag inte vet om det är en fristående bok eller om den är en del i någon sagoserie. Därför vill jag att ett redaktörskap ska lyfta mig, vägleda mig, visa mig, men det kommer inte.

Det är ett många gånger svårt språk och jag behöver emellanåt läsa om för att kunna följa det oftast snabba och irrationella vändningar som berättelserna tar. Jag inser att jag och troligtvis även andra vuxna och barn av idag är så ovana vid att läsa den här typen av högtidligt berättande. Det är ett språk som är långtifrån en lättsamt skriven och spännande deckare där drivet knappt går att hejda. Just därför är det viktigt att vi gör det.

Tyvärr förblir Vår vackraste sagoskatt mer viktig än angelägen trots att flera av de, i formen, klassiska sagorna är läsvärda. Det vimlar av prinsessor, äventyrliga pojkar och magi bland sagorna. Men huvudrollen innehas av trollet.

I den där skogen fanns det en sten, som var så stor, att inga andra stenar var hälften så stora. Men så bodde också stortrollet i den, och för att inte vara ensam hade han både hustru och tjugu ungar. Inga andra hade så sträv ragg och så långa svansar som de. De var fullblodstroll.

Avsaknaden av sammanhållen berättarröst gör det svårare för mig att acceptera sagornas universum. Jag kommer att tänka på vårt behov av trovärdighet. Jag har alltid varit känslig för när en berättelse inte förhåller sig till sin egen trovärdighet, Vår vackraste sagoskatt gör många gånger det, men i kombination med språket tröttnar jag ofta.

Därför är sagan En vild pojke av Hans-Eric Hellberg en efterlängtad berättelse där den dyker upp mot slutet, eftersom den i alla fall innehåller en gnutta av realism. Och då har jag inget problem alls att tro på trollstavars kraft och ensamma små pojkar.

Prinsessan som rymde handlar mycket riktigt om en prinsessa som rymmer från den gamla och hemska friaren. Hon ger sig av så långt att hon kommer utanför rikets gränser och ännu längre. Precis som alla andra prinsessor längtar hon efter den där modiga riddaren som ska komma och rädda henne. Och precis som i alla andra klassiska prinsessagor kommer han och gör det. Enda skillnaden är att karaktärerna i sagan inte är människor utan katter. Kattälskare som jag är, kan jag inte låta bli att tycka att det är lite sött.

Den sagan som jag tycker mig känna igen mest är Äventyret eller pojken och trollen skriven av Walter Stenström med illustrationer av John Bauer. Som handlar om en pojke som kan den enda ramsan som rår på trollen:

Kom friska vindar och vädra ut
långöron, väldig haka och stornäsa!
Kom västanväder och sopa bort
trollen från gråa berget!

Similar Posts:

• Klassiska sagor för vinternatten
• Sagor med tradition
• Nyklassiska troll
• Kampen mot den onda härskaren
• Pojkar som får vara små och ensamma

Det här är en fantastisk bilderbok. Den påminner i sin detaljrikedom och lätta drag av gotiskhet om såväl Tim Burtons dockfilmer som >Hans Arnolds skruvade sagobilder. Förutom huvudhistorien finns i bilderna på varje uppslag mängder av detaljer att titta på, bland annat små svarta figurer som ägnar sig åt olika aktiviteter: i den underbara delen sitter de och spelar kort, i den fruktansvärda delen håller de begravning! När Monstret kommer är det riktig skräckfilmsuppbyggnad och överraskningseffekt som gäller, men sensmoralen finns här såklart också: man ska våga se det farliga i ögonen, och allt farligt kanske inte heller är så farligt som man tror.

Anknytningen till huvudhistorien behålls boken igenom, men utan att tappa den tillåter sig Jonna Björnstjerna ibland också att gå loss i fantasier. Som när Lillebror åker hem på metron som går igenom skogen, körd av en liten bäver på en ranglig träbana. I fantasifullhet närmar det sig då Tove Janssons klassiska Vem ska trösta knyttet? och det är verkligen inte illa.

Similar Posts:

• Dråpligt om döingar och skarpt om vänskap
• Snäll kanin med onda ögon
• Livet efter tillplattandet
• Kaninkalas och koncentrationsläger
• Heja Benny

Även Hans Arnold tillhör den kategorin för mig. Det nystartade förlaget Bulleribock ger nu ut 250 av hans illustrationer, samtliga skapade för de noveller som mellan 1954 och 1979 publicerades under rubriken "Veckans chock" i VeckoRevyn. Arnolds motiv tar plats i en traditionellt "kuslig" värld, allt är dimmigt och skuggigt, klara färger är bara fläckar på stora dystra ytor och om en figur ler så är det av illvilja. En farkost färdas mot en planet vars baksida är en dödskalle. En man spelar på ett piano ur vars lock en blek arm insvept i vitt tyg sträcker sig. I ett skyltfönster hänger masker som vid en andra anblick verkar vara riktiga ansikten. Ett sönderknackat ägg i en äggkopp innehåller ett människoskelett. Saker krälar fram ur hörnen, de förvandlas till något obehagligt och vill skada betraktaren.

Arnold är begåvad. Han har förmågan att träffa det där klassiskt groteska monsteransiktet utan att det blir löjligt, hans surrealism är direkt och lättbegriplig samtidigt som den är överraskande, och hans teknik sitter som berget. I sitt förord nämner han Magritte och Dalí som förebilder och det är mycket riktigt som skickliga skräckvarianter på dessa jag uppfattar hans illustrationer. "Det kan vara svårt ibland att inte upprepa sig, och det är något jag försökt undvika" skriver han också. Och även om Arnold aldrig verkar tröttna på att använda den där grinande dödskallen lyckas han alltid variera sammanhanget tillräckligt mycket för att det inte ska kännas utnött.

Ja, visst hade jag gått i taket över detta som barn. Samtidigt kanske man inte ska beklaga sig, här sitter jag ju nu – innerligt förundrad.

Similar Posts:

• Tjena, alla monsterdiggare!
• Och jag kommer till dig
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Intervju med Anders Fager
• Bilderboksspecial: Burtonesque

Om man tycker detta låter intressant, så är detta en underbar liten bok. Sedan jag var mycket ung minns jag Hans Arnolds teckningar på omslag och i böcker jag läste. Redan långt innan högstadiet tyckte jag hans illustrationer var fantastiska, i ordets positiva bemärkelse. Detaljerna som gör världen surrealistiskt färgad är många, och man får ofta titta länge för att hitta dem alla. Farmors coola mus går rakt in i hjärtat på mig när jag ser den ligga lojt bakåtlutad mot hennes hårknut, och illustrationerna över stadens alla invånare ger en känsla av hur många personligheter som göms bakom alla långa kappor och rockar i en större stad.

Arnold, namnet han själv signerar sina teckningar med, beskriver här på ett slags sagolikt sätt hur han upplevde sin barndom och tidiga ungdom. Att han gick i katolsk skola och bodde i en katolsk stad framgår med all (o)önskvärd tydlighet, både genom texterna och genom illustrationernas fixering vid bara bröst och nakna kroppar. Samtidigt kan jag inte riktigt störa mig på denna fixering, för det är onekligen en självbiografisk bok, om än förklädd till läskig saga, och om nu unge Hans tyckte att hans liv var fullt med kurviga kvinnor, så var det väl det, rent subjektivt.

Om man inte har väldigt mycket emot att visa bilder där nakenhet förekommer för sina små, så tycker jag nog att den här boken bör passa både barn och vuxna. Barnen kan se på alla roliga detaljer, och har barnet kiss- och bajshumor gillar det säkert fågeln som släpper ett par droppar mörkt gegg genom luften, ner mot de lekande skolbarnen, medan den vuxne kan uppskatta textens förhållande till bilderna och fascineras över hur de rynkiga, allvarsamma vuxna framställs jämfört med de stojande barnen. Mormor(smor) och morfar(sfar) kanske kan titta i den och minnas hur aga var vanligt i skolorna på deras tid, och berätta för sin nutida ättelägg om hur även de fick smäll på fingrarna eller i handflatan, precis som på bilden där i boken.

Dock är boken väldigt kort, vilket jag inte riktigt kan bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Det är bra, för man tröttnar garanterat inte, och illustrationerna gör boken till en tidsmässigt längre upplevelse än vad 46 sidor ren text skulle ha gjort. Samtidigt vill man ju ha mer! Mer bakgrund, mer bilder och detaljer. Att punga ut dryga hundralappen för denna kanske känns lite magstarkt först, men jag tror att om man bara uppskattar illustrationerna, så kan denna bok nog leva så länge i ens hem att pris per år inte blir särskilt högt.

Similar Posts:

• Illustratörernas skräckmästare
• Från Cyklopen till The Blob
• Nedslag i popkulturhistorien som får ta plats
• Jenny Nyström – vem var hon?
• Tröstande monster