Shakespeares Macbeth fångade det här temat i en ödesmättad medeltida miljö, med borgar och tronpretendenter, åskväder, dimmiga hedar och häxor kraxande vid sina kittlar. Den norske thrillerförfattaren Jo Nesbø tar oss istället med till en namnlös (fast kritiker har fastslagit Glasgow), nedgången stad på 1970-talet och dess korrumperade polisväsende.

Till William Shakespeares 400-årsjubileum härom året lanserade förlaget Hogarth (i ett internationellt samarbete med ett 20-tal andra förlag) en serie nytolkningar av hans pjäser. Först ut var Jeanette Wintersons version av En vintersaga och Howard Jacobsons Köpmannen i Venedig. Därefter kom Anne Tylers Så tuktas en argbigga och Margaret Atwoods Stormen. Bland kommande titlar finns Tracy Chevaliers tolkning av Othello, Edward St Aubyns av Kung Lear och Gillian Flynns av Hamlet, men den här gången har turen alltså kommit till Jo Nesbø och Macbeth.

Här börjar Macbeth som den hårdföre men hygglige chefen för en insatsstyrka, Gardet, inom stadens poliskår. En genomkorrupt polisdirektör har ersatts av en ny och rättskaffens, Duncan, som lovar att rensa upp i träsket. Efter ett stort tillslag mot det lokala motorcykelgängets droghandel utnämns denne Macbeth till ny chef för ”orgbrott”, avdelningen för organiserad brottslighet.

Det skulle han inte ha gjort. Macbeth, eller kanske framför allt hans älskade, kasinoägarinnan Lady, får lust för nästa steg på karriärstegen. Ja, inte bara nästa, förresten. Macbeth och Lady vill snart ha kontroll över hela staden, och de skyr inga medel för att skaffa sig det.

Inte bara omslaget för tankarna till Frank Millers Sin City. Hela Macbeth har något serietidnings-noir, larger-than-life över sig. Glasgow eller inte; miljön är framför allt dystopisk. Fabrikerna är nedlagda, tåget har slutat gå, kriminaliteten och missbruket är det enda som frodas. Våld, maktspel och utnyttjande tränger ut de flesta andra mänskliga relationer. Alla konspirerar mot alla.

Det finns heller ingen ände på det bagage karaktärerna släpar runt på, och kanske är det min största invändning mot Nesbøs tolkning. Shakespeares Macbeth har en tyngd, en suggestiv mystik just i att den lämnar så mycket åt fantasin. Nesbø lyfter istället upp allt till ytan, låter ingenting vara osagt om karaktärernas traumatiska barndomar och det ena med det andra. Ingenting lämnas riktigt osagt – och följaktligen finns heller ingenting kvar att upptäcka under ytan.

Similar Posts:

• Winterson gör en cover
• Vem var Shakespeare?
• Demokratin och döden
• Läsning är farligt
• Stockholmarnas roman 2004

Men faktum är att det är svårt att recensera Ung kvinna saknad utan att nämna att det faktiskt i mångt och mycket är slutet som räddar historien. Inte för att boken är dålig på något sätt, tvärtom. Berättelsen är fängslande, språket flyter på lätt och karaktärerna får både mer personlighet och utveckling än vad som är vanligt inom spänningsgenren.

Det är bara det att man har läst historien förut. Försvunnen, antagligen dödad, kvinna? Har gjorts till leda. Person som återvänder till sin hemstad för att ta reda på sanningen? Inget nytt. Person som väl på plats upptäcker att saker inte alls var som hen trodde? Inget nytt där heller. Att använda sig av berättargreppet ”låta fler personer komma till tals” är ett effektivt sätt att skapa driv i berättelsen, men har redan använts flitig av kända storheter som Gillian Flynn (Gone Girl) och Paula Hawkins (Kvinnan på tåget, I djupt vatten).

Å andra sidan ska man ju vara medveten om att det finns en anledning till att vissa litterära teman återkommer. Nämligen att de är intressanta och spännande och kan vridas till för att skapa en något egen version.

För att sammanfatta kan man konstatera att är du ute efter nyskapande litteratur – välj något annat. Men vill du läsa en spänningsroman kan jag lugnt rekommendera Ung kvinna saknad.

P.S. För er som undrar om jag kunde lista ut slutet: Nej, faktiskt inte och då hade jag ändå föreställt mig hyfsat många scenarion. Så ur den synvinkeln har författaren lyckats bättre än de flesta av sina kollegor inom genren.

Similar Posts:

• Isande skärgårdsnoir
• Motstridigt på många plan
• Pojke möter flicka med en tvist
• Välskriven västkustdeckare
• Smart gripande nagelbitare

Camille är något så ovanligt som en hjältinna med självskadeproblematik. Hon har skurit in ord i huden, så många att det enda ärrfria området på hennes kropp är en bit på ryggen dit hon inte nått. Flynn beskriver skickligt Camilles äckel inför sin kropp, men också ögonblick då hon längtar efter att sätta kniven mot huden. Hon beskriver också ögonblick då Camille accepterar hur hon ser ut, hur hon låter andra se hennes kropp. Det är ett svårt ämne att skriva om, självskadebeteende, och Flynn hanterar det med bravur. Som en passage där Camille pratar med sin syster Amma och avundsjukt betraktar hennes ärrfria kropp: ”Jag kunde inte slita ögonen från hennes hud, den var så len och gyllenbrun, som varm glass”.

Flynn beskriver hålan på ett tämligen klyschigt sätt. Cheerleaders som aldrig tog sig bort från stan och i vuxen ålder träffas en gång i veckan för att beklaga sig och samtidigt bekräfta sina liv: ”jag tror att en viss del av ens hjärta inte kan fungera om man inte fått barn. Att det kommer att vara avstängt för alltid”. Football-killar som roade sig med att utföra sexuella övergrepp under sin skoltid och som sedan arbetar på ortens svinfarm och dricker öl på något av de lokala vattenhålen. Småstadsmentaliteten är viktig för berättelsen, men ibland blir den lite väl slentrianbeskriven.

Vassa föremål är oerhört spännande. Både familjeintrigerna och kriminalfallet har ett stort driv och när dessa båda spänningsfält vävs ihop är det nästan så att man ryser av obehag.

”Ja, jag tror att hon är sjuk och jag tror att det hon lider av är smittsamt”, viskade Jackie och hennes händer skakade så isen klingade i glaset. ”Och jag tror att det är dags för dig att dra, lilla gumsan.”

Kriminalromaner är svåra att skriva om eftersom man inte vill avslöja några spänningselement, eller vem mördaren är. Dock är det ofta i spänningselementen som det intressanta ligger. Vassa föremål är en bladvändare, en roman om mörka familjehemligheter och barnamord, en roman som väcker frågor om ansvar och vad en förövare är. Perfekt att kura med i höstmörkret.

Similar Posts:

• Motstridigt på många plan
• Välskrivet på välbeprövat tema
• Spännande deckare med logiska luckor
• Mycket mer än bara spänningsroman
• Inte så spännande spänningsroman

Veckan som kommer är full med överraskningar. Som ni kanske redan sett har vi gått ut hårt med två omtalade favoriter…

Igår skrev Sara, en av våra nykomlingar, om omtalade Gone Girl av Gillian Flynn. Hon tyckte om den, så pass mycket att den fick tio av tio minsann!

Idag skriver Ella om Nyckeln, sista delen i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsfors-trilogi. Författarna har hunnit samla på sig en hel del mytologiskt bagage vid det här laget och Nyckeln ligger på dryga 800 sidor, men Ella tror knappast fansen beklagar sig. En värdig avslutning på en älskad trilogi – eller om det nu är början på något nytt?

På onsdag skriver jag, Lina, om Micke Darmells Uppkopplad eller avkopplad: Om konsten att verka i en uppkopplad värld, en bok som tar stryptag på hela vårt teknologiska samhälle. Hur hanterar vi egentligen den ständiga uppkopplingen? Vad gör facebook med oss? Mycket intressant och viktig bok, som skriven för mig. Och inte bara mig, tror jag bestämt…

På torsdag skriver Anna Liv om Mons Kallentofts Vindsjälar, den andra delen i en svit inspirerad av de fyra elementen. Det handlar om sensommarstorm, äldreomsorg och död. Vem har något att vinna på en sjuk gamlings död, ens i ett samhälle där kapital tycks stå över människovärde? Kallentofts språk är mer poetiskt än någonsin och gör mig lätt andfådd.

På söndag skriver Håkan om Bengt Bergs nya diktsamling Värmland – Världen tur & retur. Och han har just nu ingen aning om vad han ska tycka, hälsar han, ”men jag tycker om den på något sjukt sätt. Som farmors fotoalbum”. Vidare utlovas vi en hämnd, eftersom Bengt var den som skapade Håkans första litterära kris. Spännande!

Och på lördag blir det lyrik när vår gäst Charlotte Qvandt skriver om Mattias Jeschko-Edbergs första diktsamling Eldträd tidig morgon. Missa inte det!

Similar Posts:

• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Brinnande stillsam samtid
• Mord i blåsig vind
• ”Ibland reser sig håren på mina armar”. Intervju med deckarförfattaren Mons Kallentoft
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer

Historien berättas ur de båda huvudkaraktärernas perspektiv. Nick talar först, men ganska snart får man en tveksam inställning till hans karaktär. Han är opålitlig, en charmör och en utpräglad egoist. Amy försöker presentera det perfekta äktenskapet, ett sådant äktenskap som alla låtsas ha, men som ingen kan leva upp till. Även hennes beskrivningar blir skeva i rasande takt, hon ursäktar sin man, men är inte heller den perfekta hustrun som hon försöker vara. Dessutom är hon inte omedveten om hur det står till i verkligheten:

Den kvällen när jag var på den där festen i Brooklyn, låtsades jag vara en modern flicka, en sådan flicka som en man som Nick skulle vilja ha: en Skön tjej. Män brukar ju alltid använda det som en komplimang. Skön tjej. Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.

Män tror faktiskt att det finns sådana tjejer. De blir kanske lurade för att så många kvinnor är villiga att låtsas att de är sådana. Jag kände mig länge förolämpad av Sköna tjejer. Jag kunde se hur männen – vänner, arbetskamrater, främlingar – blev alldeles till sig på grund av de här hemska låtsaskvinnorna, och jag hade lust att sätta mig ner med de här männen och lugnt säga till dem: Det är inte en kvinna du bjuder ut, den du bjuder ut är en kvinna som har sett alldeles för många filmer, som har skrivits av socialt missanpassade män, som gärna vill tro att den här sortens kvinnor finns och kanske skulle vilja kyssa dem. (…) Och de Sköna tjejerna är ännu mer patetiska än så: De låtsas inte ens att de är den kvinna de vill vara, de låtsas att de är den kvinna en man vill att de ska vara.

Detta är alltså två karaktärer det är svårt att tycka om. Nick för att han är en sådan tölp. Amy för att hon försöker leva upp till det perfekta paret trots att hon uppenbarligen är betydligt smartare än så.

När Nick och Amys föräldrar rensat hennes bankkonto och Amy flyttat med Nick hem till hans hemstad, där den äkte maken påbörjar ett förhållande med en ung student, försvinner Amy. Allting pekar på att någonting våldsamt har inträffat. Vi får fortsätta att följa Amys karaktär i dåtid fram till dagen då hon försvinner. Vad har egentligen hänt?

Den här boken har allt. Det är en thriller, en deckare, en politisk roman, en sarkastisk samtidsberättelse och en kärlekshistoria med en tvist. Karaktärerna är mänskliga och demoniska, de är platta och mångfacetterade på samma gång. Det är fascinerande hur författaren får läsaren att vilja veta deras öde fastän man egentligen inte tycker så mycket om någon av dem. I slutet av varje kapitel presenteras en cliffhanger, som gör det omöjligt att lämna boken ifrån sig. Läsaren måste få reda på vilken nästa vändning blir.

Gone Girl har sålt i över två miljoner exemplar och har blivit Gillian Flynns stora genombrott. Trots att den är över femhundra sidor läser du den gärna i ett svep och lämnar teven avslagen hela helgen. En varning vill recensenten dock utfärda: don’t try this at home…

Similar Posts:

• Dolt under ytan
• Välskrivet på välbeprövat tema
• Starkt om orättvisor
• Kyssar som skakar världen
• En julsaga

Medan jag läser hinner jag vackla och ändra uppfattning hur många gånger som helst. Så många små saker jag tycker om men också sådant som är mer än frånstötande. Det är splittrat och ojämnt och bitarna fogas inte samman på något särskilt snyggt sätt; den där mer deckarartade historien blir aldrig särskilt intressant, samtidigt som det är den som ska vara sammanhållande, den som ska göra då och nu till ett helt.

Dået: i slutet av 1980-talet firar ett par familjer påsk tillsammans varje år på ett pensionat i Gudbrandsdalen i Norge. Det är ”same procedure as last year” närmast in absurdum och familjemedlemmarna berättar små och stora saker i egna kapitel. Det är de olyckliga äktenskapen och det är tonåringarna som famlar efter varandra men inte riktigt når fram. Det är missbruk och förnedring, otrohet och fruktansvärda förluster och så årliga låtlistor, som en kavalkad av vad man lyssnade på då.

Nuet: två systrar, inte tvillingar men närapå, pratar böcker, böcker, böcker – tills deras mor hittas död i Norge och boksamtalen går över till och blandas med funderingar över den mamma de kanske inte alls kände så väl som de tror – vilka är människorna på fotografierna och i gästboken och vilken är kopplingen till Suzanne Brøgger? Ledtrådar samlas och skärskådas våren 2013, samtidigt som de i slutet av 1980-talet famlande tonåringarna famlar vidare, var och en på sitt håll. Den ena efter den andra, den andra efter sin dotter, som famlar hon också, men på ett synnerligen hårdhänt sätt.

Faktum är, att några av denna dotters avsnitt är bland det vidrigaste jag läst. Detaljerade våldtäktsscener med en kvinnlig förövare har jag nog faktiskt aldrig sett förr, och när det dessutom är ur hennes perspektiv de skildras, det är i hennes tankar och känslor man får vara. Nej, jag värjer mig verkligen och dessvärre tycker jag inte att de tillför något till handlingen. Därtill finns också avsnitt med en icke namngiven berättare, det som också ska vara en sorts mysterium, och även här tycker jag att det känns lite överflödigt, liksom ett par plötsliga direkta tilltal till läsaren från den allvetande berättaren.

Däremot tycker jag om systrarna som talar om litteratur och författare som om sina vänner och närstående; det är kärlek och frustration och besvikelse och nästan gräl, så där som när man verkligen lever sig in det man läser. De trånar efter Julian Barnes, är sura på Gillian Flynn och hyser en blandad beundran och avsky för Ted Hughes. Ibland är det väldigt pretentiöst men jag kan känna igen den sortens resonemang. Jag vill tro att de är en sorts fiktionalisering av de författande systrarna, att samtalen har någon sorts verklighetsbakgrund, liksom funderingarna kring om de inte ska skriva en roman tillsammans. Och det är väl inte en alltför vild gissning att låtlistorna är hämtade från Lindas och Sigrids egna blandband.

Det jag tycker är bäst – och mest sorgligt – är den där kärlekshistorien som aldrig blev av, de vilsna tonåringarna som var så nära och sedan förlorade varandra, eller tappade bort. Den där idén om den första kärleken som något som går utanpå det mesta är jag väldigt svag för, och ännu värre är det när det kanske, kanske skulle kunna finnas en liten chans att göra om och göra rätt.

För övrigt ska jag nog ta och läsa Suzanne Brøgger.

Similar Posts:

• Utan andra förtöjningar än litteraturen
• Lite för mycket Linda
• Karin Boye-reboot
• Den gåtfulla Elizabeth Finch
• Min generations ikoniska besvikelse?

Boken utspelar sig i två tidsplan och handlar framför allt om Libby, vars mor och två systrar mördats i vad som kallas ”Den satanistiska bondgårdsmassakern” för 24 år sedan. Libby, som då var 7 år, överlevde och bidrog med sitt vittnesmål till att hennes bror Ben blev fälld för morden. På uppmaning av medlemmar i en ”mordklubb”, som inte tror att Ben är skyldig, inleder Libby nu en undersökning för att försöka få reda på exakt vad som hände när hennes familj dog.

Parallellt med den berättelsen så får man följa Libbys mamma Patty och brodern Ben under dagen då morden sker. Långsamt läggs alltså pusselbit till pusselbit i Libbys undersökning, samtidigt som klockan obevekligt räknar ner mot katastrofen i dåtid, utan att dramats huvudpersoner vet om det.

Det är ett väldigt effektivt berättarsätt – alla händelser framstår som betydelsefulla och ödesdigra när man som läsare vet att personerna som är med om dem kommer att dö inom 24 timmar. Den dokumentära Med kallt blod av Truman Capote, som Mörka platser har jämförts med, använder sig också av detta berättande, och i början av boken känner jag verkligen likheten med Capotes mästerverk, vilket bidrar till den skräckblandade förtjusningen inför Flynns bok. Men hos Capote hade familjens liv inget samband med att de blev mördade, medan det hos Flynn ganska snart framgår att Ben är inblandad i ganska problematiska göromål och att hans mamma är utfattig och håller på att förlora greppet om sin tillvaro. Det finns alltså en ”förklaring” till morden, vilket saknades i de händelser Capote återger, som så ofta i verkligheten. Det gör också Mörka platser till en mer konventionell deckare än det kunde ha varit.

En annan sak som gör att läsningen bitvis blir plågsam är kopplingen till satanism. På mordplatsen finns satanistiska tecken målade i blod på väggarna, och när Ben visar sig ha lyssnat på heavy metal, färgat håret svart samt haft kopplingar till påstådda satanistiska kretsar så blir hans skuld ännu mer trolig för rätten. Här kan jag inte undgå att tänka på de verkliga mordrättegångar i USA där (med allra största sannolikhet) oskyldiga människor dömts för brott med koppling till påstådda satanistiska ritualer. Se exempelvis någon av de många dokumentärerna om The West Memphis Three för verkliga personer som påminner mycket om Ben och som liksom han har suttit inspärrade under lång tid på lösa grunder. Temat är intressant och gripande, sedan är jag ändå tveksam till hur Flynn skildrar de faktiska kopplingar Ben har till satanismen – det riskerar lätt att bli spekulativt att skildra något som har sådan tveksam verklighetsförankring som ens lite verkligt.

Mörka platser har också fått mycket uppmärksamhet för sin hjältinna: Libby är nämligen en inte särskilt sympatisk, ganska trashig och motvillig huvudperson. Hon skiljer sig i mitt tycke mest från andra deckarhjältar genom sin trotsiga och lätt aggressiva humor – trots att hon helst inte vill göra något alls så känns hon långt ifrån som en person som skulle fixa att vara sysslolös. Jag tycker att Flynn lyckas väl i skildringen av de sjaskiga miljöer där Libby vistas – personbeskrivningarna är ofta på pricken, radhusområdena och de nergångna klubbarna blir levande. En annan sak hon gör väldigt väl är att skildra Libbys minnen av sin barndom. Då och då inflikar hon små, till synes ovidkommande minnesbilder av vad de brukade äta, hur hennes syster brukade fläta hennes hår, vad hennes mamma brukade ha på sig. De bitarna bränner till och känns på riktigt.

Sämre är det med det språkliga. Framför allt skiljer sig den rent stilmässiga nivån åt väldigt kraftigt, både mellan bokens olika delar och inom kapitlen. Den stilmässiga skillnaden mellan berättelsens två plan är kanske medveten, eftersom nutiden berättas i jagform av Libby och dåtiden i tredje person, men jag tycker det stör läsningen. Dessutom är översättningen faktiskt rent ut sagt dålig (eller om det är korrläsningen). Det är syftningsfel och klumpiga ordval, ibland till den grad att man nästan inte förstår vad som händer eller sägs. Även här känns det som om problemen har varit större med nutidsdelarna, och ett rakt igenom dåligt språk hade nästan varit att föredra framför den nuvarande blandningen av välformulerad och välskriven text, och konstigt språk med utelämnade skiljetecken.

Sammantaget är det ändå en bok som jag läste fort och som kändes tillfredställande rent berättarmässigt (även om den tenderar att överutnyttja knepet att bygga spänning genom att bara låta saker bli värre och värre hela tiden). Jag dras med, och jag intresserar mig för karaktärerna. Dessutom blir jag onekligen sugen på att läsa fler av Gillian Flynns böcker, och det är väl ett betyg så gott som något.

Similar Posts:

• Synliga fördomar & dolda handikapp
• Spännande från Flynn
• Pojke möter flicka med en tvist
• Hemligheternas hus
• Välskrivet på välbeprövat tema