Göran Rosenberg blev journalist på 1960-talet ”i en tid när trovärdighet och sanningsenlighet stod någotsånär högt i kurs i den mediala offentligheten”. Han hade tur, konstaterar han.

Under föräldrarnas uppväxt, de var båda Förintelseöverlevare från Polen, hade offentligheten varit förgiftad av hatpropaganda. Hur det slutade vet vi alla. Lögnen som demokratins främsta fiende var något som ältades efter andra världskriget, inte minst av George Orwell. I hans dystopi 1984 ”hade orden gjorts obrukbara för varje annan kommunikation än lögnens” skriver Göran Rosenberg.

Men så föll Berlinmuren, Sovjetunionen gick under, internet öppnade upp världen för oss alla och för en tid såg det ut som att Orwells svartsyn skulle komma på skam. Den digitala medierevolutionen tycktes så full av demokratiserande potential. Göran Rosenberg exemplifierar med den arabiska våren.

”Den enskilda människans horisonter och nätverk har öppnats för att rimligen aldrig mer kunna slutas på det sätt som Orwells framtid förutsatte” skrev han i ett förord till en svensk nyutgåva av Aldous Huxleys Du sköna nya värld 2005.

Nu konstaterar Göran Rosenberg att han hade fel. Med hjälp av ”ettorna och nollorna” har siktlinjerna minskats så att horisonten inte längre är skönjbar. Nätverken, om de är stora nog, förpestas av grälsjuka robotar och främmande makt. Många människor av kött och blod deltar gärna i kulturkrigen. Den nya kommunikationstekniken har öppnat för despotiska makthavares kontroll av tankar och handlingar ”och som aldrig förr utmanat grundvillkoret för vår existens som människor – förmågan att kommunicera väl.”

Nu kan en gaphals och notorisk lögnare som Donald Trump vinna väljarnas förtroende inte en gång utan två (tre, om man ska tro honom själv). Nu kan svenska politiker bygga framgång på att peka ut ”invandringen”, det vill säga alla invandrare, som roten till de samhälleliga problemen. Nu kan en nära nog samstämmig forskarkår ignoreras i frågan om klimatet.

I lögnens tid är en samling artiklar från dagspress och krönikor från radion, särskilt P1-programmet Godmorgon världen samt två nyskrivna essäer. Alla texter är på temana demokrati, politik, yttrandefrihet och populism.

Som ung journalist, hungrig efter förebilder, fick jag ögonen på Göran Rosenberg. Det var nog hans språk som stack ut. Det är enkelt och tydligt. Han har förmågan att förklara komplicerade skeenden, underliggande samband och hur de hänger ihop med historiska data. Efter att ha läst någon av hans artiklar eller böcker eller lyssnat på en radiokrönika känner jag mig alltid lite klokare. Så är det också denna gång.

Det är en djupt pessimistisk bok som Göran Rosenberg har satt samman. Men man skulle också kunna kalla den klarsynt. På det sättet finns något hoppingivande mellan pärmarna på I lögnens tid. Författaren väljer att skriva till den som vill läsa. Jag hoppas att det är många. Bara genom att vi slutar acceptera lögner och börjar göra motstånd kan utvecklingen vändas.

Similar Posts:

• Förtrycket i välfärd och lycka
• Drastiskt och dråpligt om populism
• Vanmakt inför spretiga argument
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Initierad bok om Trump

Han fråntogs sin tjänst, sitt hem med bibliotek samt medborgerliga rättigheter, men lyckades undgå att bli dödad, trots att han inte gömde sig. Som ”undermänniska” tvingades Victor Klemperer att arbeta hårt i diverse fabriker och i lantbruket, men han upphörde aldrig att forska inom sitt fält, filologin, som den vetenskapsman han var.

Filologen ägnar sig åt språkanalys. Men Victor Klemperer och de övriga som var förvisade till det så kallade ”judehuset” i Dresden fick inte äga eller låna böcker, prenumerera på tidningar eller lyssna på radio, än mindre skriva. Det sistnämnda gjorde Victor Klemperer ändå i lönndom. Efter sig lämnar han en omfattande dagbok som blivit berömd. Han gjorde också språkstudier utifrån allt i Tredje rikets vardag som han kunde komma över. Han tjuvlyssnade på radion i fabriken, överhörde konversationer på gatan, läste tidningar som maten hade varit inslagen i, och så vidare.

Uppmärksamheten fäste han vid de glidningar som hela tiden pågår i ett språkbruk. Dels var det väl en del i överlevnadsinstinkten, dels ett vetenskapligt intresse.

LTI, Lingua Tertii Imperi, eller på svenska Tredje rikets språk, innehåller en mängd mycket konkreta exempel på medvetna nazistiska manipulationer av tyskan.

Ordet fanatism, exempelvis, har en negativ klang på tyska, påpekar Victor Klemperer. Det är likadant på svenska. Men under nazismens kulmen nådde ordet en annan valör. I propagandaminister Joseph Goebbels bulletiner stred soldaterna fanatiskt. Führerns vilja beskrevs som fanatisk. Mot slutet kunde Victor Klemperer notera uttrycket ”vild fanatism”. ”Som om vildsintheten inte vore fanatikerns nödvändiga utgångsläge, som om det kunde finnas en tam fanatism.” Tillägget av ”vild” bar vittnesbörd om hur ordet hade börjat förfalla, var filologens slutsats.

Människor omtalades som ”människomaterial” eller rätt och slätt ”kanonfoder”. Nazismen är en totalitär ideologi och som alla sådana har den ambitionen att ta makten över språket. George Orwell uppehåller sig mycket kring detta i 1984. Synen på vad som är en hjälte förvreds under Hitleråren.

Efter kriget fick Victor Klemperer åter undervisa och förklarade för studenterna:

Hjältemod är inte bara en fråga om mod och en människas beredskap att sätta sitt eget liv på spel. Det klarar varenda slagskämpe och varenda förbrytare av att uppbåda. Heros är ursprungligen någon som utför handlingar som kommer mänskligheten till godo.

Det totalitära till trots förekom uppror i det lilla. Med humor skildrar Victor Klemperer hur arbetarklassen i Berlin reagerade på graderna av förbud genom att använda förkortningar för dem. Kommt nicht in frage, var säkert tradigt att höra någon uniformerad pilt skrika åt en. Vad sade han? ”Knif”! Ännu mer outhärdligt var ”Kakfif”: kommt auf keinen fall in frage. Det vill säga ”kommer under inga omständigheter på fråga”.

LTI kunde ges ut efter kriget. Observationerna i den är både mycket specifika för sin tid och plats och samtidigt generella på ett kusligt sätt. Få som läser den kan undvika att börja fundera över de processer av språkglidningar som pågår i den egna samtiden. Man frågar sig vilka de ”mycket små arsenikdoser” är som vi luras att svälja idag, för att använda en av bokens mera klassiska liknelser.

Språket nöjer sig inte med att tänka och dikta åt mig, det leder också min känsla, det styr hela mitt själsliv ju mer oförbehållsamt och omedvetet jag överlåter mig åt det. Och vad händer om det kultiverade språket består av giftiga ämnen eller har gjorts till bärare av giftiga ämnen?

Vad är det som pågår när ”normal anständighet” börjar benämnas ”PK” och sedan, när de politiska makthavarna bytts ut, ersätts med det otympliga låneordet ”woke” i rent hånande betydelse? Vem är pådrivande i en sådan språkglidning och med vilka syften?

Similar Posts:

• Vad ska man tro?
• Barbariet har sina drag
• Hitlers folkstat
• Spökhistoria
• Relativt trovärdigt

I den senaste romanen heter mannen Paul. Som så ofta med Houellebecqs huvudpersoner präglas denne parisare av en allmän vantrivsel med tillvaron. Även människor emellan är det kärvt. Därför breder ensamheten ut sig. Paul lever parallella liv med sin fru Prudence. Inga barn, separata sovrum såväl som badrum är bara några aspekter av det. Han har inte heller något umgänge med sina syskon eller sin pappa som är änkling. Allt detta ska dock komma att förändras när pappan blir sjuk och hamnar i okontaktbart skick på ett äldreboende. Plötsligt behöver Paul frottera sig med sina syskon och deras äkta hälfter samt med deras mobilspelande avkommor.

De förlorade traditionerna är en annan viktig tematik vid sidan av ensamheten. I en belysande scen ska Paul hämta en flaska rött ur den frånvarande faderns välfyllda vinkällare. Men han går bet.

Efter några minuters irrande mellan Puligny-Montrachet och Château Smith Haut-Lafitte fylldes han av missmod och bestämde sig för att ropa på Hervé

Inte heller Hervé lyckas. Att som fransman inte kunna sina viner och ändå vara alkoholist är förstås ett ordentligt misslyckande. Att en vinintresserad far i den övre medelklassen inte förmått förmedla lite basalt självförtroende åt sin förstfödde säger dessutom allt om förflackningen i dessa postmoderna tider.

På romanens andra berättarplan följer man Paul i anställningen som något slags intellektuellt bollplank åt Bruno Juge, en toppolitiker som kanske ska kandidera i det kommande presidentvalet.

Förinta är skriven och publicerad innan Rysslands anfallskrig mot Ukraina gick in i sin nya fas i februari 2022. Men det händer så pass skumma saker att det känns som nu. Gigantiska containerfartyg sjunker mystiskt ute på de sju haven, något som myndigheterna behöver tysta ned. Bruno blir utsatt för en märklig hatkampanj skickligt iscensatt av anonyma hackerssom sänder kryptiska meddelanden. Det ska också pareras. Allt sker mot en bakgrund av nyliberala reformer som alldeles spårat ur. Möjligen kan man ställa sig lite frågande till att Paul, som mobiliserar så pass lite energi, anses ha något att bidra med till den som ska försöka nå framgång i en valrörelse.

Michel Houellebecq har som sagt en ansenlig lista deprimerade manliga huvudpersoner vid det här laget. Men Paul är lite mer självreflekterande än de övriga. Allt kan inte vara muslimernas, feministernas och bögarnas fel. Nej, Paul anar sin egen agens, att han själv hade kunnat göra annorlunda och att det hade haft verkan. Överraskningseffekten av detta är bedårande. ”Double plus good” hade det hetat i 1984.

Similar Posts:

• Självömkan hos den som har allt
• Outforskat tankeuniversum
• Ge folk vad folk vill ha
• Ondskans och svindelns poet
• An island never cries

Fast så dyker en ny kandidat upp. Peter Varg. Han vill vara allas vän och ser till att skaka hand med alla djuren (till och med dem som inte har händer). Han är trevlig, han är rolig, han är snygg. Att ingen riktigt vet vad han står för kommer liksom i skymundan. Han är ju så trevlig. Och snygg.

Vargen vinner valet. Det är fest. Vargen och hans ministrar ser mycket seriösa ut i sina propra kostymer. Men snart börjar obehagliga saker hända på gården.

Djur börjar försvinna. Några fler varje natt. Den nye ledaren verkar inte bry sig om saken, och de andra djuren blir alltmer upprörda. När de inte blir insläppta i vargens palats tar de sig in med våld. Där – ve och fasa! – sitter vargen och hans ministrar och kalasar på en av de försvunna hönorna.

Vargens regim får ett våldsamt slut. Djuren jagar iväg honom och hans ministrar under stenkastning. Palatset brinner.
Nu måste de välja en ny ledare. Det är de vanliga som ställer upp – förutom en. Och den där nye, Jerker Räv verkar väl ändå väldigt trevlig ..?

Bondgården som politisk arena har ju en viss litterär tradition. För en vuxen läsare går tankarna ohjälpligt till George Orwells Djurens gård, men här finns såklart också mer barnnära referenser till sagor och fabler. Rovdjuren, vargen och räven, är klassiskt lömska, sluga, opålitliga och hungriga. De domesticerade bondgårdsdjuren verkar inte alltför kritiskt tänkande.

Där fastnar jag lite som vuxen – det är en ganska deprimerande bild av en lättmanipulerad demokrati vi får i den här bilderboken. Och stenkastning, våld och mordbrand är väl ändå inget idealt sätt att hantera dåligt ledarskap? Fast det är klart, om ledarna rent bokstavligt börjar äta upp folket så vore det kanske helt proportionerligt?

Jag tror ändå att många barn kommer att ha roligt åt den här drastiska historien, som också kunde tjäna på att läsas av vuxna. För vad är det egentligen vi fäster oss vid när vi väljer våra ledare? Hur undviker vi att gå i populismens fällor? Och var går egentligen gränsen mellan populism och demokrati?

I slutänden är det här en bok där läsaren – också den ganska lilla – får känna sig smartare än bilderboksfigurerna, och det är kanske ingen dum utgångpunkt. Kan vi fostra framtida väljare som är smartare än så här, så vore det onekligen en god sak.

Similar Posts:

• Lovande klarsyn i pessimismen
• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Den magiska bondgården
• Demokrati! Revolution!
• Vanmakt inför spretiga argument

Titelpersonen, den unge igelkotten Jefferson Bouchard de La Poterie, för en småborgerlig och trivsam tillvaro i kanten av skogen. Han har en potatisgratäng i ugnen, har precis läst ut en spännande biblioteksbok och bestämmer sig för att ta en tur till frisören för att piffa till luggen. Hans dag blir dock snabbt betydligt sämre.

Hos frisören öppnar ingen. Jefferson tar sig in bakvägen och gör en fruktansvärd upptäckt: på golvet i salongen ligger ägaren, den alltid lika vänlige grävlingen Edgar, död med en sax i bröstet. I chock och förtvivlan böjer sig Jefferson över liket och drar ut saxen – det verkar helt enkelt inte rätt att den ska sitta där – och det är då salongens andra kund, en gammal get som somnat under sin värmehuv, vaknar till och får syn på honom. Plötsligt är Jefferson mordmisstänkt och på flykt.

Lyckligtvis har han sin gode vän, grisen Gilbert, att förlita sig på. De gör upp en plan som går ut på att rentvå Jefferson genom att själva hitta Edgars mördare, och spåren för dem snart till människornas land.

Mourlevats moderna fabelvärld består alltså inte enbart av antropomorfa djur som lagar gratäng och går på biblioteket, utan också av människor och ”deras” djur. I människornas värld ses de antropomorfa djuren lite som andra klassens varelser – fast man välkomnar dem såklart som turister. De icketalande djuren har det betydligt värre. Det framgår inte minst när en av karaktärerna råkar hamna på ett slakteri, ett mänskligt dödsmaskineri i all sin glans.

Här tillförs den småputtriga (nå, minus mordet då) och högst traditionella barnboksdjurvärlden en helt modern svärta och samhällskritik. Det är drabbande, och en ganska märklig kontrast. Jag blir inte helt klok på vad det här för bok egentligen. Är det en samhällskritisk barnbok med en varm vänskap i centrum, eller är det kanske snarare en politisk allegori för vuxna i stil med George Orwells Animal Farm?

Kanske kan den vara både och, eller så hamnar den någon lite märklig stans mitt emellan? Jag har svårt att riktigt sätta ner foten.

Humorn i relationerna mellan de olika antropomorfa djuren för i alla fall mina tankar främst till Gösta Knutssons gamla barndeckare Tuss och Tuff, men där hund- och kattvännerna jagade en försvunnen födelsedagspresent står Jefferson alltså inför ett brutalt mord och en slentrianmassmördande mänsklighet.

Similar Posts:

• Almapriset 2016 och 2005
• Rosa drömmar och skogshimlar
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• ”Så närvarande och så främmande”
• En sång om längtan till havet

Han väckte mycket uppmärksamhet för två år sedan med pamfletten Om tyranni. Där ger han oss 20 lärdomar från 1900-talet som vi inte bör glömma om vi ska kunna slå vakt om demokratin. Ett av råden är att vi ska odla vår egen formuleringskonst, erövra ett eget språk. Detta för att inte falla i fällan att använda de auktoritäras falska vokabulär.

Timothy Snyder lever som han lär. Han har myntat uttrycket ”ofrånkomlighetspolitik” vars främsta credo är att det inte finns några alternativ. Med fog kan man anklaga den gångna perioden av liberal marknadsekonomi för att ha varit så kraftfull på sinnena att en känsla av ofrånkomlighet, och därmed hopplöshet, spred sig.

Sådana stämningar, i kombination med en frustration över tilltagande ojämlikhet, kan utnyttjas av auktoritära typer. Människorna, i alla fall i tillräckligt antal, vänder sig gärna till en stark man om denne bara lovar rätt saker vi rätt tidpunkt.

Timothy Snyder har även konstruerat begreppet ”evighetspolitik”. Ledaren som tillskansar sig makten kan förstås inte lova och lova utan att slutligen bli synad i sömmarna och befunnen lögnaktig. Då behövs myter om ett storslaget – och gemensamt – förflutet samt konstruerade kriser och yttre fiender som ska distrahera och sysselsätta människorna så att de glömmer sina reformkrav.

Det var Ryssland som först nådde fram till evighetspolitiken, och de ryska ledarna skyddade sig själva och sin rikedom genom att exportera den.

Så här börjar Vägen till ofrihet. Det är en undersökning av det tankegods som Putin omgett sig med och metoderna som det postsovjetiska Kreml tillgripit för att stärka sig självt och försvaga andra. Man hade kunnat tänka sig att Rysslands oligarker skulle kunna nöja sig med total kontroll på hemmaplan. Export av naturtillgångar genererar tillräckligt med pengar för att de ska kunna leva i sus och dus. Men problemet är att omvärlden är föränderlig. Evighetspolitik behövs för den maktelit som måste skydda sig mot de idéer från en reforminriktad omvärld som hotar att sprida sig även bland ryssar. Och anfall är bästa försvar.

Därför har Rysslands ledning startat lågintensiva krig i en mängd grannstater, stridigheter som distraherar och åderlåter och aldrig tar slut. ”Krig är fred” löd en av Storebrors paroller i George Orwells 1984 och här är den idén förverkligad. Därför har Rysslands ledning finansierat extrema opinionsbildare och partier i världens öppna demokratier.

Därför har Rysslands ledning strävat efter att etablera och förstora trätoämnen i demokratierna som kan ha en splittrande verkan. Typiskt sett är frågorna migration, islamism, kvinnans ställning och HBTQ-rättigheter. De partier som Kreml valt att gynna är oftast högerextrema med en samhällsomstörtande och separatistisk nationalism på dagordningen.

Alla medel tycks tillåtna i denna kamp. Nazister från en rad länder, även Sverige, har i Ryssland lärt sig strida och spränga bomber, färdigheter de senare använt sig av i sina hemländer. Internet och sociala medier är en annan högintressant arena. Valmyndigheter måste skydda sig mot dataintrång om val ska kunna genomföras. Det måste även tongivande demokratiska partier göra. Annars finns deras känsligaste mejl snart hos Kremls favoritkandidater. Facebook, Twitter och andra aktörer för en ojämn kamp mot dataprogram designade att starta falska konton i rasande fart som delar lögnaktig propaganda.

Timothy Snyder är en välrenommerad historiker. Men här ger han sig i kast med sin samtid. Händelserna har bara några år på nacken, som valet av Donald Trump till president och Rysslands invasion av Krim och andra delar av Ukraina.

Det som ligger nära i tiden är svårt att skildra. Sådant som kan tyckas viktigt nu, kommer kanske att bedömas underordnat av senare generationer. Men eftersom Vägen till ofrihet granskar den yttersta makten i några av världens mäktigaste länder, löper boken knappast risken att avfärdas som irrelevant.

Ett annat problem är att många källor inte finns tillgängliga. Tvärtom är de flesta primära källor i maktens omedelbara närhet tysta som musslor eller beredda att ge vilseledande information. Arkivens sekretess gäller i många år framöver. Timothy Snyder använder öppna källor såsom amerikansk, rysk och västeuropeisk journalistik. Och det är till journalisterna, ”vår tids hjältar”, boken är tillägnad.

Ytterligare en svårighet är hur man navigerar i en vidöppen konflikt. Den som skriver historien om andra världskriget behöver inte tampas med kombattanter som fortfarande strävar efter att ge sin egen förskönade version. Här tillämpar Timothy Snyder sin goda förmåga att använda ett eget språk. Rysslands härskare lägger mycket möda på att framställa landet som en demokrati. Snyder fokuserar bland annat på att landet berövats en princip för succession, en ordning för hur makt oblodigt ska föras över från en part till en annan.

Möjligheterna att bringa ordning i myllret av händelser är kanske den största utmaningen för samtidshistorikern. Timothy Snyder är bra på att tvinna sin röda tråd. Men i det sista kapitlet, det som handlar om Donald Trump märks att händelserna inte bara är nära i tiden, de är också nära författaren såväl kulturellt som geografiskt. Det är det mest myllrande och stökiga av bokens sex kapitel. Men också högintressant. Jag känner att jag får en djupare förståelse för hur allt hänger ihop.

Trumps framryckning mot Ovala rummet gick i tre stadier (…). För det första måste ryssarna förvandla en misslyckad byggmästare till mottagare av deras kapital. För det andra måste denne misslyckade byggmästare framställas i amerikansk tv som en framgångsrik affärsman. För det tredje ingrep Ryssland beslutsamt och med utmärkt resultat till stöd för den fiktiva personen ”den framgångsrike affärsmannen Donald Trump” i presidentvalet 2016.

Allt detta har tidigare serverats mig i korta nyhetsportioner. Nu får jag så att säga hela smörgåsbordet uppdukat. Den framgångsrike affärsmannen Donald Trump är en ren Kremlprodukt, menar Timothy Snyder. Frågan är hur det går i presidentvalet nästa år. Kommer denna skapelse hålla tillräckligt många amerikanska väljare tillräckligt begeistrade ännu en gång? Höjer man blicken syns fler orosmoln vid horisonten. Hur ska EU stå emot Kremls försök att splittra? Hur ska det ryska folket få den demokrati det förtjänar? Och hur säkrar vi våra öppna samhällen från manipulationer?

Similar Posts:

• ”Postsanning är prefascism”
• Kampen om Ukrainas framtid
• Det bortglömda krigets fasor
• Rysslands baksida
• Morgondagens president?

En äldre manlig brittisk författare har nyligen skapat rubriker genom att skriva en science fiction-roman som han bestämt hävdar inte är science fiction; hans roman undersöker ju hur människor och AI relaterar till varandra, gubevars, medan science fiction bara handlar om att ”åka i tio gånger ljusets hastigheter med antigravstövlar”. Att gamla fiiiina författare avfärdar genren är inget nytt, men att det sker samtidigt som SF under senare år genomgått en enorm föryngring och tagit ställning på ett sätt genren knappt gjort sen Dicks och LeGuins glansdagar gör bara deras argument tröttare.

Kameron Hurley skriver science fiction. Det skäms hon inte en sekund för. The Light Brigade står med en fot väldigt tydligt i genrens historia medan den andra har tagit klivet in i en ny värld. Vi befinner oss i det stora slutliga kriget mellan rebellerna på Mars och den välordnade, fria civilisationen på Jorden. (OK, Marsmänniskorna är ju människor de också, men de har ju själva valt att bo där och vi är ju inte alltid så bra på att minnas det där med alla människors lika värde.) När São Paolo tillintetgörs i ett överraskningsanfall blir Dietz, som förlorat hela sin familj, rekryterad för att hämnas, att bli en av The Light Brigade, interplanetära marinsoldater som på ett ögonblick kan teleporteras vartsomhelst och komma fram redo att döda de farliga Andra och rädda det Goda. (Och på köpet förstås får bli riktiga medborgare också. Nån gång. Kanske.) Om inget går fel med teleporten, men det är ju acceptabla förluster, ett nödvändigt offer för det perfekta samhället. En eller två soldater som då och då återformas med benet där huvudet borde vara. Men om man inte bara hamnar fel i rymden utan också i tiden, om man ser vart man är på väg men inte varför eller hur … ? När sanningen själv fullständigt tappar betydelse eftersom inget har kontext? När alla delar av systemet leder in i samma återvändsgränd?

But it turns out most of us don’t want truth. We want stories that back up our existing beliefs. Sometimes, to save the world, you have to let it break.

Så långt låter det kanske helt inte annorlunda än fabbro Ians föraktfulla avfärdande av genren som häftiga men meningslösa rymdresor och pangpang. Men det där von oben-aktiga filosofeeerandet om mänsklighetens status har ju genren redan gjort sen Shelley, Hurley är förbannad och vill faktiskt tillämpa det också. The Light Brigade är därför en roman om entropi, om det sammanbrott som händer när system äter sig själva; det systematiska nedbrytandet av människor till mördarmaskiner, av folkgrupper till monster, av samhällen till vinstmöjligheter, av idéer till propaganda, av molekyler till information. Det som först känns som en lätt uppdaterad cover på Starship Troopers (Verhoevens, inte Heinleins) börjar snart knaka i fogarna när strukturerna tappar ordningen och frankensteinas ihop med andra gamla trogna lik; Orwell, Vonnegut, Wells, Adams, Cameron, etc etc. Men de gamla dystopierna håller ju inte längre i Trump-eran; varför ska fascismen låtsas ha idéer och ideal när folk gärna följer den ändå? Behövs den ens när alla springer som panikslagna råttor för att slippa ta itu med sin egen förmåga att ändra något? Så för varje teleportering limmas alltihop mer och mer med Hurleys egen förkärlek för gegga och blod och heliga feministiska vrede, medan Dietz kastas fram och tillbaka i tiden och den så tvärsäkra människans (och läsarens) kropp, världsbild och själva historia bit för bit måste bytas ut och formas om och byggas upp igen, från student till hämnare till soldat till monster till …

Som ni kanske förstår är The Light Brigade långtifrån en subtil roman. Och någonstans kan jag lite sakna det inte mindre politiska men än mer fantasirika världsbygget i hennes förra roman The Stars Are Legion (alias Lesbians in Space!). Men den följer både sin välsnitslade labyrinthandling och sin grundfilosofi så väl att när den till slut kommer ut på andra sidan med knytnäven i vädret blir jag nästan bländad. För vad än gamla stofiler vill få oss att tro kan litteratur vara både kul, intelligent och relevant. Entropi upphör när ett slutet system tillförs ny energi. Och jävlar vad jag behöver en sån här roman just nu.

Similar Posts:

• Gammaldags framtidsresa
• Mörkermaskin
• This one goes to 11
• Det sista som dör är hoppet?
• Och politiken blev kött

När första världskriget led mot sitt slut var den politiska situationen i Sverige minst sagt instabil. Livsmedelsbrist, växande klassklyftor, rösträttskamp och dramatiska omvärldshändelser tog sig uttryck i hungerkravaller och strejker. I juni 1917 avbröt polisen på ett mycket våldsamt sätt en demonstration som samlat tiotusentals människor på Gustav Adolfs Torg i Stockholm. Dessförinnan hade svältande arbetare vid sågverken på Seskarö, utanför Haparanda, hämtat flera hundra kilo bröd i de lager som fanns hos två av öns bagare. Arbetarna betalade för vad de tog men en av bagarna polisanmälde händelsen. Militär sattes in i oroligheterna som utbröt i samband med förhören och två personer skadades.

I Peter Fröberg Idlings senaste roman är minnesdagen av det så kallade Seskaröupproret en nationell helgdag. Julia & Paul bygger på premissen att revolutionen verkligen ägde rum i Sverige år 1917, då en del av arbetarrörelsen också förespråkade utomparlamentariska metoder för att förändra samhället. Stockholmsbilderna är både välbekanta och främmande. Jag känner igen trafiken över Essingebron och körsbärsträdens blommor som i slutet av maj sprids över gatorna likt konfetti. Men någon Amaltheagata finns inte här och spårvagnstrafiken har sedan länge fått ge plats för bilarna. Miljöbeskrivningarna skvallrar om bristfälligt underhåll. Färgen på kvarterstorgets bänkar är avskavd och revolutionsdrömmarna som en gång i tiden skapade sammanhållning och framtidstro verkar också ha bleknat.

I romanens första del följer vi Julia som är arkitekt och stolt över att ha fått ansvaret att utforma en paviljong till den nya skolan i Kärrtorp. Ritningarna får dock vänta eftersom hon, som ett led i arbetsrotationsprogrammet, måste tjänstgöra som diskare under en period. Den andra delen handlar om Julias man, Paul. Han är officer och befinner sig till sjöss under långa perioder, så även denna försommar. Makarnas distansförhållande och den känslomässiga brist som uppstår hos dem återkommer i skildringen av det påtagliga avstånd som också finns mellan vänner, grannar och kollegor. Ärliga och förtroendefulla samtal hotar att skingra makthavarnas dimridåer och lojaliteter som uppstår mellan individer blir lätt mer betydelsefulla än plikten gentemot staten. Följaktligen har regimen i detta alternativa Sverige sedan länge arbetat med att fylla medborgarnas medvetande med misstänksamhet och missunnsamhet. Det har blivit långt mellan människorna i det land som Peter Fröberg Idling beskriver och genom subtila vändningar i berättarperspektivet sipprar misstron också in i läsaren. Vem är det egentligen som bryter in och kommenterar karaktärerna?

På omslagets baksida beskrivs Julia & Paul som en ”kontrafaktisk historia” och romanen hör kanske inte strikt genremässigt hemma bland dystopierna. Men Peter Fröberg Idling skriver utan tvekan in sig i den dystopiska tradition som Jevgenij Zamjatin, Karin Boye och George Orwell har skapat med Vi, Kallocain och Nittonhundraåttiofyra. En hel del känns igen från föregångarna såväl i intrigens uppbyggnad som i enskilda detaljer. Här finns kärleksparet i centrum av berättelsen. Den paradoxala blandningen av tristess och oro som genomsyrar vardagen. Karaktärernas till en början aningslösa inställning till samhället som de lever i och vändpunkten som oåterkalleligt krossar deras illusioner. Här finns också Kata Torelius som har sin motsvarighet i I-330, Linda och Julia (!) – kvinnor som alla representerar motståndet och upproret mot makten i ovan nämnda dystopier.

Det tunga arbetet i disken, ansvaret för barnen och kvällsaktiviteterna i grannskapets olika kommittéer håller Julia sysselsatt men hon har tråkigt och längtar efter Paul. Kanske längtar hon också lite vagt efter att något ska hända och trots att Kata Torelius till en början skrämmer henne med sin rättframhet och med åsikter som skulle kunna vara statsfientliga, vill Julia att de ska bli vänner.

Hon frågade Julia om Julia hyste något bortom stolthet över det samhälle de levde i? Om hon verkligen, i sitt innersta, kände den brusande medryckande entusiasm som ursprungligen hade kännetecknat störtandet av den gamla ordningen och den gemensamma, i sanning gemensamma, uppgiften att bygga den följande rättvisan och rättfärdigheten?

Peter Fröberg Idling har skrivit en roman om hur ett Sverige i revolutionens skugga kunde ha sett ut. Det är en skrämmande och kanske också välbehövlig påminnelse om enpartistatens tillkortakommanden. Men Julia & Paul väcker också frågor om hur arbetarrörelsen som splittrades 1917 ser ut idag. Brinner den fortfarande, i sanning, för solidaritet och för ett samhälle präglat av likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet? Och hur står sig dessa värderingar i en tid där vi stalkar våra grannar på Facebook och känner oss lurade av ensamkommande flyktingbarn?

Julia & Paul får mig att fundera över avstånd. Mellan då och nu. Mellan ideologi och verklighet. Mellan olika grupper i vårt samhälle.

Similar Posts:

• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Vad vet du?
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• RECENSION
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning

Det spanska inbördeskriget är en tacksam konflikt att göra fiktion av då den rymmer ett så stort moment av idealism som rinner ut i krossade illusioner, på flera plan. Redan innan Franco marscherade in i Madrid hade George Orwell skrivit sitt självbiografiska verk Hyllning till Katalonien, där han ansluter sig som frivillig på republikens sida för att bekämpa fascismen, men mindre än ett år in i konflikten hamnar i inbördeskriget mellan sovjettrogna kommunister och syndikalister och andra icke sovjettrogna vänstergrupper och tvingas fly. Ett tema som ofta om än inte alltid återkommer i fiktiva berättelser kring spanska inbördeskriget. Och för den delen även i Anna Jörgensdotters Solidärer.

Samtidigt så är inte intrycket av Solidärer att det skulle vara någon form av politisk inlaga om den växande högerextremismen idag utan boken känns, precis som den beskrivs av författaren, sprungen ur fascinationen kring människoöden. Vad fick människor i även på den tiden trygga Sverige att bege sig till det främmande Spanien (som på 30-talet var rejält främmande för de ur arbetarklassen av vilken merparten av de Spanienfrivilliga kom)? Syften må ha varierat kring allmän solidaritet med det spanska folket, antifascism eller att ta del i revolutionen, men gemensamt är att de bottnar i idealism. Att stå upp för det som är rätt, inte bara med ord utan med handling och det bokstavligen med livet som insats. Ett i grunden tidlöst tema men som under vissa omständigheter i historien ställs på sin spets och under 1900-talet är spanska inbördeskriget kanske det allra tydligaste exemplet.

Solidärer är dock inte bara en roman om krig och idealism utan lika mycket en kärlekshistoria. Av de två huvudpersonerna är det bara den ena, Ingemar, en ung stuvare och aktiv syndikalist med en besatthet av Joe Hill, som beger sig till Spanien. Romanens andra huvudperson, fabriksarbetaren Klara, delar Ingemars engagemang men stannar såklart kvar i Gävle då trettiotalets strider är männens ensak (även om kvinnor under krigets inledningsskede tilläts kämpa vid fronten på republikens sida). De båda huvudpersonerna har haft en relation som avslutats på grund av en struntsak och medan Ingemar brottas med om hans engagemang är lika mycket svartsjuka som idealism så är Klaras bekymmer mer av praktisk art. Deras relation resulterade i en graviditet som är okänd för Ingemar medan Klara måste navigera sig fram mot den skamfyllda tillvaron med att föda ett barn utanför äktenskapet. Det unga paret älskar varandra, men idealismen kring den politiska gärningen för Ingemar gör att han tar sig an kärleksbekymren med samma allvarsamhet.

Om Ingemar och Klara är de mänskliga huvudrollsinnehavarna så är de geografiska huvudrollsinnehavarna Gävle och Barcelona och det förvånar mig inte att Jörgensdotter bott i Barcelona (att hon är från och bor i Gävle kände jag redan till) då städerna beskrivs med ingående detaljrikedom. Framförallt är Gävle-beskrivningarna enastående och inte minst de runt hamnkvarteren i Alderholmen (för objektivitetens skull bör det kanske nämnas att min konsumtion av bilder med texter som ”Gävle när seklet var ungt” är flera tusen gånger högre än rikssnittet och de kan möjligen ha viss påverkan). Gävle har ju en relativt undanskymd roll i litteraturen och när staden väl förekommer är det allt för oftast i förbifarten medan det här är exakta beskrivningar av enskilda gator och parker (för objektivitetens skull bör det nämnas att jag är väldigt Gävle-patriotisk och varit det ända sedan jag flyttade därifrån 2001).

Det Jörgensdotter lyckas med i Solidärer är att kapsla en helhetskänsla av ett trettiotal där världen är på väg mot en avgrund och hon gör det genom att få exakt allt, varje minsta detalj, att verka helt och hållet trovärdig. Väljer man sen som läsare att applicera in händelserna i vår samtid är det upp till läsaren själv. Men denna roman kommer oavsett politiska strömningar när den läses att stå sig väl på egna ben.

Similar Posts:

• Nedtonat, känslosamt och våldsamt mänskligt
• Som filmmanus hade den varit enastående
• Drömmen om Utopia
• Lågmält dramatiskt
• Kvinnoliv i politikens skugga

Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet den svenska responsen, en berättelse som jag vuxit upp med. Den berättas om och om igen.

Efter revolutionen är ett försök att skingra något av de mytiska dimmorna, skapa överblick och analysera det som har kommit att kallas ”68-vänstern”. Undertiteln är Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Boken är alltså en genomgång av idédebatten. Betoningen ligger med andra ord inte på vänsterns parlamentariska arbete.

Lennart Berntson och Svante Nordin beskriver sig själva som ”68:or”. När det begav sig var de aktiva i redaktionen för tidskriften Zenit. Det hindrar dem inte från att bli ganska kritiska mot den rörelse de en gång var en del av. Solidariteten som 68-vänstern höll sig med var selektiv, argumenterar författarna:

Det fanns ingen solidaritet med offren för Mao Zedongs utrensningar och svältkatastrofer, för Kim Il Sungs eller Pol Pots terror eller för flyktingvågorna från Vietnam eller Kuba. När tredje världens folk så småningom lyftes ur svält, sjukdomar och misär genom en utveckling på världsmarknadens villkor (…) hördes inga applåder från vänstern.

För mig som tidigt läste George Orwells 1984 och Milan Kunderas Varats olidliga lätthet; som växte upp med det Kalla kriget, Himmelska fridens torg, Berlinmurens fall och öppnandet av de sovjetiska arkiven, har det varit svårt att förstå den där bristen på solidaritet för kommunismens offer. Antiamerikanism och postkolonialism kombinerad med en ursäkt för kommunistiska övergrepp. Hur kunde så många 68:or ge sig hän en så onyanserad hållning?

Vad jag inte växte upp med var tevebilderna från Hanoi, Song My och Trang Bang. Men det gjorde 68:orna. För dem tycks Vietnamkriget ha blivit den avgörande vattendelaren för ont och gott, inte Gulag, massvälten i Kinas ”stora språng”, Ungern -56, Pragvåren eller Pol Pot. Det som hände i de slutna kommunistiska diktaturerna blev inte filmat och hamnade därmed inte i tevesändningarna direkt före eller efter Hylands hörna.

68:orna har dominerat kulturdebatten ända sedan dess. Värdekonservativa och liberala röster har funnits, men de har alltid varit marginaliserade. Genom åren har jag läst böckerna och artiklarna som refereras i Efter revolutionen. Jag har önskat begripa och komma ikapp de starkt normerande 68:orna.

Jag läser Lennart Berntson och Svante Nordin och tar ner från bokhyllan och dubbelkollar. Jan Myrdals Rapport från kinesisk by. Sara Lidmans Gruva. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Per Olov Enquists Legionärerna. Göran Palms Ett år på LM.

De båda författarna har delat upp skrivarbetet emellan sig så att Svante Nordin behandlar de tjugo första åren fram till Berlinmurens fall (nästan). Lennart Berntson har ägnat sig åt de påföljande två decennierna. Den förra griper sig an uppgiften år för år. Överskådligt redovisas vilka viktiga böcker som kom ut, vilka tongivande debattartiklar som publicerades och hur de mottogs.

Den senare halvan, som bär Lennart Berntsons signatur, är annorlunda uppbyggd, mera tematiskt resonerande än kronologiskt redovisande. Några samlande kapitel har duon skrivit tillsammans.

Efter murens fall 1989 befann sig 68:orna i kris. Det vill säga, de som fortfarande betecknade sig som vänster. Åtskilliga hade i tysthet förflyttat sig in i mittenpolitiken, till socialdemokratin eller ännu längre högerut, alternativt lämnat politiken helt. Men för 68:orna som var kvar i marxism-leninism eller maoism var det kärva ”nyliberala” tider. Vänsterpartiet tvingades ta bort kommunisterna ur namnet och göra vitbok. Men författarna till Efter revolutionen menar att revisionen var halvhjärtad. De visar hur 68:orna indignerat försvarade sig mot kritik från höger.

Denna kritik liknades vid McCarthyism och klappjakt och jämfördes med öststatskommunismens likvideringar och utrensningar. Klappjakten var inte värre än att vänsterintellektuella med sympatier för kommunismen hade fri tillgång till kultursidan i Nordens största liberala dagstidning.

Tidningen som åsyftas i citatet är Dagens Nyheter. Lennart Berntson fördjupar sig ordentligt i just denna tidnings hantering av debatten om vänsterns skuld.

Och Efter revolutionen ägnar betydande utrymme åt 68:ornas problematiska relation till diktatur och folkmord. Det är självklart ett mycket viktigt komplex, men jag saknar fylligare behandling av andra kulturdebatter.

Här finns lite grann om andra vågens feminism, en aning om den gryende miljörörelsen och möjligen en gnutta om freds- och nedrustningskrav. Och varför så lite om kulturdebatten om ekonomisk demokrati, den som kulminerade med LO:s och socialdemokratins löntagarförslag? Varför nästan inget om antiauktoritära idéer om barnuppfostran och kriminalvård, debatter som sedan 1968 haft betydande genomslag i svensk praktik? Inte heller får den nya mansrollen nämnvärd plats.

Sammantaget kan jag dock rekommendera Efter revolutionen som en bra bredvidläsning och referensbok när 50-årsjubileet närmar sig. Håll i er, för 2018 kommer att bli ännu ett år då 68:ornas världsbild dominerar kulturdebatten.

Similar Posts:

• En svensk Harold Bloom
• Ett nytt sätt att leva?
• Passé, passé, passé
• I 68:ornas långa skugga
• Allt åt alla?